Weird Science
Lökigt och laddat hos Windsors

2011-02-09  

Det bästa i The King’s Speech är inte replikerna. Det är stunder som Helena Bonham Carters kärleksfulla och humoristiska halva blinkning till sin stammande man, mitt i en puss med ansiktet mycket nära så att ingen annan ser. Talterapeutens nördige son som på evigheter inte lyfter blicken från boken vid faderns Shakespeare-ryck, trots att han egentligen vill titta, bara alltför medveten om att han är för gammal nu för att leka med sin pappa. Colin Firths plågsamma stamningar, sväljningar, kluckanden och stakningar, både han och vi lika hypermedvetna om varje stavelse som till sist korsar hans läppar i den här filmen. Och det är inte minst Michael Gambon som den George V, dement och skräckslagen, med ett fast grepp om sjuksköterskans hand och en sidlänges blick på alla människorna i rummet han inte längre känner igen, människorna som stirrar och förväntar sig saker som han längre inte förstår.

Det finns en elegans i det, i att den här familjetyrannen som förorsakat sonens stamning inte har några ord kvar. Men framför allt är det rena skådisfesten. Jag känner en doft av den där glädjen som Ian McKellen osar av i genrefilmer som Da Vinci-koden och Sagan om ringen, detta att oavsett vilka känslor han spelar (med den äran) så läcker det igenom att han har enormt kul. När Gambon ger rummet den där Blicken, tänker jag: »det var enormt snyggt, detta«. Och: »undrar vad som stod i manuset just här? Hittade han på det själv?« Och: »Shit, det här är en ganska lökig film, va?«

För grejen är att The King’s Speech är både enormt underhållande och enormt fånig. Den marknadsförs som ett allvarligt drama om manlig vänskap och kampen mot ett svårt socialt handikapp, men är samtidigt, snarare, en lättsmält publikfriande kostymfilm som gottar sig åt – jag skulle vilja säga vältrar sig i – i klassamhällets tossiga små egenheter, familjen Windsors skandalösa dejtingtraditioner och dess nedärvda förtryckskultur.

Att en kung abdikerar på andra världskrigets afton presenteras till exempel i sitt politiska kontext, men ögonblicket får aldrig en tyngd som skulle distrahera oss i publiken från att samtidigt tänka triviala tankar om Charles, Diana och Camilla. Vilket, som sagt, i biosalongen inte kändes som ett problem. Efteråt var jag ändå förvånad över hur allt detta tunga runt Firth-karaktärens personliga prövningar blivit så fjäderlätt, så svartvitt, så trivialt. Att Edward VIII abdikerar är liksom inget problem för, vet ni vad? Han skulle ändå inte ha blivit en bra kung! Det vet vi för att han i champagnekällaren medan han väljer årgångsbubbel åt sin erotiskt avancerade flamma säger om proletariatet att »Herr Hitler will sort them out.«

Det är möjligt att repliken symboliskt representerar en historisk sanning; det var förstås en rätt vanlig åsikt i överklassen även i Sverige vid den här tiden. Men det är framför allt representativt för ett manusarbete där reductio ad hitlerum är ett litet pris att betala för att alla hela tiden ska förstå vem som har rätt och vem som har fel. Samma typ av Hollywoodmässiga 1A-konventioner leder till manusets enormt lökiga och direkt onödiga konfrontation i Westminster Abbey (det här är inte ens en spoiler, så många gånger har vi hört dessa »du har svikit mig«-tal i olika filmer).

Komplexitet och nyanser lyser med sin frånvaro så till den grad att jag på slutet utöver rörd –¬†ety det fungerar – också blev lite fnissig. Att problematisera monarkin var liksom inte aktuellt. Kungar kan vara dåliga för att dom är själviska nazister, monarkin kan beskrivas som dålig för att den tvingar individer till jobb i familjeföretaget mot sin vilja. Visst illusterar filmen att osunda hierarkier kan uppstå när vissa familjemedlemmar är utvalda av Gud att regera över andra familjemedlemmar. Att samma människor vid den här tidpunkten också var utvalda genom det genetisk-historiska lotteriet att regera över en fjärdedel av jordens befolkning är däremot inget det var intresserant att ifrågasätta.

The King’s Speech hör liksom inte hemma med filmer som The Queen i det högaktningsfulla-men-problematiserande registret. Den är rena matinéunderhållningen, vilket Michael Gambon så tydligt illustrerar med sin mästerligt utförda Galna Blick. The King’s Speech är, känner man på sig, en film gjord för amerikaner. Jag säger det med all kärlek, grundligen skolad som även min sirapsblick är i den amerikanska underhållningens kvasi-intellektuella traditioner.

