Weird Science
Starkt, The Walking Dead, men var det meningen?

2013-04-02  

(Varning: Det här inlägget innehåller illa förtäckta spoilers av säsongsfinalen.)

Min starkaste reaktion – och den var klump-i-halsen-stark – på The Walking Deads tredje säsongsfinal har sin botten i en storytråd som serien lämnat besynnerligt outforskad.

Att Andrea hamnade där hon hamnade är en sak. Hon var inte min favoritrollfigur, även om jag nog gillade henne mer än vad många andra verkar ha gjort. Men relationen mellan henne och Michonne var intressant, och det har förbryllat (och frustrerat) mig att serien inte berört den närmare.

Till en början fick jag intrycket att det var en kärleksrelation, av det slaget som kan uppstå mellan två människor i en isolerad, extrem situation. Jag tänker på hur Oz utforskade sådana känslor, på ett sätt som tvingar oss att ifrågasätta saker vi tar för givet om romantisk kärlek.

Men The Walking Dead verkade inte vilja röra sig i den riktningen – verkade inte vilja utveckla Michonne som rollfigur över huvud taget, förrän i de allra sista avsnitten, när hennes relation med Andrea var bittert avslutad.

Tills de ändå fick en sista scen tillsammans. Danai Gurira spelar den på ett sätt som gör mig övertygad om att det inte går att kalla Michonnes känslor för Andrea för något annat än kärlek – djup, innerlig, jag-kommer-aldrig-att-glömma-dig-kärlek. Kanske var den obesvarad. Det är inte otänkbart att Michonne aldrig, trots att de tillbringade så mycket tid tillsammans, kunde släppa garden; att hon gjorde det omöjligt för Andrea att älska tillbaka. Det lilla vi har sett av deras tid tillsammans skulle kunna tolkas så.

Jag vet inte, men jag vet att jag kände med Michonne, och att smärtan i hennes ansikte i den där sista scenen var fullkomligt hjärtslitande. Det var mer känslomässigt berörande, åtminstone för mig, än förra veckans scen med Daryl och Merle, och, till och med, än scenen med Lori och Carl som alltid kommer vara den här säsongens mest omtalade.

Det värsta är att det här subtila berättandet, där viktiga känslor förblir outtalade, är så olikt The Walking Dead. Och det får mig att undra om styrkan i det där ögonblicket är medveten, eller om serien snubblade över den, genom att lägga säsongens fokus på andra, mindre intressanta, händelseförlopp och relationer.

10 tankar: The Walking Dead »Triggerfinger« (säsong 2 episod 9)

2012-02-22  

1. Nypremiären efter det långa juluppehållet (s02e08, Nebraska) var ett episkt sömnpiller: ett av de segaste avsnitten i zombiehistorien, där exakt ingenting hände tills allt styrdes upp lite av Ricks brutala våldsexplosion de sista fem minuterna. Episod 9 börjar tack och lov direkt efteråt, i baren med två nyskjutna råskinn på golvet och Glenns adamsäpple i jojo-mode. Svettigt. Älskar att Glenn gör ett lika puckat som naturligt drag när han bara puttar igen dörren när The Others vill in. Vad skulle jag själv gjort? Antagligen samma sak.

2. Som för att kompensera för förra avsnittets uselhet får vi en ny zombie-set piece direkt, när Loris bil flyger av vägen och en odöd kommer kravlande mot vraket. Serien är som bäst när Greg Nicoteris SFX-team får gegga loss ordentligt: här trycker en utsvulten zombie ansiktet genom en trasig vindruta så att huden sakta skalas av och bara tänderna och ögonen är kvar… Yuck!

3. Det är synd om snubben som får benet genomborrat av ett staket à la Gregory Peck i Omen, och värre blir det när Glenn, Hershel och Rick står och käbblar om huruvida amputation eller nådaskott är bästa metoden samtidigt som ett helt gäng hungriga walkers närmar sig. Ricks resoluta lösning är härligt smärtsam.

