Weird Science
A is for AWESOME

2011-06-27  

Man skulle kunna säga att jag har varit tyst här på WS hela våren. Man skulle också kunna säga att det har varit ett slags test. Medan ni har tittat på tusentals teveepisoder och sett omtalade filmer har jag nämligen på rättshaveristiskt manér bokstavligen använt ett halvår till sett samma film om och om igen. Jag önskar att jag skämtade men det gör jag egentligen inte. Jag har sett det senaste årets bästa film… fem gånger? Sex gånger? För varje gång har jag blivit argare över att den inte fick några Oscars, över att mina kolleger osynliggjort den med sin tvära tystnad, över att den saknades på årsbästalistorna, över att Bert V Royal inte är ett namn på allas läppar.

Bert V Royal, undrar du förstås. Ja, han skrev år 2010 års bästa film. Den regisserades av Will Gluck. Will Gluck? Ja, han är framför allt producent. Han har skrivit lite teve. Var involverad i Andy Richter Controls the Universe. Men jag ska fan inte behöva droppa Andy Richter för att motivera dig att se den här filmen! Den heter Easy A och den är ett mästerverk.

Min käre vän Jaakko brukade säga så här: vår generation har det gamla testamentet och det nya testamentet. Det nya testamentet är Mean Girls. Det gamla testamentet är Clueless. Våra religioner bygger i grunden alla på Heathers, som kan betraktas som Moseböckerna. Guess what, Jaakko? Vi får göra plats i den heliga skrift, för Easy A är en uppenbarelse och Bert Royal är min profet.

1) Upplägget

Att bygga en high school-film på en litterär klassiker är något manusförfattare vanligen gör för att de inte har några egna idéer. Easy A bygger inte på, den är en diskussion kring Hawthornes The Scarlett Letter, dess tema (horstämpling) och hur ämnet både har och inte har förändrats under det senaste århundradet. Man behöver dock inte ha läst boken själv, eftersom den sammanfattas i ett fint filmmontage som också pedagogiskt klargör skillnaderna mellan 1930-talsfilmatiseringen och versionen med Demi Moore.

Royal har utöver en litterär förlaga också en egen idé. Filmens huvudperson Olive (Emma Stone) är nämligen inte slampa egentligen – hon bara låtsas att hon har legat för att komma ur en jobbig situation. Tyvärr råkar den populäraste tjejen i skolan, som också är kristen fundamentalist (Amanda Bynes), höra nödlögnen. Ryktet sprider sig och det tar inte många dagar förrän Olive har ryktesprostituerat sig: hon berättar mot betalning att hon ligger med folk som behöver den status detta innebär för att överleva gymnasiet. Att hennes egen situation samtidigt försämras fattar hon inte omedelbart. Hon är ju redan horstämplad? Hon vill ju bara hjälpa till? Hur illa kan det bli? Illa. Så illa att ett presentkort för 150 dollar på Office Depot inte riktigt duger som tröst.

Det bisarra är att det här ändå varken blir en deprimerande eller sunkig film. För att vara amerikansk mainsteamunderhållning är den chockerande radikal, men den håller också för progressiva, låt oss kalla dem »svenskvänliga«, värderingar. Första gången jag såg Easy A var min dejt en manlig RFSU-veteran i trettioårsåldern; sedan dess har jag sett den med feminister, med hipsters, med aktivister, med bögar, med straighta, med normisar. Alla har älskat den. Ingen har någonsin sagt »uh, det hade ändå varit bra om budskapet här…«

Easy A är konstruktivt sexpositiv, queer-pk och ansvarstagande. Ändå är den jävligt rolig och humorn hur tidvis hur snuskig som helst.

2) Skådespelarna

Jag har alltid varit lite kluven till Amanda Bynes, som jag gillar mer som idé än för det hon faktiskt levererar. Och det är en rimlig kritik mot Easy A att en så uppskruvad roll som den fundamentalistiska cheerleadern hade tjänat på någon som jobbar mer med nyanser. Någon som, till exempel, alla andra skådespelare i filmen. Emma Stone i huvudrollen är quirky utan att behöva vare sig göra ett nummer av det eller för den delen förminska sig själv till nåt slags bedårande älva. Hon spelar förresten Gwen Stacy i The Amazing Spider-Man, vilket ger mig lite hopp även om den filmen.

