Weird Science
För att inte tala om alla dessa ensamma vita män

2011-07-27  

Den 28 oktober disputerar jag med avhandlingen »Vithet i svensk spelfilm 1989-2010« som ges ut av Filmkonst. I avhandlingen analyserar jag vithet ur, som det heter på akademiskt språk, intersektionellt perspektiv. Det vill säga man gör analyser av hur olika (makt)positioner – till exempel klass, kön och hudfärg – samverkar med varandra.

 

En stor del av analyserna i avhandlingen handlar om vita män – något som dessvärre ganska väl korresponderar med att dessa utgör nittio procent av alla huvudroller och/ eller bärande biroller i filmer, svenska såväl som internationella.

 

Ett stycke ägnas åt filmen Wallander – Hämnden. Filmen handlar om en serie attentat i Ystad, där gärningsmännen först misstänks vara en grupp muslimer, men sedan visar sig vara en vit svensk man. Orsaken till att publicera det här utdraget behöver jag nog inte förklara. De senaste dagarna har mediernas språkbruk och förklaringsmodeller pendlat mellan terrorister och ensamma galningar; när man nu har landat i det senare diskuteras huruvida något ansvar kan avkrävas de miljöer han hämtat sitt tankegods ifrån, och hans eventuella sjukdomstillstånd. (När jag skriver det här, tisdag 26/7 har experter i de båda morgontidningarna dividerat fram och tillbaka om gärningsmannens psykiska tillstånd – sjuk eller inte helt enkelt – på ett sätt som jag aldrig har sett förärats någon icke-vit »terrorist«).

 

Att även spelfilmers skildringar och konstruktioner av vita och icke-vita är relevant för vår tolkning och förklaring av världen är helt odiskutabelt; det präglar oss alla, från omdömen i vardagsmöten och anställningsintervjuer, och dessvärre till norska säkerhetspoliser som ser att en person med öppet högerextrema och samhällsomstörtande åsikter beställt kemikalier till sprängämnen och ändå avfärdar honom.

 

På grund av semester och tidsbrist är utdraget publicerat utan teoretiska sammanhang eller förklaring av hur eller varför problematiska begrepp (som »det mångkulturella samhället«) används. Men jag har lämnat noterna för den som vill leta vidare – och ställ gärna frågor i kommentarfältet så svarar jag när det finns tid.

 

»Kulturkrockar«

 

En annan aspekt på det mångkulturella samhället och vad man får kalla för de problem som antas komma med det kan man se i polisfilmen Wallander – Hämnden (Charlotte Brändström 2009). Här utspelar sig inte ”mötet mellan kulturer” på ett interpersonellt karaktärsplan, utan kan beskrivas som mer ideologiskt övergripande och samtidsförankrat. Intrigen kretsar kring två parallella incidenter i Ystad; en transformatorstation som sprängs i luften och en man som mördas i sin säng samma natt. Mannen är konstintendent och har huvudansvar för en kontroversiell utställning – i filmen kort och gott betecknad som Muhammedutställningen.

 

Efter morden skruvas tonläget upp: den lokala kebabvagnen sprejas ner med »Mördare«, slagsmål utbryter mellan demonstranter utanför utställningen och snart sker fler mord.

 

Hämnden, liksom den övriga Wallander-serien, är baserad på historier av författaren Henning Mankell, och man förväntar sig som tittare (mot bakgrund av vad vi vet om denne vänsterorienterade samhällskritiker) en kritik av de klantiga svenska samhällsinstanserna. Framförallt övertygas vi rätt omgående om att ”arabspåret” i filmen läggs ut för att vi förväntas ifrågasätta våra egna förutfattade meningar.

 

Intrigen gör oss inte besvikna: i enlighet med svensk deckartradition från Sjöwall-Wahlöö och framåt framställs säkerhetspolisen som rasistiska klantskallar, militären som övervåldsverkare och bypolisen – han med sunt förnuft, mänskliga svagheter och humanistiska värderingar – som den som ställer allt till rätta.

 

Huvudpersonen Kurt Wallander får dock ventilera en tveksamhet inför ett samhälle i förändring: »det kan vara provocerande att de går i grupp« säger han om ett par kvinnor i slöja som går förbi på gatan, och skickar ut den unga kvinnliga polisaspiranten, som dessutom är svarthårig, att rasta hans hund.

