Weird Science
I stället för Ivanhoe…

2010-12-21  

I dagarna släpptes The Pillars of the Earth på dvd i Sverige, miniserien i åtta avsnitt baserad på Ken Follets¬†megabestseller med samma namn. Runt ett katedralsbygge i 1100-talets England byggs en mastig äventyrssaga upp med maktgalna biskopar, kamp om kungakronan och naturligtvis en episk kärlekssaga. I en av flera huvudroller ser vi Rufus Sewell (som i alla fall jag har starkast minne av som ondingen i A Knight’s Tale) som byggaren Tom vars största önskan är att bygga en katedral. I den rättrådige munken prior Philip, spelad av Matthew McFayden (Stolthet och fördom, Robin Hood) får han en vän och bundsförvant. Men England är ett land i upplösning. Kungens enda son dör i ett skeppsbrott och lämnar landet utan tronföljare med inbördeskrig som följd. De små människorna får lida för de mäktigas kamp om makten. Drama uppstår. Både för England som land och för den enskilda människan.

I vanliga fall brukar jag se på medeltidsfilm med viss skepsis. Ofta för att kvinnorollerna brukar vara enormt ensidiga, antingen som vackra eteriska drömvarelser med lårlångt hår och hjortögon (Tristan och Isolde, Ivanhoe, brr), eller så är de sköldmöer som slåss med killarna och är tuffa på ett krystat sätt (Kiera Knightley i King Arthur, uuuhh). Men i Pillars finns det många fina kvinnokaraktärer med minst lika mycket handlingsutrymme som de manliga.

Bäst av alla är Drottning Maud, spelad av unga och sjukt begåvade Allison Pill. När hon ryter med hela sin majestätiska tyngd får jag nördiga rysningar utmed ryggraden och måste pausa för att berätta för sambon hur bra jag faktiskt tycker att det är.

För det är bra. Ken Follets medeltidssåpa gör sig utmärkt som serie. Det är välproducerat, genomgående bra skådespeleri av en lång räcka välpresterande skådisar – Ian McShane! Tony Curran! Donald Sutherland! Flera av dem har jag inte sett förut, som Sarah Parish som den härligt perverterade och onda Lady Regan, och David Oakes som hennes ångestdrivna usling till son. Sen även snygga effekter och väldigt välgjorda kostymer, så för oss som gillar lite dräktporr från 1100-talet är det en fest!

Framför allt funkar serien som tidsfördriv under snöiga innedagar under julledigheten. Gärna med ett glas glögg i handen och hela familjen samlad.

Andy Richters bortglömda sitcom-klassiker nu på TV4!

2009-12-10  

Alla som följde Conan O’Brien från det att hans Late Night först dök upp på svensk satellitteve minns Andy Richter med värme och saknad. Conan själv blev sig aldrig riktigt lik efter det att hans sidekick – talkshow-historiens vassaste – slutade. Sista kvällen hos Conan grät folk öppet i publiken. Men Andy var naturligtvis tvungen att gå vidare, efter att ha ägnat sju år av sin karriär åt att sitta lutad mot Conan längst ut på dennes soffkant (vilket i och för sig renderade honom ett antal Emmy-nomineringar, inte minst för sitt manusskrivande för showen).

Andys avhopp skedde just som tevebolagen, i Seinfelds kölvatten, skapade en ny våg av sitcoms med ledande stjärnans namn i titeln. Och endast en av dessa kom att höja sig över mängden.

Andy Richter Controls the Universe.

Den inte bara höjde sig, den sköt rätt upp i tevehimlen. Serien gick i en och en halv säsong, 2002-2003, och var en av de mest passionerat intelligenta sitcoms som gjorts. Inte minst förebådade den Bryan Fullers visuella experiment i Dead Like Me och Wonderfalls, i och med en helt extrem uppfinningsrikedom i allt från ljussättning till datorgrafik.

För att inte tala om kostymeringen.

