Weird Science
Tappa inte Tron!

2011-01-14  

Även om jag verkligen gillade första Tron (jag såg den på bio när det begav sig 1982 och det bör rimligen ha varit det mäktigaste jag sett dittills i mitt korta liv, Gremlins låg ju fortfarande två år fram i tiden) så har jag inte alls gått i gång på det rätt saftiga förhandspeppet inför Tron: Legacy som grasserat på filmbloggarna i säkert över ett år. Så förväntningarna var rätt lågt satta, vilket förstås brukar vara det ultimata utgångsläget.

Och det gav resultat: jag tyckte filmen var extremt mysig, tog några öl med min biovän, åkte hem glädjestrålande och delade med mig av kärleken på Fejan. Och fick givetvis mothugg direkt i form av välformulerade sarkasmer riktade mot filmens alla luckor. Sen lyssnade jag på /Films podcast där Dave, Devindra och Quigley i stort sett pulvriserade filmen i 45 minuter.

Och viss finns det en del att anmärka på: den tunna och ologiska plotten, Bridges sömngångaraktiga spel (han är i princip The Dude fast tråkigare och i cyberspace), unge Garrett Hedlunds rätt graverande brist på karisma, Olivia Wildes oklara roll i filmen, karaktären Trons plötsliga uppdykande och sen snöpliga sorti, och Clus rätt absurda master plan: borde inte en vettigare väg till världsherravälde vara att till exempel slå ut hela internet istället för att skicka tusen pers i trikåer och glow sticks genom en dator?

Och som lök på laxen, den halvlyckade yngrifieringen av Jeff Bridges medelst CGI – det var den unge släte Jeffan från King Kong Lives, men med stel mimik och döda uncanny valley-ögon. Burr!

Geeks i USA har också klagat på att Disney cyniskt nog lagt 170 miljoner dollar på filmen, och sen nästan lika mycket på att prångla ut kringprodukter, och skitit i att manuset är så svagt eftersom de ändå vet att de kommer att håva in svinmycket pengar på leksaksförsäljningen till nostalgiska nördar och deras barn. För, precis som Kristofer skrev här på WS efter premiären, lever filmen på minnet av Steven Lisbergers 1980-tals-Tron.

Men jag väljer att ignorera i allt detta och fokusera på det jag verkligen gillade med filmen: den snorsnygga mc-jakten i början, den 1980-talsnostalgiska scenografin, Kubrickvibbarna i Bridges vardagsrum, det fantastiska soundtracket av Daft Punk som lirade så vettlöst tajt ihop med bilderna, det relativa allvaret (eller snarare bristen på självreflexiv humor) som var befriande, det faktum att den tuffa karaktären Rinzler är döpt efter den flitiga Lucasfilm-arkivarien JW Rinzler – det är ju så nördigt att det nästan blir minuspoäng.

Och, förstås, Michael Sheen som flamboyant nattklubbsägare. Med Daft Punk-killarna som dj:s. I en comic relief-scen som är helt ur synk med resten av filmen. Sheen verkar fått en helt egen regi – eller bara struntat i regin och bestämt sig för att helt och hållet käka upp sceneriet – och spelar över av Guds nåde. Kubrick igen: med käppen och den vita kostymen påminde han såklart om Malcolm McDowell i Clockwork Orange. Tyvärr försvinner han snabbt ur handlingen innan han hinner spöa upp nån med käppen, glatt sjungandes Singin’ in the Rain.

Tronar på minnen

2010-12-16  

Det är på ett sätt typiskt att pressvisningen av Tron 2 inleds med trailern till kommande sommarens Pirates of the Carribbean-film, som tydligen ska handla om jakten på ungdomens källa (inte helt säker på det sistnämnda, tumlades om något av alla halvnakna sjöjungfrur och explosioner som passerade revy i epilepsihastighet).

Man skulle nämligen kunna säga att hela Tron 2 – förlåt, Tron: Legacy – bygger på myten om evig ungdom.

Precis som många av oss nördar besitter ett gravt Peter Pan-komplex och bygger karriärer på intressen man skaffade sig i mellanstadieålder och vägrar släppa taget om – jag bara självrannsakar lite här: jag har en serietidningssamling värd femsiffriga belopp och jag får betalt av Aftonbladet för att skriva om min fritidssyssla sedan jag var sju år gammal – så är Tron: Legacy en film om och för människor som fortfarande tycker att tanken med cyberrymden är kittlande, 18 år efter Gräsklipparmannen.

Det är en film vars existensberättigande bygger på att en stor publik 28 år efter första Tron tycker det vore intressant att se diodsmyckade trikåer i modern tappning.

Det är en uppföljare till en film vars kvaliteter handlar om att man blandar ihop sin barndoms minnen med känslorna i sin barndom.

Men framförallt är det en film om evig ungdom för gamla skådespelare. Det är intressant att Jeff Bridges förra filmroll (dekad folksångaren i Crazy Heart) gick ut på att se så sliten och nedgången ut som möjligt, medan han i Tron: Legacy cellrekonstrueras till att se 30 år yngre ut. Om jag förstått det rätt gjorde man en gipsmask av hans feja, skapade en 3D-modell av hans yngre ansikte utifrån det och slängde på det nya ansiktet på en 30 år yngre skådis i postproduktionen.

Med tanke på den mängd tid i rutan som Bridges yngre jag får, och att man är så generös med närbilder, så är det en tidsresa i kvalitetsskillnad från den CGI-Arnold som skymtade förbi i slutet av fjärde Terminator-filmen.

Och framförallt öppnar det här fler dörrar än jag vågar tänka på. Behöver vi ens några nya, unga skådisar nu när vi kan digitalföryngra alla våra gamla och renommerade på ett så övertygande sätt?

Förut brukade man säga att skådespelare odödliggjordes genom sin medverkan i klassiska filmer. Det uttrycket fick just en helt ny dimension.

Och det är det verkliga arvet som Tron: Legacy lämnar efter sig.