 

Om Hämnden på ett ideologiskt plan vill ifrågasätta intolerans, så berättar den på ett dramaturgiskt plan en annan historia. Ystads polishus, liksom alla andra samhällsinstanser och alla andra personer som får uttala sig i filmen eller på något sätt har agens – är vita svenskar. Det finnas två undantag, en mycket kort sekvens med en man med arabiskt ursprung som förhörs och (eventuellt) en ny polisaspirant, Isabelle, spelad av skådespelerskan Nina Zanjani som har persiskt ursprung. Med sitt svarta hår och sina bruna ögon avviker därmed Isabelle från den vita svenska normen och definitivt från alla andra svenska poliser och samhällspersoner i filmen. Man väntar sig att hon ska ta till orda som en representant för »dom där« som muslimerna filmen igenom (av både »goda« och »onda« karaktärer) kallas. Filmen stannar dock vid att göra henne till uppstudsig tjej som kräver jämställdhet.

 

Att en svensk polisfilm om Ystad är mer eller mindre vit är inte förvånande, och här görs det till en värdering i kontrast till en annan värdering. För i den förhandling som finns även från Wallanders sida så handlar det inte om att se individer »bland dom«, utan att upprätthålla yttrandefrihetens princip. Denna tillskrivs i filmen inte »dom«, som alltså tillskrivs intolerans, utan det »vi« – filmens vita – som upprätthåller denna värdering. Bland »oss« finns de som inte vill tillåta »dom« denna princip, men också de goda, som vill tillåta det. Inom vitheten finns såldes olika värderingar och en förhandling kring dessa, vilket tyder på individualitet. Det tas i en scen ända ner på individnivå när bråk utbryter i en kö varpå två medelålders vita bråkar om utställningen: en man som uttrycker att »dom« inte ska få bestämma, och en kvinna som vill stänga utställningen för att terrorismen ska upphöra.

 

Den arabiske mannen i Säpoförhöret påpekar dock sin frihet att demonstrera, men tillägger som svar på polisens påstående om att de har Jesus på t-tröjor och ändå inte spränger saker i luften att »Jesus på t-tröjor är beviset på att ni inte tror på något«. Den ende muslim som får uttrycka sig i filmen stärker således enbart kopplingen till det troende kollektivet, och implicit till gruppen som kollektivt religiöst och därmed kulturellt – irrationellt – motiverad.

 

Det är också intressant att notera den semantiska förhandlingen kring transformatorsprängningen och filmens upplösning. Återkommande diskuteras huruvida det »var en terroristattack« – det vill säga huruvida det var muslimerna som utförde det. Det visar sig att en ensam militär, Lindström, har utfört dåden – som en blandning av personlig vendetta och samhällskritik. I en upplösningssekvens korsklipps mellan säkerhetspolisens tillslag mot »Svensk-arabiska vänföreningen« där svartmuskiga män sitter på mattor och röker vattenpipa och hur soldaten tar försvarsministern som gisslan. Den överdrivna presentationen av ministern – en blond kvinna som kommer till Ystad med sina blonda barn – och hennes ordval i talet på stadens torg (»de har vunnit«, »vårt land«) tyder på en viss satir, och syftar till att göra scenen nästan absurd i sin övertydlighet. Korsklippningen förtydligar en annan aspekt av filmen: kontrasterna mellan det ljusa torget i solsken och den avgränsade blonda kvinnan i inklippningar, mot den ansiktslösa massan av män som röker vattenpipa på golvet i den mörka lokalen. Det ger ett kollektivt som inte kan vara annat än ett offer eftersom det inte har agens att handla. Ingenstans i filmen får någon av de icke-vita heller en inklippsbild eller närbild (utom vid ett tillfälle, då Säpo fryst en bild på en övervakningskamera).

 

I slutscenerna får vi oss också viss mediakritik till livs: Wallander och hans kollegor konstaterar att »terrorism« nu har blivit »kaos» efter att araberna blivit »en ensam galning«. Man kan förstås, lite utanför den schablonmässiga polisfilmsgenrens ramar, notera att det antagligen är tjänstefel att inte utreda eventuella vidare kopplingar mellan en militär som stör samhällsfunktioner och mördar människor, och andra militärer. För att citera filmens baksidestext: »Är detta sabotage eller en terroristattack?« Ett ytterligare understrykande av den vite som individ, och den icke-vite som kollektiv. Faktum och problem kvarstår: till och med den »ensamme galningen« får en ursäkt till sina handlingar som så att säga hamnar inom det förståeliga – ett barn som dött till följd av felbehandling. Vilket inte föräras någon som helst av filmens icke-vita.

