Weird Science
Louie låter tvetydigheterna växa

2011-08-13  

Obs: innehåller spoilers från Louie s02e08-09.

Louie är en särling som tevekomedi: helt utan ihållande narrativ och (annat än sporadiskt) återkommande birollfigurer, med avsnitt som delas på två, i små vinjetter som inte har med varandra att göra annat än tematiskt. Det slås man av från första avsnittet.

Det som börjar bli tydligt är att Louis CK har gjort sig av med en annan berättarkonvention, som ligger under ytan i de flesta teveserier med en sådan självklarhet att man inte ens reflekterar över den.

De allra flesta teveskapare hade ju tacklat de ämnen som Louie tar sig an genom att röra sig från tvetydighet till klarhet.

Ta avsnitt 8 av Louies andra säsong. Det etablerar direkt sin konfikt: Louie sitter i en tevestudio för att försvara sitt stora fritidsintresse − onani − gentemot en företrädare för »Christians Against Masturbation«. Situationen blir mer invecklad av att antionanisten är en ung, attraktiv kvinna som inte går i polemik med Louie utan känner sympati med honom, tar honom på allvar.

Han går på ett av hennes möten, de tar en drink efteråt, hon bjuder med honom upp på hotellrummet och han försöker kyssa henne.

Man bara väntar på konfiktens upplösning − att tjejen visar sig vara undertryckt sextokig, som hon hade varit i vilken annan komediserie som helst. Ta det lugnt, hade manusförfattaren sagt: hon är skenhelig, du behöver inte ta det hon säger på allvar.

I stället får masturbationsmotståndaren hålla en monolog för Louie: tänk om du inte hade försökt kyssa mig, om vi bara suttit här och pratat, och träffats igen, och blivit attraherade av varandra men inte gjort något, låtit vår lust ackumulera, tills vi gifte oss och kunde njuta av varandras kroppar så som Gud avsett, utan skam eller rädsla.

Det är inte Louies ståndpunkt, men han slår inte ner den. Istället slutar avsnittet utan att vi får reda på vad det är meningen att vi ska ta med oss från allt det här (men med en skamsen runkprutt som humoristiskt, om än inte retoriskt, slutargument).

Samma sak gäller egentligen avsnitt 9: Louie tycker att det är fel av hans gamle vän att vilja ta livet av sig; han känner det i magen − för honom är det fel. Men han kan inte säga till någon som han inte har träffat på 20 år hur han ska leva, eller inte leva, sitt liv. Och han vill inte låtsas som det inför tittarna. I stället ställer han upp de olika perspektiven sida vid sida och säger: det här är vad det är. Livet är så här, och det är så här.

Det är inte värdenihilism, inte moralisk relativism, knappt ens cynism. Bara en klarsynthet inför att livet är fullt av tvetydigheter som inte kan nystas upp och bli tvärsäkerheter, och att de är värda att skildras. Också i ett humorteveavsnitt om runkfantasier.

Briljant Breaking Bad, sjukt kul Curb, ojämnt Louie, disträ Rescue Me och dåligt Damages

2011-07-29  

Ett skruttigt sommartorp i radioskugga är väl vad man skulle kunna likna denna blogg vid så här års. Men glänta på den knirkiga dörren och ni kan få se Martin kartlägga Twin Peaks, David snabbtwittra om The Hour, Per klämma Curb och Louie när barnen somnat i stugan och Kristofer fira sin nyfödda taxvalp med Wilfred… eller, för all del, undertecknad sitta och stöna över Damages.

Det är bara det att juli är en hopplös månad för bevakning av hektisk amerikansk tevesommarsäsong. Både att hålla kollen och att skriva är problematiskt, vare sig vi sitter med vingliga 3G-signaler och misslyckas med att ladda upp bilder och kolla iPlayer via VPN, eller får bloggenergin urladdad på underbemannade sommarredaktioner.

Nästa vecka tänker jag tråckla mig ur semesterns spindelväv, men då hoppar jag å andra sidan ner i ett jobbdike utan like… så det är väl bäst att jag får ur mig detta nu: min summering av julitelevisionen.

