Weird Science
Work of Art – kreativ tevekonst eller SVT-kris?

2012-06-13  

»Tydligen ska den amerikanska konstvärlden ha vrålat av fasa när Work of Art kom. En sponsor av Brooklyn Museum (där vinnaren får ha en utställning) lär ha lämnat sitt uppdrag. Programmet självt beskrevs av en arg konstblogg som en ›bajskorv doppad i glitter‹. Konstkritikerna och galleriägarna som sitter i juryn dömdes ut som fejk och sell outs. Jag kan inte tänka mig att programmet i Sverige kommer väcka samma avsmak…«

Så började jag skriva om realityprogrammet Work of Art – The Next Great Artist. Men dagen efter min påbörjade text läser jag Johan Cronemans krönika i DN där Work of Art jämställs med Sodom, Gomorra, pest, kolera samt fan och hans moster – eller rättare sagt, Sveriges Televisions totala kris och public services fall. Jag citerar:

»Det här är program som skadar den svenska public service-tanken och bäddar för först en ekonomisk slakt (bort med teveavgiften), därpå en ideologisk och slutligen en pub­lik.«

Yikes. Det låter illa.

Och märkligt, med tanke på vilken positiv kritik Work of Art fått av amerikanska recensenter, för att inte tala om upprepade gånger av Philip och Kjell, och Kjell och Philip, här på WS.

Låt mig börja från början för den som inte sett programmet: Work of Art går på kabelkanalen Bravo, det har gått två säsonger i USA, första avsnittet av första säsongen gick på SVT2 i söndags. Deltagarna består av icke-etablerade konstnärer. Serien har exakt samma upplägg som Project Runway, Top Chef, Face Off eller någon av de andra realityserierna där deltagare i varje avsnitt får en utmaning, får hjälp av en mentor att genomföra uppdraget, blir bedömda av en jury, blir utslagna en i taget och i slutändan tävlar om pris som innebär både cred och pengar.

Ett mycket beprövat koncept i tevevärlden. Men nu handlar det alltså inte om att tävla i matlagning, specialeffekter, fotomodeller eller kläder utan i konst vilket får Croneman att se rött och raljera:

»Kanske kunde en svensk motsvarighet fungera som Mästarnas mästare. Tänk er Ernst Billgren, Karin Mamma Andersson, Dan Wolgers, Maria Miesenberger, Peter Dahl, Janne Håfström, Anders Petersén och några till stängas in i en jätteateljé och tävla om vem som var den bästa konstnären. ­Eller den enda!«

Jaha. So what? Varför skulle konsten vara en helig ko som inte kan bedömas? På vilket sätt är till exempel musik inte en konst – hej Melodifestivalen, och ja ja, hur kan man tävla i musik och så vidare – men inte jättemånga röster har väl höjts sedan Doing the omoralisk schlagerfestivals proggdagar. Om man inte kan bedöma konst för att sedan rensa bort de som inte hållet måttet, är varenda konstutbildning som tar in elever på arbetsprover helt vansinnig? Eller varför finns det då konstkritiker över huvudtaget? Kan man ens bedöma teveprogram eller borde alla tevekritiker få kicken?

Jerry Saltz är konstkritiker på New York Magazine och en av jurymedlemmarna i Work of Art. Han har fått ta mycket skit för sin medverkan som en av de fasta jurymedlemmarna, men försvarar själv serien. Saltz menar att konstvärlden alltid haft ett hatkärleksförhållande till synlighet och underhållning, men att konst bara blir bättre om gränserna mellan hög och låg kultur suddas ut och jämför med Andy Warhols verk. Saltz säger: »I wondered if all of our interconnectivity and social networking also made everyone a critic. For me, criticism is a way of showing respect for art; I wanted to share that respect with a large audience and see if it would reciprocate.«

Realitytävlingarna har ju på gott och ont gjort oss alla till kritiker och domare, från mode, modellfoton och dans till mat – som Top Chef. Det känns ju helt orimligt att man som tittare har så mycket åsikter om maten vi inte ens smakar, men lik förbannat sitter man där och väser »hur fan kunde han vinna när torsken var för salt och det saknades smakdjup i portvinsskyn?!«.

I slutet av Cronemans text viker han sedan in på ett annat spår och säger att Work of Art illustrerar SVT:s kris och förvirring – »och det har inget att göra med frågan om man kan tävla i konst eller inte« – för att sedan gå in på att alla programmets diskussioner är sönderklippta och har hemsk musikläggning.
Ja, jo, det kan man ju absolut tycka – själva realityformatet ser dock ut så.

Jag gillar Work of Art. Jag kan ingenting om konst. Jag tycker ofta det är svårt att skilja på klipp-och-klistra-skapat av bild och form-elever från vad som är Fin Konst värd miljarders och hängningsbar i dyr våning. För mig är det intressant att höra hur deltagarna resonerar och associerar när de får sina uppdrag, och vad de kommer fram till. Att se de aspirerande konstnärerna försöka få till något av gammalt elektronikskrot eller material från naturen påminner om den megapopulära »okonventionella material«-utmaningen på Project Runway.  Deltagarna gör nya bokomslag åt klassiker eller får i uppdrag att uppdatera Hötorgskonst. Tittaren bjuds på en smula Äntligen Hemma-gör-det-själv-teve, man får se hur man gör screentryck, gjuter betong och med skumplast bygger upp ståltrådsskelett till skulpturer.

