Weird Science
Kalla kriget som samtidsklassiker

2010-11-12  

Den tänkande tevevärlden är i sorg i dag. AMC har beslutat att stänga ner produktionen av Rubicon, årets största och viktigaste nya dramaserie, skapad av Jason Horwitch ihop med ett av tevehistoriens mest imponerande kreativa team – från showrunnern Henry Bromell (Homicide: Life on the Street, Brotherhood) till regissören Allen Coulter (Sopranos, Damages) och producenten Kerry Orent (Michael Clayton, Rescue Me). I senaste numret av Axess skriver jag om serien, en text som jag återpublicerar här i dag.

Grannar hade oroat sig över en tilltagande lukt av unkenhet, och när polisen den 23 augusti till slut bröt sig in i lägenheten i den exklusiva London-stadsdelen Pimlico hittade de en stor stinkande sportbag i badkaret.

Inuti väskan låg de ruttnande likdelarna efter vad som varit Gareth Williams, matematiker specialiserad på att knäcka koder och med ett hemligt liv som MI6-spion.

Polisen meddelade snabbt att man inte trodde att mordet hade koppling till Williams spionverksamhet utan att han snarare hade blivit offer för en urspårad sexlek.

Därefter officiell tystnad.

Och, förstås, ögonbedövande bloggbävning. Nätets konspirationsteoretiker festar fortfarande vilt på dunklets odörer. I synnerhet sedan det visade sig att en gammal sovjetisk »nummerstation« – varifrån en radioröst på kortvågsbandet läser upp entoniga nummerserier avsedda för dechiffrering av avlägsna agenter – efter åratal av ändlöst pipande slummer plötsligt vaknat upp och mässat ut en kod.

Ty detta skedde händelsevis den 23 augusti – i samma stund som polisen öppnade dragkedjan på spionsportbagen i Pimlicovåningen.

Jag kan inte säga att jag tror ens det minsta på sambandet. Men frågan jag ställer mig är varför just detta ändå, plötsligt, ger mig – som brukar få utslag av hårdnackad konspirationism – adrenalinkickar i stället för kräkreflexer.

Jo, det handlar om Kalla kriget. Den korta historiska epok då konspirationer inte var teorier utan verklighetskrassa modi operandi.

Och det handlar förstås om att jag växte upp med Nixon i tv-soffan och John Le Carré på sängkudden. Kalla kriget har blivit ett ömt minne och en populärkulturell retrostil.

När det mångfalt prisbelönta amerikanska kvalitets-tv-bolaget AMC denna höst följer upp sin Mad Men-succé med ytterligare en dramaserie som lockar med 1900-talsknarrande nostalgiestetik så har man inte bara valt Kalla kriget-eran som inspirationskälla utan också förnyat framgångsformeln på ett intressant sätt.

I likhet med Mad Men gestaltas nya Rubicon i ett romantiserat men robust realistiskt New York, och där Mad Men avtecknar 1960-talet går Rubicon vidare till 1970-talet.

I likhet med Mad Men vecklar Rubicon efterhand ut sig till ett komplext ensembledrama, men med en egen »Don Draper«-centralgestalt i den unge, briljante analytikern Will Travers (spelad av James Badge Dale), som efter en familjetragedi fyller sitt liv med dygnetruntjobb på det fiktiva American Policy Institute, en statlig, civilakademisk underrättelsetjänst maskerad som ett forskningscentrum.

När Travers närmaste chef avlider under kryptiska omständigheter, och efter att Travers upptäckt ett underrättelsekodsystem i full aktion i några dagstidningskorsord samt att både hans kontor och hem är avlyssnat, börjar han inse att hans arbetsgivare är indraget i en internationell konspiration på högsta politiska och operativa nivå.

Och precis som i fallet med de sovjetiska nummerstationerna och mordet på MI6-matematikern är det den där old school-John Le Carré-osäkerhetsfaktorn som fascinerar. Känslan av att världen skälver, att data bedrar, att skuggor har ögon och att varje grådaskigt vardagsvimmel döljer ett giftspetsat paraply.

Ändå utspelar sig Rubicon faktiskt i nutiden. Kalla kriget-intrigerna handlar om Irak och Afghanistan, om ett korporativistiskt 2010-tal med hot från nyfundamentalismen hos både »ondskans axelmakter« och inhemskt konservativa, konspirerande mörkerkrafter.

Huvudtemat må handla om samtida terrorism och konflikthärdar, men tonen är 40, 50 år gammal. Rubicon är insvept i en dimma av efterkrigsparanoia, nästan som i en parallellverklighet, en analogt icke-transparent spegelbild av vår digitalt transparenta värld, som om Wikileaks bara var en Philip K Dick-dröm och som om CIA fortfarande var den där lite självständigare, svårgripbarare, märkligare och farligare Kalla kriget-organismen. Och samtidigt återkopplar paranoian i sig till både Bush-erans tortyr- och avlyssningshärvor och den galna Tea Party-skräcken för Obama.

