Weird Science
Tio uppfyllande tankar om Avatar 3D

2009-12-22  

avatr1. Min kusin Sabine i Connecticut, projektledare, mamma, 50+, uppdaterade nyss sin Facebook-status till »Go see AVATAR!! What an experience!!«¬†Det är därför Avatar är en game changer: den har en bred publik av vanliga människor – lite på samma sätt som T2, som ju på sin tid gjorde specialeffekterna till ett fristående försäljningsargument igen. Kommer ni ihåg att tekniken då kallades »morphing«? Det¬†öppnade dörren för den ocean av hisnande skönhet och frånstötande skit som nu kallas »CGI« – en ganska meningslös term om man beaktar vidden på vad den ska rymma, inklusive Avatar. Vi kommer raskt att behöva en ny mainstreamvokabulär. I den mer specialiserade världen av actionfilmer och genreunderhållning har ribban direkt höjts på både kort och lång sikt. Avatar är måttet på vad som går att köpa för pengar och sedan kränga ut just nu – och det är dyrt, så det kommer att ta ett tag före revolutionen kommer. Spektakulär fantasiunderhållning kommer att ligga i täten. Jag kan rapportera att mina förväntningar på Guillermo del Toros Mountains of Madness har stigit något extremt. Men redan om 18 eller 36 månader är animationsteknologin och motion capturen (eller vad det nu är Cameron använder) mycket billigare, och publiken mer 3D-van. Då har hela spelplanen förändrats för alla och ja, kanske representerar det här tillsammans med digital distribution och globala premiärer biografbranschens räddning.

2. Det visuella berättandet i Avatar, som bild för bild verkligen är jättevacker, är däremot inte särskilt hisnande eller alls överraskande för en publik som intresserar sig för genrefilmer, avancerad animation och dataspel. Jag kom på mig själv med att tänka »åh, det här är verkligen snyggt, lite som den där EVE Online-trailern som jag älskar«. Bilderna på duken är pretty much exakt vad vi genre-konsumenter redan i årtionden föreställt oss i fantasin, även om de förstås inte brukar vara fullt lika spot-on utanför skallen. Det finns liksom redan en visuell grammatik för hur man hanterar space marines (cue Warhammer 40k by way of Starship Troopers) eller för hur rymd- och djungelfantasy ska kännas (lite Le Guin, lite Fantasia). Men trots bristen på nyheter ska Cameron ha en eloge för sitt casual sätt att bara totalt lyckas med grejer som mechas och drakar. Och för de små, genomtänkta detaljerna (brandsläckare på väggen i cockpit, kroppsspråket hos drakflygarna). Förstå mig rätt – det här är beröm: han har kanske inte presenterat nåt nytt men han har fullbordat det gamla.

3. Berättelsen följer till punkt och pricka den klassiska strukturen i tusentals vakna-upp-till-en-magisk-verklighet-berättelser. Det här är Matrix, eller Garth Nixs Sabriel, eller för den delen T2: vardagsvärlden etableras, den magiska världens existens avslöjas, dess betydelse omvärderas, en konflikt eller uppstår mellan världarna där de ofta konkret sammanblandas, resolution. Det är därför det känns lite tråkigt också när det är spännande – för att jag såg den här filmen nyligen, och den hette Stardust. Jag raljerar, men ni fattar.

4. Å andra sidan, vilken berättelse vore bättre lämpad för att demonstrera en »ny«¬†teknik? Det är inte en slump att manuset är fullt med karaktärer som spionerar på varann, tittar på videodagböcker och skärmar och hjärnscannar och rituellt hälsar på varann med orden »jag ser dig«. Filmens sista bild bekräftar förstås att det är just det det hela tiden har handlat om: en ny blick, bättre ögon. Och där sitter vi med brillorna på, lätt åksjuka, och inser om vi inte är höga på spektaklet att vi precis har betalat 150 spänn för att titta på en, typ, glorifierad Sony Bravia-reklam.