 

Den överflödige mannen


Konstruktionen av en ensam vit galning i Hämnden är välbekant i västerländsk film, där den av samhället felbehandlade mannen är återkommande. Han kan, som jag ska diskutera mer utförligt nedan, bli ett offer. Det kan ta sig olika uttryck: exempelvis som en (ofta moraliskt problematisk) hämnare och som kan balansera mellan hjälte och anti-hjälte – någonstans mellan Sylvester Stallones Rambo-karaktär och Michael Douglas »D-Fens« i Joel Schumachers Falling Down (1993).

 

Just Falling Down har både Richard Dyer och Nicola Rehling närgranskat[1], och det finns en intressant parallell till Hämnden mellan den vite förövaren i den amerikanska filmen och polismannen som jagar honom, och Lindström och Wallander.[2] Båda mansparen i filmerna har på olika vis förlorat sina barn.[3] Poängen är dubbel: Dels Dyers notering om hur reproduktionen – vars betydelse i vitheten och nationen redan diskuterats – därmed upphört, är »förbrukad«.[4] Dels det faktum att männen speglar varandra, något som understryks mot slutet där Wallander pratar loss en gisslan ur Lindströms grepp med något som liknar förståelse (det rör förlusten av ett barn) och hur männen sedan för ett samtal i en bil.

 

Och att även Wallander kan vara en ensam vit man som bär på en förlust, utan att handla som Lindström, förstärker den vite mannens individualitet. Vilket sett mot bakgrund av den (vid det här laget av filmen bortglömda) grupp som från början utgjorde fokus för brotten, gör de vita än mer till individer och de andra till ett kollektiv i bakgrunden.

 

Den ensamme vite mannen är också den vanligaste konstruktionen av tidigare diskuterade seriemördare, en annan etikett som passar på Lindström. En internationell referens kunde vara polismannen Dexter Morgan (Michael C. Hall) i den amerikanska teveserien Dexter (2006-) som dubblerar som seriemördare. Liksom Hämndens soldat har han ett samhällsfunktionsyrke som legitimerar våld, och liksom Lindström tycker han sig ha rätt att ta liv som en slags samhällshämnd. Framförallt är Dexter liksom Lindström höjden av det normativa: en vit medelklassman, blond och av medellängd, med lagom mycket hår och utan uppseendeväckande klädsel (vilket väl i Lindströms fall kan diskuteras: men uniformen är acceptabel när Ystad kryllar av dem).

 

Båda har dock på ett intressant sätt avvikit från seriemördarnormen: seriemördaren är oftast vit, man och singel: Lindström har förlorat sin familj och passar in, medan Dexter (liksom en annan mördare i serien) i alla fall under en period har familj och barn. Det intressanta här är att denne seriemördare således konstrueras som än mer normerande, och kontrasten mellan det oförståeliga monstret och gräddan av mänskligheten då blir än mer oförståelig (och jag ska återkomma till detta i en diskussion av Jesper Ganslandts Apan). Det finns ju ingen ”kulturell” förklaring att ge till deras handlingar – därför måste det också vara extremt patologiskt: den kärnfamiljslevande vite medelklassmannen är också normen för ett friskt sinnestillstånd. (Dexter återvänder freudianskt till hur den tvåårige seriemördaren bevittnade mordet på sin mor).

 

Orsaken till varför den här sortens seriemördare är så skrämmande – eller rättare sagt: blir så mycket mer skrämmande när de är 30-åriga vita singelmän – är att man genom det signalementet i praktiken säger »det kan vara vem som helst«. I detta »vem som helst« ligger det universella normalitetsanspråk som finns i vitheten. Som Sara Ahmed skriver i artikeln Vithetens fenomenologi är personer som »riskerar att slippa igenom«[5] farligare än de som har en utpekad yttre markör som gör att den hindrande handen åker upp – den som säger »stopp där«.

