Weird Science
The No. 1 dramaserie på svensk teve just nu

2010-01-10  

Kanske är det mina tre dagars tältcampande mitt ute i okavangodeltat som gett mig ett överdrivet intresse för Botswana, jag vet inte, men det är i alla fall inte enbart för att tevetablån just nu inte innehåller vare sig House, Lost eller 24 som jag ser på varje avsnitt av Damernas detektivbyrå på SVT1, trots att jag sett det förut och har dvd:erna.

Inget ont om vare sig Lejonet Elsa, Mitt Afrika eller Hotell Rwanda, men de har bidragit till att vi har en bild av Afrika som en kontinent där allt utvecklingsarbete sker av européer, och utan europeisk inblandning får vi grymma militärregimer. Lägg därtill rapporter om stamkrig i Kenya, tjuvskyttar i Tanzania, korruption i Sydafrika, valfusk och förtryck i Zimbabwe samt aids, hungerkatastofer och inbördeskrig lite runt om så ha vi täckt in det man brukar höra om afrika.

Att se Damernas detektivbyrå (The No.¬†1 Ladies’¬†Detective Agency)¬†känns då nästan som science fiction. Här ser vi en helt annan värld än vi är vana vid; Ett stort, torrt, fattigt, ökendominerat och, hör och häpna, lyckligt land. Ja, lyckligt så gott det går. Hårt drabbat av hiv och med extremt låg medelålder, men ändå. Botswana har sedan det blev självständigt 1966 vuxit från ett av Afrikas fattigaste länder till ett av de rikaste (jämför med grannlandet Zimbabwe), och man har en väl utvecklad infrastruktur, sjukvård och skola. Det som gjort detta möjligt är landets tillgångar av diamanter, koppar och guld… eller är det det? Det finns ju andra länder som haft goda tillgångar och förutsättningar men totalt misslyckats. Nej, vad jag tror är den egentliga anledningen till framgångarna är människorna i Botswana och deras demokratiskt valda ledare.

Men ett land utan rasism, korruption, inbördeskrig… Vad kan man då göra film om? Ja, kanske kan man tappa en läskflaska i kalahariöknen och se vad som händer när den dimper ner bland san-folket. Både Gudarna måste vara tokiga och dess uppföljare är bra och roliga, men givetvis kan man inte nöja sig med några urtrevliga och charmiga bushmen, utan vi får också dras med en vit skolfröken, en vit journalist, en vit djurforskare och ett gäng afrikanska gerillasoldater. Som vanligt bjuds vi på den gamla kolonialsynen på afrikanerna som antingen krigiska militärer eller primitiva infödingar. Utan europeisk inblandning skulle allt falla samman.

Damernas detektivbyrå må vara en brittisk/amerikansk produktion med mestadels amerikanska och brittiska skådisar och baserat på böcker av en brittisk författare, men det kan nog inte bli mycket mer afrikanskt än så här. I stället för att visa på hur eländigt många har det med fattigdom och vattenbrist, för att inte tala om alla dessa föräldralösa barn, så ser vi här en serie om lagom lyckliga, ambitiösa, framtidstroende afrikaner. Hur ofta har vi sett det? Och dessutom så oerhört vackert filmat!

Jag har visserligen bara varit i Afrika i tre veckor varav en i Botswana (och då i de norra delarna, en bra bit från Gaborone och Zebra Drive) men känslan är densamma: Det här är Botswana! Och där blir Damernas detektivbyrå plötsligt mer än bara en vanlig teveserie.¬†För Alexander McCall Smith var en detektivbyrå ett utmärkt sett att kunna få med olika miljöer på ett naturligt sätt. För det här är, som förhoppningsvis alla förstått, ingen deckare. Det handlar inte om brotten i sig, och i grunden inte ens om huvudkaraktärerna, utan det handlar om Botswana. I böckerna kan det ibland gå ett par kapitel utan att de pågående utredningarna ens nämns, men i teveserien kretsar det kring dessa i stort sett hela tiden. Det lugna tempot, som alla som läst böckerna brukar tjata om, blir då inte riktigt lika påfallande men i stort fungerar det alldeles utmärkt. I stället får vi de underbara bilderna från ett mycket vackert land och med miljöer som om man inte varit där kan vara väldigt svåra att bilda sig en rättvis uppfattning om med bara textens hjälp.

Men även om jag tycker att filmatiseringen är lyckad så sväljer jag inte allt, för hur sjutton kunde man skriva in den homosexuella frisören BK? Han finns inte med i böckerna och jag har också svårt att tro att han kan finnas i riktiga Gaborone. Precis som i så många andra afrikanska länder är homosexualitet olagligt i Botswana, och även om landets befolkning är toleranta har förmodligen de som alltför öppet visar sin läggning det inte särskilt lätt. BK verkar lite för bekymmersfri för att verka trovärdig. Kanske hade serien (och böckerna) mått bra av att i stället ha med en dyster, trakasserad gayfrisör, för att visa lite mer av de negativa sidorna av dagens Botswana? Förutom några föräldralösa barn i förbifarten så är det bara Mma Makutsis bror som fått bära den bördan, som om hans aids inte vore nog.

Men jag klagar inte på den positiva snedvridningen utan njuter av det fantastiskt snygga fotot och tycker att Jordens mest fantastiska kontinent behöver all positiv reklam den kan få. Teveserien består av en långfilmslång pilot samt sex stycken avsnitt varav de två sista släpps på dvd i Sverige i februari, och förhoppningsvis ska ryktena om en andra säsong stämma.