Damages har ju fått en ny chans trots nedläggning i fjol, och det är knappast den aktningsvärt dödgrävande DirecTV-kanalen Audiences fel att man råkade satsa på en hopplös häst (ursäkta standardmetaforen men jag räknar med att ni förstår att jag associerar till Glenn Closes jobbiga hästdröm under förra säsongen). Serien har haft en enda helt lyckad säsong – den första – men därefter tillräckligt många bra enskilda, och ibland intressant samverkande, detaljer för att upprätthålla intresse och kvalitetsstatus. Den förra, tredje säsongen var länge riktigt intressant i det att vi fick träffa Ellens fascinerande dysfunktionella Jerseyfamilj, och avsnitten under hennes vistelse i barndomshemmet var bitvis oerhört bra. Å andra sidan havererade säsongen i 2010 års värsta finalfiasko, då serieskaparna fick nedläggningsbeskedet halvvägs in i produktionen och bestämde sig för att knyta ihop »allt« under de sista tre, fyra avsnitten. Vilket medförde att tempot speedades upp bortom kontroll, intrigtrådar fuskades bort eller löstes via ologiska genvägar och gamla rollgestalter slängdes in fem i tolv med undermåliga ursäkter.

Inte den bästa förutsättningen för en återupplivning, men Damages gör åtminstone det enda rätta i att skita i kaoset senast och börja om på en ny, väsenskild story (contractor-militia i Afghanistan…) och påminna om tidigare ramverk endast via Glenn Closes nya liv som obekväm nannymobbande vårdnadshavare till sitt lilla barnbarn.

Återigen finns det flera bra detaljer, inte minst i form av gediget skådespeleri (även om John Goodman hittills mest känns som en Ted Danson-stand-in), men sammantaget är det för ytligt, summariskt och obalanserat. Damages har befunnit sig i ett konstigt, om än inte helt okreativt, limbo i flera år nu och jag önskar att DirecTV hade gjort sin livräddaroperation på Rubicon i stället (något som för övrigt var uppe till diskussion men omintetgjordes eftersom man redan bestämt sig för att satsa på Damages). Och så kan jag inte låta bli att tänka på hur omodern serien känns i jämförelse med The Good Wife.

Något annat som får Damages att blekna i andefattigdom är nya Breaking Bad-säsongen, som öppnat dramatiskt starkt. Jag älskar hur den rör sig framåt via tablåplattor, som hopp från isflak till isflak, i stället för som ett rullande fordon på utstakad storyväg; i karakteristiska långa, långsamma, ofta halvstumma scener vars betydelser man sällan får mer än till hälften förklarade, men det man inte helt förstår glider ändå med på intuition.

Gastkramningen när Gus sakta klär om till skyddskläder och drar fram en kniv i premiären påminde starkt om den filmiska berättarnerven i The Shadow Line. Och det ursinniga tredygnspartyt i andra avsnittet var så utsökt intuitivt korsklippt med Walts svågers distansering från hustrun och frustrerade besatthet av mineraler (vilken strålande typisk Breaking Bad-scen när han är sömnlös och frun glider upp vid hans sida med sin motorstyrda säng!), Skylers fruktlösa kartläggning av biltvättens ekonomi, och Walts misslyckade satsning på ett pistolköp (vilken underbar långdialog med den illegala vapendealern!).

Den tredje amerikanska storsommarserien i min tablå är Rescue Me, vars fördröjda finalsäsong dock inletts mer märkligt än bra. Nästan all svärta har, så här långt, hanterats med humor och även om det varit rått roligt har det också känts förvirrande och distanserat. Den nedärvda familjealkoholismen biter inte på djupet som den brukar och jag har ännu inte hittat tillbaka till min känsla för serien sedan jag, under halva förra säsongen, felaktigt trodde att alltihop var en skärseldad dröm i Tommys döende huvud.

Ändå var det bottenlösa mörkret förra säsongens stora behållning och det bör väl bara vara en tidsfråga innan vi är där igen.

Curb Your Enthusiasm har fått ovanligt mycket kritik men jag tycker nya säsongen börjat perfekt. Som andra avsnittet, hur kan folk ta avstånd från det på grund av misogyni? Det är ju i den bedrövliga misogyna tondövheten som den stora humorn ligger, vilande på en heltigenom klassisk Larry David-frågeställning: hur lyckas Larry skymfa ett gäng svårt sargade själar på ett kvinnojourhem?

Louie har varit ojämnt – jag älskade husköpsavsnittet (scenen hos revisorn, dansen med mäklaren!), fick inte ut ett smack av Joan Rivers-episoden (mest för att Rivers var kass), älskade återigen roadmovieavsnittet när döttrarna skulle få träffa den nästan 100-åriga släktingen som Louie själv inte träffat på 30 år och som bjöd på »niggernötter« (även om det var Louies långmimning till The Whos Who Are You jag gillade bäst – döttrarna var fantastiska i baksätet!).