 

Även konstruktionen av Kim i Odjuret – som till skillnad från Dexter och Lindström inte har den rätta borgerliga vitheten i ryggen – får en hel film som förklaringsmodell till sina handlingar. Men skillnaden är att denna manskonstruktion faktiskt skulle kunna placeras i en mer »kulturell« förklaringsmodell eftersom den mer eller mindre delas med hela bygden, och därmed med Kims »grupp«, de fattiga vita. Så icke den vite medelklassmannen, vars brister måste förklaras utifrån en individuell modell, eftersom vita medelklassmän är individer.

 

Nicola Rehlings analyser av hur vita heterosexuella män har skildrats i amerikansk populärfilm under de senaste decennierna, och bakgrunden till varför de har skildrats på ett visst sätt, kan ge oss nycklar till att bättre förstå även dessa svenska filmbilder av vita män. Rehling har som nämnts visat hur den moderna vita manliga identiteten ses som något »trist, tomt, idélöst, oexceptionellt och vanligt«, och hur detta skapar oro och ångest – den vite mannen blir ett offer. [6] Detta hänger samman med att vitheten är en så pass dominerande ideologi, och därmed en dominerande norm, vilket gör att den drabbas av en slags tomhet.[7]

 

 


[1] Dyer 1997 s. 217f/ Rehling 2009 s. 29

[2] Det ska noteras att spegling eller dubblering när det kommer till poliser och förövare är en stapelvara i genren.

[3] I Hämnden är fallet speciellt eftersom det aldrig sägs rätt ut att Wallanders dotter är död. Men i en scen tar en person upp ett fotografi på Linda Wallander som spelades av Johanna Sällström i den förra omgången i Wallander-serien (filmerna spelas in i klump), och frågar »är detta din dotter« varpå Wallander med sorg i blicken svarar jakande. Sällström dog 2007 och karaktären återkom inte.

[4] Dyer 1997 s. 218

[5] Ahmed (TGV 2010) s. 64

[6] Rehling 2009 s. 1

[7] Rehling 2007

[2011-07-27 11:19]
Peder Bergenwall

Intressant, denna avhandling har jag missat. Finns den att få tag på någonstans tro?

[2011-07-27 11:22]
Hynek

Hej Peder. Tack för intresset! Disputerar den 28 oktober och avhandlingen släpps av Filmkonst i samband med det. Kommer väl digitalt också, så småningom.

[2011-07-27 14:08]
Sebastian

Väldigt intressant – ser fram emot att läsa avhandlingen i sin helhet. Men det som jag kan haka upp mig på är den s.k. ”vita svenska normen”, som Isabelle ”med sitt svarta hår och sina bruna ögon avviker från”. Vita svenska normen = blonda arier med blåa ögon á la Breivik-figurer?

[2011-07-27 14:39]
Hynek

Nu kan man ju komplicera det lite mer, och jag gör det på andra platser i avhandlingen – men för att svara på din fråga så är faktiskt normen nästan precis så enkelspårig i svensk film. En kvinna vara utseende lutar åt det persiska passerar sällan okommenterad eller optoblematiserad.

[2011-07-27 16:31]
Hynek

Sebastian: Ändrar lite här så att det blir tydligare hur det ser ut i just detta sammanhang.

[2011-07-27 16:33]
r

”En kvinna vara utseende lutar åt det persiska passerar sällan okommenterad eller optoblematiserad.”
SVAR:
Men är det så konstigt egentligen?
Jag är övertygad om att en vit person som dyker upp i en film från något afrikanskt land där alla andra skådisar är svarta knappast i den filmen dyker upp okommenterad som ”en i gänget”. Det ovanliga plägar väl sin förklaring. Hur gärna man kanske än vill föreställa sig det är inte Sverige något annat än en etniskt homogen bonna-nation i världens utkanter. Det inbegriper även Stockholm, som ju inte är New york.

[2011-07-27 22:44]
pis

Väldigt intressant, ser fram emot att läsa din avhandling.

Till signaturen R:
Ja det är väldigt konstigt!
Det är konstigt att vita män innehar 90% av huvudroller och bärande biroller i svensk film, när vita män omöjligt kan utgöra mer än 30% av svenska folket.

Det är även väldigt konstigt att människor med mer pigment i huden än etniska nordbor lyser med sin frånvaro i svensk film och tv-produktion, när så många av oss i det här landet har rötter (ibland generationer tillbaka) i länder söder om Tyskland.
Mina grannar, mina kollegor, mina klasskamrater från skoltiden och mina vänner platsar konstigt nog inte in i den bild som MAN (få kvinnliga regissörer släpps fram i de här sammanhanget) vill måla upp på den vita duken/tv-apparaten!