Därför är det både ironiskt och storartat att Colin Firth, med sina många fruktansvärt tvådimensionella rollprestationer i smartare underhållningsfilmer, här spelar bättre och sannare än han någonsin har gjort. Tilldelad sitt livs roll spelar han skiten ur den eftersom han liksom inte verkar ha märkt att helheten är ganska larvig. Jag tror det är därför filmen fungerar, det går liksom inte att värja sig mot hans naiva allvar. Den ofta ännu mer manértyngda Bonham Carter matchar lyhört sin karrikerade men färska och älskvärda drottningmoderfigur till Firths allvar. Hon, eller Firth, eller regissören Tom Hooper, eller stämningen på inspelningsplatsen, får sedan alla andra att älska liv i det ganska fåniga materialet. (Undantaget är Timothy Spall, vars Winston Churchill-tolkning är så obegripligt grovhuggen att han hade platsat i en brittisk Christmas Panto).

Sammanfattningsvis är The King’s Speech lätt att älska men svår att respektera. Jag har bara ytterligare en fråga åt manusförfattaren David Seidler. Om nu talterapeuten Logue redan vid sitt första möte hade hittat på en smart metod för att få den annars stammande kungen att felfritt läsa innantill in en bandande mikrofon, och om nu det fria Europas öde var beroende av att samma man flera år senare skulle kunna läsa innantill, utan publik, i en isolerad radiostudio, varför använde de inte samma knep? Varför använde de inte hörlurstricket? Varför i hela friden har vi tittat på hela den här jävla filmen om författaren i den kulminerande scenen redan har glömt vilken premiss han etablerade i början?

[2011-02-09 13:19]
D

Välkommen tillbaka! Det var inte igår man såg dig här.

[2011-02-09 13:35]
Kjell

Du kan tacka mig. ;)

Att driva WS innebär en del skumrask bakom kulisserna, typ kidnappning.

[2011-02-09 15:18]
Tweets that mention Weird Science » Lökigt och laddat hos Windsors -- Topsy.com

[…] This post was mentioned on Twitter by Staffan Malmgren, Martin Lindstrom. Martin Lindstrom said: Lökigt och laddat hos Windsors: Det bästa i The King’s Speech är inte replikerna. Det är… http://goo.gl/fb/ayYYY […]

[2011-02-09 16:07]
Flemming Hummer

”En rulle bara Hakelius kan uppskatta…”, tänkte jag när jag såg trailern. Men nu får man ju lite lust att se den när man är bakfull eller nåt.

[2011-02-09 20:13]
Mr T

Jag håller med i allt, men jag kan inte låta bli att störa mig på att tolkaren envisas med att kalla logopeder för talpedagog.

…eller översättaren, kanske det hette?

[2011-02-09 23:08]
Joel

Riktigt välskrivet! Det enda jag lyckades formulera efter att ha sett den ikväll var ”Det är typ en sån film man ser med föräldrarna”

[2011-02-09 23:49]
Mats

Vilken fantastiskt bra text Johanna! Det bästa på WS på mycket länge. Tack!

[2011-02-09 23:58]
David B

Gillar Gradvalls text skarpt också. http://gradvall.se/artiklar.asp?entry_id=719

[2011-02-10 09:28]
Jesper

MR T, fotnot från Gradvalltexten:
”SF:s översättare har i efterhand påpekat att uttrycket logoped inte användes på 1930-talet. Geoffrey Rushs karaktär saknar dessutom formell utbildning. Valet av talterapeut passar därför bättre.”

[2011-02-11 12:02]
BonneSwe

Tack, härligt skrivet.

[2011-02-13 02:54]
Emmie

Koljonen har fått det mesta om bakfoten. Filmen är verkligen inte genialisk men utsökt ”lätt” och superbalanserad, något som Koljonen tycks tolka som grovhugget och vulgärt.

Dessutom så ser hon inte att just Churchilltolkningen är enastående.

Däremot så är inte filmen förtjänt av den ofantliga hausse den fått. Den tyngden har den som sagt inte. Det är underhållning, inte konst. Någon måtta på entusiasmen får det vara. Men alltid kul att se västvärlden någon gång spotta ur sig kvalitet som hade premiär varje vecka för 60 år sedan.

[2011-02-13 19:56]
blalinjen

Koljonen och jag verkar inte ha sett samma film. Filmen är precis som Emmie skriver underhålling, men tyckas trots detta problematisera monarkins roll i en demokrati. Bertie har många bra repliker om detta:If I am King, where is my power? Can I declare war? Form a government? Levy a tax? No! And yet I am the seat of all authority because they think that when I speak, I speak for them.
Sedan ironiserar Koljonen över ”hörlurstricket” och verkar på fullast allvar tycka att en människa med ett socialt handikapp som kan tränas bort, ska nöja sig med att använda sig använda sig av ett trick som hjälper för stunden. Skulle kungen använda sig av tricket vid alla tal, även inför publik? Sedan är det en viss skillnad mellan att recitera en Shakespearetext och hålla ett tal till en nation i krig.

[2011-02-20 00:24]
Olle

Oj, här tycker vi ganska olika. Visst är den väl ganska larvig i grund och botten, men det görs ju så fantastiskt bra och det är just därför den är så oerhört bra också.
Jag tycker också att Churchhill-tolkningen är riktigt bra. På vilket sätt är den grovhuggen?