Weird Science
Litet lästips

2008-05-29  

Att Svenska Filminstitutet har the sheer guts att på sin egen hemsida ta ställning mot filmindustrin och för fildelning… det tycker jag om! Ny text av mig, alltså, publicerad i dag.

Criterion blir blåa

2008-05-08  

bottlerocket1.jpgFrån Criterions nyhetsbrev:

Our first Blu-ray discs are coming! We’ve picked a little over a dozen titles from the collection for Blu-ray treatment, and we’ll begin rolling them out in October. These new editions will feature glorious high-definition picture and sound, all the supplemental content of the DVD releases, and they will be priced to match our standard-def editions.

Here’s what’s in the pipeline: The Third Man, Bottle Rocket, Chungking Express, The Man Who Fell to Earth, The Last Emperor, El Norte, The 400 Blows, Gimme Shelter, The Complete Monterey Pop, Contempt, Walkabout, For All Mankind, The Wages of Fear.

Det var såklart bara en tidsfråga. Och att blu-ray-utgåvorna »will be priced to match our standard-def editions« låter väldigt smart. Det har spekulerats en hel del om exakt hur brutalt superdyr Criterions blålaserframtid kommer att vara – detta uttalande tycker jag tyder på att de är medvetna om att de redan ligger på gränsen av vad folk vill betala för arthouse i lyxförpackning, och inser att de inte gärna kan pressa detta ytterligare uppåt. Det tyder också på att de satsar på BR som ett framtida standardformat, inte bara som något för HD-nördar.

Det första urvalet filmer är inte heller dumt, en bra och representativ blandning. Idel klassiker och storsäljare ur deras katalog, med jokern Bottle Rocket som bonus.

Om den mänskliga driften att samla damm

2008-05-02  

dvdhelvetet.jpgIgår kväll hände det igen. Vi skulle »se film«. Denna märkliga abstraktion, som kan innefatta alla sinnesstämningar från gapskratt och partykänsla till ett knäpptyst nedsläckt rum av psykologiseringar och emotionella tårar – men som märkligt sällan resulterar i att man väljer ut en favorit ur sin smakfulla samling (nej, det är inte mina hyllor på den groteska bilden).

Jag skriver om vad som i stället brukar hända, och varför, i min senaste krönika för Svenska Filminstitutet:

»Det slår mig att jag inte varit nere i mitt dvd-rum och hämtat upp en lagrad rulle på säkert ett år. Man står och fingrar längs dvd-samlingen, man ”hittar inget”. I stället tar man nån av de nya hyrfilmerna man fått från Lovefilm.«

Jag har alltså, tror jag, slutat köpa dvd-film. Inget aktivt beslut, det har bara blivit så. En slutsats jag når: »Vi har helt enkelt hunnit köpa på oss dvd-filmer i så pass många år nu att vi börjar inse att det varit precis lika korkat som när vi fortfarande kånkade hem hela bärkassar från den årliga bokrean.«

Tillbaka till Shell Beach

2008-05-01  

I juli är det äntligen dags för Alex Proyas mysiga gamla Dark City att släppas (på dvd och blu-ray) i en omklippt, uppiffad, femton minuter längre version.

Jag skriver »äntligen« eftersom det väl är tre år sedan det började pratas om att en director’s cut var på gång. Roger Ebert, som älskar filmen något enormt, spelade in ett nytt kommentatorspår för evigheter sedan.

Jag älskade filmen när den kom, 1998 – kanske inte riktigt lika mycket som Ebert gjorde, men tillräckligt för att nu hoppas på att den nya versionen täpper till hålen, så att säga. Dessutom har den extra affektionsvärde eftersom det var en av de första tre dvd:erna jag köpte, innan jag skaffade en spelare. Faktum är att jag tydligt minns den mörka, grönskimrande, snurrande bilden när jag upptäckte att min teve inte klarade av amerikanska NTSC-filmer, fastän spelaren skulle konvertera signalen till PAL på något vis. Fan.

(Och nu kommer jag på att det väl var ’99, bara tio år efter jag köpte mina tre första cd-skivor, innan jag skaffade cd-spelare. Kanske borde det intervallet övertyga mig att skaffa Dark City på blu-ray i stället för dvd, men näeh. Om jag inte tog steget när Close Encounters kom förra året klarar jag mig nog lite till.)

Frågan är om jag kan hålla mig ifrån att återbesöka originalversionen innan den nya kommer. Tusan så tajt liten historia. Bilder, ljud, stämningar och repliker börjar bubbla upp i huvudet ju mer jag tänker på den. I have John Murdoch in mind.

