Weird Science
Krispiga New York-vykort

2011-10-04  

Hela första säsongen av How To Make it In America var en enda lång, blöt fredagskväll i New York: någon i gänget har fått nys om en galleriöppning i Chelsea, man dricker ett par öl, drar vidare till en krog någonstans i Meatpacking District, tar tunnelbanan till en hemmafest i Bowery, taxi till efterfest… rullar hem till Brooklyn någon gång vid fyrasnåret och sover bort halva lördagen.

Det här säger jag förstås som en turist med föreställningar om hur en fredagskväll i New York ser ut. How To Make It In America är som en dramatiserad version av nöjessektionen i New York Magazine; så här är det meningen att det ska se ut om man är cirka 27 år gammal och festar i det stora äpplet.

Precis som Louis CK verkar producenterna bakom HTMIIA besatta av att visa oss snapshots av New York. Och inte i någon metaforisk bemärkelse, utan bokstavligen. Seriens öppningsvinjett, med sin mosaik av streetkreddiga fashionbilder, flyter in i varje avsnitts estetik. Sällan har väl en teveserie känts så i synk med sin öppningsvinjett.

Visst kan man se större poänger med serien än dess atmosfär. Man kan till exempel argumentera för att finanskrisen fungerar som ett ledmotiv – inte minst Aloe Blaccs kongeniala vinjettmusik understryker det – men jag skulle inte dra för mycket på de växlarna.

HTMIIA är ett kul mikrokosmos att vistas i, men det är just ett mikrokosmos. Varje gång Ben och Cam smakar på lite framgång klantar de till det. Det beror förstås  på att manusförfattarna fattat att jakten är roligare än själva fångsten. Den dag Ben och Cams klädmärke Crisp blir en succé (tror vi på det?) kommer man att tappa incitamentet till allt som gett serien sitt namn.

Rapparen Kid Cudi, som har en central biroll, besökte Conan häromdagen och flashade sina limiterade Tillbaka till framtiden II-dojor. Han hade köpt fem par för cirka 4 000 dollar styck – fyra till sig själv och ett par till sin flickvän. I serien spelar han en kille som tjänar sitt levebröd med att sälja gräs och gå ut med hundar (»Canines & Cannabis« står det på hans visitkort). Vore HTMIIA mer modellerad efter verkligheten borde den alltså se mer ut som Entourage.

Den underdog-stämpel som fortfarande ligger över seriens huvudpersoner kan bli rätt svår att upprätthålla. Men en säsong till ska det väl gå.

Många missförstånd kring »nya Entourage«

2010-04-13  

Direkt från de första myllrigt miljöskälvande sekunderna av förtextkollaget lutar sig den här serien över tittaren likt de stora slitna stenhusen på Lower East Side och bjuder på så mycket New York-känsla att man känner sig jetlaggad efter avsnittets dryga 25 minuter.

När folk säger att detta är som om »Entourage flyttat till New York« så är det New York-biten som är rätt. Inte så mycket det där om Entourage. Och när man hade läst »Entourage i New York«-vinkeln hundra gånger kom Dagens Nyheter och halvsågade serien som »Mark Wahlbergs nya«, med bilder och vinkling enbart på Wahlberg, och inte ett ord om de verkliga kreatörerna.

How to make it in America har i själva verket skapats och skrivits av två nördnewyorkers, Ian Edelman och Donal Lardner Ward (son till grundaren av legendariska NYC-restaurangen Elaine’s), och den enda tydliga beröringspunkten mellan deras serie och Los Angeles-serien är att Victor Rasuk, i huvudrollen som Cam, pratar precis som Turtle i Entourage.

Han och bästa kompisen, den arbetslöse designern Ben (Bryan Greenberg), lever på snabba cash från dealar med vintagekläder, skinnjackor från hamnen och samlarsneakers samtidigt som deras kreativa dröm går från en havererad skateboardkollektion till ett naivt retrojeansprojekt. Om kompisgänget i Entourage lever lyxliv i en vuxenbusinessvärld de knappt behöver träda in i kämpar killarna i How to Make it in America (rapparen Kid Cudi är en av dem) för att hålla sig flytande på en desperat idémarknad där ingen är hetare än sin senaste släng av cred och kreativitet. Här bygger den stenhårda celeb-hierarkin på New York-business, som är något helt annat än Hollywoodaffärer. Man startar konstprojekt och band (»hör av dig när vi ska repa«), ritar T-shirts och skateboards, chansar vilt, lånar pengar, bygger och sviker förtroenden, alltid med en street vibe som är så lätt att avfärda som klyschig men som också är själva grunden till New York-romantiken. Vad är klyscha och vad är äkta? Det unikt newyorkiga är att klyschan är äkta.