Så vilka andra är med? Thomas Haden Church spelar Olives favoritlärare. Lisa Kudrow spelar hans fru (hon är fortfarande cirka Phoebe, men här funkar det alldeles ypperligt). Patricia Clarkson och Stanley Tucci är Olives föräldrar. Och ju oftare jag ser om filmen, desto starkare drabbas jag av Dan Byrd, som spelar bögkompisen som kläcker idén om låtsasprostitutionen. Konversationen där han försöker hålla en skämtsamt kamratlig ton medan han de facto hotar med självmord om inte Olive går med på att låtsas ligga med honom är bland det svåraste och bästa som någonsin har skrivits för en high school-komedi. Och han äger den. Han har total kontroll.

Vem fan är Dan Byrd?  Han erkar spela nån som heter Travis i Cougar Town, som jag inte har sett, och ha gjort ett inhopp i några avsnitt av Heroes. Jag hoppas han får en enorm karriär, men det kan vara svårt, eftersom han ser ut som en ung Oliver Platt.

Skolans rektor spelas förresten av Malcolm McDowell, vilket är en jävla tur eftersom det krävs en viss raspig pondus för att leverera repliker som »This is public school. If I can keep the girls off the pole and the boys off the pipe, I get a bonus.«

3) Dialogen

Eftersom alla på bion utom jag och de jag tvingat dit var 14-åriga tjejer vet jag att Bert V Royals manus fungerar på den primära målgruppen. Jag vet också att ungefär 70 procent av innehållet flyger högt över deras spökligt mobilskärmsupplysta, popcorntuggande, fnissiga små huvuden. Det är till och med så att ett slags sekundärshow ibland utbröt i salongen. Jag skrattade rått åt ett skämt om politiska skillnader i fiktiva delstater:

»You’re thinking of Disneyland. Disney World is much more liberal.«

»Oh yeah! I always forget Disney World went blue in the last election.«

Sedan skrattade fjortisarna, förvirrat, åt mig. Det bjuder jag på.

Manusets ton kan bäst beskrivas som om Aaron Sorkin hade skrivit en 1940-talistisk screwballkomedi. Att skådiserna alls hinner andas är något av ett mirakel. Det är mycket, mycket långt borta från naturalistiska beskrivningar av hur tonåringar pratar – duh; uppenbarligen förstår de ju inte ens vad karaktärerna säger – och det ska Royal ha tack för. Men det är också ett snäpp kvickare än hur tonåringar i låt oss tex säga Joss Whedons universum pratar. Det är därför man kan se den här filmen hur många gånger som helst.

För att bespara er tretusen tecken roliga citat går jag raskt vidare till nästa punkt.

4) Familjen

Det finns bara två riktigt, riktigt goda familjer i populärkulturen som jag kan komma på. En är Veronicas tvåmannafamilj med sin pappa Keith i Veronica Mars – en konstruktiv och varm relation som ju tyvärr naggas lite i kanterna av den frånvarande alkoholiserade modern, familjens klassresa nedåt, Veronicas våldtäktstrauma och den potentiellt incestuösa kärleken till hennes, kanske, halvbror. Man kan med andra ord lära sig en hel del parenting skills i Veronica Mars men man vill ju egentligen inte ha hennes, eller pappans, liv.

I Easy A finns en precis så konstruktiv relation i hela Olives familj. Det är tveksamt om Stanley Tucci och Patricia Clarkson någonsin har haft så roligt som när de spelade upp detta lyckliga äktenskap. Visst är föräldrarna lite disträa; deras kärlek till varandra är så stark och blind att det i små detaljer kan gå ut över barnen – mamman utser till exempel alltid pappan till familymember of the week, så han får alltid välja vilken DVD familjen ska titta på. Men att bli tvingad att titta på The Bucket List är trots allt ett rätt litet pris att betala för föräldrar som ser när du är i trubbel, frågar om du behöver hjälp, och litar på dig när du svarar nej, inte än, jag klarar mig.

