Weird Science
ANTM: Killarna mot tjejerna!

2013-09-10  

Julia: OK, nya säsongen America’s Next Top Model (TWO-OH, som Tyra envisas med att kalla den, det vill säga säsong 20) är alltså den första med både killar och tjejer. Intressant tilltag, på många sätt, men kan vi allra först prata om det bisarra i att när något dussin vardera killar och tjejer runt de tjugo möts, så beter de sig som unga oskulder i dussinromanens viktorianska England? Det är som att de aldrig träffat någon av motsatt kön förut, det tjuts och pips och fläktas med händerna. I tidigare säsonger har modellerna oftast fått träffa snygga herrmodeller nånstans halvvägs genom processen, och då är det kanske förståeligt att de blir lite flörtiga om de inte träffat andra än varandra och inspelningteamet på två månader. Men här har de rimligen kommit direkt från vardagen, de har inte fått några Big Brother-mängder sprit — har Tyra sprutat in extra mängder feromoner i huset? Det är förstås fullt möjligt att det handlar om de vanliga framkrystade och ihopredigerade bekännelsebåsintervjuerna, men det kändes så ansträngt. Det behövs inte kärlek för att skapa drama mellan modellerna, det vet vi sen tidigare, så det kändes så konstigt ansträngt och onödigt.

A-K: Att det skulle komma in en manlig halva bland deltagarna har ju varit något som behövts för formatet länge länge, och jag är lite överraskad att det tog så pass lång tid ändå. Men det som behöver ifrågasättas är ju varför killarna finns där? Är det för att visa på nya fält inom modeindustrin, eller är det just för att få till mer drama i en allt mer urvattnad (och bisarr) dokusåpa? Varför tittar jag fortfarande på ANTM? Varför tittar andra fortfarande på ANTM? Varför tittar du, Julia?

Julia: Det … är en mycket bra fråga. Jag vet inte om jag nödvändigtvis kunde ha svarit på den ens under säsong två-tre. Jag tror att jag fascineras av hur, som du säger, bisarr den är, och kanske mest hur den låtsas ha med den faktiska modeindustrin att göra? Mer och mer bisarra utmaningar, som i och för sig i vissa fall inspireras av faktiska möjliga foto- eller runwayjobb, men som kommer på helt bisarra premisser. Folk som aldrig har gått på en catwalk förut ska helt plötsligt gå på snurrande, flytande, lodräta, hala, brinnande dito, utan att få testa först för att se hur man gör. På typ tio kameraklick ska totala newbies ta fantastiska bilder med minimal mängd direktiv. De fjorton-femtonåringar som utgör merparten av varje årskull nya modeller får inte vara med på grund av arbetslagstiftning, och det låtsas man inte om.

Plus, förstås, det hela galenskapspaket som är Tyra Banks. Som lever i något slags fantastisk fantasibubbla där hon är en kvinnlig Da Vinci med magiska ögon.

Varför tycker du att killarna ska vara med då? Manliga modeller finns ju förstås, men precis som i porren är det mycket färre som blir lika kända och framgångsrika. Borde det varit en säsong med bara killar?

A-K: Jag tycker mest att det är en naturlig utveckling av konceptet, och säkerligen ett sätt att bredda målgruppen av de som tittar. En sak jag älskar är hur de mest hängivna fansen uttrycker sig, som att de är modellexperter, och svänger sig med Tyras vokabulär som om det vore vedertaget fackspråk. »Grrl, U gotta SMIZE more and work on dat booty tooch!!1«  Jag tror att det enda som rättfärdigar mitt ANTM-tittande är min fascination över seriens absurdhet. Jag menar, vilken annan serie tar sig själv på liknande allvar? Som att Tyra är en världsförbättrande upplyst despot vars främsta uppgift är att berätta för unga människor hur de ska bete sig. Det finns så mycket i serien som är så oerhört konstigt, som den oerhörda auktoritetshetsen; om en deltagare ens tittar fel på Kelly Cutrone får den en utskällning om hur hen aldrig kommer klara sig i modellbranchen. Man ska helst vara som en undernärd smal liten slav som aldrig säger emot, men alltid är redo att se high fashion ut.

