Weird Science
Stora scener i stora serier

2011-09-08  

Läser nu på morgonen, i DN Kultur, Helena Lindblad om trenden med teater på film, och tänker att det där är mer intressant och faktiskt mer utvecklat i två av den amerikanska tevetablåns bästa dramaserier just nu.

Dels Rescue Me, som är djupt inne på en riktigt högstämd, högsträngad finalsäsong, där jag fortfarande knappt hämtat mig från förra säsongen – som jag länge var övertygad var ett dramatiserat delirium (!) men vars behållning till slut i alla fall var ett dramatiserat katharsis. Nya säsongen snubblar vidare mellan dysfunktionerna, mellan å ena sidan psykologisk skärpa och bottenlös tragik, och å andra sidan det där speciella Rescue Me-spexet som är ungefär som om Tarantino gjort en Spanarna på Hill Street-remake: ett kärvt kärleksfullt newyorksk machoarbetsplatsgafflande där kollegerna lever så nära inpå varandra att det mesta kommer upp till ytan – från interna konflikter och privat- och sexliv till skoj och tjafs om sport, dokusåpor, mat och sjaskiga sjukdomar. Ett långt samtal runt lunchrumsbordet som jag fortfarande minns med fascination och värme (från säsong 6) handlade om känslan av tillfredsställelse när man suttit och skitit på toaletten och bara behövt torka sig med ett enda papper… (Hittade inledningen av scenen på Youtube.)

Men, det jag gillar allra mest med Rescue Me är den där teaterkvaliteten, de där modigt långa scenerna som alltid börjar i en dialog men utmynnar i state of the art-monologer. Jag hyllade några sådana förrförra säsongen, och för ett par avsnitt sedan kom den starkaste sedan dess, när Chief Sidney Feinberg (urtungt och sorgset spelad av 82-årige Jerry Adler), som man för övrigt misstänker har drabbats av alzheimer, på lunchkrogen börjar berätta om sina känslor kring World Trade Center-katastrofen. Scenen kan ses här, och är dessutom bara en liten del i den gigantiska mosaik av känslobearbetningar av 9/11 som är seriens själ, hjärta och raison d’etre.

Den andra serien som återkommande har den här klassiska teaterkänslan är Sons of Anarchy, som hade en fullständigt fantastisk säsongspremiär i USA i tisdags. Först och främst var avsnittet ett skolexempel i hur man presenterar en ny säsongssetup: hur de släpps ur fängelset, kör förbi Hales byggprojekt på väg in mot stan, tas emot av den nye, Hale-handplockade gängspecialisten till sheriff, med i bildkant en udda figur på motorcykel (snabbt igenkänd som Ray McKinnon som gjorde den galne prästen från Deadwood… snart har halva Deadwood passerat Sons!), som senare visar sig vara en ny federal åklagare på seriös gängjakt, nu när han och FBI har en unik öppning i skärningspunkten mellan Kaliforniengängen, ryska maffian och IRA…

På ett mästerligt sätt får vi hela kartan utlagd framför oss, men samtidigt får även det relationspsykologiska frikostigt med utrymme – och det är här dialogmanuset är som starkast, i några sekvensierade scener mellan Jax och Tara respektive Clay och Gemma.

Och så avsnittets clou, Opies och Lylas symbolladdade bröllop som utmynnar i en av de där utdragna chockvändningarna som är något av Sons of Anarchys och Kurt Sutters signum – här var denna vändning, denna motordrivna pandoraask, så fruktansvärt bra att den direkt matchade de som tidigare utgjort seriens säsongsfinaler. Utan att avslöja något om vad detta handlar om måste jag ändå nämna den allra sista scenen: hur kameran glider från en död kropp och upp mot byggbolagsskylten… Känslan man får där är så magnifikt tillfredsställande. Trots att serien är tämligen komplicerad och man som vanligt glömt av en hel del under uppehållet lyckades denna premiär fånga upp allt, på ett helt sömlöst sätt, och ändå vara utformat som ett helt litet filmkonstverk i sig.

Och nu glömde jag att nämna de gripande nyckelscenerna med Unser. Och den sedvanligt geniala musiksättningen med Joshua James Coal War i centrum.

Detta var säsongspremiären upphöjd till genremästerverk i sig.

[2011-09-08 10:42]
San

Scenen när hela släkten Gavin sitter och diskuterar ifall de ska starta sitt eget AA var stor.