Jag glömmer aldrig, i ett av de första avsnitten, hur Andy Richters rollgestalt (som försöker lyfta sig ur sitt tjänstemannaliv genom att författa noveller; serien går ut på att hans storyskrivarhjärna hela tiden formulerar om verkligheten) målar upp sig själv som en mycket, mycket godhjärtad människa. Detta i kontrast till hur han i verkligheten är rent förjävlig mot en nyanställd illustratör, som för ett gemensamt projekt flyttat in i hans arbetsrum. Andys berättarröst säger att »här sitter jag med en massa hundvalpar, det finns inget som visar en mans godhet som att man får se honom kela med jättemånga små hundar«, varpå vi får en femsekundersscen med Andy sittande hemma i sängen med massor av svansviftande valpar.

Några minuter senare, när Andys elakhet gentemot illustratören trappats upp, plockas skämtet upp igen. Denna gång i en tre sekunder kort sekvens helt utan kommentar: Andy kommer in på jobbet i en hundvalpskostym (kärleksfullt avbildad här ovan av Magnus). Ja, ni läste rätt. Han bär en kostym med jättemånga fickor över hela kroppen, och i varje ficka sitter eller hänger en sprittande liten hundvalp.

Det är så roligt att man tappar luften, hakan, andan, målföret… jag vet inte riktigt vad »koncepterna« är, men man tappar dem också. Man tappar hela sitt medvetna jag inför Andy Richter i hundvalpskostym och blir via ett ögontårat gapskratt ett med hela det Andy-kontrollerade universum.

Minns även en typisk Andy-oneliner från samma avsnitt. Han försöker få illustratören sparkad från jobbet genom att nattetid skissa om hans arbeten. Konfronterad av chefen om detta, och tillfrågad om han gjort det med flit, svarar han: »Nej, jag hade en blyertspenna i handen när jag råkade gå förbi skissen i mina bananskalsskor.«

Hundvalpskostym och bananskalsskor… Man får väl ha viss förståelse för att Fox lade ner serien.

Andy Richter Controls the Universe var full av sådana episoder, chockerande små lekfullheter som ändå aldrig bröt storyns stringens – och det gjorde serien till en kärv kritikerfavorit utan tittare.

Serien fick en andra chans, en välförtjänt möjlighet att avancera från kult- till klassikerstatus,¬†när den släpptes i en omsorgsfullt sammanställd dvd-box i våras – och med början i natt får den en senkommen tablåtid i svensk teve också! Första avsnittet sänds på TV4 klockan 02.50.

FOTNOT: Jag publicerade en annan version av denna text i anslutning till dvd-release-nyheten, och låter kommentarerna från den ligga kvar här nedan.

Jag tar på mig skulden för att filmindustrin halkat snett

2009-05-21  

I en krönika på Filmnyheterna.se beskriver jag hur jag för andra gången i mitt liv tröttnat big time på att samla film, och försöker jag förklara varför. Är inte filmer för mycket engångsartiklar för att samlandet på dem ska kännas lika bekvämt som av musik? Bilden här till höger är naturligtvis inte min egen samling utan ett framgooglat illustrerande skräckexempel på det fenomen, det »historiska stickspår«, jag gestaltar i krönikan.

Några sammanfattande utdrag:

Så började jag alltså hamstra i stället för att hyra. Och började om från början igen när dvd:n lanserades, i en pandemisk hemmabioyra som fortplantades via utvecklingen av surroundsystem, projektorer och platt-tv. Det var vi konsumenter – inte nödvändigtvis filmälskare utan snarare prylgalningar och nöjeskonsumentsvenssons – som gick i täten, och filmindustrin bara gav oss vad vi ville ha: läckra (läs: plastigt värdelösa) samlarutgåvor, dubbel-discar, jubileumsboxar, köp-3-betala-för-2; man anpassade hela PR-terminologin efter samlartrenden och sålde inte längre på»den utltimata filmupplevelsen« utan på»den kompletta Disney-samlingen« eller»Scarface i exklusiv 20-årsjubileums-tin box med samlarvykort«.

–––

Filmindustrin har vräkt ut köpfilmer som i genomsnitt kostat mindre att producera än en kinesisk pirat-VCD, till miljoner svenska filmanalfabeter som utan att själva begripa varför köpt Snuten i Hollywood Vol. 1–3 på Ica Maxi, trots att de redan sett dem på både bio och video, och hellre går ner och hyr Mamma Mia på hörnet den fredagskväll de råkar känna för att»kolla på nåt«.

