Weird Science
Sitcomsäsongen sent sammanfattad, del 1

2012-06-07  

Jag började tevesäsongen 2012-2013 med att recensera alla sitcompremiärer jag kom över. Jag hade en tanke om att följa upp och följa upp och utvärdera serierna som jag skrev om då, men det blev inte riktigt så. Till hösten kommer jag förhoppningsvis att skriva en mer regelbunden sitcom-spalt, i stil med WS-lista. Så länge får ni hela sitcomsäsongen summerad i två inlägg. I del två, som kommer om en vecka, avslöjar jag vilka serier jag gillade bäst under hösten och våren. I dag fokuserar jag på serierna som har potential att bli riktigt bra, de som aldrig fick chansen, och de som jag lessnade på och stängde av.

Fotnot: Precis som i höstas definierar jag en sitcom som en halvtimmeslång, icke-animerad network-komedi. Bob’s Burgers, It’s Always Sunny In Philadelphia, Veep med flera serier som inte uppfyller dessa kriterier är alltså inte inkluderade i den här genomgången.

De nedlagda

(Bent, Free Agents, samt ett antal som ingen längre minns namnet på)

Free Agents började som en hopplöst snedsparkande amerikanisering av en väldigt brittisk serie. Piloten var så misslyckad att serien aldrig fick med sig vare sig tittare eller kritiker. Det visade sig vara väldigt synd. Efter bara några avsnitt hittade amerikanska Free Agents sin egen röst och blev en alldeles utmärkt, svartsynt arbetsplatssitcom med stort hjärta. Inte riktigt i klass med Party Down, showrunnern John Enboms förra serie, men med tendenser åt samma håll. Tyvärr var vi nog inte så många som lade märke till den förvandlingen. NBC lade ner Free Agents efter fem veckor.

Bent, också på NBC, fick i alla fall sex avsnitt. En ärlig chans fick den däremot inte; avsnitten sändes två i veckan under en treveckorsperiod sent på våren och frågan är om någon såg dem när de sändes. Att NBC inte hade större hopp om den här charmiga serien med Amanda Peet och David Walton som omaka will-they-won’t-they-par är besynnerligt. Å andra sidan börjar det bli tydligt att NBC har plockat in det här gänget som kreativ ledning (mer om det i nästa vecka).

Sitcoms som lades ner under året som jag aldrig tyckte verkade värda att ge en chans: Are You There, Chelsea?, Best Friends Forever, How To Be A Gentleman, I Hate My Teenage Daughter, Man Up!, ¡Rob!

De ratade

(Whitney, The Big Bang Theory, Modern Family, 2 Broke Girls)

Piloten gjorde mig inte sugen på att se mer av Whitney. Jag höll koll på reaktionerna under säsongens gång, men hörde inget mer positivt än »den är inte riktigt lika dålig längre«. Jag har i nuläget inga planer på att ge Whitney en andra chans.

Jag tillhörde dem som tyckte om The Big Bang Theorys fjärde säsong. Mayim Bialik och Melissa Rauch öppnade upp för nya storytrådar och gav serien en energikick. Men det reservbatteriet var tydligen stendött i höstas, och efter några avsnitt kände jag mig bara utled. Ännu ett varv med Leonards kärleksbekymmer? Jag har svårt att tänka mig något värre. TBBT är tills vidare lagt åt sidan.

Modern Family är två säsonger yngre än Big Bang, men hamnade i samma oinspirerade jämmerdal i höstas. Där heter det svarta storyhålet Claire Dunphy, eller snarare manusförfattarnas oförmåga att skriva Claire som något annat än en stuck-up, gnällig morsa. När de samtidigt gör Cam till en gay-stereotyp och Gloria till en storbröstad latina-stereotyp blir Modern Family outhärdligt. Kanske gör tittarsiffrorna och den fantastiska rollbesättningen serieskaparnas jobb lite för enkelt. Modern Family på autopilot är inte värd 20 minuter av min tid varje vecka.