Nämen se goddag igen, Groundhog Day…

2008-03-28  

mandagdvd.jpg»Jaha, så har man Hajen – 30th Anniversary Edition bredvid Hajen – 25th Anniversary Edition i vitrinskåpet. De diffar ju på nån disc 2-dokumentär«, är en typisk suck från hunsat dvd-samlare-håll.

Ingen bransch firar jubiléer som dvd-industrin, och filmsamlare är liksom tvångsbjudna på festen. Från Saving Private Ryan-boxen, som firade 60 år efter D-Day, till teveserien Juvelen i kronans »21st Anniversary«(!)-utgåva.

Men är det någon film som det känns rätt att ge ut i evigt upprepade jubileumsutgåvor så är det Måndag hela veckan, där ju Bill Murray fastnar i tiden och vaknar upp samma måndag om och om igen – och det i en tråkhåla som, likt dvd-industrin, firar vad som helst, typ murmeldjurets dag. Nu på dvd i Sverige för tredje gången!

»15th Anniversary Edition« innehåller vad man förväntar sig. Det vill säga, förutom regissörskommentarer av Harold Ramis och den obligatoriska, lågkvalitativa »minidokumentären«, så finns här en fullständigt meningslös »närmare titt« på murmeldjur.

Boxen innehåller dock ingen kortlek. Något måste ju sparas till nästa anniversary.

Nämen, va!? TV4:s Labyrint var ju en klassiker!

2008-03-11  

labyrintdvd.jpgIngen såg, men alla klagade: TV4:s och Tusenbröder-skaparen Lars Lundströms 50-miljoners-satsning Labyrint fick i höstas symbolisera »den stora svenska dramakrisen«. Själv dömde jag efter två avsnitt ut serien som en misslyckad svenskmix av Pulp Fiction och Magnolia – och gjorde sånär mitt största tittarmisstag på flera år.

När jag ger den en ny chans, i och med den nysläppta dvd-boxutgåvan, visar den sig bättre än Graven.

Kanske beror den tröga starten på att regissören Johan Tappert, som gjort de första fyra avsnitten, har ett något sämre handlag än Molly Hartleb (episoder 5–8) och Erik Leijonborg (9–12). Men mest handlar det nog om komplexiteten, att det tar tid att lära känna så många sjuksköna karaktärer och sjunka in i ett så skruvat svenskt Twin peaks-mitt-i-Stockholm.

Här finns 20 rollgestalter som alla är lika intressanta, men Jonas Inde måste förstås framhållas – han spelar den söndertränade dörrvakten Hanson som om han precis stolpat in från den där USA-självmordstrippen med Martin Kellerman.

Och när Christer Fant, i sitt livs coolaste roll, fäller repliken »Får vi Fredrik att ta bort kräket på Skatteverket så äger vi hans lilla hockeyarsle«, då inser jag att det är mitt arsle som är ägt. Och att Lars Lundström får göra vad han vill med det.

Vilket han för övrigt gör. Han lyckas skapa subplottar med bland annat invandrarfamiljs- och musikbranschmotiv, utanpå huvud-psykothriller-spåret, som engagerar mig så mycket att jag börjar skaka när det är som mest spännande – och när alla dessa subplottar visar sig vara finskrivet förknippade i en av de märkvärdigaste crazy-konspirationer jag sett kulminerar serien i en sanslös stegring från kul till klassiker. De sista tre, fyra episoderna sträcksåg jag under ett konstant bubblande inre jubel.

Det är fullständigt för jävligt att det inte kommer att bli en säsong 2.

Weird Science – teveserien

2008-02-14  

Weird ScienceJohn Hughes- tillika Anthony Michael Hall-klassikern Weird Science har inte bara gett namn åt denna sajt, utan även åt en teveserie vars två första säsonger nu äntligen släppts på DVD (i USA). Med teveversionen av Ferris Bueller i minne är man givetvis aningen skeptisk till ett inköp, men jag gillar att leva farligt… och chansningen gick hem.

Serien sändes 1994-97 och är delvis skriven och producerad av samma gäng som gjorde Parker Lewis Can’t Lose, och blandar man Parker Lewis med Malcolm in the Middle får man kanske något som liknar Weird Science. Varje avsnitt går i stort sett ut på samma sak: Gary & Wyatt har tjejproblem, Lisa ska fixa’t, allt går åt skogen men sen blir det bra ändå. (Saknar vi inte, ibland, den enkelheten i dagens sofistikerade tevekultur?)

