Weird Science
Älskade skumgummisvärd

2010-01-21  

Svenska lajvnördar älskar att skratta åt amerikanska lajvnördar. Detta är ett nöje vi har gemensamt med amerikanska icke-lajvare och, ja, de flesta andra. Fenomenet har exploaterats av två filmer de senaste åren: Tramskomedin Role Models och dokumentären Darkon (som i ärlighetens namn producerades för tevekanalen IFC redan 2006, men har tagit lite tid på sig att spridas). Efter att ha sett båda filmerna drabbas jag av en allt överskuggande fråga: Hur kan det vara Hollywoodproducenten och inte de härliga guerillafilmarna som hittar den klockrena »we’re geeks and we don’t care«-tonen?

Darkon är en 90 minuter lång film ihopklippt av hundratals timmar material som regissörerna Luke Meyer och Andrew Neel fått ihop genom att följa lajvare i Baltimore under tre år (att den utspelar sig i samma stad som The Wire förhöjer förstås absurditetsnivån ytterligare). Intervjuer varvas med bofferstridscener och »rollspelande« som uppenbart är regisserat för att se extra filmiskt och pampigt ut.

Handlingen påminner inte så lite om den moderna nörddokuklassikern King of Kong: Lajvkampanjen Darkon består av att vuxna människor går med i olika lag/klaner/guilds kallade nationer, samlas i parker och boffrar. Och boffrar. Och sen boffrar lite till. Eventuellt hålls några episka tal, och sen går man och äter hamburgare. Nationen Mordom dominerar kampanjvärlden och har gjort så de senaste femton åren genom att med sin strategiska – och numera numerära – överlägsenhet tvinga alla andra länder att ingå som lydstater. Fram träder så huvudpersonen i filmen: Skip Lippmans lajvroll Bannor, som beslutat att leda sitt betydligt mindre land Laconia i ett uppror mot jätten. Cue mängder med scener där Skip svettas över stridsstrategi, skäller ut polare som inte ställer upp tillräckligt och förklarar för kameran hur detta ska bli hans stora upprättelse i livet.

Det som är märkligt med Darkon är att regissörerna, som uppenbarligen är djupt engagerade, ändå verkar gett sig fan på att framställa hobbydeltagarna som bittra gnällspikar. I princip alla pratar med uppdämt hat i rösten om sina mcjobb och hur lajvkampanjen är det enda stället där de kan låtsas att de är någon (man får känslan av att Darkon till skillnad från svenska lajv är ett utpräglat arbetarklassfenomen), för att i nästa andetag ösa skit över någon av sina medlajvare.

Det är uppenbart att deltagarna gör sitt bästa för att på dokusåpemanér servera »bra film«: Småaktigt drama uppblåst till smått befängda proportioner är det ingen brist på. Hela tiden finns en glimt i ögonen, en liten förtjusning över hur duktig man är när man som (typ hundrafemtielfte) intervjuobjekt fastslår att Darkon är en fristad där man får vara en riktig hjälte. Och att detta är den amerikanska drömmen. Förstås. Att deltagarna verkar vara tämligen sviniga mot varandra och att offlajvprestigen de utvinner ur kampanjen lett till ett rätt sunkigt kastsamhälle av coola och ocoola deltagare nämns i förbifarten men ägnas inte hälften så mycket utrymme som käpphästarna om vad Darkon Gör För Deltagarna och den ganska klyschiga underdoghistorien. Filmen lever högt på exotismfaktorn, men lyckas aldrig riktigt kommunicera hur spelet egentligen går till – eller ge tittaren någon som helst lust att delta.

Vilket för mig till Role Models, som oväntat nog ger¬†en sällsynt finstämd skildring av lajvhobbyns två nyckeldimensioner – pinsamhet och självförverkligande.¬† Flera tittare jag pratat med (gamers som ickegamers) har sagt samma sak: I början sitter man bakom skämskudden och hoppas att Guds hand ska komma ner och ta bort rollspelshobbyn från jordens yta – men när eftertexterna rullar kommer man på sig själv med att¬† fundera på huruvida man är för gammal för att åka på lajv i sommar. Role Models-boffrarna är oerhört plågsamma att bevittna, men i längden är de hjältar – och inte på det sätt som snubbarna i Darkon menar. Augie inbillar sig inte att han är cool när han springer runt med sin bordsduksmantel och sin tabard i lakanstyg, han försöker inte personifiera någon amerikansk dröm – tvärtom. Han tycker helt enkelt att det är mysigt att leka krig med ett gäng fullblodstöntar varje lördag. Att han inte vinner skiter väl han i, det är föräldrarna som vill att han ska prestera. Allt Augie vill är att få springa omkring med sitt skumgummisvärd, dra historiskt korrekta fräckisar och eventuellt få hångla lite.

Om socialt misslyckande är fienden som lajv besegrar ¬†i Darkon, så är den i Role Models cynism. Paul Rudds Danny får (fullt förståeligt) nästintill hjärnblödning av att behöva interagera med en massa loffon som helt ogenerat går runt och hojtar »good morrow« till varann. Han känner att det är hans jobb som motvillig mentor att lära Augie en läxa om att inte sticka ut så mycket, inte vara så pinsam.

Det Role Models gör så himla bra är glidningen i sympati. Publiken är helt med Danny i hans andrahandsskam inför lajvnördarna i sina ringbrunjehuvor och¬† pösskjortor, men rätt vad det är så har det blivit Augie man hejar på. Och då inser man tillsammans med Danny att det är han själv som är den sociala sabotören. I stället för att¬† stödja Augie i nörderiet som gör honom så lycklig, blir han ännu en i raden av vuxna som svikit. Men givetvis finns det ännu tid att reparera skadan – i den stora bofferslutstriden! Role Models urartar fullständigt på bästa sätt, från en distanserad smartassfilm till ett obehärskat kärleksbrev till töntigheten. Om du ännu inte är sugen på att se den vill jag meddela följande: Vi har ingenting gemensamt.

Åter till Darkon. Till viss del är problemet rent berättartekniskt (poängen, som inte är alltför subtil till att börja med, tuggas om av pratande huvud efter pratande huvud) men i botten är det mer grundläggande än så. King of Kong fungerar därför att den kompakta korruptionen i Donkey Kong-Amerika är fascinerande. Ett gäng snubbar som med glimten i ögat spelar fult i ett strategispel har liksom inte riktigt samma tyngd. En djupare studie av statusordningen utanför spelet i Darkon skulle kunna blivit helt fantastisk (och eventuellt höjt cringefaktorribban för dokumentärfilm till aldrig tidigare uppmätt höjd), men allt vi får är ett budskap som hade kunnat levereras lika fullständigt på tio minuter: En del som åker på lajv har tråkiga liv. Berättelsen kommer att handla om ett gäng i en förening som retar sig på varandra – inte episkt filmmaterial direkt.

Mest av allt är Darkon en lite tråkig påminnelse om vad det är som gör dokumentärfilmer som Capturing the Friedmans eller Grizzly Man så himla bra. Människorna är inte intressantare, det är inte händelseförloppen heller. Det som gör skillnaden är berättarkonsten och den genomträngande men varma reporterblicken. ¬†Darkon är nästan en jättebra film. Jag är glad att jag har sett den, och du borde göra detsamma – men bara om du är specialintresserad av nördkultur. Rolemodels däremot, borde alla se.