5. Avatar levererar sense of wonder. Det gör den. Särskilt i flygsekvenserna.

6. Den visuella rikedomen tar upp så mycket processorkraft att det är svårt att få grepp om det politiska innehållet, som jag misstänker är övertydligt och möjligen naivt. Det ekologiska budskapet är självklart starkt, liksom kritiken av en resurskolonial utrikespolitik. Men det finns nåt lite konstigt och intressant i det också. Jag blev väldigt förvånad över hur starkt berättelsen i slutstriden fokaliseras till aliensen – eller snarare, hur detta faktum att synvinkeln är deras tillåts dehumanisera de mänskliga soldaterna, som slaktas så det står härliga till. Får man det i en film från ett krigförande USA? Sedan kom jag på att de inte är amerikansk militär, de är military contractors hos ett privat företag, Blackwater-snubbar. Jag tror att den detaljen gör det mycket mer acceptabelt att kritisera verksamheten. Fast hade jag varit republikan och ur en militär familj hade jag nog kanske valt att lämna salongen mot slutet – trots att Quaritch sannolikt är den hårdaste first recon-veteranen i Amerikansk filmhistoria. Det bästa är när hela hans arm har fattat eld och han bara fortsätter, tralala, som om inget hade hänt.

7. Några av krigs- och flyktingbilderna på aliensen är gripande på ett sätt som motsvarande bilder på människor i ett specifikt etniskt och kulturellt jordiskt kontext kanske inte skulle vara. Den politiska agendan är uppenbar men man känner sig inte lika smutsig som när en trivial actionfilm passar på och slänger in lite bilder på tex lidande palestinska eller somaliska familjer. (Även om man sympatiserar politiskt sitter man ju och skäms för att man har valt att lägga sin energi på en actionfilm i stället för nåt slags verklig handling). Å andra sidan kände jag mig manipulerad av att Na’vi-folket har samma erogena zoner som människor – dvs gillar att kyssas – och också gråter av rörelse. Varför skulle de det, på en främmande planet med annars så igenomtänkt creature design? Jo, för att publiken ska förstå att det är synd om dem fast de inte är som oss. Och det kan vi väl hantera även om de så skulle uttrycka sorg genom att spruta slem från under naglarna? Nähä. Tack för förtroendet.

8. Skådespeleriet är väldigt bra. Överallt. Jag upprepar att jag inte vet nånting om tekniken bakom filmen men jag antar att det vore oekonomiskt att animera ansiktena utan nåt slags motion capture i botten, och det fungerar fruktansvärt bra. Det finns inte heller något uncanny valley-problem över huvud taget: man köper för filmens ändamål att allt levande är levande. Avatar får Beowulf att se ut som den där Carpenters-filmen med stop-motion Barbie-dockor.

9. Under allt det uppenbart symboliska och visuellt mättade ligger det nånting genuint intressant och kämpar om luft, och det är det som gör att jag tänker se om Avatar: den handlar i grunden om virtualitet och identitet, om transhumanism och om kollektiva medvetanden av den typ som vissa människor menar att internet redan representerar. Huvudpersonen är ett slags reboot-standin för sin döde bror; hans medvetande laddas upp och ner i en lånad kropp; aliensen delar medvetande med andra varelser, sin planet och varandra…¬† Det är inte de existentiella frågorna från Asimovs Stiftelse eller ens the Borg, det här är frågorna från Dollhouse – fabler för vår tid, för våra rädslor och förändringar. Och om Avatar visar sig ha bärkraft utöver sin mäktiga yta lär det bero på att den är en hoppfull saga om teknologins förenande möjligheter.

10. Jag såg filmen i lördags. Det var skönt med snön och den tysta staden efteråt, jag ville helst det skulle vara tyst och så mådde jag lite dåligt av all input (det var också då jag rafsade ner de nio punkterna ovan på en lapp, för att inte huvudet skulle sprängas). På södagen hade jag glömt hela filmen och kom först på kvällen ihåg att jag sett den. Just nu känns det som att den är inkapslad i min hjärna, helt separat från all annan erfarenhet. Det kan bero på att den är ett fantastiskt mästerverk på ett nytt språk som utmanar min kognitiva kapacitet. Eller så kan det bero på att den består av spunnet socker. Det enda som kvarstår efter 48 timmar är ett kladdigt avtryck i negativ, ett vagt minne av sötma och illamående. Självklart ska du se den. Men helst med förväntningarna så lågt ställda som möjligt. Då fungerar det, ungefär.