Weird Science
Newsreaders blandar och ger

2013-03-09  

Newsreaders är den andra spin-off-serien* från Adult Swims sjukhusdramaparodi Childrens Hospital (vars femte säsong vi just nu ivrigt väntar på), och började som en av många andra fejk-program-i-programmet, precis som Dr. Blake Downs, M.D. eller Black Hospital. Men de tre specialavsnitt av Childrens Hospital som presenterades som bakom kulisserna-reportage med Newsreaders-teamet blev så lyckade och populära att Rob Corddry och kompani bestämde sig för att sjösätta Newsreaders som en egen produktion. Första säsongen håller på att avslutas i USA nu, och den har varit… både bra och dålig.

Newsreaders är en parodi på nyhetsjournalistik i magasinformat, med 60 Minutes som mest uppenbara förebild/måltavla. Louis LaFonda (Mather Zickel) agerar ankare, diverse korrespondenter rapporterar från fältet, och en gubbsminkad Ray Wise, som surkartkommentatorn Skip Reming, är programmets egen Andy Rooney. Samtliga inslag är påhittade, man ger sig alltså inte på att twista till verkliga stories à la The Daily Show – vilket känns relevant att påpeka nu när The Daily Shows format är så etablerat och självklart.

Jag kom på mig själv med att nästan bli lite besviken när jag insåg att jaha, just det ja, Newsreaders är manusdrivet och regisserat från ax till limpa, utan de ingredienser vi numera är så vana vid från inslagen hos Stewart och Colbert – de riktiga människorna, de äkta ögonblicken, personerna som säger något oväntat framför kameran eller på annat sätt skänker en upplevd känsla (korrekt eller ej) av autenticitet till rapporterandet. När den spontaniteten inte finns att tillgå för ett fejknyhetsprogram, som Newsreaders, är det desto viktigare att manus, spel och ton stämmer för att det verkligen ska träffa rätt (se: Onion News Network). Och nog för att Newsreaders varit småmuntert och skojigt, men det har sällan lyft till några högre höjder. Zickels LaFonda – en ytlig, kvasiseriös kameradiva av bästa snitt – har konsekvent varit den största behållningen.

Men ibland har det glimmat till. Som i avsnitt fem, Gay Camp, skrivet av Michael Showalter, i vilket programmet berättar historien om en entusiastisk fritidsledare som skapat ett sommarläger för ungdomar som råkat ut för trakasserier med anledning av deras sexuella läggning. Det är som upplagt för en empatisk solskenshistoria, men ju mer som visas av lägret och ju mer den sympatiske ledaren berättar om det, desto mer framstår det som ett koncentrationsläger för HBT-kids. Det hela eskalerar raskt och blir både makabert och bisarrt – men oavsett hur många flagranta referenser till nazister och Förintelsen reportaget gör fattar varken reportern eller lägerledaren den olyckliga kopplingen. Det blir en absurd väntan på en förlösning, ett undersökande nyhetsinslag där det dramatiska avslöjandet aldrig kommer. Här når Newsreaders nästan Brass Eye-nivå.

 

*) den första var såklart NTSF:SD:SUV::, som började som en serie hittepå-trailers i anslutning till Childrens Hospitals reklampauser

Briljant Spike Lee-hommage av Wain och Corddry

2010-10-12  

Redan innan den gångna helgens avsnitt av Childrens Hospital kände jag att det var hög tid att uppmärksamma hur fantastiskt bra och rolig Rob Corddrys drift med sjukhus- och läkarserier har varit den här säsongen. Den utmärkta ensemblen, de bisarra nonsensdialogerna, tonsäkerheten i genreparodierna (tänk Cityakuten, House, Grey’s Anatomy) – allt har sammantaget skapat en perfekt liten enhet som man bara vill ha mer av. Men eftersom Childrens Hospital sänds under Cartoon Networks nattliga tablåblock Adult Swim (och dessutom började som en renodlad webbserie) får man nöja sig med avsnitt som klockar in på dryga tio minuter. (Adult Swim har för övrigt i år för första gången låtit en av sina serier, Jon Glasers Delocated, svälla till normal sitcomlängd. Mer om Delocated här på WS snart.)

Men det var helgens avsnitt som fick mig att komma loss med en text. Jag trodde att säsongens kulmen hade inträffat redan för ett par veckor sedan, med meta-meta-avsnittet som följer med »bakom kulisserna« på den evighetslånga såpan Childrens Hospital (där ett av de återkommande skämten är att Malin Åkerman inte kan engelska utan besvarar alla frågor på svenska), men jag hade fel. Senaste avsnittet är en lång hommage till Spike Lees Do the Right Thing, och det är lika briljant genomfört som fullständigt otippat.

En värmebölja lamslår barnsjukhuset, luftkonditioneringen går sönder, känslor kokar i hettan. Dr Spratt (Erinn Hayes) vill ha Dr Maestro (Rob Huebel) som vill ha Valerie (Åkerman) som vill ha Blake (Corddry). Läkemedelsindustrins hejdukar försöker övertala Dr Richie (Ken Marino) att överlämna sitt botemedel mot cancer. Allt rör sig mot en konfrontation. De sedvanliga relationsintrigerna pågår mellan doktorer, sköterskor och patienter, men allt är filmat i en stil som ligger oerhört nära den som Lee och Ernest Dickerson använde sig av för att skildra årets varmaste dag i New York, sommaren 1989. Samma reflekterande motljus, samma färgval, många bildkompositioner som är direkt lånade från Lees film. Dessutom solfjädrar, lekande barn, ett äldre par, poliser som använder övervåld. Det ligger till och med ett Bill Lee-inspirerat soundtrack och tutar i bakgrunden! För Lee-entusiaster som undertecknad är det omåttligt roligt att upptäcka små referenser, som att Marino under en bråkdel av avsnittets klimax står och stammar »M-M-M-Malcolm«, precis som Smiley en gång gjorde.

Och sen, som pièce de résistance: eftertexterna, direkt modellerade efter Do the Right Things förtextsekvens, komplett med samma typsnitt på textskyltarna, Rosie Perez-inspirerad dans, pulserande färger och en hiphop-låt (dock såklart inte Fight the Power; istället specialskrivna I Cured Cancer, som på ett för serien typiskt sätt berättar vad som hände i avsnittet).

Corddry har skrivit avsnittet tillsammans med David Wain, som också regisserat. Wain har, inte minst i arbetet med Stella, visat sig vara väldigt duktig på att få en produktion med uppenbart låg budget att se ut som a million bucks. Så är också fallet här. Hans inblandning i Childrens Hospital känns logisk med tanke på tidigare produktioner och en med Corddry delad syn på det löjliga och fåniga. Dessutom kryllar serien av tidigare medarbetare till Wain, från såväl The State som Wainy Days.

Över eftertexterna hörs sjukhusets uttråkade PA-röst: »Attention staff: this is not a real hospital. It’s barely a real TV show.« Men roligt är det.