[2011-09-08 12:32]
SpaderEss

Jo, SOA ser ut att ge oss rejält med mullrande drama i nya säsongen.

[2011-09-08 12:40]
Tatti

Kul med Deadwoodprästen! Undrar vem som blir nästa från Deadwood?

[2011-09-08 12:55]
Kjell

En Sons-grej jag gillade men inte fick med i texten var scenen där Clay sitter sent i bröllopsnatten och småsnackar med Mayans-ledaren Alvarez… visserligen bara business, men med en lugn värme i respektive blick och samtalston som skilde sig diametralt från tonen mellan Clay och Putlova. Fin detalj. (I synnerhet som man sedermera fick veta vad som hände ”bakom kulisserna” och skänkte Clay det där lugnet…)

[2011-09-08 15:02]
D

Grym säsongsöppning som sagt men det jag tyckte var lite underligt var att man hade låtit saker hända mellan säsongerna. Det här t.ex. med att Jax blivit knivhuggen i fängelset var inget som man visste om man inte kollat deras små trailers på YouTube, vilket jag inte hade, men ändå förväntades man som tittare hänga med i den svängen.

[2011-09-08 15:24]
Molly

Tack för snabb SoA-text. Längtat efter denna premiär och så WS som grädde på moset.

D, älskar just det du säger med Sons. Karaktärerna utvecklas, lever, om man så vill, mellan säsongerna! Som en bra bok, där viktiga saker händer mellan raderna och läsaren tvingas tänka själv.

[2011-09-08 15:28]
Kjell

D: Liksom Molly ser jag detta som en berättarteknisk kvalitet. Knivöverfallet förklaras ju tydligt via dialogen. Jag ser ingen större skillnad på hur detta förklaras och på hur serien förklarar att Jax klippt håret mellan säsongerna genom att låta snagga skådespelaren.

[2011-09-08 15:45]
Anna TS

Kurt Sutter berättar i en artikel för EW.com att de här musiksatta montagebyggena blivit ett nödvändigt ont eftersom han bara har 42 minuter på sig per gång att berätta sina späckade historier.

Han avskyr hur de missbrukas i vissa andra serier: ”I think in general, sometimes on network TV, they’ll buy some expensive song and it’s just somebody walking in the rain for three minutes,” Sutter says. ”I think that’s why they kinda have a bad rap, because ultimately they just feel manipulative. I don’t do that.”

Artikeln finns här: http://popwatch.ew.com/2011/09/07/sons-of-anarchy-season-4-premiere/

Mycket läsvärd.

[2011-09-08 16:05]
D

Det är möjligt att jag inte var uppmärksam nog när jag tittade för jag uppfattade aldrig riktigt vad det var Jax hämnades för, utan utgick först från att jag glömt något från förra säsongen, men är det så att det framgick i dialogen så har jag naturligtvis ingenting emot det. Tvärtom, så är det ju som ni skriver en kvalitet hos serier om skaparna inte underskattar tittarna genom att skriva dem på näsan.

[2011-09-08 16:23]
Kjell

D: Först fick man ju klart för sig att något hänt i fängelset, när Jax var avklädd med Tara, sen förklarades det hela hos Putlova som frågade:
”I trust you are healing well?”
Jax svarade ”Fine”, Putlova fortsatte:
”Just business, right?”
Jax jakade, Putlova avslutade:
”I’m glad we could settle all that.”

[2011-09-08 17:01]
D

Som sagt så tvivlar inte på att det framkom utan det var uppenbarligen jag som inte var uppmärksam nog. En av problemen med vår informationsstressade ålder :) Det här med att man rätt vad det är känner att man måste kolla sina mail eller gå in på någon nyhetssida för att se om något hänt i världen mitt medan man sitter och kollar på en schysst serie. Jag gör en pudel från mitt tidigare inlägg helt enkelt. Egentligen ser man ju Jax ärr redan under allra första scenen under musikmontaget när han är i cellen men tänkte mest då att det var någon symbol för ett hårt liv utan att reflektera vidare kring saken.

[2011-09-08 17:05]
Kjell

Ja, just det, det börjar redan när man ser ärret i inledningen!

[2011-09-08 20:40]
ellen

Ja, vilken enorm inledning, särskilt slutet. Inte sett maken till ihopknytning (eller kanske snarare uppknutning) av säcken sedan Sopranos (lite då och då), eller rent av sedan Gudfadern 2. Om vi pratar drama förklätt till organiserad brottslighet. Tänkte på Brotherhood (säsong 2) också, av oklar anledning. Kanske bara själva kvalitetsbygget?

