Weird Science
Scener ur en skilsmässa

2011-09-16  

Det är en händelse som ser ut som en tanke att den iranska filmen Nader och Simin – en separation får premiär bara ett par veckor efter att den svenska boken Happy Happy – en bok om skilsmässa släpps. En bok som enligt redaktörerna Maria Sveland och Katarina Wennstam ska sätta glädjen efter en skilsmässa i centrum – i synnerhet för kvinnor.

Men om skilsmässan, om än inte känslan av glädje över den, sedan länge inte är det minsta tabu i Sverige så är situationen en annan i Iran.

Som författaren Marjaneh Bakhtiari skriver i en utmärkt artikel om att se Nader och Simin – en separation i Teheran, så var ämnet strikt tabu bara för ett par år sedan. I dag används det kittlande i marknadsföringen kring en film om vardagsiranier.

Nader och Simin – en separation börjar mitt i skilsmässosamtalet på ett sätt som både involverar och medvetet förleder tittaren. Nader och Simin sitter i ett kalt förhörsrum framför en familjedomare som ska besluta i tvisten. Hon, Simin, vill emigrera och Nader vill stanna för att ta hand om sin Alzheimersjuke far. Hon vill därför skiljas för att kunna ta med den elvaåriga dottern ur ur landet.

Domaren sitter bakom kameran, varför parets blick hela tiden möter vår. Det är ett effektivt grepp som suger in oss som delaktiga i konflikten och ökar vår nyfikenhet på vad som ska hända. Jag började direkt väga de olika ståndpunkterna, fundera på vad jag tyckte – vem som var »egoistisk« och vem som hade »rätt« eller »fel«. Denna intensiva involvering blir till en förankring, och gör att filmen under en lång tid kan lämna sitt grundtema. Snart tar nämligen helt andra händelser vid.

Simin lämnar hemmet, Nader och dottern. För att kunna arbeta anställer Nader en kvinna att sköta om fadern. Tjänstekvinnan Razieh är fattig och djupt religiös – en tidig scen när den äldre mannen kissat på sig och hon ringer en hotline för religiösa spörsmål är obeskrivlig. Och Raziehs make Hojjat får under inga omständigheter veta att hon sköter om hemmet åt en separerad man eller att hon tar med sig deras lilla dotter dit om dagarna.

Jag vill inte förstöra nöjet genom att avslöja nyckelscenen i filmen, men låt oss säga att Nader hamnar i en knivig situation med Razieh och hennes man, vilket i sin tur leder till rättssak.

Regissören till Nader och Simin – en separation, Asghar Farhadi, har tidigare gjort filmen Fireworks Wednesday som även den handlar om flera par, och även i den blottlägger ett hembiträdes blick klassaspekter och konflikter hos ett annat par. Fast här tar Farhadi den konstruktionen längre, och gör det skickligare.

Dels finns det ingen enskild blick i Nader och Simin – en separation som väger tyngre än någon annan, och dels frilägger Farhadi i sin nya film en hel härva av komplexa sociologiska strukturer – klass, kön, religion – på ett förbluffande skickligt vis. Jag har ansträngt mig att finna filmiska referenser och kan (om än i ett helt annat sammanhang) komma att tänka på Jean Renoirs Spelets regler. Ska vi vara lite mer samtida kan man säga att Farhadi lyckas skapa komplexa karaktärer som bäst kan jämföras med karaktärsgalleriets utveckling i en skickligt upplagd teveserie som Breaking Bad (där separationen när jag tänker på saken faktiskt har inslag fullt jämförbara med Naders och Simins).

Redan i den första scenen efter familjedomstolen etableras Nader och Simin som välbärgad medelklass genom sitt hem: bokhyllor dignande av böcker och en flådig platteve mitt i rummet. Men lika viktigt är deras självsäkra sätt att tala. Hos familjedomaren är det tydligt att Simin inte känner någon rädsla för att förklara att hon vill lämna landet »på grund av den rådande situationen«. Och parets sätt att tala och föra sig kommer snart att bli än viktigare.

Farhadi vrider om när han introducerar det religiösa underklassparet. Arbetslösa och djupt troende. Maken deprimerad och hetlevrad. När de bägge männen står inför en domare skruvar Nader återhållsamt på sina ord och dess betydelse så att vi knappt märker förskjutningar och lögner. Medan Hojjat skriker sig hes samtidigt som hans fru gråtande håller fram hans depressionsmedicin. När Hojjat för första gången möter Nader på bankkontoret där denne arbetar följer Hojjats blick klentroget sedelbuntarna som Nader vårdslöst handskas med.

