Weird Science
Human Target är mitt i prick

2010-02-19  

Lustig sak, komihåget. När jag försöker framkalla minnena från min tid med Vertigoversionen av Human Target-serien för sex, sju år sen så är det bilder av ett rätt filosofiskt seriealbum.

Handlingen med livvakten som iklär sig sina kunders identiteter och »blir« dem för att avslöja hotet mot dem mindes jag som en djupdykning i det egna jagets upplösande, frågor om hur djupt en personlighet egentligen sträcker sig, hela den existentiella baletten.

Men det visar sig nu vid en omläsning att framkallningsvätskorna i minnets mörkerrum innehöll ohälsosamt stora doser önsketänkande.

Human Target handlar helt enkelt mer om rövsparkande än »Vem«-grubbel.

Redan på sidan 15 är det en hulkig ghettosnubbe med dookie rope-bling som avfyrar en raketkastare mot en präst i en kyrka.

Och det är väl inte så subtilt.

Så Fox nya teveserie baserad på serietidningen Human Target är inte alls så, ehum, off-target som jag först trodde. Den börjar lovande med en röst som ringar in seriens protontema: »Du vet inte hur jobbigt det är att smälta in… du glömmer vem du är, till slut glömmer du vem du var.«

Sen kliver mannen som levererar monologen in i bild, beväpnad med ett gevär och åtta sprängmedelspaket tejpade runt bröstkorgen. Mer djuplodande än så blir det aldrig om gränsdragandet mellan exopersonligheterna och vad Freud kallade »das Ich«.

Human Target är i stället en höghastighetsverklighetsflykt genom explosioner i slow motion, alfahannig charm, k-pistdueller i tågkupéer, kvinnor i nöd – fast mer Bauer än Bond; Chicago Sun-Times slog huvudet rätt bra på spiken med benämningen »it’s the non-thinking man’s 24«.

Det finns en direkt vattendelande scen i premiäravsnittet där huvudpersonen Christopher Chance bygger en fallskärm av två säkerhetsbälten och en presenning.

En fallskärm av två säkerhetsbälten och en presenning, och sen kastar han sig ut från ett tåg i trehundra kilometer i timman och landar oskadd på banvallen, rullandes runt i gruset med kvinnan han ska rädda.

Det är i det ögonblicket – i den blinkningen till varenda cro magnon-dumkåt, over the top-spionromantisk klyscha, lika överdriven som hela den här adjektivfesten till bisats jag just skrivit utan att skämmas – som jag inser att jag fallit handlöst för Human Target.

Lyssna bara här: i andra avsnittet har någon lyckats stjäla en kodnyckel som kan knäcka varenda säkerhetsspärr på varenda sajt på hela internet. I tredje avsnittet teamar Chance upp med en kvinnlig lyxprostituerad som är mästare på kung fu (ja, hon sparkar honom mellan benen i en scen).

Ni fattar varför jag älskar det. Om det fanns lukt-teve skulle Human Target komma med en mustig bouquet av popcorn; extra smör, extra allt.