När jag väl ser någon med bakgrund söder om Tyskland i svensk film handlar det pinsamt ofta antingen om att MAN vill exotisera, eller problematisera personens psykosociala förhållanden.

Men de som har makten (sitter på pengarna) inom svensk filmindustri är troligtvis från samma segregerade medelklassghetton som övriga makteliten i landet.
Usch!

[2011-07-27 22:47]
pis

Rättelse: kultureliten inte makteliten.

[2011-07-28 01:17]
bug

Intressant, även om jag tycker Falling Down kommer in lite på en höft här, den har väl mycket mer att göra med skildring av män än skildring av vita ?

Annars är det förstås helt riktigt att filmer av Hämnarens typ är helt byggda från det vita perspektivet på ett väldigt naivt och oproblematiserande sätt. Frågan är väl också i vilken mån den bilden kommer från originalet och i vilken mån den bestäms av krassa kommersiella hänsyn. Jag tycker också det luktar en hel del unken folkhemsnostalgi över de här filmerna och deras världsbild.

[2011-07-28 10:28]
Hynek

Bug. Visst osar det folkhemsnostalgi över filmerna, och tidsavgränsningen i film avhandling är ingen slump utan en drivande tes.

Nja, Falling Down är nog i allra högsta grad en film om den vite mannen som upplever sig som hotad i ett amerikanskt samhälle där han tycker sig se att minoriteter och kvinnor vinner mark. Så var definitivt fallet när filmen och andra likt den kom i början på 90-talet. Tänk också på att hans odysse genom staden handlar lika mycket om möten med minoriteter som hans överflödiga roll i kärnfamiljen. Den identitets- och kulturlöse mannen… Lustigt eller sorgligt att vi suttit med samma ”debatt” i svenska tidningar under våren (bla iom Erik Helmerssons bok) och inte rört oss en millimeter eller fått höra något insiktsfullt sägas?

Dyer, Rehling och många med dem har analyserat Falling Down ur det här perspektivet; Dyers analys är suverän.

[2011-07-28 11:33]
r

pis: nu pratar du om vita MÄN. Jag pratade om vita personer, och att det inte var konstigt att en kvinna (eller man) med ”utländskt” utseende inte passerar okommenterad/oproblematiserad.

[2011-07-28 11:37]
r

”när så många av oss i det här landet har rötter (ibland generationer tillbaka) i länder söder om Tyskland.”

.. mem 95% av svenskarna har INTE det. Är det då så konstigt att de resterande inte är så talrika i svensk film?

[2011-07-28 18:23]
Kristofer

Mycket bra läsning i dessa tider. Ser fram emot att läsa avhandlingen när den väl finns tillgänglig!

[2011-07-29 13:25]
San

r

Men vi bor väl i Sverige och inte i ett afrikanskt land. Bör en persisk kvinna alltid problematiseras, bara för att vita personer eventuellt hade problematiserats i en afrikansk film? Jag förstår inte logiken.

[2011-07-29 13:55]
Flemming Hummer

Det finns en scen i Singletons ganska helusla film ‘Higher Learning’, i vilken en nazistisk våldsam ung vit man, när han begått ett våldsdåd, möts av förstående vita poliser, som ser honom som en förvirrad vit gosse (psykiater Ulf Åsgård använde termen ”gosse” om Brevik, på SVT morgon), och försöker hindra honom från att begå självmord.

Jag har fått den här scenen i huvudet, när jag hört på diskussionen angående Breivik. Och det är ju sorgligt när man får sina insikter ifrån en övertydlig scen i en usel rulle. Rimligtvis är den här upplevelsen av vitt privlegium, också i de mest absurda situationer, inte unik. Breivik planerade i år och skrev ett 1500-sidigt politiskt manifest, direkt taget ifrån anti-muslimska och anti-feministiska ideologer i USA och Europa, där muslimer ses som en invaderande arme’ (I USA har Pat Robertson gått ut och gett Breivik rätt i sin analys.) Och han var säkerligen hatthylla, men en hatthylla snajdad av sin omvärld.

[2011-07-29 14:40]
r

San: Jag har aldrig talat om ”bör”. Jag skrev att det inte är så konstigt att en etniskt avvikande person i en homogen kultur som dyker upp i fiktionen inte förblir ”oförklarad”.