Och ändå så ligger serien i framkant med en massa andra saker, väldigt tidigt hade den t.ex. öppet homosexuella deltagare och denna säsong var det andra gången en transsexuell kvinna var med och tävlade. Jag får det liksom inte att gå ihop.

Julia: Vet du vad jag tror att det är? Makeoveravsnittet. Älskar makeoveravsnittet. Alla älskar makeoveravsnittet. Det är ju lite av en brist i den här käsongen, att killarna inte bjuder på lika mycket förändringsmmöjligheter eller ångest. Det är då vi får Corys rakade bula och den där outsägligt gräsliga weave-en. (Tydligen lite av en vattendelare; vissa gillar, vissa hatar.)

Men för att gå tillbaka till det där med att vara både progressiv och konservativ: Det blir över lag intressant med vissa kontraster i hur tjejerna och killarna behandlas. Säg till exempel att gå nerför en regnvåt vägg, killarna i boots och tjejerna i höga klackar. No duh att det kommer gå olika bra. (Tjejen som klarade sig bäst var ju hon som hade nästan inga klackar alls.) Men också synen på manlighet och manlig skönhet — det är intressant att de nästan inte låtsas om den starka och långvariga trenden med ganska androgyna modeller. På tjejsidan har det pratats mycket om olika sorters modeller — katalog, high fashion, edgy, osv — men på killsidan verkar det bara finnas en sorts modell, och det är en traditionell kalsongmodell. Eller vad tänker du?

A-K: Jag kan ju ingenting om hur modellvärlden fungerar, så jag kan inte uttala mig om hur väl serien speglar “verkligheten”, men jag tycker också det är konstigt att det är sånt fokus på det übermaskulina. Överlag kanske vi helt ska lämna idén om att ANTM har nån som helst verklighetsförankring ändå. Herregud, detta är serien där deltagarna fått agera karaktärer från Tyra Banks skönlitterrära epos Modelland och delta i hennes egen musikvideo (andra säsongen).

Kanske ska man, om man ens ska titta på detta, se det som ett gigantiskt konstprojekt, eller möjligtvis en smart allegori över det moderna USA. Det är djupt känslomässigt och samtidigt extremt ytligt. Virgg fick mig att fälla en tår i första avsnittet där hon berättar att den första transdeltagaren (Isis) fick henne att ta steget och faktiskt stå för den hon är, och att hon hade Tyra och ANTM att tacka för hjälpen att våga, och det i samma show som låter deltagarna springa runt i ett gigantiskt Walmart och slita åt sig smink för att bli en riktig Cover Girl. Det är så sjukt, så sjukt intressant, så sjukt skämmigt och så sjukt bisarrt, allt på samma gång. Jag har inte sett någon skriva mer ingående om fenomenet ANTM, men skulle verkligen vilja läsa en längre granskning där man faktiskt går på djupet med serien och verkligen analyserar den. Eller är jag helt ute och cyklar nu? Är det och förblir bara ytligt skräp?

Julia: Context is king, och content existerar inte i ett vakuum. Det kan vara både och.

Project Rädda Realityn

2012-12-05  

Fy vad trista och/eller otittbara många realitytävlingar blivit.  Det är som att de inte litar på att det vi gillar med dem framför allt är att få se deltagarnas kreativitet. Eller så har vi helt olika uppfattning om vad kreativitet innebär, för om det ordet betyder löjligt omöjliga utmaningar och fulklippta collage för att utmåla stackars deltagare som skurkar så… bingo. Men med tanke på att tittarsiffror och recensioner bara blir sämre och sämre för de mest berömda realitytävlingarna kanske det vore värt att se över. Vi tittar på några av de mest kända!


