Weird Science
Hämndfantasin om Italien

2010-03-11  

»Det är som om de fick idén till programmet genom att ställa sig frågan: ‚Ä∫Vad skulle annars fredliga Barolodrickare med sparriskokare gå över lik för – än att få sköta ett italienskt bed and breakfast?‚Äπ»

Så identifierade en god vän till mig själva uspen för Drömmen om Italien, TV4:s realityserie om fem par som reser till en jungfruoljeporrig by i Italien för att rusta upp och så småningom driva ett pensionat där.

Den teorin är ganska mitt i prick. För vad får de annars så livsnjutande och fridsamma svenska mellancheferna och mellanmänniskorna i övre medelklassen att få vittring? Jo, att koppla loss sin inneboende Bo Hagström och låta honom löpa fritt över de italienska slätterna.

Sagt och gjort. De fem paren reser till byn Lapedona och bara under de inledande fem minuterna av premiäravsnittet hinner man med varenda vykortsklyscha av rynkiga gummor och pittoreska torg. Drömmen om Italien är nämligen precis vad titeln utlovar, tro inget annat: en drömbild, en hägring, en livsnjutares hallis efter den perfekta Toscana-fixen.

Bara introt har så mycket vaselin på linsen att kameran måste vara framtung.

Till detta: en medhårsstrykande speakerröst som rabblar la dolce vita-ingredienser (»Vin, värme och vindar som berör«; faktiskt citat).

Ni fattar setupen.

Det skulle kunna vara olidligt.

Men sen introducerar man karaktärerna. Och här kommer som sagt behållningen. Från Stureplanspensionären i kritstrecksrandigt och hans trofévulgofru som bara pratar knullställningar och strippstänger inför det kristna paret, till Elloskataloghustrun som har städmani men ingenstans att städa så hon börjar städa på – en byggplats. Eller, för den delen, hennes golfmake som kontrollfreakar och säger att han har »gjort ett Excelprogram för att hålla reda på alla inköp«.

Bara en av de tio självutnämnda Italienälskarna behärskar ens språket – lätt buskishumor när en av fruarna säger »bra kokain«; hon menar »bra kock« – och kulturkollisionerna när de ska interagera med ortsbefolkningen låter såklart inte vänta på sig.

Som kvinnan som får feeling och börjar sjunga Det vackraste jag vet »för min lilla dotter därhemma i Sverige«. Inför en skräckslagen samling bybor på torget skriksjunger hon ungefär femtio toner vid sidan av målet och brister sedan ut i gråt för att hon blivit så berörd av sin egen sång.

Det är ett sådant galleri av insiktslösa personer från övre inkomsttariffen som man tillåts skratta åt utan dåligt samvete att man undrar om hela Drömmen om Italien som sagt är en njutningsfantasi, önskedrömd av produktionsbolaget Eyeworks – men inte för de som drömmer om Italien.

Utan för dig, för mig, för alla som någonsin råkat hamna bredvid en humorlös livsnjutare med ett kroniskt kontinentalkomplex.