–––

Illegala fildelare anklagas av branschen för att snylta, för att»bara vilja ha« eftersom»gratis är gott«, men jag tror att fildelningen av film tvärtom mer är konsekvensen av att filmkonsumenter vaknat ur habegäret. Man vill ha online-hyrfilm, fast på det tekniskt enklaste och bästa sättet. Det är tillbaka till hur allt var innan den här galna köpfilmsfesten låste fast Drömfabriken i ett förpackningsindustriellt skruvstäd.

Krönikan kan läsas i sin helhet här.

Pre-code är det nya svartvita

2009-04-14  

Under årets påskhelg valde jag bort de obligatoriska Jesus-rullarna till förmån för annat syndigt späkande, nämligen så kallade »pre-code«-filmer från Hollywood.

»Pre-code« är filmer gjorda innan den så kallade Hayskoden trädde i kraft 1934. Detta var en slags självcensur från de stora Hollywoodbolagen som sedan ljudfilmens intåg utsatts för allt hårdare kritik för sina omoraliska filmer, och därför – genom sin samarbetsorganisation Motion Picture Producers and Distributors of America (MPPDA) som hade grundats på 1920-talet som respons på ett första utbrott av moralpanik över filmen – införde en produktionskod för att avstyra en statlig censur. (MPPDA blev senare MPAA och administrerar det frivilliga klassificeringssystem som finns i USA i dag).
Inte för att katolska kyrkan någonsin har behövt stark grund för att störa sig på något, men faktum är att filmen på 1920 och 30-talet lyckades reta upp dem så pass hårt att de grundade Catholic Legion of Decency för att »rena filmmediet«.

Delvis berodde det förstås på filmmediets natur – det återgav väl verkligheten lite för bra. Här i Sverige ledde det till den statliga censuren 1911. Då skall man veta att en populär »filmgenre« i Sverige var likbärgningsbilder, om någon nu trodde att groteskerier på Youtube och människans nyfikenhet på detta var något nytt. (Den statliga censuren i Sverige räddade branschen från den värsta kritiken, men debatten som följde inom arbetarrörelsen och bland lärare är en orsak till Filmreformen, Filminstitutet och tanken om en kvalitetsfilm. Det kan vara bra att komma ihåg).

Det var inte bara filmerna i sig som var problemet i USA, utan stjärnornas livsstil. Utsvävande sexuella äventyr som letade sig ut i tabloiderna, droger och mordskandaler gjorde sitt. Och filmerna blev allt mer vågade: faktum är att mellan 1929 och 1934 gjordes det mängder av filmer fulla av ämnen som sedan helt suddades ut i Hollywood, eller i alla fall framställdes på ett nytt sätt.

Här finns drogglorifiering, köns- och rasfrågor som behandlas på för samtidens USA mycket franka sätt (okej: frankt innebar alltså att man inte ens kunde ta upp frågan om hudfärg i filmer som visades söder om Mason-Dixon), sex, abort, pornografi och prostitution – you name it. Och man blir faktiskt lite chockerad ibland, särskilt om man ser på vad Hollywood har blivit idag.

De här filmerna har i många fall stannat i valven. Undantagen har främst gällt gangsterfilmer som The Public Enemy (som gjorde James Cagney till en stjärna). Kanske för att våld snabbt fick en ny acceptans i Hollywood – inget kunde ändå vara värre än andra världskriget och det vansinne som släpptes löst – eller för att de var tydliga genrefilmer.

För en annan sak som Hayskoden ändrade på var genre: Pre-code-filmerna är ofta svåra att genrebestämma på samma tydliga sätt som studioprodukterna är än idag. De kan pendla mellan svart komedi och tragedi på ett par scener. Ur marknadsföringssynvinkel är den tydliga genren förstås att föredra.

Under de senaste åren har i alla fall allt flera bolag börjat glutta på sina arkiv. Warner har hunnit till sin tredje box i den fina Forbidden Hollywood-serien.

