Weird Science
En helt ny situation

2010-09-09  

Första vändan skyllde jag på popkulturens ständiga besatthet av det autentiska.

Att jag kökollade Jersey Shore av samma anledning som folk konsumerar bloggar eller Biggest Loser eller amatörporr – för att det är »rått« och »äkta«.

Och så lite socialantropologi med det guidokulturella uppå det så hade man ryggen fri från belackarna.

Så jag tänkte att nu var jag klar med det programmet, att bäst före-datumet för steroidmuskler och petroleumfrippor hade susat förbi sedan länge och det var hög tid att gå vidare mot något annat.

Men lik förbannat sitter jag nu här varje fredag och jublar.

Jersey Shore gör något som jag aldrig upplevt förut i realitygenren. Till skillnad från vanliga dokusåpor så är alla karaktärer återkommande från första säsongen. Så i stället för att kännas stillastående – där en ny säsong med nya deltagare bara hade försökt upprepa vad förstasäsongens deltagare gjorde för att bli kända och miljonärer – har vi att göra med något så oväntat som karaktärsutveckling.

Ta bara relationen mellan Sammi och Ronnie. I första säsongen handlade varje avsnitt om hur Sammi kom på nya sätt att skicka iväg pojkvänsköttklossen Ronnie på skuldtripper som hade räckt minst två varv runt jorden.

I nya säsongen är de i stället låsta i ett on/off-läge, en emotionell dragkamp vars like aldrig skådats utanför en gymnasieskola.

Dessutom fokuseras det mer på tjejgängets kammarspel och psykologiska krigsföring än på »The Situations« och grabbarnas brölfestande i år. Som röd story arc-tråd löper i stället ett drama om skuld och försoning genom säsongen: hur J-Woww och Snooki slits mellan lojalitet och sympati, ska de berätta för Sammi att Ronnie trekantstungrullat med tjejer och druckit en shot mellan en cocktailservitris bröst eller är det bäst att hon inte får veta? Samvetet tär och tynger som hos en febrig Raskolnikov. Typ.

Genom att använda återkommande karaktärer som man redan byggt upp ett förhållande till så finns det för tittaren inget kvar av den känslomässiga viktlösheten från första säsongen. Det är kanske genant att erkänna det, men man bryr sig om deras inferno.

(Spoiler: de löser för övrigt sitt dilemma genom att skriva ett anonymt brev på ett internetcafé och lämna i hennes nattduksbord. Ordet »boing« förekommer i brevet.)

I en intervju på Kanal 5:s hemsida säger en deltagare i den svenska Jersey Shore-spinoffen Kungarna av Tylösand (premiär i kväll) att de kommer ta »realityteve till en helt ny nivå«.

Men Jersey Shore har med sitt nya grepp i säsong två redan höjt ribban; min gissning är att Kungarna av Tylösand kommer riva på varje försök.

Tuttarna kommer ut i kväll!

2010-02-08  

Vi måste våga tala om Jersey Shore.

Vi måste våga tala om hårgelé, brun-utan-sol och normativitet.

Vi måste våga tala om Snooki.

MTV har gett oss många realitysåpor genom åren, från The Real World till The Hills. Deras senaste skapelse Jersey Shore följer den bekanta mallen av ihopbundade ungdomar inkastde i ett sammanhang, i det här fallet kids från samma subgrupp (»guidos«) som ska bo tillsammans i New Jersey och tjäna ihop till hyran genom att sälja t-shirts.

Men det unika med Jersey Shore är att människorna fanns innan programmet. MTV uppfann inte guidos och guidettes, de visar oss bara det som redan existerar. Vi snackar vaxade ögonbryn, för mycket brun-utan-sol, hårgele i literstorlekar, lipglosssmackande läppar¬†och fyllebråk. Och då snackar jag bara om killarna.¬†I Stockholm kan stilen närmast översättas med kickersbrudar och täbb-killar. En slags överdriven grooming på snubbarna där more is more och tydligt förortsmode på tjejerna med billiga, utmanande kläder i kombo med mycket smink.