Visst blir det pinsamt och dömt att misslyckas när utmaningen är att »skapa ett chockerande konstverk« (en utmaning som för övrigt hade Andres »Piss Christ« Serrano som domare) och värdelösa är även köpta utmaningar som »skapa ett konstverk baserat på din Audi-upplevelse«.

Men att Work of Art skulle leda till att man som Croneman deppar ihop totalt och utbrister »SVT spelar sina värsta fiender rakt i händerna« är för mig lika oförståeligt som att hipster-Miles vinner konstutmaningen i avsnitt 2 med hjälp av madrass med kretskortstryck omgiven av stjärthål gjutna i betong.

Vad vi talar om när vi talar om konst

2011-10-17  

Jag satt på en föreläsning med en kurator från New York-galleriet Gagosian i vintras, precis då konstdokusåpan Work of Art hade avslutat sin första säsong. Jag frågade galleristen efteråt vad hon tyckte om serien. Jag vet inte om hon hade tittat, men hon visste absolut vad jag talade om – hennes reaktion var så kraftigt avfärdande att det var nästan komiskt. »Det är… ett… program för folk i Ohio som aldrig satt sin fot i ett galleri!«, väste hon, och spände ögonen i mig på ett sätt som bara en samvetslöst statusjagande New York-bo kan göra: And YOU are?

Poängen var att hela hennes föreläsning – den jag precis lyssnat på – hade handlat om hur hon arbetat sig upp inom konstvärlden från en uppväxt i en håla någonstans i djupaste redneck-USA. Att hon såg Work of Art som ett program för folk, ja – folk därhemma – sade nog mera om henne än om själva serien. Vad hon ville kommunicera var ungefär att det är en serie som befinner sig så långt från hennes exklusiva värld som man bara kan komma.

Jag tror tvärtom att Work of Art landar mitt i en spännande diskussion som är betydligt intressantare än de stora galleriernas prissättningar och fluktuationer. En diskussion om hur framtidens konst ska skapas överhuvudtaget – en fråga som inte minst tas upp i Johan Lundbergs nya modernism-antologi Under omprövning (jag har skrivit om boken för Sydsvenskan, återkommer med länk när texten publicerats). Framtidens konst kommer kanske inte att födas under tidspress i en dokusåpa, som i Work of Art, men att se hur en kreativ process går till – och se hur domarna i serien famlar efter ord för att försöka bedöma resultatet, det säger massor om hur konstbegreppet diskuteras i dag, om vad vi talar om när vi talar om konst.

Systerserien Project Runway har för länge sedan förvandlats till en plågsam ursäkt att få visa upp varumärken. Det som Project Runway fått om bakfoten under den pågående, nionde säsongen hur man skapar bra drama – varje utmaning som deltagarna fått har varit en trist lag-utmaning med en uppenbar avsikt att skapa friktion i gruppen. Resultatet har varit att att alla varit olyckliga och ingen av personligheterna har fått visa vad de kan.

Jag har ändå orkat titta på Project Runway för att det är intressant med kreativa processer. Och det är just det som Work of Art ser ut att lova nu inför säsong två. Flera av deltagarna som presenterades i första avsnittet är sådana som man ser fram emot att följa.

But is it art? Nåja, kanske kan man säga så här: att kvinnan från Gagosian inte gillar serien handlar säkert om något slags känsla av förlorad prestige – det är helt enkelt inte meningen att man ska kunna traska in med en separatutställning på Brooklyn Museum efter att ha deltagit i en dokusåpa. Men märkligare saker har som bekant hänt inom konstvärlden, vilket inte minst Banksys Exit Through the Gift Shop visade häromåret.

Stark final i Work of Art

2010-08-13  

Först en spoilervarning: har ni inte sett finalavsnittet av Work of Art så kanske ni vill läsa den här texten senare.

Det slog mig häromdagen att Miles¬†är ungefär som en karaktär direkt ur en Noah Baumbach-film: klär sig i stickad tröja med sjalkrage, säger att hans första erotiska minne var till den Den lilla sjöjungfrun, och kommer från ett blåsigt Minnesota där det hela tiden tycks vara november. I finalavsnittet fick vi dessutom veta att hans föräldrar är musiklärare – check! Man kunde nog filma hans liv i ett par veckor och få ihop ett hyfsat bidrag till nästa års Sundance.