Den kom häromveckan och tillägnas helt regissören William Wellman som gjorde just Public Enemy. De första (ett, två) boxarna har lyft fram ett gäng underbara filmer som Baby Face, Red Headed Woman och Night Nurse (som bilderna ovan och bredvid är tagen ifrån; en film som innehåller planer på att mörda barn, en moder som är nymfoman och drogreferenser – för att nämna en bråkdel av snasket).

Häromveckan följde Universal Warner i fotspåren. Universal äger nämligen rättigheterna till Paramounts arkiv och de har plockat ut sex filmer därifrån till sin Pre-code Hollywood Collection. Här finns filmer som Search for Beauty där ett par olympiska simmare (spelade av bland andra Ida Lupino) luras att stödja en »hälsotidning« som publicerar porrbilder.

Det är mycket som är spännande med de här filmerna; deras otydliga genretillhörighet, de vågade intrigerna, den svarta humorn. Och det är heller inga okända ansikten vi möter: flera av de här filmerna befolkas av stjärnor (eller blivande sådana – det här är det ångrade Slitz-utvikets motsvarighet i filmvärlden) som Lupino, Cary Grant Barbara Stanwyck, Bette Davies, Humphrey Bogart, Jean Harlow, Cagney med flera.

Jag tror definitivt vi är redo för en Pre-code-boom: dels för att det inte finns en noirrulle kvar att upptäcka (väl?), och dels för att det är ett intressant sätt att se på Hollywoods historia. Lite What if? infinner sig också – what if bolagen inte hade varit så skraja och stått på sig? Hur hade de konventioner och det berättande vi tar för givet sett ut idag?

Både Hayskoden och MPAA-ratings (som är mer eller mindre nödvändiga för att få filmer spelade utanför den krympande independentbiograf-sektorn i USA), liksom den svenska censuren, är naturligtvis oerhört viktiga för hur filmerna vi ser har kommit att se ut, och hur vi tänker kring dem.

Det är därför jag tycker att det är ett sant nöje att sätta mig i de tidsmaskiner som dessa boxar är, och fundera på det filmberättande vi idag tar för givet.

Vinnie Jones jakt på världens våldsammaste poliser

2008-12-07  

Engelsk teve har blivit våldsgalen, och trenden kallas»extreme reality«. Och det är ungefär som med rockgenrer, som brukar vara uppfunna i USA men omförpackade till något ännu coolare i England. Senare års amerikanska crime-dokumentärer – ofta producerade av History Channel och National Geographic – har i Storbritannien blivit våldspornografisk exploitation med hög huligantrendfaktor.

Vissa format har importerats rakt av, som när National Geographics America’s Hardest Prisons i England blev America’s Toughest Prisons, men då har raskt en smart branschcyniker varit framme och fixat en dokusåpavariant – i Brits Behind Bars: America’s Toughest Jail skickas tio brittiska badboys på överlevnadstävling till USA:s värsta fängelser…

Den skönaste»extreme reality«-formen byggs runt en macho-cockney-kändis som utforskar våldskriminalitet genom att sammanbitet stressa jorden runt och bonda med toktatuerade psykopater. Efter Danny Dyers turnéer bland världens råaste fotbollsfirmor i The Real Football Factories, och Ross Kemp on Gangs avbockningar av världens vidrigaste våldskulturer, känns ex-fotbollstuffingen Vinnie Jones kringflackande mellan världens tuffaste poliskårer somden perfekta mash-upen.Det är Cops på fulsteroider; snutar som måste döda eller dödas i Colombia, El Salvador, Sydafrika eller Kosovo; och det både kittlar och skrämmer oss mörkrädda. Serien har nu, direkt på säsongsavslutningen på Channel 4, släppts på dvd.

Fast efter varje adrenalinrusig 20-minuterskick med Vinnie vill man helst återvända till USA och History Channels Gangland, som snart – inne på tredje säsongen – är ett helt komplett uppslagsverk över planetens farligaste våldsgäng.