Vem som spelade Wyatt i filmen är det nog ingen som minns, Weird Sciencemen desto fler vet att Anthony Michael Hall var fullkomligt lysande som Gary. Inte lätt för John Mallory Asher att ta över, men tillsammans med Michael Manasseri som spelar Wyatt gör de här sina livs roller. Dessutom är Vanessa Angel bättre än Kelly LeBrock som Lisa, och Kjells ekivoke favorit Lee Tergesen (Toby Beecher i Oz) är den perfekta Chet. En bagatell, absolut, men himla trevlig sådan!

John Hughes själv var såklart inte inblandad i teveserien. Efter New Port South 2001 skrev han ihop storyn till Maid in Manhattan året därpå (en annan Kjell-favorit, kan jag avslöja) och därefter ägnat sig på heltid åt att låna ut sina karaktärer till de femtielfte Beethoven-, Ensam hemma– och Päron till farsa-uppföljarna. Men nu har han äntligen fått ihop en ny liten story om tre skolnördar som tröttnar på trakasserierna och anlitar en livvakt:

Drillbit Taylor är regisserad av Steven Brill, Owen Wilson spelar livvakten. Förhoppningsvis kan vi få både lite Sixteen Candles-humor och Ensam hemma-våld i klassisk Hughes-anda. USA-premiär i mars och i april kommer den till Sverige.

Hallströms svenska romkomklassiker

2008-01-16  

hallstrom-box.jpgOm svenska romkoms vanligtvis förvandlar dig till en slingrande skämsmask i soffan med sina usla manus, sina låtsasavslappnade, inövade vahettere-maner, helt svartvita karaktärer och styltig dialog som hörs ända bort till sista bänkraden på Dramaten alternativt småfises mot kameran (för att låna Thorsten Flincks eminenta uttryck) – då ska du plocka fram Lasse Hallström-boxen som släpptes i november. I den finns tre romantiska komedier som inte bara är bra för att vara svenska-bra. En kille och en tjej, Jag är med barn och Två killar och en tjej är god damn magiska, vad man än jämför dem med.

Det finns inte bara fingertoppskänslig dialog, fantastiskt roliga och helt oförglömliga repliker som »Kär?! I min ålder får man vara glad om man har jämn och fin avföring«, eller saker som Stig Ossian Ericsons helt obetalbara, desperata falsettskrik efter ännu en misslyckad tagning under reklamfilmsinpelningen i Jag är med barn (40 minuter och 13 sekunder in, om du vill följa mitt exempel och köra det på loop), eller en halvnaken Brasse som uppflugen på en kamel i en afrikansk turistort utbrister i ett »Det här känns inte bra. Känns inte romantiskt«. Det finns också scener som kastar dig mellan djupaste allvar och ett gråthulkande storskratt på en nanosekund. Som när en dittills känslokall Magnus Härenstam går loss på möblerna, får ut alla känslorna på en och samma gång och efteråt lite generat säger »Det var visst något som ville komma ut där tror jag«.

Personkemin, energin och vänskapen mellan Lasse, Magnus och Brasse går rakt genom skärmen, rakt in i hjärtat och KA-BLAM!-exploderar. Och någonstans är de här tre filmerna fortfarande så väldigt aktuella i sin skildring av idéer om en annan sorts manlighet än den traditionella och tillsammansskapet i stort.

Hallström gör allt detta, plus att han fångar Stockholm från sin allra finaste sida – och kanske är det scenen i Två killar och en tjej, när Pia Green skjutsar Brasse genom ett tomt Stockholm en sommarnatt, som får mig att tänka på tokigt underskattade Stockholm Boogie. Tvillingarna Lindgren lyckades liksom Hallström fånga sin tid, fånga jargongen mellan vänner och tjaa, fånga Stockholm och livet som det ser ut när man är kär, ung eller gladfull – eller en kombo av alla tre.

Mellandagsspecial: hon gjorde Coopers körsbärspaj

2007-12-25  

patc.jpgMed anledning av den nya Twin Peaks-guldboxen (som faktiskt är vansinnigt bra, även om den kostar en mindre förmögenhet) tänkte jag låta er ta del av en intervju med Pat Cokewell, kvinnan som bakade de ursprungliga pajerna som Lynch och hans filmteam älskade så mycket. En kortare version av den här texten ingick i Hufvudstadsbladets helgbilaga i lördags (där man också kan läsa hela mitt resereportage från North Bend och Snoqualmie – tyvärr inte på nätet).