I övrigt gillar jag Suits och Angry Boys – och ser fram emot att komma i gång med The Hour.

 

Konsten att följa ett ledtema

2010-08-10  

Är det så här för er också – att det, när ni följer teveserier, uppstår en viss sorts tvångstankar, eller upprepade tankemönster, vid återkommande moment?

Jag har funderat över om det hör till tevekulturupplevelsens själva fundament – om det rentav kan vara så att man accepterar den dramatiserade illusionen av verklighet tack vare att man, så fort man ser vissa återkommande saker i en serie, återupprepar tankemönster från förra gången man såg samma rollgestalt eller moment.

För mig är det i alla fall så att det knyter ihop illusion och verklighet.

Jag hade under några år en åldring i min vardagliga närhet som hade problem med att äta clementiner – trådar fastnade i tänderna och han måste hela tiden dra ut clementinslagg ur munnen. Trots att jag hade sett det många gånger kunde jag inte hindra tankarna från att ta samma runda varenda gång. Varje gång tanken svängde in på nästa led i associationsbanan kände jag igen den. Från det att han slog sig ner vid bordet där det stod en skål med clementiner. Vi kunde prata om vad som helst, en gång exempelvis revolutionen i Iran, och mina tankar var närvarande i samtalet, men samtidigt noterade jag hans armrörelser, hur han skalade clementinen, hans naglar, hur skjortan stack fram under tröjärmen och fastnade på klockan… en hel massa sådana iakttagelser som jag upplevde som en serie tankar jag tänkt på exakt samma sätt flera gånger tidigare.

Det är också så har jag det med förtexterna i Louie. Jag iakttar CK:s hållning när han kommer upp från tunnelbanan och börjar promenera längs gatan, den där egenartade blicken och guppymunnen, och hur blicken vid ett tillfälle går från det lätt avmätta till ett mildare, mer resignerat ögonkast… och sen in på pizzerian, hur han gräver i fickan efter några dollar, jag tänker precis samma saker hela tiden: hur jeansen sitter, hur han opersonlig-stammis-interagerar med pizzakillen, hur han står och äter pizzan i hast och emotionellt vakuum, hur jag tänker att jag känner igen mig i den situationen, när man äter något på stan och bara har som mål att bli färdig… och så tänker jag att jag dock aldrig skulle göra som Louie i nästa sekvens, sedan han slängt en pizzarest i papperskorgen: torkar av sin pizzaoljiga mun med handen. ¬†Skitäckligt.

Sen ut på gatan igen och en snabb hälsning på en dörrvakt på ståuppklubben och ner i trappan, och jag tänker, varje gång, på att Louie efter snabbpizzan har kass andedräkt och fortfarande småflottiga händer, som han – tänker jag – antagligen dragit av på jeansen också när han går in för att möta publiken.

Allt detta – och det är ändå en högst summarisk sammanfattning – bara under förtexterna.

Och så pågår det i alla serier jag följer. Ett mönster av tankar som upprepas varje gång man ser en rollgestalt, eller varje gång han rör sig eller säger något på ett visst karakteristiskt sätt.

Det är som en undermedveten metod att tillgodogöra sig och pseudo-förverkliga tevedramatik.

När en ny episod av Louie väl kommer i gång, efter förtexterna, har jag redan tänkt mig, suggererat mig, till exakt rätt våglängd, jag är synkad mot illusionen.

Men just med Louie så hamnar jag dessutom i knät på mig själv som ung.

Signaturlåten, Brother Louie med The Stories (i serien med en lätt refrängmodifiering), har jag alltid betraktat som skräp – mycket beroende på att jag knappt hört den men desto mer hört den smutskastas.

Jag älskar The Stories och har så gjort sedan jag var 14 år och upptäckte Michael Browns perfekta kammarpop och Ian Lloyds stilbildande powerpopröst via Lennart Persson och hans tidning Larm. Men, lärde jag mig också i Larm, alla sanna Stories-fans avskydde Brother Louie – en Hot Chocolate-cover, inspelad blott ett halvår efter originalet, som egentligen inte skulle vara med på Stories andra LP men som det amerikanska skivbolaget tvingade fram en inspelning av, vilket ironiskt nog gav bandet deras enda singelhit och en helt malplacerad intro-låt på ett i övrigt fantastiskt popalbum. En låt som man, som 14-årig popnördster, alltid hoppade över.