The (not so) Incredible Hulk

2008-10-23  

De första tjugo minuterna av The Incredible Hulk (dvd-släpp häromveckan) gör allting rätt. Man betar snabbt av ett par obligatoriska hyllningar till teveserien: först flimrar Bill »David Banner« Bixby förbi på en teveskärm (han dog ju i cancer redan 1993 och kunde inte ställa upp), sen gör ur-Hulken himself, den hörselskadade muskelknutten Lou Ferrigno, en cameo som säkerhetsvakt (precis som i förra filmen, fantasilöst nog, och Ferrigno riskerar bli typecastad om han inte gör nåt snart).

Stan Lee gör sin sedvanliga cameo, efter Hugh Hefner-vitsen i Iron Man nu som törstig pensionär som trillar av pinn sen han plockat en muterad läsk från kylen. Joseph Harnells oförglömligt vemodiga pianoklink från originalserien smyger sig in på ljudspåret i en fin hommage (som dock får spö av Stewies peppade hyllning i Family Guy). Och till Betty Ross (Liv Tylers) ersatsz-pojkvän har man castat Ty Burrell, den monumentalt cyniske dystergöken som förgyllde Dawn of the Dead-remaken (och ensemblen i Kjell-hyllade Kelsey Grammer-sitcomen Back to You) vilket är totalt slöseri men ändå kul.

Så långt så många snyggt plockade nördpoäng… men sen? Edward Norton tog Zak Penns manus och skrev om det rejält, la till en hel del dialog och character development, som sen klipptes bort av Marvel som ville ha mer rajraj och mindre soul searching, kanske rädda att det gröna franchiset skulle bli samma dystra snacksoppa som Ang Lees försök (Nortons prolog, där Bruce Banner begår självmord på Arktis, antogs av nån anledning inte gå hem hos kidsen).

Resultatet är en blandad kompott. Edward Norton har hög lägstanivå men är märkligt dämpad, snudd på trist. Tim Roth som råförbannad och knögglig supermutant är rätt kul. Men eftersom filmens raison d’étre är att en sjukt stor grön snubbe ska MOSA så blir Norton och Roth bara biroller tills nästa CGI-fest kickar igång. Och även om det har blivit avgjort snyggare sen förra filmen så blir det aldrig mycket roligare än att se Spindelmannen och Sandman susa runt i den eländiga finalen till Spider-Man 3, medan Liv Tyler och William Hurt i vit lösmustasch står och gapar femtio meter bort. Det vill säga inte så kul.

Det är talande, och lite sorgligt, att filmens kanske bästa scen är Tony Starks korta cameo på slutet – Robert Downey Jr behöver bara dyka upp i bild så blir man påmind om hur smart, glassigt och underhållande en superhjältefilm också kan göras.

Så jag vete fan. Vad tyckte ni?

Kostcirkeln är sluten

2008-09-25  

Sverige översvämmas av svenska dokumentärfilmer. Eller närmare bestämt: tack vare Folkets bios och Folkets Hus och Parkers digitala biografer visas det allt fler dokumentärfilmer runt om i landet. Inget fel i det, tvärtom – jag älskar dokumentärfilmer.

Verkligheten ger ju som bekant bättre, mer fantastiska historier än en stab av filminstitutssponsrade manusförfattare. Se bara på några av de filmer som släppts hittills i år: Maggie vaknar på balkongen, En enastående studie i mänsklig förnedring, Bedragaren, Mio, Necrobusiness. (Den senare, kan jag som östeuropé berätta, är ett exempel på att en grävande journalist kan slå ner spaden var som helst bakom den forna järnridån och plocka fram de mest osmakliga historier om vad folk gör för att tjäna pengar i tokkapitalismen som frodas.)

Problemet med dessa filmer är att de i ibland ser rent jävliga ut uppblåsta på vita duken. Det gäller paradoxalt nog inte den mobiltelefonfilmade studien i förnedring eftersom alla pixlar ger mer djup än den platta digitala bilden dv-kameran ger.

En film ni inte fick se på bio i år är Bigert & Bergströms Den sista måltiden/Last Supper. I den berättas historien om den sista måltid som ges till dödsdömda – historia, myter och traditioner i olika delar av världen – genom intervjuer med fångvaktare, forskare, före detta fångar och kockar.