Man kan alltså tämligen riskfritt hävda att How to Make it in America är klyschig. Man kan också njuta av autenticiteten, från skatekids, medelklassföräldrar och de trångbodda barnfamiljerna som Bens ex-tjej inreder compact living-lösningar för, till underbara detaljer som att ex-tjejen har sin iPhone i ett halvklumpigt, billigt plastskal inköpt på närmaste fysiska Apple Store – seriös scenografi snarare än produktplacering.

Subplotten om Bens förra flickvän är faktiskt min favorit. Hennes nya relation, och tvivlen på den, är uppslukande bra skildrad, och jag älskar scenerna på hennes jobb, den pyttelilla inredningsarkitektfirman där hennes underbara kvinnliga chef (Martha Plimpton spelar henne ungefär som Oliver Platt spelade hyperneurotikern Russell Tupper i Huff) saknar en man och sina bättre, yngre dagar, men mitt i frustrationen över att även ha fastnat karriärmässigt ändå är stolt över sitt jobb: »Vi räddar New York City, 100 kvadratmeter i taget!«

Och så den helt, heeelt ljuvliga storyn om Cams kriminella äldre kusin, nymuckad från fängelset, som plötsligt finner sig sitta på den amerikanska agenturen till en Jamaica-importerad sötsliskig energidryck, Rasta Monsta… jag kan inte få nog av att se och höra Luis Guzman uttala »Rasta Monsta« fem gånger i varje avsnitt, alltid med samma oföränderliga mix av allvar, förvåning, bryderi och självklarhet i röstläget…

Och så vill jag framhålla de ständiga små snabba bildkollagen, som utgör scenövergångar, och som först kanske känns påklistrade men snart visar sig vara en medveten och naturlig del av storyberättandet – som inte bara adderar till storyn om Ben och Cam utan om storyn om New York, i det att den skildrar exempelvis ett partyförlopp, eller en eftermiddag i skateparken, men också är en visuell polaroidvariant av den klassiska gamla Naked City-voiceovern:¬†New York-myten utgörs av ytterligare tusen, tiotusen, hundratusen såna här hoppfulla unga människor och deras historier.

Ett nytt, mer hipsterkalibrerat Entourage

2010-02-16  

Två sköna snubbar i New York City börjar närma sig trettio. De har coola polare och snygga ex-flickvänner men börjar fundera på att kanske börja bete sig som vuxna människor ändå. Till slut bestämmer de sig för att ‚àí spoiler alert! ‚àí starta ett jeansmärke.

Det är vad man får med sig från pilotavsnittet av HBO:s nya How To Make It In America. Man får anta att serien är tänkt som ett hipsterkalibrerat Entourage. Det är samma homosocialt grabbnonchalanta attityd men i New York-hetsigt tunnelbanetempo istället för L.A.-lojt bilåkarlugn, samma klippbilder på modelltjejer, men i Facehunter-coola hipsterkreationer snarare än lättklädda Hollywood-outfits. Mark Wahlberg ¬†står som exekutiv producent för båda serierna, och¬†How To Make It verkar skräddarsydd för att nästa, lite mer sofistikerade, generation mansmagasin ska göra hyllande featurejobb (»Vem är du i How To Make It In America?«) på den nu när Entourage inte känns så het längre.

Det är ett första, cyniskt, intryck, men precis som Entourage verkar How To Make It ha sina kvaliteter. Tilltalet, det lagom ruffiga och rappa, funkar fint, och manuset är tillräckligt återhållsamt för att inte blir den parodi på sig själv som en sån här serie väldigt lätt hade kunnat bli.

Karaktärerna lämnar aldrig schablonstadiet under piloten; Ben är den lite eftertänksamme som trånar efter sitt ex –Den nya »E« från Entourage med skäggstubb och 25 procent större kroppshydda ‚àí och Cam är den sorglöse som wheelar och dealar och ligger runt. That’s it. Men kanske är det precis så karaktärerna i en sån här serie ska fungera: som relativt blanka ytor för (den manliga) tittaren att projicera sin egen självbild på. Ben och Cam kommer säkert att fungera alldeles utmärkt i det avseendet.

Annars är det skönt att se en ny 30-minutersdramedy som faktiskt känns perfekt anpassad för tidslängden. ¬†Det kortare formatet gjorde förra årets betalkabel-nyheter¬†Hung, Nurse Jackie och United States Of Tara fattigare än de hade kunnat vara.¬†How To Make It In America är däremot en återgång till det upplägg som populariserade 30-minutaren från första början. Det är rappt, roligt ‚àí¬†och inte särskilt djupt. Man vill inte veta mer om karaktärerna, man vill bara leva i deras fantasivärld en liten stund.

Ju mer jag tänker på det desto mer osannolikt känns det att How To Make It blir något annat än en hit. I värsta fall är det en underhållande dramainramning för folknöjet att skämsskratta åt skitnödiga innerstadshipsters. Lite som en teveversion av självspäkningsbloggen Look at this fucking hipster.