Weird Science
Helhjärtat gangster

2012-12-04  

Så här i backspegeln är det är väl kanske dags att erkänna säsong ett av HBO:s Boardwalk Empire som lite av ett lågvattenmärke, i alla fall om man jämför med efterföljande säsonger. Vad som en gång var en snygg serie med karaktärer som hövligt balanserade 1920-talets estetik har nu, med säsong 3, exploderat till ett aggressivt, oförutsägbart monstrum där man som tittare nästan är rädd för varje nytt avsnitt. Nästan. Precis som i Breaking Bad eller Sons of Anarchy tänjer man på gränserna för hur mycket skit huvudkaraktären, i detta fall Nucky Thompson, kan begå utan att förlora alla sympatiska drag. Något som förresten gäller i stort sett alla karaktärer i Boardwalk Empire.

På sätt och vis kan jag sakna den gamla Nucky, han som vagt beordrade mord istället för att begå dem själv, men samtidigt så känns seriens vändning självklar. Ett hårdare gangsterklimat kräver hårdare gangsters. Nucky har i säsong tre ersatt silkesvantarna med ett par rakbladsförsedda knogjärn, eller om man så vill: lagt masken åt sidan. Det är en smutsig serie, precis så som vi vill ha det och tredje säsongen är smutsigast av dem alla. Serien känns som en perfekt, serietidningsmässig spegelbild av hur det var i Atlantic City på 20-talet: våldet, dansen, det smått nymfomaniska sexet och pengarna (för så var det ju).

Mitt i denna smältdegel av krossad skallsubstans, alkohol och nakenhet ges även utrymme för både svart humor som vemodig romantik. Richard Harrows (spelas av Jack Huston, barnbarn till John Huston) förhållande med Julia Sagorsky är ett bra exempel. Richard som krigsveteran med knappt halva huvudet i behåll, fysiskt sett, är tveklöst en av seriens mer sympatiska figurer (även om han såklart inte tvekar inför att skjuta, hugga eller strypa en jävel om han nu måste). Han är helt enkelt en bra människa, man vill att han ska lyckas för att man tycker om honom. Hans diametrala motsats är Gyp Rosetti … eller, hur ska man nu egentligen formulera det här. Gyp Rosetti är ett svin man önskar allt gott men som man aldrig skulle vilja ha i sin närhet. Han är helt enkelt det otäckaste, mest älskvärda kryp som någonsin självbefruktat en teveserie. Gyp Rosetti, som spelas av amerikanen Bobby Cannavele, introduceras redan i första avsnittet säsong tre då han och hans följe fått motorstopp utanför Tabor Heights, New Jersey. En mr Johansen stannar upp. Dialogen som följer när han erbjuder sin hjälp etablerar utan tvekan Rosettis lättstötta, smått korkade, farligt misstolkande persona.

Mr Johansen: »I’ve got some 3 in 1 in the glove box, maybe that’ll help.«

Gyp Rosetti: »I don’t know what that is.«

Mr Johansen: »It’s oil, what else?«

Harmlöst kan tyckas men farligt, farligt. Är det nämligen något som Gyp Rosetti hatar så är det att få sin intelligens ifrågasatt. Stackars mr Johansen får ett fälgkors i huvudet, inte bara en gång utan, minst fem. »It could have been this, or this, or even this«, flåsar Rosetti fram mellan slagen.

Född och fostrad i en siciliansk grotta kan man på sätt och vis förstå Rosettis desperata begär efter pengar och makt. Även sadismen kan säkert, efter ett tags hobbypsykologiserande, härledas härifrån, eller till hans mamma… I en väldigt rolig, men klichémättad scen bjuds vi nämligen på ett hemma-hos-reportage från Rosettis egna privata lilla helvete: familjen. Dominans är nyckelordet och Rosetti, som annars har för vana att bränna upp nej-sägare offentligt, ger här intrycket av att vilja bränna upp sig själv i stället.

Till skillnad från till exempel Boardwalk Empires Al Capone är Gyp Rosetti en karaktär utan verklighetsbakgrund. En tvättäkta psykopat och en ny typ av gangster enligt seriens skapare, Terence Winter. Jo, det kan man nog hålla med om. Cannavele, som tidigare spelat i bland annat The Station Agent, är perfekt i rollen och känns bitvis som en megalomanisk reinkarnation av Tommy DeVito från Maffiabröder. I en helt fantastisk scen får vi till och med se Gyp Rosetti iklä sig en piratliknande generalhatt. På allvar. Vidare älskar han köttbullar, bensin och autoerotik. Är mästare på att misstolka vardagligheter för förolämpningar och vinner successivt ny gangstermark genom att inkonsekvent förvirra och hastigt brutalisera sina fiender.

I likhet med andra klassiska dramamaffiosos som Tony Soprano vill vi, självklart, så länge som bara möjligt se Gyp Rosetti överleva samtliga stackars offer som kommer i hans väg.

Michael K Williams amerikanska historielektion

2010-10-18  

När de inblandade i HBO:s nya mastodontserie Boardwalk Empire offentliggjordes var det ett namn som väckte en rent fysisk otålighet inför att serien skulle sätta igång. Inte Martin Scorsese, Steve Buscemi eller Terence Winter, utan Michael Kenneth Williams ‚àí The Wires Omar Little.