Serien som jag kämpade mest med att tycka om i höstas hette 2 Broke Girls. Till slut fick jag erkänna mig besegrad av Michael Patrick Kings arrogans och monumentalt dåliga omdöme. Han har ju en sån fantastisk potential i sitt huvudrollspar, men istället för att justera 2 Broke Girls för att accentuera kemin mellan Kat Dennings och Beth Behrs valde King att omfamna seriens sämsta sidor. Och när 2 Broke Girls är som sämst är det en eländig soppa av tunna intriger och skrikik, billig,  i värsta fall rent frånstötande, humor. Jag klarade sju-åtta avsnitt innan jag gav upp.

De nästan riktigt bra

(Don’t Trust the B**** In Apartment 23, Suburgatory, Up All Night)

Up All Night grep aldrig riktigt tag i mig. Den blev stadigt bättre, och det är kul att den har fått en andra säsong, men jag har varken kunnat relatera till amerikanska kritikers avfärdande av serien eller Kjells lyriska hyllningar. Kanske är det bara en fråga om huruvida Up All Night talar till en eller inte, för mot slutet var verkligen pusselbitarna på plats. Christina Applegate och Will Arnett har personkemi, Maya Rudolph har närvaro, och så småningom lyckades manusförfattarna etablera ett bifigursgalleri att befolka avsnitten med, och ge avlastning till huvudrollstrion. Men trots att serien skapar finstämd relationshumor med fingertoppskänsla kände jag mig aldrig riktigt investerad.

Det är lättare att peka på Suburgatorys brister. En tendens att gå över gränsen mellan att göra sina rollfigurer komiskt uppförstorade och att göra dem till seriefigurer. En vilsenhet i hanterandet av vissa centrala rollfigurer. Emellanåt en klumpighet i berättandet och i skämtsvarvandet. Men Suburgatory lyftes upp en distinkt röst, en känsla för absurd light-satir och flera väldigt begåvade skådespelarinsatser. Vissa avsnitt var strålande, andra var lättglömda. Men det fanns gott och väl tillräckligt i Suburgatory för att jag ska fortsätta titta till hösten.

Don’t Trust the B**** In Apartment 23 började sent och hann inte särskilt långt före sommaruppehållet men hann ge ett intryck av modern, kabelinspirerad sitcom med komiska infallsvinklar som är om inte nyskapande så åtminstone lite påhittiga. Vissa av skämten på James van der Beeks bekostnad är hysteriskt roliga (åtminstone för oss som växte upp med Dawson’s Creek), men seriens stora utmaning är att använda honom som en riktig rollfigur och inte bara som en referenshumoristisk gimmick (om än en väldigt effektiv sådan). Jag ser fram emot att se vad det blir av Don’t Trust the B när den har fått lite tid på sig.

Emmymonstret som var en gedigen ensemblekomedi

2011-09-22  

Är man lite för intresserad av den amerikanska tevebranschen är det lätt att vara anti-Modern Family den här veckan.

De vann ju alltEmmygalan, med skådespelarpriser till Ty Burrell och Julie Bowen, manusförfattarpris till Steven Levitan och Jeffrey Richman, och regipris till Michael Spiller, utöver, förstås Emmyn för bästa komediserie.

Emmyjuryn gillade Modern Family så mycket att de gav serien fyra nomineringar i »Best Supporting Actor in a Comedy«-kategorin, och effektivt Emmyblockade både Nick Offermans och Danny Pudis makalösa säsonger.

Det är förstås inte Modern Familys fel att Emmyjuryn övervärderar serien. Det är en gedigen, ofta väldigt rolig sitcom. Men irritationen spiller över.