Så när jag försjunker i förtexterna till Louie dyker också allt det här upp – och denna länk mellan mig själv i gryende tonår och gryende medelålder fördjupar min mottaglighet för samma tema hos Louis CK.

Louie Louie Louie Louie

2010-07-10  

När jag nämnde för en kompis att jag skulle skriva en WS-text om Louie svarade han: »Jag kan skriva den åt dig: Kolla på Louie om du älskar bra saker.« Mer än så behövs liksom inte, menade han. En WS-text vore dock inte en WS-text om den inte innehöll något slags försök till analys, även om jag på sätt och vis håller med om att det ibland egentligen borde räcka med att konstatera att det här, det är något man måste se.

För det är något alldeles enastående han har gjort, Louis CK. Utifrån sin egen standup – fylld av personliga, kompromisslösa iakttagelser, alltid skruvade ett extra varv, alltid med en djupt mänsklig kärna – skapar han i sin nya halvtimmessitcom Louie små historier om livet som »Louis CK«, frånskild småbarnspappa och ståuppkomiker i New York. Och det är lysande genomfört. Stundtals mörkt och deprimerande, men också fantastiskt roligt.

Inte för att konceptet i sig är helt nytt. Men jämförelsen med Seinfeld stannar vid ytan – komiker drar skämt inför publik som sedan blir ett tematiskt avstamp för avsnittet – eftersom Louie gör något annat med premissen. Där Jerry Seinfeld kunde säga något allmängiltigt om hur äcklig flygplansmat är, och låta det bli tydlig utgångspunkt för avsnittets berättande (Kramer bestämmer sig för att leva enbart på flygplansmat!), förhåller sig CK mer löst till ämnet. Han gör små scener, sketcher från sitt liv som inte nödvändigtvis hänger ihop på ett traditionellt sitcomvis, men som på ett briljant sätt illustrerar varifrån han får inspirationen till sin standup. Och tvärtom. Andemässigt har Louie mer gemensamt med Curb Your Enthusiasm, om man nu ska sträcka Seinfeld-parallellerna ännu längre.

Stilmässigt påminner Louie mer om CK:s tidiga kortfilmer än en vanlig sitcom, och inte bara för att han ibland lånar friskt av sig själv. Kontrasterna till hans förra projekt, HBO-serien Lucky Louie, kunde knappast vara större. Där Lucky Louie närmast slaviskt använde sig av den gamla skolans självmedvetna sätt att filma och berätta en tevekomedi, med studiopublik och ett tydligt definierat spelrum, går Louie helt åt andra hållet: ingen studio, inga kulisser, bara autentiska miljöer, ett foto som känns mer film än teve, dialog som känns improviserad, inga skådismanér, CK:s komikerpolare Nick DiPaolo och Todd Barry spelar själva, och så vidare. Karaktären Louie ligger för övrigt nästan till förvirring nära CK själv, mycket mer än i Lucky Louie.

Och hela serien är i princip en enmansshow: CK spelar huvudrollen, skriver, regisserar, klipper och bestämmer allt själv. FX gav honom full frihet – otroligt ovanligt vad gäller teve, men något som enligt CK själv var en förutsättning för att den skulle se ut som den nu gör. (Det ska bli väldigt intressant att se om det blir en andra säsong av serien, men det får vi återkomma till vid ett senare tillfälle.)

Alla som såg Louis CK uppträda i Stockholm i vintras (själv såg jag honom i London) känner igen mycket av materialet som används som grund för Louie – åtminstone att döma av de första tre avsnitten. Och ni som undrar var Hilarious, den konsertfilm CK spelade in i januari utifrån det material han turnerat runt med i vintras, har tagit vägen, så ligger den i limbo. CK ville ursprungligen att den skulle upp på bio, som final på triptyken Shameless, Chewed Up och Hilarious, men planerna har tydligen ändrats, och nu är det oklart vem (eller ens om) den kommer att visas på teve. På DVD lär den hursomhelst dyka upp så småningom.

Avslutningsvis några essentiella intervjuer gjorda i anslutning till Louie-premiären, som alla med något slags intresse av Louis CK bör ta del av: på A Special Thing (text) berättar han om hur otroligt »hands-off« FX var med serien, hur han bokstavligen skötte hela processen från ax till limpa; hos Terry Gross på Fresh Air (ljud) är han brutalt ärlig och underhållande; i Punchline Magazine (text) får vi bland annat ta del av hans vurm för Rohmer och Godard.

Kolla på Louie om du älskar bra saker.