Top Chef

Senaste Top Chef började nyligen, den utspelar sig i Seattle, precis som en av de mest omtyckta säsongerna, och löftet som de gett till uttråkade kritiker är att den här gången ska kockarna få laga mer mat och det ska vara mindre spektakel. Fyra avsnitt har gått hittills, hittills har inget varit för crazy tack och lov. Den senaste, absurda Top Chef Texas var förfärlig. I princip varje utmaning var av typen att med ögonbindel göra beurre blanc på sand och skallerormsskelett, på tema »nykär«, och just det PS ni måste ha handbojor så använd röven till att knipa med kring köksredskapen.

Jag fattar inte hur domarna ens kan göra en seriös bedömning när omständigheterna i 9 fall av 10 gör att ingen kan prestera ordentligt, så det är totalt godtyckligt vem som åker ut.

 

Face Off
Face Off
 (som jag älskar) har precis avslutat sin tredje säsong och har väl, tippar jag, kanske en säsong till på sig (det är klart med en fjärde) innan idéerna börjar tryta, och man som vanligt förlorar mer och mer fokus om vad det handlade om från början. Nämligen fantasi och hantverksskicklighet. Det var lite varning nu i senaste, med lite för många krystat korsklippta deltagarintervjuer för att få deltagarna att verka vara i luven på varandra. Eller när de försöker få till det som att det håller på att gå åt helvete för någon, som Laura i cyborgutmaningen där man gjorde gigantisk song-and-dance av att hennes demonsminkade modell innan visningen gick på toa tänka sig oj oj korsklippt med oroliga blickar, spänningsmusik och Lauras tåriga ansikte.

 

Project Runway
Project Runway
hade i sin förra omgång av Project Runway All Stars miss Piggy som gästdomare. Miss Piggy – en mupp. En mupp!!! Tja, det säger väl ganska mycket om var det här en gång så excellenta formatet tagit vägen. I desperata försök att skapa spänning tar man den lätta vägen – dra ner på tiden de har för att klara utmaningarna. Tidsbegränsningarna har blivit helt absurda i Project Runway. Att paniksy haute couture av billigt syntettyg till en modell, en hund, en överviktig, en brud samt en rullstolsburen och make it work på en dag driver självklart deltagarna till stress, ilskeutbrott och tårar. Därför är det snarare de som är snabba och stresståliga än de som är duktiga på sömmad och bra designers som vinner. Auf weidersehen.

 

America’s Next Top Model
Går överhuvudtaget längre att se på. Jag vet inte ens vad det är för ett program längre, det är som att alla inblandade är vansinniga/höga/desperata efter tittare. Eller alla tre. Det handlar överhuvudtaget inte om att vara modell eller bli bra på bild, (det är på ett sätt rätt skönt, då slipper man tänka att man genom sitt tittande stöder en vidrig industri med utseendefixering och viktfixering och så vidare). Men nu är det mer American Horror Tyra Story än Americas Next Top Model. Ska vi dra några exempel från de senaste säsongerna? Modellerna har fått: ligga och posera i en gigantisk grekisk sallad. Lärt sig rump-puta sexigt men inte slampigt under mottot: »Say nooch to the hootchy tooch.« Fått ett varumärkesord av någon muppig PR-typ som skulle beskriva deras personlighet, de fick etiketter som »lovable«, »angelic« och »unique«. Sedan skulle de ta en bild där tjejerna fick komponera en varmkorv med tillbehör som de skulle äta upp på ett sådant sätt att bilden uttrycker deras varumärke. Åh nej du åt inte din korv speciellt änglalikt så sorry you’re out!

Eller en annan favorit: gången då Tyra gav alla tjejer en mantel och ett superhjältenamn. Grattis säger vi till Annaliese som fick superhjältenamnet »Excite-to-buy« eftersom hennes bilder var så bra för att sälja in saker. Eller Kyle – »Next-Doorsia« för att hon är som granntjejen bredvid. Stan Lee släng dig i väggen!