Det dyker upp situationer i Easy A som inget i min erfarenhet som någons barn, f.d. tonårsplastförälder eller popkulturkonsument hade förberett mig på. Vad gör man om ens unge säger att det här ryktet man kanske kommer att höra på stan om att man har syfilis inte stämmer? I den här filmen vet föräldrarna hur de ska agera i sådana stunder.

Det är en fantasi, självklart, men det är ju high shcool-komedier allt som oftast oavsett. I den här filmen sitter ungdomarnas värld ihop med det vuxnas olika sätt som när jag tänker efter är ganska sällsynta i genren. Tonårsbus och tonårsdumbryt får fullvuxna konsekvenser, men det betyder förstås inte att kidsen själva skulle vara mogna att hantera det helt själva. Att Olives familj är så fullständigt trygg, emotionellt och materiellt, håller filmen som helhet i ett positivt tonläge, trots ämnet.

En snygg detalj är att hon dessutom kanske är adopterad. Det är åtminstone hennes lillebror, vilket diskuteras i en genial sekvens då mamman påpekar att alla i familjen var sena i puberteten. Vad spelar det för roll? undrar lillbrorsan, som är svart. Jag är ju adopterad. »WHO TOLD YOU?« rasar pappan överdramatiskt, på ett sätt som får en att misstänka att just dessa fraser tillhör familjens rutiner. »Vi skulle ju berätta det för dig när tiden var mogen.« Huruvida Olive är föräldrarnas biologiska barn framgår inte. Det spelar ingen roll, så varför etablera det? Att låta bli normaliserar helt nya tittargrupper in i den bäst fungerande kärnfamiljen i Hollywoods historia.

Vilket inte betyder att manuset skulle vara särskilt PK. Senare sätter sig pappan vid köksbordet med denna sin svarta, kanske nioåriga son och frågar honom som ett roligt skämt i nåt slags trevligt, opersonligt cocktailpartytonfall: »Where are you from, originally?«

5) Kaxigheten

Ett litet stycke in i filmen, kanske en fjärdedel in, klagar Olive på att hennes liv är så tråkigt. Hon skulle hellre vilja att hennes liv var som en klassisk high school-film, helst skriven av John Hughes. Att hennes vardag skulle innehålla lika stora ögonblick som höjdpunkterna i Breakfast Club, Sixteen Candles, Ferris Bueller’s Day Off, Can’t Buy Me Love eller Say Anything. Hennes monolog illustreras med klipp från filmerna.

Det vore ju dumt, för att inte säga väldigt dumt, att göra så i en film som inte höll måttet mot dem alla. Men det gör Easy A. När man kommer till sekvensen har Bert V Royal redan bevisat sig och vet att vi vet hur bra han är. Det är väldigt kaxigt. Det är en bra kaxighet. Det är en kaxighet som säger att han vet att denna må bli en sleeper hit, men att ni aldrig kommer att missa en av hans filmer igen.

[2011-06-27 09:27]
Johannes Axner

Kan inte annat än hålla med! Förälskade mig i filmen från första scenen och har haft precis samma besvikelse som du över hur den behandlats. Du sätter även ord på känslan hur den passar in i tonårsfilmskanon, helt klart värdig att sättas i direkt efterföljande led till Heathers, Clueless & Mean Girls! :D

[2011-06-27 10:38]
Andreas

Jag håller med! Fruktansvärt rolig och varm. Trevligaste komedi-föräldrarna sedan ”Juno” och smartaste tonårskomedi-manus sedan ”Election” som i och för sig är kargare, men som ändå förtjänas att nämnas när man pratar bra High School-rullar.

Emma Stone, Stanley Tucci och Patricia Clarkson är hur bra som helst och borde räcka som argument att se vilken film som helst!

[2011-06-27 10:49]
Kjell

Election är fantastisk i tre fjärdedelar men slutet är tyvärr kedjat i buskisboja av romanförlagan.

[2011-06-27 11:25]
Ida

Den var verkligen fantastiskt bra och rolig! Jag njuter också av snälla föräldrar, som Veronicas pappa eller Agnes pappa i Fucking Åmål.