[2011-09-09 10:22]
D

Kul förresten att SAMCRO tydligen har en underavdelning i Stockholm.

http://imageshack.us/photo/my-images/30/soastockholm.jpg/

[2011-09-09 11:17]
Rubin

Gary Oldman-fedden förklarar ju också för newbiesheriffen (död innan halvsäsongen?) att Jax blivit shivvad i fängelse som hämnd för Clays vapenblåsning.

Visste inte ens om att det fanns webisodes! Procrastinatin’ to the weekend!

[2011-09-09 20:17]
Henke

Ni vet att det finns fler trailers eller ”appisodes” som de har valt att kalla dem som kanske är intressanta för fortsättningen.

[2011-09-09 21:53]
Brad Dourif

Jag har fortsatt svårt för SoA, märker jag. Vet inte om det är jag eller serien som har förändrats, men mina främsta problem ligger i ‘bakom kameran’-folkets nästan barnsliga fascination vid gôbbarnas coolhet*, samt (oväntat nog) karaktärernas psykologi; vem fan är Tara egentligen? vad tänker och tycker hon, egentligen? Känns som att hon är väl ombytlig i sitt tänkande och tyckande, alltefter vad ploten kräver. Vidare: köper man att Jax hellre mördar ryssar med kniv än nedlåter sig till att bli försörjd av Tara? (Eventuellt är det ju jag som missuppfattar här – Jax kanske inte alls vill dra, det kanske bara är något han säger till Tara? Men om han verkligen vill dra och är trött på hela skiten, då är det väl inte så logiskt att han hellre kallblodigt mördar än sväljer sin stolthet? Walter White är ju som bekant en obotligt stolt idiot, men jag har inte uppfattat stolthet som ett definierande karaktärsdrag hos Jax. Även om det såklart finns där hos alla i och omkring SoA-klanen…)

* exempel ur prologen: det oändligt långa klippet med kören av långfingrar mot fängelsemuren å -vakterna; den outhärdligt macho återföreningen; Clay som vippar ner solbrillorna, tittar bekymrat på Hale-skylten, vippar upp dom igen och glider iväg, etc.

Tycker dock bra om både scheriffen och åklagaren, och Unser är fortsatt grym han å. Den ödesmättade tyngd som fanns i säsong två, den pondus serien berättades med, saknar jag dock helt – både här och i säsong 3. Men vet som sagt inte om det är jag eller serien.

[2011-09-12 14:41]
r

Mina problem med serien är den bristande känslan av realism. (Och ja, innan någon springer efter den där mytiska länken som ska intyga att ”riktiga mc-gäng minsann gillar SoA” så kan vi säga att jag tvivlar..)

Invändningarna har, om jag minns rätt, redan dragits av andra, så jag ska inte gå in så mycket i detalj: En av bristerna är iaf att man inte lyckats förmedla bilden av hur stora SoA ska vara. Man får intrycket när man ser serien att de består av enbart 6-7 personer som springer omkring mellan ett antal tablåer bestående av sjukhus, klubbhus och polisstation. Ibland ser man lite statister vid fester i klubbhuset, men den lilla hålan kombineras med flera rivaliserande gäng, latinos, svarta, konkurrerande mc-gäng osv. Och hur SoA romantiseras som nån sorts helyllekriminella som inte sysslar med otrevliga saker som riktiga MC-gäng gör: dvs dealar droger och pressar små näringsindkare på pengar. Nej Sons, de säljer vapen till andra kriminella och tar avstånd från droger. Känns inte sådär.. Men man förstår ju om det är så att MC-maffian uppskattar det. Bra reklam.

[2011-09-12 15:07]
Kjell

r: Men det där stämmer ju inte alls. Omfattningen av verksamheten skildras betydligt mer trovärdigt och komplext än vad du verkar ha registrerat. De ”6-7 personer” du pratar om är ett tiotal (prospects ej inräknade) och lika med dem som tar plats vid ”styrelsebordet” i det innersta rummet… därutöver finns ju ett flertal andra SoA-affilierade charters. Vid några tillfällen har de haft gemensamma stormöten (utöver överlappande missions) där man fått klart för sig att SoA är en rätt stor grupp, vilket förstås även bekräftades av storleken på Belfast-kretsen under förra säsongen. Naturligtvis har Kurt Sutter modellerat SoA efter motsvarande tungt kriminella mc-gäng i verkligheten.