Seriens¬†mest framträdande figur¬†är Nicole »Snooki«¬†Polizzi, en 22-årig, bystig brunett med tunga ögonlock och ett ansikte orangefärgat av billig brun-utan-sol. Att Snookie var gäst vid årets Grammy Awards borde bekräfta hennes kändisstatus, precis som (det falska) ryktet om cirkulerande nakenbilder.

Snooki skiter i det mesta, hon vill ha kul och gärna ligga med snubbar. Hon dansar som hon vill, på Jerseys beachwalk, och kastar slängkyssar till en grupp dudes som visar bröstmusklerna.¬†Hon ska antagligen ses som ett exempel på en vulgär människa med dålig smak. MTV har lyckats bra med den typen av normativitetspolarisering förut. Castingen i The Real World lade grunden till allt vi senare sett i genren. En idiot måste alltid finnas med (Robinson-Robban?) så att¬†a) gruppen kan irritera sig på ett gemensamt objekt,¬†b) konflikter kan uppstå, och¬†c) dagens medelklassungdom vet vad som inte gäller.

Jersey Shore innehåller ingen specifik skurk, utan det som ska ogillas/gillas är subgruppen »guido«, som hela Jersey Shore-klanen säger sig tillhöra. Redan innan serien ens hade premiär orsakade den rabalder på grund av användandet av ordet »guido«. Den italiensk-amerikanska organisationen i USA (som tidigare, för övrigt attackerat Sopranos för den negativa bilden av deras nationalitet) krävde att serien skulle sluta visas. Organisationen menar att¬†det¬†är ett nedsättande ord som syftar till en italienare som försöker spela cool men misslyckas.

Inte¬†sedan den stora emo-bashningen i början av 00-talet har en subgrupp blivit så hånad som denna.

Stjärnorna i Jersey Shore har italiensk-amerikansk bakgrund men hävdar att guido är ett positivt ord och en hel livsstil. Mike Sorrentino (som har smeknamnet »The Situation«, eftersom han kallar sina magmuskler för det) säger att i hand värld betyder det bara »snygg italienare«. Snooki¬†fattar inte heller varför det blir bråk. »Vi är snygga ju, och trevliga. Hur kan det vara förolämpande?«

Den enda som inte delar bakgrund med de andra är Jenni »J-WOW«¬†Farley, som är mer inne på att guido-stilen inte har med etnicitet att göra.»Det är ett sätt att leva –alkohol, party och sex«. Av många bevingade citat som serien gett tittarna är »Tits are coming out tonight« min personliga favorit. Att vara pryd eller obeväm med att visa upp sig hör inte guidetternas livsstil till. Här ska hånglas. Frågor på det?

På listan över guilty pleasure-program hamnar Jersey Shore högt. Inga pinsamma situationer besparas tittaren. I ett av de tidigaste avsnitten får Snooki en smäll i ansiktet på en bar, av en snubbe som tycker att hon är full och jobbig. Bråk och i synnerhet knogslagsmål hör varje avsnitt till, liksom alkohol, sexsnack och muskeluppvisningar. Med andra ord – företeelser som hört den stereotypa bilden av arbetarklassen till sedan Marx dagar.

För om man ser Jersey Shore som en socialantropologisk studie, och det gör man, så lär man sig mycket om dagens klass-America. Bruce Springsteens arbetarklass-New Jersey är photoshoppad i jämförelse med den som framträder i MTV och sånt är nyttigt att se. Jersey Shore är äkta.¬†Snooki berättade för Jay Leno att hennes favorit-snabbmat är saltgurka och den senaste boken hon läste var Twilight, men bara två sidor eftersom det inte fanns bilder. Ingen arbetarklassromantik här inte utan hardcore facts. Och jobba i fabriken, på Springsteen-manér, är uteslutet. Det är meningen, som sagt, att guidosarna ska jobba i en t-shirtbutik men detta sker väldigt sällan. Och varför skulle de? Som Snooki poängterade i avsnitt ett så är hon bartender och att jobba i butik är under hennes värdighet. Som bartender, säger Snooki, utför jag underverk.

Jag beundrar henne för det.