Weird Science
Blir storfilmerna allt stupidare?

2010-04-27  

Anthony Hopkins satt på en pall i en studio strax utanför Heathrow och han var så kort att hans ben inte nådde ner till golvet, de dinglade fram och tillbaka som hos en liten pojke i frisörstol. Anthony Hopkins pratade om moderna filmer.

»Jag hatar moderna filmer, allt är så snabbklippt att man inte fattar någonting. Jag kan inte se en biljakt på film i dag och samtidigt hänga med i vem som jagar vem. Det är som att ha attention span som en kolibri.«

Det skiljer 42 år mellan mig och Anthony Hopkins men jag inser nu att jag plötsligt blivit lika gammal som honom. Det är min enda slutsats efter att just ha sett Iron man 2.

Och det är inget isolerat tillfälle. Förra sommaren försökte jag se den nya Harry Potter-filmen men blev så utmattad att jag somnade mitt i filmen och sov bort ungefär 20 minuter. Samma sak med Avatar i vintras.

Iron man 2 rivstartar och svischar och smäller tills mitt EEG mest ser ut som Hela Havet Stormar, alla sinnen överlastade. Den är inte dum – den är dum och jävligt högljudd. Det finns ingenstans att gömma sig i biosalongen.

Bland alla ljudeffekter, CGI-effekter och moderna illusioner står det plötsligt klart att specialeffektstekniken helt sprungit ifrån berättartekniken:

Saknas det fallhöjd för karaktären för att förankra den första dramaturgiska vändningen emotionellt? Äh, släng in en scen där Mickey Rourke klyver Formel 1-bilar i Monaco med en cyberpiska i stället!

Det är ungefär som när den första Transformers-filmen gick ut med ett pressmeddelande och skröt om att Optimus Prime bestod av 10 108 rörliga delar som snurrade och pumpade och flexade i förvandlingsscenerna – medan det mänskliga ögat kanske hinner uppfatta 500 av dem.

När Slate-kritikern Tom Shone tidigare i år klagade över att »blockbusters have become way too intellectual« så var det en missvisande rubrik för en artikel som egentligen handlade om att han ville bli berörd av storfilmerna. När det gäller Iron man 2 bär man inte med sig annat än känslan av att vara ett utbränt proppskåp.

Det här är det decibelrungande startskottet för den förmodligen blockbustertätaste sommaren hittills. Men i år försöker man inte ens komma på egen IP (»intellectual property«, läs: egna idéer). Större delen av årets utbud består i stället av omtuggade 80-talspopcorn som Karate kid (21 juli), Terror på Elm Street (7 maj), Predators (16 juli), A-Team (9 juni) – den sistnämnda innehåller en scen med en stridsvagn som hoppar ut ur ett flygplan och skjuter sönder andra flygplan med en kulspruta, jag är rätt säker på att den inte var med i teveserien.

Det vore intressant om Folkhälsoinstitutet skulle administrera IQ-test på svenska biobesökare i maj och i augusti för att kontrollera om de faktiskt blivit snäppet dummare under loppet av dessa tre, fyra månader.

För jag är rätt säker på att filmerna i alla fall har blivit det.