För ett par år sedan visades Den sista måltiden som en installation: »Biosalongen« var då byggd som vittnesrummet framför en dödskammare och publiken såg filmen som genom ett envägsfönster. Och tidigare i år släpptes den i årets snyggaste dvdfodral, som en måltidsbricka i metall.

Men det är inte bara ämnet som gör Den sista måltiden till en kanondokumentär, det är ju sällan det, utan hur Bigert & Bergström valt att berätta filmen.

Filmens röda tråd upprätthålls av den tidigare fängelsekunden och kocken Brian Price, som tillrett över 200 sista måltider i Huntsvillefängelset i Texas, och Den sista måltiden är upplagd som ett matlagningsprogram – bara ett av många igenkännliga vardagsting som vänds upp och ner i filmen och antar lätt perversa drag – där vi får följa hur Price återskapar en fånges sista måltid. När Price tillagar djupfriterade lökringar – kameran i matlagningsprogramsvinkel snett uppifrån – berättar han hur det alltid får honom att tänka på Old Sparky, den elektriska stolen. Nej, inte direkt Kock-Tina.

I en tid då vem som helst tycks tro att det enda som behövs för att göra en dokumentärfilm är en en dv-kamera och ett lämpligt intervjuoffer »i sin naturliga miljö« är Bigert & Bergströms noggrant utförda animationer och objekt en fröjd att se på. Som när de berättar om halshuggningen av personer som Mary Stuart (pöbeln försökte dricka blodet i helande syfte!) medan två händer diskar rent tallrikar med motiv på de historiska personligheterna. Eller de nedsölade kalsonger som hänger på tvättlinor, där »Calvin Klein« på vart och ett av underplaggen bytts ut mot namnen på alla som har avrättats i Texas de senaste decennierna.

Men också deras lösningar av intervjuer, där vanliga »talking heads« faktiskt blir snygga genom att personen alltid sitter centrerad i bild, med en måltid framför sig. (Och det blir lätt obehagligt när en enda person inte har dignande fat framför sig, utan bara en fimp på en tallrik). Inget av det där som jag kan bli så irriterad på i vissa andra dokumentärer, där intervjuoffret skall vara»naturlig« – steka ägg på hemmaspisen eller sitta med badhandduken framför poolen om han är simlärare. Och så skakar dv-kameran till och lite matos väller över bilden. »Det blir ju bara mer verkligt«.

Nej, det stör.

Här är i stället formen genomtänkt, ända ner till klippen. De görs som wipes där bilden åker uppifrån och ner – och ger en omedelbar association till giljotinering. Det enda som verkligen stör mig i formen är musiken (signerad Jean-Louis Huhta, Carl Michael von Hausswolff med flera).Måste verkligen alla konstfilmare använda samma »atmosfäriska« ljud för att fylla upp installationsrummet? Kan de i sådana fall inte se över ljudet till eventuella dvdutgåvor? I det fylliga häftet som medföljer filmen står det något om att ljuden följer människans hjärtslag – för att ibland hoppa till som av en elchock (det är också de enda gånger soundtracket verkligen känns relevant).

Och, förresten, om någon undrar över eventuella politiska ställningstagande för eller emot: Tillbaka i Arkansas, USA – efter filmens resa från Tokyo till Filippinernas över Bangkok Hilton, Sydafrika och Texas – ber en efterbliven dödsdömd pojke om pekannötspaj och glass innan han skall avrättas. Men han äter inte upp glassen.

»Varför äter du inte upp glassen?« frågar fångvaktaren.

»Jag sparar den till i morgon«.

Hader förgyller Spaced-kommentarer

2008-08-04  

Vi vet sedan tidigare att R1-utgåvan av Spaced är ett av årets mest omtalade DVD-släpp. Tajmingen för Edgar Wright och Simon Pegg att låta en amerikansk publik upptäcka den kultförklarade serien så att säga i fel ordning, efter att den redan lärt känna den engelska duons humor genom deras filmer Shaun of the Dead och Hot Fuzz, är nog ganska genial, trots allt. För mig känns säljknepet att ha en massa amerikanska kändisar bidra till DVD-kommentarspåren dock överflödigt och förminskande – som om Spaced inte kan stå på egna ben. Jag kan dessutom tänka mig få drygare saker än att lyssna på Quentin Tarantino, Kevin Smith, Diablo Cody och andra dönickar tävla om att ösa mest lovord över serien, samtidigt som Wright och Pegg gottar sig åt alla superlativen.