Raziehs och Hojjats fattigdom och beteende gör att Naders och Simins medelklasstillhörighet (deras vänner, nätverk, ordval) framstår i knivskarp dager; Razieh och Hojjat är utan vänner och arbete, de är sjuka och nära desperationens rand. Allt de har och klamrar sig fast vid är en heder kopplad till sin trosuppfattning.  I vissa scener är det en ren plåga att se dem prata eller ens röra sig – man inser väldigt snart att de bara kan skada sig själva.

Blundar jag och tänker på filmens inre motor – kärnan i varje film, det som ger liv och mänskligt kitt mellan scenerna – är det ständigt blickarna som återkommer. Det räcker att följa de blickar som bygger rum och relationer här för att förstå varför alla skådespelarpriser på årets Berlinal gick till filmen. Från de resonerande och lätt upprörda blickarna i filmens inledningsscen, till blickarna i det första grälet mellan Nader och Simin i hemmet: hon som vädjar till honom, han som sårat och oresonligt, men alltid precis innan gränsen till hårt, ser tillbaka. Hon som rafsar ihop sina saker medan dottern ser på genom ett fönster, han som väljer att titta bort.

Det är också blickarna som gör att filmen aldrig fastnar i ett moraliskt fördömande av en enskild person. Farhadis skickliga manus gör att vi i varje scen får ny information som gör att vår syn på en karaktär och situation förändras – och scenerna avslutas ofta med en oväntad blick av förståelse eller vädjan från en annan person, vilket i sin tur leder till en ytterligare förskjutning i hur vi uppfattar karaktärerna. Som efter ett häftigt gräl mellan de bägge männen på domstolen, där det kommer fram nya saker som gör att till och med Hojjat ser med mildare blick och ny sympati på Nader. Ett perspektiv som snart växlar igen.

Filmens svåraste blickar är barnens: filmens enda blick av riktig hårdhet, en blick som kan döda, utdelas från den man minst väntar sig det av, en liten flicka på kanske fem år. Det är en blick från den som helt utan kunskap om omständigheternas alla turer bara har hat kvar att känna. En blick som därför också borrar ett obönhörligt hål i magen.

Den andra blicken tillhör den elvaåriga flicka om vilken den egentliga dragkampen i filmen pågår. Om vi så tydligt på ett tidigt stadium i Nader och Simin – en separation ser hur de sociala omständigheterna och klassaspekterna styr de vuxnas agerande, helt utan att de egentligen kan göra något åt saken, blir detta etter värre när vi inser att dottern mycket väl vet var hon hör hemma, men att hon fortfarande har förmåga att gråta över lögnerna och sveken som livet tvingar henne till. Det är hennes blickar på föräldrarna som är filmens främsta emotionella smärtpunkter.

Det berättartekniskt imponerande är inte att manuset känns så perfekt genomtänkt– berättarkurvan från den första scenens suggestiva kvalitet till alla de moraliska förskjutningar som vi har gått igenom fram till slutscenen, en fantastisk scen i sig, är enastående skicklig – utan att detta inte märks: förflyttningarna mellan karaktärernas lögner och moraliska tveksamheter är så filmiskt utstuderade och skådespelarna så fenomenalt trovärdiga i sin mänsklighet att detta täcker allt manusmässigt schackspelande. Som när Nader för första gången kommer hem till Simins mamma efter att Simin flyttat dit; den spända ryggen med de uppdragna axlarna som hackar grönsaker säger oss allt vi behöver veta om hur hon mår.

I allt övrigt är Nader och Simin – en separation en avskalad film; ingen musik, en kamera som tar in rum i deras helhet men också gärna ligger i rygg på personer eller söker upp dem i en trång korridor full med folk. Inga detaljer i etableringar, inga övningar i skärpedjup och ingen större prål. Färgerna är något nedtonade vilket gör att Simins rödfärgade lugg som sticker fram under sjalen märks tydligare.

Samtidigt finns i denna enkelhet en utsökt scenografi. Köket i Nader och Simins våning med sina kylskåpsfoton och hipp-som-happ-uppsatta snygg-smarta bilder kontra den trånga kala, söndervittrande lägenhet Razieh och Hojjat bor i. Filmens berättartempo är också intressant; aldrig långsamt, och, som om varje scen bestod av sitt eget lilla drama, en ständig rörelse – men en där grundtemat, själva separationen, ligger som ett gummiband och håller ihop karaktärerna så att de inte kan fladdra iväg från varandras gravitationsfält.