Men framför allt är det scenografin i Rubicon som andas 1970-tal. I alla andra moderna thrillerserier om terroristbekämpning spelar internet och högteknologi en huvudroll. Men Rubicons American Policy Institute är raka motsatsen till, säg, Jack Bauers Counter Terrorism Unit i 24. Här –¬†i en murrigt trä- och läderknarrande kontorsmiljö full av prång, dammiga bokhyllor och slokande skolkartor, skulle både Don Draper och Roberts Redfords rollgestalt i Tre dagar för Condor känna sig hemma.

Internet hanteras av en kille som kallas »Hal« – naturligtvis namngiven efter superdatorn i Stanley Kubricks 2001 – och sitter i ett trångt serverrum i källaren. Resten av personalen förlitar sig på uppslagsverk, arkivskåp och korktavlor med uppnålade indexkort, och alla foton och rapporter är utskrivna på papper, aldrig synliga på skärmar.

På ytan, ur ett rent stilistiskt perspektiv, tangerar Rubicon den 1970-talsnostalgiska filmtrend som på senare år gett oss neo-auteur-verk som David Finchers Zodiac och Kevin MacDonalds State of Play. Men här finns också en helt unik dimension som surfar på det nostalgiska men samtidigt djupdyker i samtiden, eller rentav i framtiden.

Om det övervakningssamhälle som just nu förbereds parallellt i världens största demokratier och farligaste diktaturer verkligen blir realitet lär exemplarframställning komma tillbaka som handelsvara. Ju färre exemplar desto värdefullare. Och i Rubicons och det nya övervakningsparadigmets världsordning kan inget bli åtråvärdare eller pålitligare än det unika pappret, det handskrivna, det icke-kopierade. Vill man röra sig »under radarn« fungerar bara rent anti-digital kommunikation – och då hamnar man i en nygammal värld av fältarbete och fysiska förflyttningar, där inget kan anses bekräftat utan egna och unikt dokumenterade förstahandskällor.

Rubicon är därmed inte bara ett gravallvarligt konstnärligt försök att göra långserialiserad tevedramatik längs samma tankebanor som 1970-talets Kalla kriget-auteurfilmer, utan ger även en genklang av hela den neo-analoga trend som kantat de mer litterära delarna av popkulturens 2000-tal.

Något jag först började fundera kring när glasformgivaren Ingegerd Råman i början av det nya seklet kom hem från New York och berättade om hur faxen fått en renässans på de finare citykontoren. Inte för telefaxteknologins skull utan för att det var ett sätt att återigen förmedla det handskrivna. Bland Manhattans mer välbemedlade akademiker uppstod trenden att skicka handskrivna meddelanden till varandra i stället för banal e-post.

I samma veva blev den tryckerinostalgiskt litterära tidskriften The Believer en hipsterbibel, utgiven av Dave Eggers, vars bokförlag MacSweeney’s blev centralt i den nya analoga rörelsen som även kan sägas innefatta allt från popmusiken hos franska Air till Wes Andersons filmer.

Jag börjar åter fundera kring detta när jag, samtidigt som Rubicon startade på amerikansk teve, såg några fascinerande svartvita fotografier flimra förbi på nätet föreställande skådespelarna i Mad Men, ögonblicksbilder tagna i inspelningspauser. Där ses 1960-talets Don Draper kolla sin iPhone och hans lika tidstypiskt Madison Avenue-stylade kolleger hukande över något Youtubeklipp på senaste generationens MacBook.

Orsaken till min fascination är nog inte bara den dråpliga och rörande tidskrocken i sig, utan att alla vi vuxna 2000-talsmänniskor bär en vilset klafsande 1900-talsvarelse inom oss som vi sällan funderar över.

Ju mer vår livsstil är integrerad med ett högteknologiskt paradigmskifte, där nästan allt vi gör sker med ständigt nya, föränderliga beteenden och metoder (hur vi köper och läser tidningar och böcker, hur vi konsumerar film och musik, och hur vi köper och inte köper den…), ja, ju mer sam- och framtiden bestämmer hur vi ska välja, desto större tillflykt tycks vi ta till 1900-talsföreteelser och 1900-talsfiktioner i fråga om vad vi väljer, och varför.

Sålunda vill folk inte bara titta på utan rentav dricka, jobba och klä sig som Mad Men. Vinylskivor ökar i försäljning medan cd-skivorna dör ut. Nostalgisk hemmafruestetik blir tidstypisk subkultur. En stor hit på nätet i år är formgivarfantasierna om hur dagens moderna teknikprodukter skulle ha framställts – estetiskt och livstilsmässigt – i typisk 1960- och 70-talsreklam. Och årets största teveupplevelse transformerar ett helt här och nu till 1970-talet, och tvärtom.

Men det allra bästa, och det verkligt unika, med Rubicon är inte att den hur naturligt som helst sätter en papperspress i glas i centrum av dramatiken, eller fetischerar den dova dunsen av en riktigt tjock lunta dokumentmappar, utan hur den – precis som Mad Men – också med stor psykologisk trovärdighet skildrar människor. I Rubicon finns ingen superhjälteartad Jack Bauer, däremot en mängd vanliga, levande, äkta personer med vardagsliv och egenskaper vi omedelbart känner igen oss i och vill lära känna mer på djupet.

