Weird Science
Modern Family har fått en utvidgad repertoar

2011-03-31  

Jag har verkligen, verkligen njutit av att se Modern Family utvecklas under den senaste tiden. Från den första säsongens ursprungliga känsla av en sympatisk sitcom med en snygg blandning av värme och samtida friktion (alla i familjen Dunphy var omedelbart lätta att gilla, men upplägget med den utvidgade familjen kändes oundvikligen konstruerad), till de senaste avsnittens extremt tajta – ja, in till minsta detalj tajta och välskrivna –¬†manus. Ingen serie försöker skriva lika kvickt om dråpligt familjeliv som Modern Family just nu, och ingen har lika bra kemi mellan sina skådespelare.

Åtminstone tre av dem har jag njutit av i talkshowsoffor den senaste tiden. Jag hade ingen aning om att Julie Bowen, som spelar Claire Dunphy, var så rolig innan jag såg henne hos Conan. Häromveckan berättade Eric Stonestreet, också hos Conan, att han baserat sitt homosexuella familjeöverhuvud på sin egen mamma.

Ibland får Modern Family mig att tänka på de allra mest satiriskt nagelbitande studerna i Jonathan Franzens böcker: scenen i romanen The Corrections där brorsan Garys depression slår över i total förlamning, och han sitter vid köksbordet med en rå kyckling i munnen, som han inte ens orkar tugga, medan familjen sitter skräckslagen runt omkring honom.

Modern Family sänker sig inte till samma djupa avgrunder, men replikföringen och dialogen kommer ofta upp till samma nivå. Inte minst när det gäller de vuxnas ständiga försök att att närma sig sina barn, deras ständigt misslyckade ansträngningar att inte framstå som konfliktfyllda ufon.

När har vi senast sett välskrivna barnroller i en sitcom? Det senaste avsnittets vänskapsskildring mellan Luke och den fruktade grannen Mr Kleezak (The Burbs-vibbar!) förstärkte intrycket av att Luke-historierna hör till seriens bästa (»I’m still growing in to my tounge«, säger han när syrran anklagar honom för att dregla).

Styvkusinen Manny är ett undantag när det gäller realismen i serien – men jag ser honom inte som ett barn: man får nästan en känsla av att den rollen egentligen var skriven för en 65-årig tant, men att man ändrade sig någonstans på vägen när man hittade skådespelaren Rico Rodriguez.

Modern Family har inte den där anarkistiska surrealismen som gjorde Arrested Development till en så originell serie, men kanske borde man jämföra med något som ligger oss närmare. Solsidan, till exempel, vars andra säsong jag tyckte för det mesta var både endimensionell och tråkig (med undantag för finalavsnittet). Modern Family blir däremot bara bättre – ett under av punchlinetät briljans.

[2011-04-01 15:20]
Alexander

Spot-on! Andra säsongen tyckte jag började lite tamt. Men har blivit bättre för varje avsnitt, och som du säger, minst de 2 senaste, har varit helt briljanta.

[2011-04-03 10:42]
D

Fastnade för Modern Family så fort jag började kolla på det men känner mig mindre och mindre engagerad i serien. Numera kollar mest på rutin.