Men så länge som kommentarerna resulterar i små anekdoter som Bill Haders om Michael Bay, är nästan allt förlåtet. SNL-aren Hader sitter med Edgar Wright under ett avsnitt, och levererar en kort och mycket rolig historia om när han träffade Bay på en fest på The Playboy Mansion i Los Angeles. Anekdoten har inget med Spaced att göra, men vad gör det? Lyssna här: Hader om Bay

Neo-britthumorns big bang

2008-07-15  

spaced-complete.jpgVar gång Simon Pegg syns i världens viktigaste talkshowsoffor blottas en gigantisk tandställning över hela det brittiska öriket.
Det är nationens samlade bestånd av sci-fi-geeks som spricker upp i ett stort, stolt leende.

Det var ju när Simon Pegg och Edgar Wright med teveserien Spaced öppnade dörren, som mobboffren – hånade i åratal för sina docksamlingar, svärdfajter och autistiska detaljkunskaper – kunde kliva ut i omvärlden som popkulturkonnässörer i stället för Star Wars-töntar.

Mellan 1999 och 2001 förändrade Spaced allt. För brittisk sitcom, för amerikansk filmhumor (Judd Apatow, Matt Stone och Mike White avgudar serien), för en värld av uppgraderade nördhipsters. Och för Pegg och Wright själva, som gick vidare med världssuccér som Shaun of the Dead och Hot Fuzz.

Vare sig rollgestalterna i Spaced hade paintball-vendetta, filmreferensfrossa eller kärleksbekymmer så var lidelsen total. Och mitt i stöket av Return of the Jedi-geekofilia, sleaze-cineastiska Evil Dead-hyllningar och seriebutiksromantik var Spaced också en rörande sitcom om vuxenpoängsvägran och 20-nånting-vänskap. Därtill förpackad som en fyrverkerilåda av sinnessprängande montage, filmiska ljuseffekter och kameratricks.

Nästa vecka släpps den amerikanska dvd-boxen Spaced: The Complete Series, sommarens viktigaste 2000-talskulturhistoriska referensverk – komplett med ny, extra-ful omslagsgrafik helt i tidiga, tecknade Star Wars-filmaffischers anda. Dessutom med en stor överraskning i kommentarspåren: förutom seriemakarna dyker ett halvdussin amerikanska kändisfans, som Tarantino, Kevin Smith och Matt Stone, upp för att peka ut referenser. Eller så kanske de bara gör som alla vi andra, skriker »käften, kolla nu« och krampar av skratt.

Skriver Sorkin talen åt Obama?

2008-07-14  

obamasmsquare.jpgDet är något bekant över Barack Obamas tal. Under hela våren, så fort den amerikanske presidentkandidaten hållit ett nytt segertal under sin premiärvalskampanj, har jag suttit som klistrad framför YouTube – stundtals knockad av hur välskrivna och vällevererade talen är, men också av hur lika de är den teve-fiktive Vita huset-presidenten Jed Bartlets tal, av manusförfattaren Aaron Sorkin.

Tidigare i år avslöjade The Guardian att rollgestalten Matt Santos, den karismatiske presidentkandaten från Vita husets underskattade sjundesäsong, var direkt baserad på en likaledes ung, karismatisk och dåmera helt okänd politiker från Illinois – Barack Obama.

I ljuset av denna kittlande sammansmältning av fiktion och verklighet drar jag mig till minnes ett dvd-kommentarspår från The West Wing-boxens fjärdesäsong. Det är skådespelaren Joshua Malina som i ett plötsligt infall frågar Aaron Sorkin: »Får du inte konstant förfrågningar från riktiga politiker om att skriva tal åt dem?«

Och Sorkin, som fram till dess pratat närmast oavbrutet, blir helt tyst i flera minuter. Måhända samma tystnad som hans karaktär Sam Seaborn i ett avsnitt ursäktar med orden: »spökskrivare tar aldrig åt sig äran.«