76-åriga Pat Cokewell bor fortfarande i North Bend, Washington, men hon sålde dinern Mar-T för tio år sedan. Ibland deltar hon i Twin Peaks-relaterade festligheter där hon bakar pajer och serverar kaffe. Hon syns också i extramaterialet på den nya dvd:n.

Hur hittade filmteamet ert kafé?

»De dök upp en februarieftermiddag 1989 och sa att de var intresserade av att hitta en lämpligt diner till en film. Jag var ju inte så upptagen på den tiden så jag sa okej, men att jag vill göra om lite först. Då protesterade de: ”Ni får absolut inte röra någonting!” Två veckor senare kom de tillbaka och sa att David hade gillat hur det såg ut.«

Hur länge stannade filmteamet?

»I tre dagar. En dag var jag tvungen att gå tidigare och gav dem nyckeln så att de själva kunde stänga. När jag kom tillbaka nästa dag hade de ätit sjutton pajbitar. Sen åkte alla iväg och vi hörde ingenting av dem förrän serien dök upp på teve ett år senare. Vi hade ingen aning om vad serien handlade om och i synnerhet inte att pajen skulle finnas med i handlingen.«

Det gjordes en kuliss i Los Angeles som föreställde Mar-T, där resten av avsnitten filmades. Hur mycket liknande den originalet?

»Jag fick faktiskt åka ner och titta, och det var väldigt likt. Men den var liksom bredare. Alla här i North Bend tyckte att kaféet såg större ut på teve.«

peaks.jpgHur påverkade Twin Peaks er affärsverksamhet?

»Det blev en väldigt spännande sommar. Folk kom från hela världen, vi gjorde uppemot hundra pajer per veckoslut. Massor av amerikaner, japaner och tyskar kom. Folk fick vänta 20 minuter för att få en kopp kaffe. Det sprang reportrar här varje dag. En gång intervjuades borgmästaren i direktsändning av ett brittiskt morgonprogram. Så småningom ebbade det ut, och den där filmen som gjordes, Fire Walk With Me, var ju en flopp, så då minskade det.«

Vad tyckte North Bend-borna?

»Det var bra för turismen. Men jag tror inte att folk här gillade serien. De menade att den inte representerade oss. Men jag håller inte med. Bortsett från morden liknade det North Bend ganska mycket. Vi har också problem med ungdomar som sysslar med alkohol och droger.«

Träffade du David Lynch och skådisarna?

»Jo, de var oerhört trevliga människor. Speciellt Bob var jättetrevlig.«

Du menar Frank Silva, som spelade Bob?

»Ja, precis. Jag fick tillbringa en hel dag med honom och vi gjorde en tur på sjön. Han berättade om sitt liv. Han var mycket sympatisk, inte alls så där otrevlig som i serien.«

Tror du att man fortfarande får den rätta pajen på det gamla kaféet?

»Jag vet i alla fall att det inte är samma recept. Det recept som jag gjorde pajen efter fick jag av den förra ägaren och det är hemligt. Det är en mycket god paj.«

Du hade kafeet från 1976 till 1997, varför sålde du?

»Det var för mycket jobb för mig och min man. Unga människor i dag har ingen arbetsmoral. När vi anställde folk måste jag ändå övervaka allt. Nu är jag 76 år gammal och det är en ålder då jag inte behöver så mycket jobb.«

Se upp, bautapuckoboxarna anfaller!

2007-12-09  

beckbox.jpgTjogvis med discar i svindyra konstiga kartonger med särskrivna titlar! Här är julruschens tre värsta bautapuckoboxar, bevare er om ni befinner er på givar- eller mottagarsidan om dessa julklappar…

1. Beck Deluxe Box

26 samlardiscar med alla Beck-filmer som gjorts? Lika vettigt som om 26 rätter på McDonalds-menyn samlades i en Happy Meal-jättelåda med numrerad metallplatta utanpå. För tvåtusen spänn.

2. Disney Klassiker

Här snackar vi helgalet. 20 filmer i en klassikerbox för 1 700 kronor, och inte en skymt av Kalle eller Musse, Askungen eller Lejonkungen? I stället får vi Björnbröder, Herkules, Basil Mus och två (2!) tecknade Tarzanrullar. »Det är nåt skumt på gång«, som Räddningspatrullen brukade sjunga.

3. After Shave & Galenskaparna: Fem fina föreställningar

Kan svensk humor sjunka lägre än Galenskaparna? Javisst: Galenskaparna live. Fem mardrömslånga göteborgsrevyer på 10 discar – läge för tortyr-squaden i Gitmo att byta ut sin Metallica.