Sedan har du nog missförstått de geografiska förhållandena. Det är ju just för att Charming är en liten håla som SoA har sin bas där – men deras vapen och narkotikabusiness har ju inte Charming som marknad… Tvärtom, en poäng är ju att hålla (övriga) Charming fritt från både knark och vapen. Vad gäller de rivaliserande gängen, Niners är t ex baserade i OAkland, LA… och precis som dem har självklart såväl SoA som ryska maffian, mexigänget osv sina huvudaffärer i storstäderna i Kalifornien (samt internationellt).

Vad har du för märkliga källor till det du skriver? SoA tar verkligen inte heller avstånd från droger, tvärtom. Man får som tittare inga som helst vänare vibbar av dem än av de andra gängen, snarare tvärtom, med tanke på att det är SoA:s brutala porrbusiness, korruption, mordiskhet osv man följer i första hand.

[2011-09-12 16:34]
r

Jag vet naturligtvis hur SoA är uppbyggd som organisation, att de ”6-7″ tillhör den innersta kretsen beslutsfattare osv, jag känner till bakgrundshistorien om organisationen, kopplingarna till andra organisationer osv (jag har trots allt sett alla säsonger). Problemet är att man inte visualiserat och gjort bra tv av det. När jag t ex. säger att ”det känns som” om SoA består av 6-7 personer som springer fram och tillbaka mellan tre-fyra fasta scenbyggen i en liten by, beror det på att det _framstår_ så i tv-rutan. Vi ges ingen visuell känsla av att SoA är något annat än ett litet raggargäng. Jag har åsikten att man inte bör dölja för mycket av grundförutsättningarna i en serie i bakgrundskunskaper om hur det ”egentligen” ligger till (som framgått vid enskilda tillfällen i dialog). Det bör synas i bild. Fast det är ju min åsikt, och inget du behöver dumförklara mig för. Du tycker uppenbarligen SoA är en ”större” serie än jag gör.
Det finns f ö mycket annat jag stör mig på också. Bland annat vissa saker som Dourif nämner ovan. Jag har följt alla säsonger, men aldrig känt samma ”sug” efter mer som jag gjort inför t ex. Breaking bad. Får se hur det blir med denna säsongen.

[2011-09-12 17:11]
Kjell

r: Serien skildrar det organisatoriska på ett fullt tillfredsställande sätt, men visst, om man inte accepterar seriens berättarteknik, som är bland den mest avancerat mosaikbyggda inom dramateve någonsin, hamnar man kanske lätt i sådana schematiska vrångbilder. Vad gäller sign. Brad Dourifs tidigare kommentar här ovan kan jag bara instämma i det han själv misstänker, att han missuppfattar psykologin bakom Jax handlande. Även Tara tycker jag är en ovanligt stark rollgestalt ur psykologisk synpunkt, vilken klargjorts på ett karakteristiskt SoA-vis under i synnerhet de första två säsongerna; hennes gradvisa uppgivenhet inför sitt öde med Jax är verkligen djupt gripande och värt en längre diskussion.

[2011-09-12 18:10]
r

”/../accepterar seriens berättarteknik, som är bland den mest avancerat mosaikbyggda inom dramateve någonsin, hamnar man kanske lätt i sådana schematiska vrångbilder”

SVAR: Och så finns det andra synsätt än dina på serien förstås, och fullt relevanta sådana rentav, även om du i sedvanlig ordning tror att de som inte delar dina åsikter gör det på grund av okunskap.

[2011-09-12 19:08]
Martin J.

@r

Dem som har ”andra synsätt” är väl ung som klimatskeptikerna mot seriösa klimatforskare… Kolla kritiker som Tim Goodman mfl som geniförklarar SoA nu som de inte gjorde för ett par år sedan. Kan själv känna igen dina känslor inför serien från typ säsong 2, men ju mer tid Sutter fått på sig ju mer har berättandet sjunkit in och det mest intressanta med Kjells text här och diskussionen efter är det att Sutter berättar i ett tusenbitarspussel fast liksom flera olika alternativa pussel, det fattas ofta bitar för stunden men dem har man fått tidigare, eller de finns i ett annat pussel med samma motiv fast annan vinkel. Drama-minimalism som bäst och mest film-likt. Nog verkar det som du missat en del av det när du skriver att dom (SoA) håller sig ifrån droger etc. För mig ligger styrkan i motsatsen, inte ens Sopranos visade huvudpersonerna som lika osympatiska svin, i Sons finns ju t.o.m en sjuk jävla pedofil. Starkast i premiären var när Jax körde kniven i ryska maffialedaren och sen gick och dansade tryckare med Tara. Men även förra säsongen hade sånna vidriga illustrationer av huvudpersonerna, de mesta scenerna från porrfilmstudion de köpte t ex.