Emma Stone var svinbra, men alltid konstigt att någon som är uppenbart skitsnygg skulle vara en outkast som ingen lägger märke till. Det är något fjortisarna reagerat på också, och blir lite omgjord-till-prom-känsla.

En annan sak jag inte gillade var Olives bästis Rhiannon, som spelades av Alyson Mischalka, (kanske är jag ärrade av faktumet att jag avskydde Hellcats, cheerleaderserien hon var med i). Rhiannon verkade vare sig schysst eller smart – snarare lite efterblivet gåpåig – det var ju trots allt hon som tvingade ur Olive den falska bekännelsen…

Men annars så! Penn Badgley var skönare än vad han någonsin varit i Gossip Girl, och slutscenen…åh den fick denna härdade Can’t buy me love-uppvuxna kvinna att gråta.

[2011-06-27 11:27]
Oompaloompa

Jag tycker manuset är ok, men att det utan tvekan är regin och skådespelarna som höjer denna film till skyarna. Fingertoppskänslan i hur de olika karaktärerna förhåller sig till varandra i varje scen är bitvis magisk!

[2011-06-27 12:06]
Sam

Jag älskar att hennes familj sitter helt utspridda och äter middag. Har aldrig förstått mig på det där att man ska tvingas ihop runt ett bord och och äta tillsammans. Kan vi inte släppa det nu?

[2011-06-27 12:29]
Sam

Fast amerikanska kids pratar ju verkligen precis så där fort. Vita Huset-dialogen är slow motion i jämförelse. Jag vet inte om de alla har ADHD eller vad det är frågan om, men jag hälsade nyligen på familj i Arizona och när min 17-åriga kusin och hennes vänner pratade fick man hålla i sig. För att ens hänga med jag tvungen koncentrera mig som Stefan Holm inför ett höjdhopp, kunde inte släppa blicken från deras rörande munnar ens för en sekund. Att göra nåt annat samtidigt var inte ens att tänka på. Att lägga sig i var på egen risk. Så jo, jag tycker dialogen är ovanligt naturalistisk.

[2011-06-27 14:19]
mxm

hur har jag missat det här? precis den sorts film jag söker med ljus och lykta efter. tack för tipset!

sam: jag har varit omringad av amerikanska kids dom senaste 18 månaderna. ingen pratade särskilt fort, men dom var nog så jävla jobbiga att lyssna på: allt dom säger är en fråga? eftersom dom höjer tonfallet i slutet av varje mening? det är sjukt irriterande?

[2011-06-27 14:21]
mxm

förresten, off topic: kan någon förklara vad som hände i the shadow line? jag har aldrig tidigare haft svårighet att hänga med i en konspirationshistoria, men det här var så otroligt opakt att jag helt enkelt gav upp.

[2011-06-27 14:48]
Kjell

mxm: Pensionssystemet vann över den rättfärdige snuten!

[2011-06-27 15:04]
D

Själv ville jag strypa alla filmens karaktärer och allra mest de tillkämpat coola föräldrarna. Fick ge upp efter halva.

[2011-06-27 15:15]
Sam

mxm: Jag har alltid varit förtjust i de där amerikanska tonartshöjningarna. Det är som att de ödmjukt vill markera sin egen osäkerhet inför vad de nyss sagt. Plus att det ju har en inbjudande effekt, gentemot den som lyssnar. Sånt måste man ju gilla.

[2011-06-27 15:42]
Molly

Tonartshöjningen hos en viss typ tonårsamerikaner är ju ingenting i jämförelse med aussie/kiwikids engelska!

[2011-06-27 15:53]
Kjell

Är inte den tonartshöjningen tämligen ny? Förekommer iaf knappt alls på film/tv före 00-talet. Tror jag.

[2011-06-27 16:42]
Sam

Jag vet inte exakt när jag började lägga märke till den, men det var inte nyligen, definitivt före 00-talet. Men jag kan ha fel där. Däremot vet jag att jag nyligen försökte mig på en på svenska, men det lät inte bra. Det fick mig bara att framstå som en sån där utlandssvensk som alla hatar och som Andres Lokko pratade om i sitt sommarprogram.