[2011-07-29 15:35]
Moll

Flemming Hummer: word.

[2011-07-29 15:38]
San

Det är inte så konstigt i Afrika där det inte finns någon större permanent boende vit minoritet annar än i några enstaka länder. Sverige har dock haft en sådan närvaro i ett antal decennier, så annat än på den isolerade skånska landsbygden så borde kanske en annan etnicitet inte längre betraktas som ”avvikande”.

[2011-07-29 19:02]
Yxan

Dexter jobbar inte som polis.

[2011-07-29 19:58]
Andreas

Har du läst Susan Faludis ”Ställd”? En riktigt skarp redogörelse av den vite mannen. Avsnittet med Sylvester Stallone som försöker komma ur sin actionhjälteroll är minnesvärd.

[2011-07-30 17:37]
Hynek

Andreas: ja, den här texten är kapad precis innan långa stycken som utgår ifrån Faludis böcker. Den som vill ha överkurs ska läsa Reglings analyser av de senaste tjugo årens episka filmer, och korsläsa med mördarens vurm för tempelriddare och korstågsspråkbruket i manifestet. Kusligt.

Yxan: Dexter arbetar inom polisväsendet.

[2011-07-30 21:15]
r

Brad Dourif: Vad vill du säga med den länken? Att 90% av sveriges befolkning inte är etniskt svenska eller invandrade från nordiska länder?

[2011-07-30 23:49]
Brad Dourif

Jag ville säga att påståendet om att 95% av svenskarna inte har utländsk bakgrund var skitsnack, såattsäg. Vågar man fråga var man bor om man ser ‘svenskar’ som en homogen grupp? Söder?

[2011-07-31 00:14]
r

Inte 95% men runt 85-90% av sveriges invånare är ädelrosa etniska nordeuropeer. Sverige är ju en etniskt homogen nation. Jag lägger ingen som helst värdering i det. Det är ju inte så att jag sitter och heilar för mig själv pga detta.

[2011-07-31 00:38]
San

r

Att du lägger en värdering i det är det bara du själv som kommenterar.

[2011-07-31 12:59]
Brad Dourif

Vadå ‘lägger en värdering i det’? Jag har väl varken sagt bu eller bä om något, mer än möjligen att det finns fler icke-nordeuroper än 5%/9 000 000. Vad jag däremot menar är att protagonister till 95% bestående av vita (män) representerar ‘svenskhet’ (heh) ganska snett, och att bögar, araber, flator, folk som bryter på amerikanska, rödhåriga, dom som läser Stieg Larsson å dom som läser Stig Larsson, libaneser å folk från Bangladesh, också förtjänar screen time. (Klassiskt motargument: ska alla få en egen film då lr!11!!1!!1 Logiskt svar: zzz.)

[2011-07-31 12:59]
Brad Dourif

Jaha, heh, trodde San var r. Då skiter vi väl i det där och går vidare – väl mött!

[2011-08-07 16:53]
Torquemada

Dexter är seriemördare. Han mördar för att han känner att han måste. Sen försöker han begränsa skadeverkingarna genom att döda andra mördare. Ibland spelar han nobel, men han vet att han inte mördar för smahällets skull eller som en hämnd – det är hans inre mörker som driver honom.
All hans normalitet är utstuderad, i alla fall till att börja med – han vill passera under radarn och spelar därför normal. Känner igen mig i det.

[2011-09-02 16:12]
Marre

Håller med r.

Vissa grupper har ett starkt inflytande över kulturen (manusförfattare, regissörer, prodeucenter etc) , och får därför en överrepresenation. Tittar man på amerikansk film och TV-serier så kan man ju t ex tro att seden att stampa söder ett glas är ett stående inslag i alla amerikanska bröllop.

[2011-09-03 00:47]
Peder Bergenwall

Hynek förresten, som en liten sidonot (om du ser detta): är det möjligt att komma och deltaga på disputationen i oktober tro? Det är väl öppet gissar jag, men det är lika bra att fråga.

Dels vore det kul att ta del av avhandlingen redan där och då, och höra hur du och ni diskuterar den. Sedan har även jag siktet inställt på att doktorera i film (läser Magister nu), så av den anledningen skulle det också vara givande.

[2011-09-03 18:03]
Hynek

Peder: Kul. Det är en öppen tillställning och bara att dyka upp. 28 okt 10.00 F-salen filmhuset. Välkommen!