Men så finns det en annan sida av filmen, den är ju gubevars iransk. Efter premiären och vinsten i Berlin diskuterade västerländska medier – kanske just på grund av dramats skicklighet och att filmen inte var förbjuden på hemmaplan – huruvida det här egentligen var en politisk film. Den hade masspublik i hemlandet och gick samtidigt bra på festivaler. Inte bara ovanligt, utan suspekt.

Och nog finns det tydliga politiska dimensioner i Nader och Simin – en separation, men det är en film som lyckas med konststycket att aldrig låta dessa att ta över dramat samtidigt som den har ett handgrepp så skickligt att man inte behöver anstränga sig för att blottlägga dem.

För att påstå att Nader och Simin – en separation inte är politisk, det är lite som att säga att Milos Formans Det brinner, min sköna inte var politisk i Tjeckoslovakien 1967. Från sin position på premiären i Teheran konstaterar Bakhtiari att den iranske åskådaren rör sig från att vara domare till ett mer djupt politiskt ställningstagande.

Till ett »vad hade du gjort?«.

»Vad hade du gjort«: emigrerat och gett dina barn en bättre framtid i utlandet, eller stannat åt försökt lösa »den rådande situationen« hemifrån – vårdat den sjuke åldringen?

Månader efter premiären som Bakhtiari bevittnade i Teheran såg jag filmen på en annan premiär, i ett Stockholm där sensommaren inte ville ge vika för hösten, där publiken nästan uteslutande bestod av exil-iranier. De minglade glatt och högljutt innan filmen men i salongen var det nära på knäpptyst – vilket jag av erfarenhet vet är ovanligt när invandrargrupper ser »sina« filmer i utlandet. Man vill manifestera sin kunskap om dåliga översättningar, det oöversatta, eller bara en lokal kunskap som svensken inte kan ha. Skrattet som samhörighet i salongen.

Jag vet inte vad som rörde sig i deras huvuden, men jag vet vad som rörde sig i mitt. Och inte var det metaforer. Förflyttar man blicken från Teheran till Stockholm blir nämligen perspektivet på filmen ytterligare ett; ett som inte är mindre politiskt och ett som verkligen inte är mindre personligt. Det beslut om att lämna en Alzheimerssjuk pappa som Nader vägrar ta i filmen är nämligen ett som alla som någon gång har beslutat sig för emigration har tagit – och som i sin tur påverkar de barn för vilkas skull emigrationen ofta görs.

När Nader badar sin far, och när han på Simins avfärdande påstående om att fadern inte ens vet om att han har en son svarar »men jag vet att jag har en far!« – då tänkte jag på mina egna mor- och farföräldrar som jag förlorade i och med mina föräldrars beslut att emigrera. Jag tänkte på nyligen, när man flickväns farmor dog. På hennes djupa sorg. På de minnen hon så fint delade med mig av sin farmor. Men framförallt på hur dessa minnen och berättelser är något som hon har vävt in i sitt eget liv om vem hon är i dag och varför, som ger henne en dimension jag aldrig kommer att ha.

Jag kände en förbjuden avund. Själv upplevde jag inget av det slaget när min mormor och morfar dog trots att jag hann lära känna dem lite. För jag hade aldrig fått uppleva den generationen som en förlängning av mig. De var inte en del av mig eller en levande nyckel till mitt jag – och kommer aldrig att kunna bli det. Jag sörjde inte förlusten av detta särskilt mycket då när det hände. Men sen jag själv har fått barn, och erinrat mig mina föräldrars historier om hur det var under de år innan vi emigrerade – om morfars och mormors relation till mig då – har den sorgen växt sig starkare.

Det är nog mycket möjligt att se den här filmen på andra sätt – att skrapa och tycka att Simin redan innan separationen förväntades ta kliv tillbaka; att Nader är en kall och beräknande man som dessutom kunde få Simin tillbaka om han bara inte var så avstängd och egoistisk. Att det här är en film som mycket mer än jag som vit svensk medelklassman ser egentligen handlar om kvinnlig frigörelse.

Men hur man än läser Nader och Simin – en separation så är den viktigaste sanningen filmen i slutändan förmedlar faktiskt bara denna bottenlöst olyckliga: att priset för alla nödvändiga frigörelser från nationer, älskande, föräldrar eller barn aldrig någonsin är lågt – och mycket sällan något vi enbart kan vara happy, happy över.

[2011-09-16 09:59]
hathor

Fin recension som gör mig sugen på att se filmen!

En kommentar lite off-topic: man behöver inte ha emigrerat för att ha bristfällig kontakt med sina föräldrars föräldrar. I mitt fall var de helt enkelt för gamla…

[2011-09-16 14:58]
Henke

Denna har jag haft ögonen på rätt länge. Jag ser verkligen fram emot att se den.