4. Har gillat Glenn sen första avsnittet (kanske för att han är en av få karaktärer som är ganska direkt plockad från Kirkmans seriesvit) men scenen där han kommer hem och stöter bort Maggie eftersom hennes kärlek har gjort honom harig (för han var ju så extremt modig innan!) var jobbig. Kom igen Glenn, du är en av ytterst få människor i denna tröstlösa postapokalyps som faktiskt får ligga på regelbunden basis, njut medan det varar istället för att problematisera! Tönt.

5. Det ryktas om att Jon Bernthal som spelar Shane kanske är på gång att lämna The Walking Dead för Darabonts nya projekt L.A. Noir, och det vore välkommet. Jag börjar bli rätt led på Shanes mustiga, överspända rants. Gillar dock att han nästan gått helt in i nåt slags psykopati, men Bernthal är lite för mycket Method-spatt för min smak.

6. Två feta actionscener var tydligen kvällens ranson, nu är vi tillbaka på farmen och alla ska ventilera sina åsikter igen, för femtielfte gången. Detta är serien som sämst: rollfigurer som fastnat i en loop, som står och ältar samma problem om och om igen utan att serien rör sig framåt, och utan att dialogen eller psykologiserandet når några direkta Norén-djup. Då blir det bara segt.

7. And on that note: sjukt less på Darryl och Carol. Ska känsliga Carol, nånstans styrkt av att till slut få börja sörja sin dotter, kunna förlösa hillbillyn Darryll, så full av hat och mindervärdeskomplex? Gäsp, vem bryr sig.

8. Har alltid diggat Dale, så härligt beskäftig i sin beppehatt (och perfekt spelad av Darabont-stammisen Jeffrey DeMunn) men nu börjar han gå mig på nerverna med sitt enerverande tjat om Shane.

9. Nya killen överlevde – ska han bli kvar som ny medlem i casten? Serien är i skriande behov av nytt blod (häpp) men jag hade gärna sett någon roligare än en pojkvasker.

10. Fin slutscen: Lori kryper upp bakom Rick och viskar lent strategiska Lady Macbethska ord i hans öra. Smarrigt! Håller tummarna för en konfrontation mellan Rick och Shane inom kort. Vilket med seriens nuvarande tempo tyvärr kan betyda upp till tre avsnitt.

Apokalyptisk backlash

2010-11-24  

Saker jag inte kan: Träffa något med ett vapen. Tjuvkoppla en bil. Jaga bytesdjur. Slåss.

Varför tänker jag på det här? För att jag tittar på teve.

Det är inget nytt.¬†Senaste gången som jag tänkte på det var när jag såg Jericho. Serien handlar om Amerika efter atomkriget och är fullproppad med all American men. Ni vet, berättelsen om de där männen som återvänder från storstan till landet. Till sin kvinna. Till ansvar. Som tar tag i saker och styr upp. Som Vet Vad Som Behöver Göras. Som har en plan.

Jag sätter mig in i situationen. Samhället har gått under. Vad kan jag bidra med?

Jag går igenom mina färdigheter. Mina verkliga färdigheter. Alltså: Jag har lärt mig hur man rensar större fiskar än abborre. Jag har körkort. Jag kan manövrera en snäll och beskedlig häst. Slå upp ett tält. Jag ser mig själv vid trangiaköket. Rörandes i en burk vita bönor. Det räcker inte.

The Walking Dead är en riktigt bra serie. Spännande. Zombies, men inte på ett dåligt sätt. Livsval. Dilemman. Jag ser fram emot nya avsnittet hela veckan. Ligger efter. Får äntligen lite tid för att se ikapp. Laddar med ett glas vin och lite¬† choklad med chili. Min stund. Börjar titta. Sätter chokladen och vinet i halsen.

HERREGUD vad gör de?

Mannen med stort M kommer tillbaka till sin hustru och son. Drama uppstår för att hon har trott att han är död och har börjat knulla hans kollega. Kvinnorna tvättar. Mannen har sex med sin hustru. Kvinnorna tvättar. Zombie dyker upp. Kvinnorna skriker.