En fråga, var det inte så att SoA redan har fått ett år till efter detta? Kan inte hitta det nu men kan svära på att jag läst det någonstans!

[2011-09-12 19:59]
Kjell

Martin J: vem är pedofilen? Eller syftar du på Tig, som antytt nekrofila tendenser..?

Serien har mig veterligen inte klart med en femte säsong, men Sutter själv har ju länge deklarerat att han följer en sjuårsplan.

[2011-09-12 20:04]
Kjell

r: Jag älskar andra synsätt än mina egna! Men okunskap har jag svårt för. Jag ber om ursäkt om jag felaktigt misstog din kommentar för okunskap men det hade nog en del att göra med hur du uttryckte att göra också.

[2011-09-12 20:27]
r

Att utmåla SoA :s berättande som nån sorts nyskapande mångbottnat ”mosaikbygge” eller ”tusenbitarspussel” till berättande som man måste ”Förstå” tycker jag är aningen fånigt. Vi pratar väldigt traditionellt berättande här, inte nån sorts modernistisk konstruktion. I jämförelse med en tv-serie som Breaking bad känns Sons rätt konventionell, även om serierna förstås har helt olika episka ambitioner (där BB arbetar mer med realtidsförlopp och SoA mer med melodram)

Sen handlar det förstås om personliga preferenser och erfarenheer ifall man köper autenciteten och/eller faller för fiktionen, ifall man dras in i seriens universum och bryr sig om det.

Har själv problem med estetiken: den tillrättalagda bilden av MC-kulturen. I grund och botten handlar det väl om att Sutter tycker grabbar på bike är det tuffaste som finns.Han och frugan (som är med i serien) drar ju mer än gärna på sig skinnställen har jag förstått. Den dimensionen får man inte glömma. Att introts 90-taliga jeansreklam-estetik eller Jaxx fult oversized hiphopjeans lämnar ett och annat att önska är också en annan sak.

[2011-09-12 20:58]
Kjell

r: Ja, BB och SoA är väldigt olika serier, men för mig är båda likvärdiga storheter. Vad gäller mc-kulten ser jag inte nackdelen med att skådespelare känner sig lika bekväma stilmässigt som sina rollgestalter. Själv finner jag klädstil osv jäkligt oestetiskt och icke tilltalande men inte påverkar det trovärdigheten. Jax stora vita t-shirts, Taras glidning åt old lady-stilen osv är däremot exempel på ett ambitiöst och starkt kostymjobb. Att det inte är Sutter eller förstefotografen eller någon annan i dramateamet som ligger bakom opening credits, lika lite som Mad Men-introt är något kreativt Weiner-mästerverk, kan givetvis inte heller hållas emot SoA på något vis.

När det gäller traditionellt berättande så tycker jag du gör misstaget att bara se till det linjära jämfört med BB:s tidshopp och experimentalitet. SoA har en starkare känslomässig förankring psykologin än BB, i synnerhet som BB utvecklats i år. Det senare har jag snuddat vid i en veckolista tidigare och lär jag återkomma till om inte BB skärper till den psykologiska fördjupningen snart (där just nu bara Walt och Jesse är riktigt intressanta).

[2011-09-12 22:09]
Aron

Intressant diskussion! Håller med om att Breaking Bad har en ytlig sida som tyvärr blivit värre. Stereotypiseringen utanför de vita karaktärerna är närmast total. Och så är de lite väl förtjusta i coola Tarantino-lösningar vilket inte är så konstigt med den förkärleken för 90-tals hipsterregissörer typ Stakka Bo. Men kvinnoskildringen är bättre än den får cred för och förtjänar mer uppmärksamhet(kanske även av serieskaparna).

[2011-09-12 22:28]
r

Vill bara inflika att jag aldrig talat om psykologiskt djup när jag jämfört den rent tekniska aspekten av berättande i BB och SoA. Jag bara konstaterar att BB avviker mer från gängse normer. Angående personporträtt och psykologiskt djup.. det är svårt att säga. Delvis handlar det väl om vilken typ av berättelse man mest engagerar sig i och vad man läser in emotionellt. Jag tycker personligen personporträtten i SoA känns mer yxiga och stereotypa än BB. Som Jax, denna hopplöst träige huvudkaraktär, vars ”inre slitning” som under S1 ständigt illustrerades med hur han satt på taket med sin pappas bok som voice over.. men man smaken är som baken..

