Weird Science
Caprica i kåpor

2010-10-11  

Jag har sett fram emot nystarten av Caprica som ett litet barn ser fram emot Kalle Anka på julafton. När väl avsnitt 10 fanns på min dator har jag gått och grämt mig över att jag inte haft tid att se det. Så en morgon fanns det äntligen en lucka, och jag satte mig i myskoftan med myskaffet och förväntade mig få se det episkt snygga högteknologiska drama som kännetecknat de tidigare nio avsnitten.

Förstå mig rätt nu. Jag är en av de där som aldrig gillade Battlestar Galactica (jag vet, skjut mig nu). Jag har verkligen känt att jag borde älska serien.Två gånger har jag försökt ta mig igenom den. Första gången kom jag några avsnitt in i säsong två innan jag tröttnade. Andra gången kom jag inte längre än avsnitt fyra i första säsongen innan jag kände att det här är väl bra, sådär, men det omkullkastar mig inte som det borde. Det har ju allt som jag gillar. Rymdskepp. Moraliska dilemman. En fiende som kanske inte är ond. Tuffa brudar som röker cigarr och är piloter. Cyloner! Men det funkade ändå inte för mig. Så är det ibland. Ingen är perfekt.

Och en sak till:

Varje gång den där blonda, rödklädda bruden börjar viska förföriskt i den plågade Dr Baltars öra så ville jag bara gå och lägga mig. Hej – were you listening to me Neo, or did you look at the woman in the red dress?

Men Caprica! Caprica tog sci-fi:n ned till diskbänken. Till en av de där planeterna som man bara swischar förbi när skeppet lägger in hyperdriven. Till vardagslivet. I en annan kultur, på en annan planet. Som en lite förvrängd spegel av vår egen värld. Jag vet att många tycker det är störigt med att det finns en massa jord-lika detaljer (till och med jag stör mig på windowsloggan på Daniel Greystones laptop) som snitt på kavajer och cigaretter. I det stora hela tycker jag att det är ett lysande grepp. Om de vill kommentera vår egen verklighet och våra dilemman, som terrordåd, religiös fundamentalism och forskningsetik, varför inte göra det i en snarlik miljö som vår egen? Bara att det inte utspelar sig på ett framtida jorden gör det till så mycket bättre samhällskritik. De gjorde inget nytt efter att jorden övergavs. De fortsatte bara på samma sak. För de är bara människor, med mänskliga begär.

Så nu när säsongen äntligen fortsätter efter den dramatiska avslutningen i halvtid, så var mina förväntningar skyhöga. Och vad får jag?

Låt mig illustrera med några screencaps från avsnittet:

Rådet sammanträder.

Moder abedissan tar emot.

Och Sean Connery dyker upp, rakt från Rosens namn.


Ni ser? I stort sett hela avsnittet befolkades av munkklädslar från ett dåligt fantasylajv.¬†Och utspelade sig på planeten Gemenon där den terrorstämplade Church of the one har sitt högkvarter, komplett med vindpinade torn och facklor på stenväggarna. Det spelar ingen roll att det var nattsvarta intriger och knivhuggande av munkar, det här är inte mitt Caprica! Caprica ska vara bulkiga robotar och Eric Stoltz ångeströkande i sjukt snygga skjortor. Det ska vara hårda tatuerade Taurons och shootouts i gangstercyberspace.

Det ska vara tonårsångest och terrordåd. Kom tillbaka!

Som tur är så hämtar avsnittet upp sig lite på slutet när Zoey Greystone får sparka lite avatarstjärt. Det räddar det lite. Jag hoppas verkligen Caprica är på rätt spår igen i nästa avsnitt, för jag behöver verkligen min drama-sci-fi-fix som jag saknat så länge.

Är anden i maskinen Angela Chase?

2010-02-14  

Hittills har alla Caprica-avsnitt slutat på samma sätt.

Skärmen blir svart och jag utropar ett spontant: »NEJ!«

Ett lovande tecken om något. Efter att alltför många gånger ha investerat hjärta och själ i serier med gigantisk potential men varierande faktiskt resultat (Dollhouse comes to mind) är det skönt med en serie som levererar jämn, hög kvalitet här och nu, med en gång. Säkerligen finns det brister i Caprica som kommer bli mer framträdande med tiden, och förälskelsefasen kommer inte att hålla för evigt, men alltså:

Robot/avatar-Zoes existensiella kris. Sasha Roiz mentor in the ways of smart småkriminalitet (»Men vad har jag sagt? Man går till skolan på morgonen så att man får närvaro, sen smiter man!«). Eric Stoltz läskiga/kärleksfulla uppfinnarmiljonärpappa. Scott Porters mysmanipulativa sektmedlem. Och så underbara, underbara Magda Apanowicz som Lacy, en alldeles vanlig tonåring klämd mellan sin lojalitet med bästisen fångad i en mördarmaskins kropp, terroristanklagelser, monoteisternas charmoffensiv och sin egen allmänna hispighet.

Smart science fiction med organiserad brottslighet, robotar och en lätt känsla av My So Called Life. Vad kan man mer begära?