Mamman kramar sin son. Männen förenas i en förhistorisk ritual, i cirkel. Klubbandes fiende.

Kvinnorna snyftar. Sen tvättar de. Männen lämnar lägret för att rädda annan man. Kvinnorna snyftar. Kvinnorna tvättar.

Männen dödar kvinnozombie (»Damn, what an ugly skank«). Kvinnorna tvättar. Ond hustrumisshandlare dyker upp. Slår sin hustru. Kvinnorna gråter. Kollegan dyker upp. Tar ut sin frustration på den onda hustrumisshandlaren. Slår honom blodig. Den misshandlade hustrun gråter vid sin misshandlade makes blodiga ansikte (replik, kollegan: »I will not stop next time, I’ll beat you dead«). Kvinnorna gråter. Männen på räddningsaktion. Den Onde mannen som blev handklovad på taket har sågat av sin hand. Vi vet att våld och hämnd väntar. Vuxna män gör saker tillsammans. Kvinnorna tvättar.

Min gissning inför nästa avsnitt: Mannen återvänder från storstan till landet. Till sin kvinna. Till ansvar. Tar tag i saker och styr upp. Vet Vad Som Behöver Göras. Konfronterar kollegan. Har en plan. Kvinnorna tvättar.

Om ni vill få tag på mig så finns jag på skjutbanan.

The Walking Dead levererar

2010-11-03  

I förordet till den allra första samlingsvolymen av The Walking Dead från 2004 är skaparen Robert Kirkman oerhört tydlig med att det minsann inte bara ska bli standardiserad zombieaction utan att hans mål med sin planerat långa seriesvit – volym 13 släpps om några veckor –¬†minsann primärt är att dissekera människornas beteende efter katastrofen. Ett episkt, ambitiöst grepp… vilket tack och lov inte hindrar¬†att det vankas GÖTT med zombieslakt, slafsiga headshots och yxor genom kranium redan efter några kapitel.

Jag plöjde volym 1-4 i veckan och är imponerad och hooked, även om det bär emot: Kirkmans postapokalyptiska samhälle är bara några snäpp mindre obarmhärtigt än Cormac McCarthys wasteland i The Road. Det vill säga: barn far rejält illa, vuxna är grymma, den totala kolsvarta hopplösheten lurar alltid runt hörnet. Bodycounten är hög, Kirkman är skamlöst osentimental med de bifigurer man börjat tycka om, och låter dem bli zombiemat med jämna mellanrum. Och huvudpersonen, polismannen Rick Grimes, är ingen cleancut hjälte utan börjar påvisa alltmer sociopatiska drag allteftersom månaderna går. Det är vuxet, välskrivet, spännande och vansinnigt sorgligt.

Av detta har Frank Darabont gjort en serie som hade premiär igårkväll i USA efter lång hype – och starten lovar gott. Darabont tar det lugnt, låter historien smyga i gång. Att se »Egg«¬†från This Life som sydstatssnut funkar fint, och Andrew Lincoln behärskar uttalet helt okej och trakterar en Magnum .357 med obrittisk zest. Special effects-mästern Greg Nicoteri står för lyxigt saggig zombiedesign, och allt är påkostat och genomarbetat. Darabont-favoriter som Jeffrey DeMunn dyker upp redan i piloten, och fansen hoppas såklart på att William Sadler ska castas som den sturige bonden Hershel Greene som dyker upp längre fram vilket vore helt perfekt.

Jag tror att Darabont kommer att fixa allt det som gör seriesviten så storartad: bilden av den grymma och desperata avhumanisering som inträder efter katastrofen, den fina dialogen, inslagen av vuxensåpa, de initierade vardagsdiskussionerna om hur man tar livet av de odöda mest effektivt, de grisiga actionscenerna. Sekvensen i Atlanta som avvrundar sessepremmen är något av det mest rafflande jag sett i zombiesvängen. Och tevepubliken har hängt på: med 5,3 miljoner tittare är serien AMC:s största succé hittills, och en andra säsong har fått grönt ljus.

Jag ger The Walking Dead två feta, halvt förruttnade tummar upp!