Därför är det bra att ha Modern Family inte bara är aktuell som Emmymonster utan också med en ny säsong. När man väl kollar på serien blir man ju påmind om vilken stark rollbesättning den faktiskt har. Phil Dunphy är ingen Ron Swanson, men Ty Burrells nyanserade och känslomässigt uppriktiga spel gör honom till mer än en Pinsamma Pappan-arketyp. Dessutom gör Burrell en väldigt rolig Pinsamma Pappan, med fin tajming och en strålande förmåga att göra humor av sina reaktioner på omgivningen. Han är inte alls oförtjänt av en Emmy för komiskt skådespeleri.

Resten av rollbesättningen är också utmärkt. När Mitch och Cam känns tvådimensionella är det manusförfattandet det är fel på, inte Eric Stonestreet och Jessy Tyler Ferguson. Sofia Vergara spelar en karikatyr, men ta mig tusan om hon inte gör bred, fysisk humor bättre än de flesta. Ed O’Neill är ett superproffs, och Julie Bowen vet precis hur hon ska maximera Claire Dunphys komiska potential utan att göra henne till en gäll ragata-morsa.

Modern Familys problem är snarare att den i jämförelse med de bästa komediserierna på teve just nu spelar väldigt säkert. Jag tror att det är väldigt medvetet; Levitan och Christopher Lloyd vet precis hur de ska vårda sitt bevisligen vinnande koncept. Men det är ju som de säger i USA om risker och belöning. När Community och Parks & Recreation har ett kreativt mod som ibland tar dem helt bortom vad vi förväntar oss av en tevekomedi, nöjer sig Modern Family med att vara ett pålitligt, omtyckt sitcom-hantverk.

Modern Family har fått en utvidgad repertoar

2011-03-31  

Jag har verkligen, verkligen njutit av att se Modern Family utvecklas under den senaste tiden. Från den första säsongens ursprungliga känsla av en sympatisk sitcom med en snygg blandning av värme och samtida friktion (alla i familjen Dunphy var omedelbart lätta att gilla, men upplägget med den utvidgade familjen kändes oundvikligen konstruerad), till de senaste avsnittens extremt tajta – ja, in till minsta detalj tajta och välskrivna –¬†manus. Ingen serie försöker skriva lika kvickt om dråpligt familjeliv som Modern Family just nu, och ingen har lika bra kemi mellan sina skådespelare.

Åtminstone tre av dem har jag njutit av i talkshowsoffor den senaste tiden. Jag hade ingen aning om att Julie Bowen, som spelar Claire Dunphy, var så rolig innan jag såg henne hos Conan. Häromveckan berättade Eric Stonestreet, också hos Conan, att han baserat sitt homosexuella familjeöverhuvud på sin egen mamma.

Ibland får Modern Family mig att tänka på de allra mest satiriskt nagelbitande studerna i Jonathan Franzens böcker: scenen i romanen The Corrections där brorsan Garys depression slår över i total förlamning, och han sitter vid köksbordet med en rå kyckling i munnen, som han inte ens orkar tugga, medan familjen sitter skräckslagen runt omkring honom.

Modern Family sänker sig inte till samma djupa avgrunder, men replikföringen och dialogen kommer ofta upp till samma nivå. Inte minst när det gäller de vuxnas ständiga försök att att närma sig sina barn, deras ständigt misslyckade ansträngningar att inte framstå som konfliktfyllda ufon.

När har vi senast sett välskrivna barnroller i en sitcom? Det senaste avsnittets vänskapsskildring mellan Luke och den fruktade grannen Mr Kleezak (The Burbs-vibbar!) förstärkte intrycket av att Luke-historierna hör till seriens bästa (»I’m still growing in to my tounge«, säger han när syrran anklagar honom för att dregla).

Styvkusinen Manny är ett undantag när det gäller realismen i serien – men jag ser honom inte som ett barn: man får nästan en känsla av att den rollen egentligen var skriven för en 65-årig tant, men att man ändrade sig någonstans på vägen när man hittade skådespelaren Rico Rodriguez.