Å andra sidan handlar inte alltid en series kvalitet om mångfacetterade och ”djupa” personporträtt. Ta Dexter t ex. I Dexter där alla karaktärer mer eller mindre stereotyper, mycket endimensionella, men Dexter är ändå en av de mer oumbärliga punkterna på tv-tablån, en av de mer spännande och fängslande tv-serierna.

[2011-09-12 22:54]
Aron

Håller med! Älskar Dexter, men psykologiskt djup? Naaah… Och det är inte för sådana brister jag tröttnat på B.B. utan för att den tappat spänningen. Men det sägs att den har kommit tillbaka med besked nu?

[2011-09-13 05:08]
San

Ja ja, jag ska ge SoA ett tredje försök. Såg hela första utan att gilla den, och gav upp. Började sen se både andra och tredje, men la av båda gångerna.

Som många andra grabbar, hyser jag en viss fascination till allt adrenalin stinnt ubergrabbigt, som extremsport, spioner och gangsters av alla former. Men just MC-gäng har jag alltid haft svårt att fascineras av, kanske är det min avsmak för MC-gäng som gör att jag inte gillar SoA.

[2011-09-13 07:07]
San

Jag kan ha fel här, men kombinerat med min avsmak för MC-gäng så var ett annat problem för mig att medans t.ex Sopranos och The Shield visade upp dessa grabbgäng med alla deras fel och brister, så känns SoA glorifierande på något sätt. Berättande tar alltid MC-gängets sida. Eftersom jag finner få fenomen så löjeväckande som just MC-gäng så blir det ett problem för mig.

Varje gång jag ser SoA så tänken jag som gammal Malmöbo på Tomas Möller och Skåne-HA. Det är svårt att ta dom på allvar.

[2011-09-13 07:41]
Kjell

San: Ja, du behöver nog följa serien på allvar för att se hur tveeggat ”glorifierandet ” är. Man ”hejar” på SoA på exakt samma sätt som man, trots allt, ”håller” på Tony i Sopranos och Vic i The Shield — men åtminstone jag får än mer avsmak för SoA:s kriminalitet än för den i Sopranos och The Shield. SoA är dock oerhört mycket mer teater, kammarspel och melodram än Sopranos och The Shield och jag gissar att mer faller på det – för icke-SoA-frälsta – än på mc-temat.

Aron: Breaking Bad hade ett briljant avsnitt förra veckan men föll tillbaka igen i senaste. Jesse-storyn växer dock!

r: Håller med dig i mycket, i synnerhet om att man ofta faller för serier mer av individuella än objektiva skäl.

[2011-09-13 11:32]
Martin J.

Hm, jag kan nästan svära på att Tig avslöjat pedofilaktiga detaljer också, eller att de andra gjort det i dialogen.

[2011-09-15 15:37]
matte

Några frågor jag har: SPOILERS om man inte sett ep 2

Varför lämnade inte John Teller Charming, sons och Gemma bakom sig? Han hatade ju klubbens utveckling och kände äktenskapet rasa ihop, och till råga på allt misstänkte han att han skulle mördas av sin fru och bästa vän? Minns någon av er om man fått förklarat i johns dagbok och/eller brev varför han helt enkelt inte köpte tre biljetter till Belfast?

Fråga 2: Ryss-chefen kändes lite väl korkad när han går ut i ett skogsparti med endast två livvakter och låter Clay provskjuta ett skarpladdat vapen i sällskap med Jax vars mordförsök samma ryss låg bakom? De borde väl insett att ”just business” inte skulle räcka för att blidka sons.

Fråga 3: Okej att jax nyss kommit ut från fängelset, men hur länge tänker Tara vänta med att visa honom breven från John till Belfast-kvinnan (För jag antar att hela det dramat med John’s ”olycka” kommer vara motorn i den här säsongen, tillsammans med förestående stridigheter med kartellen och inhemskt klubb-bråk över kokaindealandet)

[2011-10-15 14:41]
Thomas Renhult

Gängspecialisten är verkligen obehaglig med sin mysiga velourpappastil samtidigt som han är oerhört råbarkad och hänsynslös.