En sista kommentar om realitytävlingar i allmänhet. Det finns en vederstygglighet, som producenter panikslaget börjat slänga in för att piffa upp långkörare. Det är det här otyget med att publiken ska få lägga sig i. I Face Offs final fick tittare vara med och bestämma vem som vann i en livesänd final. Samma sak i Australias Next Top Model. Jag vill inte att kackiga nobodys (som jag själv) ska få avgöra vilka som vinner. Det är det som vi har extrautmaningen »fan favorite« till! Men det är inte bara kring finalister som det får tyckas till om. Senaste ANTM är skräckexempel, där otäcka fratboys runt om i landet via sociala medier tilläts tala om för modellerna att de var fula eller kassa. Eller i Project Runway Australia där det i längst ned i rutan hela tiden rullar olika undersökningar som pågår live under programmets gång, så man knappt ser vad som händer i rutan för att vi måste läsa tittares åsikter kring vem de anser vara den mest tävlingsinriktade deltagaren eller annat meningslöst. Det är som att alla producenter fått spel och bara: »interaktiviteeeeeet, det gillar väl alla?! 360 graders perspektivet va va va?!«

Nej. Gå tillbaka till hur formaten var från början. Skippa den värsta tokstolligheten, interaktiviteten, orättvisa grupputmaningar och hetsen med kortare och kortare tid. Annars kan de här en gång så roliga programmen lika gärna läggas ner och flytta till en snäll familj på landet.

Att se gliporna i modellbygget

2011-09-20  

Första avsnittet av sjuttonde säsongen av America’s Next Top Model, All Star-säsongen, gör det bara allt tydligare hur verklighetsfrånvänd serien verkligen är. Det är ett reunion-avsnitt utdraget till en hel säsong, ett program som nästan lika gärna skulle kunna vara Celebrity Rehab (där Lisa D’Amato ju dessutom varit med) men som ska fortsätta låtsas handla om modellande och den verkliga branschen. (Jag skrev för något år sedan om hur serien lite grann börjat närma sig haute couture och riktiga priser.)

Kontrasterna har bara blivit tydligare när man, som jag tidigare nämnt, tittat till exempel på den australiska varianten, där reglerna är annorlunda och man kan vara med från 16 års ålder. (Eller den engelska, där man inte får vara med efter att man fyllt tjugotre.) Där man, verkar det, brytt sig mindre om bra teve och mer om bra modeller, satsat på spinkiga udda tjejer över såna med bra historier.

Och den här säsongen blir det nästan parodiskt – några av de tävlande från tidiga säsonger är nu närmare eller runt de trettio, vilket inte är någon ålder vare sig för en kvinna eller en ost, men som modell är det ganska sent att sätta i gång om det inte redan går bra. Nu är det i och för sig några av damerna som jobbar, men om det gick bra skulle de väl inte behöva programmet? Och om man verkligen ville skapa modeller skulle man väl försöka hitta fräscha nya ansikten? Och så vidare. I stället har vi Isis, som är ett av Tyras många små pet projects och som vad det verkar fått genomgå könskorrigeringsoperation framför hennes talkshowkameror. I och för sig en bra modell, men det är ganska uppenbart att det inte är därför hon är där. D’Amato, som var ett trainwreck utan dess like, och om fortsatt att vara det. Shannon, som är där för att fortsätta vara pryd och kristen (och som bjöd på en helt underbar och talande tankevurpa när hon inte ville visa sig i underkläder och därför valde den mycket mindre bikinitrosan). Allison har helt lämnat modellandet och erkänner under första fotosessionen att hon numera mest står på andra sidan kameran, så det är lite förvirrande för henne. Och så vidare. Fotograferingen såg till att vi kom ihåg vilka de var genom att de skulle representera sin… eh, fördom? Persona? Nåt sånt. Och det blev hysteriskt roligt till exempel när Isis skulle vara »confidence«, för att Tyra inte visste hur hon skulle koka ner transsexuell till en bild utan att bli högeligen förolämpande, och Alexandria skulle vara tuff Cali-tjej, för att de inte riktigt vågade erkänna att hon var bitchen. Men det är i alla fall betryggande att Tyra fortsätter med bisarra upplägg i både stort och smått.