Modern Family har inte den där anarkistiska surrealismen som gjorde Arrested Development till en så originell serie, men kanske borde man jämföra med något som ligger oss närmare. Solsidan, till exempel, vars andra säsong jag tyckte för det mesta var både endimensionell och tråkig (med undantag för finalavsnittet). Modern Family blir däremot bara bättre – ett under av punchlinetät briljans.

Finstämt pinsamt i modern familjefars

2009-10-16  

Mitchell och Cameron i Modern Family.De senaste årens genant-stämning-humor har ofta kretsat kring en ensam huvudrollgestalts patologiska oförmåga att hamna rätt i sociala situationer. David Brent och Larry David, förstås. Lisa Kudrows självsinsiktslösa föredettingskådis i¬†The Comeback, Leslie Knope i¬†Parks & Recreation, och så vidare.

ABC:s nya tjugotvåminutare¬†Modern Family tar genren i en annan riktning genom att göra titelns udda familjekonstellation till¬†ett helt mikrokosmos av neurotiskt beteende och klavertrampande genantiker. Här finns ingen David Brent som ångestkomiskt gravitationscentrum utan hela ensemblen har samma kapacitet för pinsamheter.

Modern Family följer tre grenar av samma familj. Patriarken Jay Pritchard är frånskild och omgift med den trettio år yngre Gloria, en storbystad, excentrisk colombianska med en son från ett tidigare äktenskap.¬†Jays biologiske son Mitchell har precis adopterat en koreansk bebis tillsammans med sambon Cameron (Cameron som i Crowe, inte Diaz, alltså…) medan systern Claire har tre barn med Phil, en självutnämnd »cool farsa« som kallar dotterns pojkvän för »D-Money« och mörkar sonens hyss för att frugan inte ska tycka att han har dålig pli på ungarna. Claire oroar sig mest för att äldsta dottern inte ska bli lika urspårad som hon själv var i tonåren.

Det låter som mycket att hålla reda på, men Modern Family löser det snyggt i pilotavsnittet genom att presentera klanen Pritchard som tre av varandra oberoende familjer. De förs samman först i slutscenen, som är en stilstudie i ansträngd stämning men också väldigt kärleksfull i all sin avighet.

Jay i Modern Family.I veckans avsnitt dyker Jays exfru upp hemma hos Mitchell och Cameron. Hon har fått new age-inspirerad självsinsikt och behöver lägga en viss »incident« bakom sig innan hon kan gå vidare i livet (och ligga med sin fransk-kanadensiske new age-karl).¬†»Incidenten«¬†finns förevigad på en brutalt plågsam hemmavideoupptagning från Jay och Glorias bröllopsmiddag; en social implosion i bitterhet och vitvinsfylla som hade fått till och med en bröllopsmarodör som Michael Scott att skruva besvärat på sig i stolen.

Men Mitchell tar trots allt på sig att sammanföra sin mor med pappa Jay och den grovt förolämpade Gloria, och avsnittet blir¬†ännu mer se-mellan-fingrarna-pinsamt när den före detta fru Pritchard ryker ihop med den nuvarande, samtidigt som barnbarnets tonårsluns till pojkvän plockar fram gitarren…

Men styrkan med¬†Modern Family är att pinsamhetsvältrandet aldrig blir cyniskt.¬†Serien ironiserar över familjelivet¬†och alla dess ångestmoment men är lika mycket en uppriktig hyllning till familjens gemenskap, hur den än må se ut.

Allra finast av relationerna i¬†Modern Family är den mellan de nyblivna adoptivpapporna Mitchell och Cameron. De gnabbas ständigt, och kan aldrig motstå en att pika varandras små brister och hang-ups. Samtidigt är de i underbart ömsint samklang som par, som när de börjar nynna på samma låt och instinktivt synkroniserar i falskskorrande stämsång.

Det finns en oförställd, vacker vardagsvärme i den sortens små detaljer, och¬†Modern Family är full av dem. Man får känslan av att serieskaparna har visat samma omsorg om serien som deras rollgestalter visar varandra.