Weird Science
Bröderna Winchester åker spårvagn

2010-10-07  

Säsong 5 av Supernatural var planerad att bli den stora finalen. Sam och Dean skulle agera käril åt änglar som rev världen i stycken mellan sig – meeen så blev serien förnyad. Från jordens undergång featuring offret av en protagonist som tittarna haft fem år på sig att knyta an till, ska man nu på drygt 40 minuter ta sig till en plats där man inte bara har alla huvudpersoner i spel utan dessutom lagt ut lösa trådar nog för en helt ny säsong – och det utan att hasta över den känslomässiga botten i serien.

Låter det bekant? Det är för att exakt samma sak hände med Buffy och vampyrerna efter femte säsongen. Där löste författarna situationen med en svårt alienerad återuppväckt Buffy, lika avigt inställd som de många fans som önskade att hon hade fått vila i frid. Men tur var väl att hon inte fick det. Säsong sex av Buffy innehåller sensationella avsnitt som Once More, with Feeling och Normal Again, för att inte tala om hela det underbart kolsvarta »Life is the big bad«-konceptet.

Hur klarar då Supernatural av motsvarande lillreboot? Sådär. Sekvensen i början av säsongspremiären, där varje moment i villaområdesvardagen ger den traumatiserade Dean apokalypsflashbacks är smått fantastisk. Men så kan man tydligen inte hålla på, sega med tålmodigt, karaktärsförankrat berättande på det där viset. Vi har en slutdestination att nå fram till och då får inte tjafs som känslomässig logik eller konsekvens komma i vägen. I stället tas vi med på en frejdig men aningen forcerad spårvagnstur till avsnitt där all nödvändig information otåligt prickas av. Sam? Ja alltså han har ju varit levande nästan hela tiden, han ville bara inte sabba Deans läge. Förresten, här är generisk kusin 1, tjejkusinen och Parker Lewis i rollen som kusinen med någon som helst personlighet. Vaddå att vi redan dödat av morfar? Ja men han är ju så bra. När vi ändå viftar med trollstaven kan vi väl lika gärna ta hem honom också? Nu har vi väl trevligt!

Vad ägnar sig då den framkrystade jägarklanen åt? Inte änglar och demoner i alla fall, i stället är det tillbaks till de ostiga rötterna som gäller. Upplägget för det som verkligen faktiskt på riktigt ska bli sista säsongen är monstren och deras ursprungsberättelse. Man undrar om the writer’s room har haft något slags tävling om minst subtila sätt att introducera det här på – morfar Campbell och Sams Basil Exposition-doftande »Jaha, det måste vara en Alpha! Vi visste förresten att det fanns såna hela tiden«-dialog i avsnitt två skulle i så fall vara en värdig vinnare.

Starten för nya säsongen är både ryckig och ojämn, men det finns ändå skäl att inte tappa sugen. Deans brottning med papparollen är mysjobbig och håller liv i den fina traditionen av Winchestersk familjedysfunktion. Jag utgår förstås här från det – medgives naiva – antagandet att man inte kommer att stoppa undan Lisa och Ben i ett skåp så fort det etablerats att Dean jagar igen. Klanen Campbell är ett av de spår som jag väntat på fördjupning av i evigheter, och om monsterplotten kan undvika den extrempinsamma eurocentrismen som kunde beskådas i världsreligionavsnittet i säsong 5, så kan det säkert också bli nåt fint av den. I det här sammanhanget kanske författarna också kan hitta på något roligare för stackars Jared Padalecki att göra än emo-Sam, och det vore ju en välgärning.

Det är klart att jag hellre hade sett Dean göra en Jesse Custer och ge sig ut på jakt efter Gud, men hey –Castiel har ju inte visat sig än, så det är ju inte för sent för det heller. Eller så kanske Supernaturals manusförfattare gör vad de gjort ett antal gånger förut: tar ett koncept som borde vara lika töntigt som ohållbart – i det här fallet ett sammanhållet mythos för ¬†monster från världens alla kulturer – och gör genialisk äventyrsteve av det. Jag lever på hoppet.

[2010-10-07 11:20]
Peter

Visst lyckades man med Buffy s6, men sjunde och sista säsongen blev ju ett enda långt antiklimax.

Supernatural har jag aldrig riktigt fastnat för. Kanske hade det funkat bättre om huvudkaraktärerna hade bytt namn.

[2010-10-07 15:14]
Teresa

Håller så inte med dig om Buffy s7, men den kittlar å andra sidan min postaponerv lite för mycket för att jag ska kunna vara helt opartisk.
Det verkar inte vara sådär jättemånga i Sverige som nappat på Supernatural – oklart varför. Gummimonster och sunkiga könsmönster är ju inte dealbreakers när det gäller andra serier, och man kan tycka att mythoset borde locka serietidningsnördarna. Oh well.

[2010-10-07 15:37]
Olle

Supernatural har alltid varit en aning ryckigt och ojämnt tycker jag. Seriens humor har också varit bättre än dess seriösare bitar. Förutom då i säsong 4 där seriositeten övervann allt annat och det blev världens vackraste ”I’m in doubt”-drama ett litet tag. Sen kom säsong 5 och dödade alltihop igen. Och nu, nu orkar jag inte ens längre. Jag såg första avsnittet, men sen? Kan inte bestämma mig för om jag ska se vidare eller inte. Är det verkligen värt?

[2010-10-07 15:41]
Mattis

Jag tycker också att dom har tappat rytmen men vill ändå ge det en chans…diggar verkligen serien och tyckte att det var coolt att dom vågade ta det hela vägen till himmel och helvete så att säga…men det skapar onekligen en svår ”act to follow” när man avslutar en säsong med att skicka Satan tillbaks till underjorden och blåsa av Armageddon. Jag började förresten titta efter din blänkare här på WS om säsong 4 och Castiels uppenbarelse.

[2010-10-09 06:53]
Hans

Ville bara hålla med om Buffy s06 och Normal Again är lätt mitt favoritavsnitt i hela serien. Det var också det första avsnitt jag såg och jag blev helt däckad.

Tittar dock ej på Supernatural, när jag har tatt mig några minuters tid har jag tittat på något som inte fastnar. Något bra tips var man ska börja, gärna något riktigt tungt och matigt avsnitt. Alternativet är inte i dagsläget att titta från början tills jag fastnar.

[2010-10-16 03:23]
Vanessa

Hans, ja gillade inte heller serien i början, sen visade min sambo mig första avsnittet i säsong 4 och jag var fast. Nu har vi kollat på alla avsnitt som är möjligt och väntar med spänning på ep 4 i säsong 6!! De känns som familj hhahahahahahaahha