Nu handlar det uteslutande om att bli något slags Personlighet. Tjejerna är inte där för att bli modeller, de är där för att främja sina Karriärer, lite generellt i största allmänhet. Jobba på sin Närvaro. Publiken ska gilla dem, inte branschen.

Samtidigt är det väldigt smart. Man plockar tillbaka tjejer som folk minns sen förra varvet, ser till att både ha med den som folk gillade och den som folk hatade, för att maximera tittandet. Och det är kul att se dem igen, se vad som hänt och hur de utvecklats. (Jag räknar med mycket flashbacks.) Mitt tittsällskap påpekade att det blev ganska tydligt att de gärna castar om samma typ flera gånger; hon hade svårt att se skillnad på Dominique och D’Amato, och på Bre och Bianca. Det ska också bli intressant att se utmaningarna och fotosessionerna, vilken inriktning de tar.

Det enda som grämer mig är att Elyse Sewell från säsong ett inte längre bloggar. Jag skulle så hemskt hemskt gärna få hennes perspektiv på det här. Det är fortfarande hysteriskt roligt att Tyra vägrar låtsas om hennes blotta existens.

Toppmodeller på riktigt

2010-10-12  

OK, någon måste räkna ut vad Tyra Banks har i ett väl inlåst kuvert någonstans. Hon måste ha förfärliga hemligheter, fantastiska utpressningsvänliga kladdigheter, på minst hälften av både mode- och tevebranschens storheter. Det är enda möjligheten, enda svaret.

Efter fjorton säsonger av America’s Next Top Model som blivit mer och mer plojiga (korta modeller! Tyra berättar en saga! Model Academy i… rymden? framtiden? jag har glömt) och som i och för sig producerat en handfull arbetande modeller men i princip bara bland de bortsållade och hemskickade, så handlar nu den femtonde säsongen om high fashion på riktigt. Priset är ett prestigeladdat jobb i italienska Vogue, att jämföra med de senaste årens Seventeen-omslag. De får in riktiga modemänniskor till fotograferingarna och domarpanelerna, stora stylister och fotografer och nu senast Karolina Kurkova, där de förut haft Audrina Patridge från The Hills. Om det varit första säsongen hade jag blivit förvånad att de fått dit så namnkunnigt folk – men nu har det länge varit uppenbart att tävlingen är ganska långt från branschens verklighet. (Parallellt med att Tyra försökt positionera sig själv som en ny Oprah – ¬†och landat mer i Ricki Lake.) Och då är det nästan absurt.

Det är faktiskt närmast overkligt att man från en säsong till en annan lyckats få till en sån vändning. Förut har det handlat om något slags stiliserad idé om modellande, men typ hälften av tjejerna har varit för gamla för att ens börja jobba på riktigt, för att inte tala om att bli toppmodeller. (I länder där lagarna ser annorlunda ut, till exempel Australien, har serien haft sextonåringar i uppställningen.) Det är fortfarande bisarra konstruerade tävlingar, där tjejerna inte ens får testa att kliva upp på löpbandscatwalken innan de ska bedömas, och Tyra tror fortfarande stenhårt på show-don’t-tell när hon instruerar, men något har helt klart hänt.

En vän föreslog teorin att de hade fått lova Vogue att bara ta in smala långa tjejer med faktisk haute couture-potential. Tittar man på årets urval är det inte omöjligt att hon har rätt. Men det kan inte bara vara det.

När det avslöjas att Tyra Banks har ett hemligt rum fullt med kidnappade chihuahuor och spädbarn kommer jag alltså inte att bli förvånad alls.