Jag trodde att Miles finalarbete skulle vara betydligt mer inspirerat. För första gången fick konstnärerna både en rimlig tidsram och en ordentlig budget (att göra ett konstverk på två dagar är ju egentligen en sjuk premiss, »skriv en roman på två dagar«, ni hör ju hur det låter). Miles har hela tiden varit den mest formmedvetna av finalisterna, och han har något slags autistisk humor som man tänker att borde gå att kanalisera på rätt sätt, det borde ju bli så bra… I stället gjorde han pixliga uppförstoringar av en hemlös gubbes ögon. En total abstraktion av ett djupt samhälleligt tema – en allt för teoretisk tolkning av något som han åtminstone påstod sig vara fascinerad (om än inte berörd) av. Det verkade ju som att han själv inte hade någon förklaring till varför han gjorde verket som abstrakta bilder, annat än att de såg »coola« ut (vilket de inte gjorde, egentligen, för det fanns ingen gåta i själva bilderna).

En del av Peregrines arbeten var otroligt snyggt utförda (jag gillade för övrigt att hennes man presenterade sig som»Horn-sculpturer«) men själva utställningen såg ut att vara ganska löst sammanfogad. Rent underhållningsmässigt gör det ingenting: det bästa med Work of Art har ju faktiskt varit inblicken i hur det kan se ut när samtidskonst kommer till, hur lätt man balanserar mellan konstskolepekoral och det som domarna den här gången – i Peregrines arbeten – kallade »magi«. Förra veckan var jag förvånad över att Nicole inte gick vidare, men nu kändes det som att Peregrine absolut förtjänade sin plats i finalen, med sina vaxskulpturer av pojkar och hästar. Och inte minst det suggestiva fotografiet av två uppstoppade rådjur: här såg man hur viktigt utförandet är. Med mindre tid och pengar hade det aldrig blivit så bra. Nu blev hela utställningen som en proffsig, editerad version av de grejer hon gjort hela säsongen.

Men visst var det rätt konstnär som vann. Abdis utställning såg kanske inte alldeles koherent ut, men de förkolnade basketspelarna på utställningsgolvet var lysande, den svarta sopsäcken som fick David LaChapelle att gråta var otrolig (visst var det en målning?) och den svartvita teckningen av en mörk gestalt med ryggsäck var sagolikt vacker.

Vad själva programmet Work of Art säger om konstvärlden är en annan diskussion helt och hållet: det skulle vara intressant att höra en replik från någon som följer konstvärlden mer aktivt.

Work of Art-juryn körde över Andres Serrano

2010-07-02  

Den senaste, fjärde episoden av Work of Art, när de kvarvarande konstnärerna uppmanades att skapa så chockerande verk som möjligt, gjorde mig lite upprörd.

Själva ämnet var förstås tacksamt för tävlingen och teveunderhållningen, men faktiskt också för konsten – jag upphör inte att imponeras över hur kreativt konstnärerna löser sina uppgifter, med tanke på att de måste leverera ett färdigt verk på bara två dagar, även om samtliga i slutändan misslyckades med att »chocka«. Åtminstone hälften av verken var ändå ¬†intressanta och ett par verkligt bra (som vanligt Miles och Abdis).

Genomusla var bara verken av de två slagpåsarna, Tatuerade Hobbysnubben och Kristna Bruden. Ändå fick de vara kvar – igen.

I stället slängdes den i och för sig irriterande, men kunniga och erfarna, performanceartisten Nao ut ur tävlingen. Hon hade byggt ett galet irrationellt teepee-fågelnäste åt sig själv där hon satt outhärdligt utsmetat utspökad på galleriet och smekte sig själv, eller en påse med exkrementer, eller vad det skulle föreställa.

Inget jättelyckat verk, men i sanning äckligt och förunderligt. Konstkritikern bland domarna, Jerry Saltz från New York Magazine, avskydde det och gav det en slentriansågning (i princip allt han sa om bristande konstnärlighet skulle jag vilja applicera på honom själv) och fick oväntat banalt medhåll av både programledaren China Chow och galleristen Jeanne Greenberg Rohatyn.

Vad som upprörde mig var överkörningen av den inbjudne kändisgästen, Andres Serrano.

Han var nämligen full av beundran för Naos performance, läxade upp Saltz, och associerade verket till hur besvärade vi blir av hemlösa människor som ter sig »obegripliga«. Vi tycker synd om hemlösa och vill gärna försöka hjälpa dem – men de bör vara nyktra och hyfsat hela och rena. Grejen är att många hemlösa också är psyksjuka. Dem skyggar vi för.

Serrano hade helt rätt om Naos verk, men resten av juryn sket i det. De hade fått sina förment goda konstomdömen utmanade av Serrano men valde – kanske just därför? – att slänga ut performancekonstnären.

Och samtidigt, vansinnigt nog, behålla Hobbysnubben och Jesusbruden.

För övrigt stör jag mig ofantligt på hipstern Ryan också. Det han gör är alltid kompetent, alltid snyggt, men aldrig vare sig kul eller spännande. Förstår inte vad en illustratör som skulle få nobben av Vice gör i tävlingen. Eller, jo, det förstår jag ju – här finns ju Hipstern, Homon, Amatören, Hippietanten, Black Guy, Indiebruden, Jesusfreaken, Modefotografen… (förresten, Hipstern är ju smart uppdelad i två inkarnationer; Ryan är Dumhipstern, Miles Genihipstern).

Och¬†Work of Art: The Next Great Artist fortsätter att vara veckans mest engagerande teve och årets största realityfynd.