Rollgestalternas mänsklighet tillåts växa exponentiellt med gåtans dramatik. Exempelvis under ett avsnitt där FBI beordrar lockdown av API för att försöka hitta en läcka: samtidigt som det är högspänt mellan myndigheterna och ett tungt maktspel blottläggs, växer en personlig mikrodramatik fram när en av tjänstemännen på API inte tillåts ringa sin luttrade hustru och meddela att han inte kan komma, som han lovat, på dotterns skolpjäs samma eftermiddag.

Jämsides med den lågintensivt pressande terroristjakten skildras allt det som detta tröstlösa dygnetruntarbete orsakar: självmedicinering av ångest, revor i äktenskap, missbrukade vänskapsförtroenden, vårdnadskonflikter och bristande föräldraansvar.

Avdelningschefen Kale Ingram (spelad av Arliss Howard) framstår i de inledande avsnitten, då vi bara ser honom i sin självutplånande yrkesroll, som en kallhamrad karikatyr. Men snart får vi börja följa med honom hem, träffa hans homosexuelle och mycket yngre sambo som till hans irritation spelar Hot Chip på hög volym, och när han i ytterligare några avsnitt senare ligger vaken i dubbelsängen och långsamt låter sin hand vila över sin sovande partners panna existerar inte längre någon estetiserande hinna mellan serien och tevetittaren utan bara ett här och nu, en allmänmänsklig närhet.

När Judi Dench i 2006 års James Bond-film¬†Casino Royale tilldelas repliken »God, I miss the cold war« är det bara en smart metaeffekt man är ute efter. När Kale Ingram i Rubicon faktiskt ordagrant säger samma sak uppnås visserligen samma metaeffekt – det är ju en oemotståndlig självironisk kommentar till hela seriens Kalla kriget-nostalgi – men det är ändå inte så man uppfattar den. Han säger det som svar på en utläggning av den yngre researchern om terroristnätverkens avhierarkisering: om hur man i dag inte längre kan oskadliggöra terrororganisationer genom att »identifiera och neutralisera deras ledarskap«.

»God, I miss the cold war« blir här en äkta besvärjelse av en riktig människa. Man tror nästan att man säger den själv.

Män som stirrar på korsord

2010-10-17  

(Spoilervarning! Den här texten är skriven inför finalen av Rubicons första säsong.)

De första tre fyra avsnitten av Rubicon var så långsamma att det fanns gott om tid att begrunda detaljer. Som Will Travers kläder: de uppkavlade skjortärmarna över tröjan, den brunmurriga färgskalan, lager-på-lager-stylingen som ska signalera »det här hittade vår huvudperson på golvet i morse« men egentligen kändes utstuderat New York-chic.

Travers närmaste chef Kale Ingram är en minst lika fascinerande gestalt: här är en man som bor i en våning så minimalistiskt flott att den får Eric Tours teppanyakihäll att se ut som en mikrovågsugn, en man som ligger och läser in på småtimmarna och samtidigt har tid att stiga upp varje morgon klockan sex för att jogga. I de första avsnitten tycktes Ingram alltid skala på ett äpple eller göra något annat medan han talade med folk, eftersom han var en arrogant jävel som också hade tid att vara på jobbet 24/7 och spionera på sina anställda. Men, så klart – han visade sig vara på vår sida.

Mitt första intryck av Rubicon var att det var en serie där man stod väldigt mycket uppe på tak och pratade i korta, dämpade meningar. Där skådespelarnas största insats gick ut på att stirra intensivt på korsord. Det var som någon skrev i en kommentartråd på New York Magazine: man väntade sig nästan att någon skulle sitta bakom en tidning med två utklippta hål i. Det var gravallvarligt men lite Jönssonligan-komiskt.

Men så började det sakta röra på sig, och man såg att den här långsamma AMC-kvaliteten hade en riktning, att serien började utvidgas bortom API:s grå korridorer. I förrförra avsnittet retade jag mig lite på det taffliga försöket att mörda Travers (om man vill att det ska se ut som att en extremt intelligent kodknäckare haft ett dolt drogproblem kanske man måste vara lite mer subtil än att placera en böjd matsked på hans soffbord? Eller åtminstone göra det efter att man mördat honom?), men jag gillade Dexter-stämningarna (Travers granne påminner ju lite om Lila i säsong två av Dexter), den skickliga ökningen av tempot, känslan av att allt plötsligt hänger på sekunder.

Och så det stora klimaxavsnittet förra veckan, där man överraskade genom att inte göra Will Travers till en i-sista-sekunden-hjälte, utan i stället snuvade honom på äran. Det var ett starkt avsnitt. Terrorist- och analysspåret är verkligen seriens stora behållning. Kale Ingrams replik »I miss the Cold War« summerade seriens ambitioner ganska bra. Det är någonting med det där analysrummet och Travers team – hur komplicerat allt tillåts vara, emotionellt och innehållsmässigt, och långsamt – som känns nytt i amerikansk teve. Det ska bli oerhört spännande att se hur det knyts ihop i finalavsnittet.