[2011-06-27 17:34]
Johanna

ÄNTLIGEN får jag lite nytta av mina kunskaper i sociolingvistik! Så här är det: fråge-melodin ni hänvisar till kallas i dagligt tal ”upspeak”. I USA blev folk allmänt medvetna om detta för första gången i samband med att Valleyspeak blev en grej (jmf tex Zappas låt Valley Girl, som är rätt genuin eftersom hans dotter som vi hör hängde i valspeakets ground zero, the Sherman Oaks Galleria). Egentligen är kalifornisk upspeak dock en del av en större dialektal utveckling på västkusten, och viss sociolekter plockar upp sådana förändringar snabbare än andra.

Sedan är det OCKSÅ så att just sydkaliforniska ungdomsdialekter är oproportionerligt inflytelserika i världen pga skiv- och filmindustrin skördar där dom står. Här är studierna inte helt entydiga men det VERKAR som om upspeak är överrepresenterat i ungdomsslang på en massa ställen i världen och man antar att det är de amerikanska tonårsmedierna som förorsakar detta.

[2011-06-27 18:06]
Sam

Underbart att du gick till botten med det, Johanna! Stort tack. Men jag undrar om du inte samtidigt tog lite död på tjusningen med fenomenet? (Det sista sagt med äkta ”upspeak”.)

[2011-06-27 18:22]
mxm

tack johanna; var rädd att jag inte skulle lära mig något alls idag, men icke!

[2011-06-28 00:04]
Bine

Sorry, fortsätter sidequesta: The Shadow Line var otroligt bra. Att Stephen Rea skulle få mig så uppspelt trodde jag aldrig. Rafe Spall (Jay Wratten, alltså) var också fantastisk. Några delar Heath Ledgers Joker och några delar David Walliams medhjälpare till premiärministern i Little Britain. Hoppas att vi får se mycket mer av honom, tänkte jag, och såg att han ska vara med i Prometheus och att han var med i både Shaun of the Dead och Hot Fuzz. Är det jag som är ouppmärksam eller han som har växt? När BBC är så här bra så är de bäst. Tack för det tipset, Kjell.

[2011-06-28 09:27]
Molly

Bodde i Australien runt mitten av 90-talet och blev varse det här ”upspeak” (Tack, Johanna!) då, i synnerhet hos tonårstjejer men även vuxnare kvinnor pratar med markerade frågetecken i slutet på var mening, i hundranitti.

[2011-06-28 17:36]
lasse

Lysande text som gör precis det som bra bloggar (eller vad man nu ska kalla WS…) skall göra: tipsa mig om grejer jag aldrig någonsin skulle se annars. Misstänkte dock att filmen var lite bättre än gensomsnittet när Emma Stone fick hosta SNL just pga av den.

[2011-06-28 17:44]
Annica

Jag vet inte hur många gånger jag sett denna film, jag ÄLSKAR den!Önskar att jag själv kommer bli en sån underbar förälder som Olives föräldrar är. Öppenheten och ärligheten i familjen är helt underbar. Samtidigt är det sjukt intressant hur dåligt rykte man får för att ”man har mycket sex”. Hur hade det sett ut om huvudrollen i filmen varit en man? Hade problematiken blivit densamma?

[2011-06-28 22:21]
soffpotät

Stort tack för tipset! En film man vill krama om, såhär direkt efter att ha sett den.

[2011-06-29 09:46]
S

Alltså, tack! Jag älskade också Easy A när jag såg den, och har saknat texter som hyllar den. Vad glad jag blir.

[2011-06-30 02:55]
Julia

Jag hade tänkt skriva om Easy A och kom mig aldrig riktigt för att bli klar; nu känns det ganska ok.

[2011-08-06 21:45]
Jonas

Detta kanske var ett av de bättre filmtipsen Ever! Riktigt rolig.

[2011-08-31 00:17]
Andreas

”Where are you from, originally?” kan vara en av de absolut roligaste replikerna på länge – som enligt Tucci själv var hans eget påfund.