Williams gjorde rollgestalten som har kallats tevehistoriens bästa (och som är Barack Obamas favorit) i fem säsonger av The Wire. Den som har sett hela serien¬†vet att den lämnar efter sig en saknad som aldrig riktigt försvinner ur kroppen. Bara att få se Michael K Williams ärrade ansikte och sneda leende varje vecka kändes som anledning nog att följa Boardwalk Empire.

Men precis som Omar introducerades en bit in i första säsongen av The Wire har Williams rollgestalt Chalky White används sparsamt i de inledande avsnitten av Boardwalk Empire. I förra veckans avsnitt, det fjärde, fick han sin första riktigt tunga scen.

Och en tung scen är det, den mest minnesvärda i serien så här långt. Den är alldeles tydligt skriven för att Chalky White ska göra ett rejält intryck på tittaren, för att introducera rollgestalten och hans drivkrafter på allvar.

Chalkys chaufför har blivit lynchad, och den korrupte polischefen har plockat in Atlantic Citys Ku Klux Klan-ledare, the grand cyclops, som misstänkt. Cyklopen blir lämnad ensam i en förhörscell, med sin löjliga KKK-luva neddragen över ögonen. När huvan åker av är det Chalky White som står framför honom, med rakat huvud, rutig kostym, fluga och scharlakansröd näsduk i bröstfickan.

Chalky har en historia att berätta, med en röst djup och raspig som en bluessångares, och de där pigga, mörka ögonen.

Det är Omars ögon, men det är förstås inte Omar. Michael K Williams har beskrivit Chalky White som en affärsman, där Omar var en jägare. Chalky är en ledare, en politiker ‚àí¬†ingen ensamvarg som lever »in the wind«, som Omar själv uttrycker det.

Chalky berättar, och det är en berättelse som är central i den amerikanska historien ‚àí¬†den om rasistiskt våld.

Det är förstås en annan skillnad mellan Omar Little och Chalky White ‚àí¬†80 år av förfluten tid. Det är en betydligt längre tidsperiod än den mellan slaveriet avskaffande 1865 och det att alkoholförbudet infördes 1920, när Boardwalk Empire tar sin början. Den rasism som i The Wire främst är strukturell och ekonomisk, är i Boardwalk Empire oförställt hatisk och brutal.

Vilken roll Chalky White och de andra afrikanamerikanska invånarna i Atlantic City får i Boardwalk Empire ska bli väldigt intressant att se. Vid sidan av David Simons serier är det svarta USA:s historia trots allt relativt outforskad i dramaserier från HBO och besläktade kabelkanaler. Det är svårt att inte känna att man på det viset har valt bort en mängd fascinerande berättelser ‚àí¬†precis som när man i snart sagt alla ambitiösa serier av det här slaget placerat män i förgrunden.

Av den anledningen ser jag lite extra mycket fram emot den planerade AMC-serien Hell On Wheels, som verkar ha slaveriet som ett av sina genomgripande teman. Jag hade ju gärna sett Michael Kenneth Williams i huvudrollen där också, men det får väl vara okej med Common.

Buscemi! Scorsese! It’s the best show in town!

2010-10-05  

Den som inte bli alldeles till sig över tanken på Steve Buscemi som dålig kille i snörrät sidbena måste vara trött på livet. Men¬†Boardwalk Empire har ännu mer att erbjuda än så: De extremt opraktiska jugendlockarna slingrar sig ner för ryggen även på den mest blygsamma arbetarfru. Chicagogangstrarna glider runt i fotsida pälsrockar, underhuggarna har perfekt luggslitna tweedkepsar. Atlantic City 1920 ser mer ut som kolorerade vykort än någon stad som någon verkligen levt i.

När jag nu fått kostymnörderiet ur systemet kanske vi kan prata om manuset. Satan vad bra det är. Steve Buscemi spelar alltså Enoch »Nucky«¬†Thompson, kommunalpolitiker och inofficiell kung av staden – korrupt ut i fingertopparna. Han lever som en prins på skattebetalarnas pengar men är älskad av alla eftersom han alltid är beredd att sticka åt diskarna några hundringar, eller hålla ett flammande tal om spritens skadeverkningar på samhället för damernas nykterhetsförening – detta på vägen till att inspektera hembräntfabriken. I första avsnittet inträder spritförbudet, vilket får Nuckys menageri av köpta politiker, poliser, skeppare och gud vet vilka andra yrkesgrupper att lägga i högsta växeln. Sprit ska smugglas in, spädas ut, säljas vidare. Kontakter med köpsugna brottssyndikat i andra städer ska odlas och hack i häl har man sammanbitna federala agenter.

Det här, mina vänner, är så njutbart att det är helt sjukt. Solitt hantverk inifrån och ut, välskrivet, välspelat, välfilmat, ett dream team med bland andra Martin Scorsese vid producentspakarna – om SVT:s årliga julkostymdrama är korpfotboll så är detta NBA. Än så länge har bara tre avsnitt sänts, gör dig själv en tjänst och häng på.