Weird Science
Project Rädda Realityn

2012-12-05  

Fy vad trista och/eller otittbara många realitytävlingar blivit.  Det är som att de inte litar på att det vi gillar med dem framför allt är att få se deltagarnas kreativitet. Eller så har vi helt olika uppfattning om vad kreativitet innebär, för om det ordet betyder löjligt omöjliga utmaningar och fulklippta collage för att utmåla stackars deltagare som skurkar så… bingo. Men med tanke på att tittarsiffror och recensioner bara blir sämre och sämre för de mest berömda realitytävlingarna kanske det vore värt att se över. Vi tittar på några av de mest kända!


Top Chef

Senaste Top Chef började nyligen, den utspelar sig i Seattle, precis som en av de mest omtyckta säsongerna, och löftet som de gett till uttråkade kritiker är att den här gången ska kockarna få laga mer mat och det ska vara mindre spektakel. Fyra avsnitt har gått hittills, hittills har inget varit för crazy tack och lov. Den senaste, absurda Top Chef Texas var förfärlig. I princip varje utmaning var av typen att med ögonbindel göra beurre blanc på sand och skallerormsskelett, på tema »nykär«, och just det PS ni måste ha handbojor så använd röven till att knipa med kring köksredskapen.

Jag fattar inte hur domarna ens kan göra en seriös bedömning när omständigheterna i 9 fall av 10 gör att ingen kan prestera ordentligt, så det är totalt godtyckligt vem som åker ut.

 

Face Off
Face Off
 (som jag älskar) har precis avslutat sin tredje säsong och har väl, tippar jag, kanske en säsong till på sig (det är klart med en fjärde) innan idéerna börjar tryta, och man som vanligt förlorar mer och mer fokus om vad det handlade om från början. Nämligen fantasi och hantverksskicklighet. Det var lite varning nu i senaste, med lite för många krystat korsklippta deltagarintervjuer för att få deltagarna att verka vara i luven på varandra. Eller när de försöker få till det som att det håller på att gå åt helvete för någon, som Laura i cyborgutmaningen där man gjorde gigantisk song-and-dance av att hennes demonsminkade modell innan visningen gick på toa tänka sig oj oj korsklippt med oroliga blickar, spänningsmusik och Lauras tåriga ansikte.

 

Project Runway
Project Runway
hade i sin förra omgång av Project Runway All Stars miss Piggy som gästdomare. Miss Piggy – en mupp. En mupp!!! Tja, det säger väl ganska mycket om var det här en gång så excellenta formatet tagit vägen. I desperata försök att skapa spänning tar man den lätta vägen – dra ner på tiden de har för att klara utmaningarna. Tidsbegränsningarna har blivit helt absurda i Project Runway. Att paniksy haute couture av billigt syntettyg till en modell, en hund, en överviktig, en brud samt en rullstolsburen och make it work på en dag driver självklart deltagarna till stress, ilskeutbrott och tårar. Därför är det snarare de som är snabba och stresståliga än de som är duktiga på sömmad och bra designers som vinner. Auf weidersehen.

 

America’s Next Top Model
Går överhuvudtaget längre att se på. Jag vet inte ens vad det är för ett program längre, det är som att alla inblandade är vansinniga/höga/desperata efter tittare. Eller alla tre. Det handlar överhuvudtaget inte om att vara modell eller bli bra på bild, (det är på ett sätt rätt skönt, då slipper man tänka att man genom sitt tittande stöder en vidrig industri med utseendefixering och viktfixering och så vidare). Men nu är det mer American Horror Tyra Story än Americas Next Top Model. Ska vi dra några exempel från de senaste säsongerna? Modellerna har fått: ligga och posera i en gigantisk grekisk sallad. Lärt sig rump-puta sexigt men inte slampigt under mottot: »Say nooch to the hootchy tooch.« Fått ett varumärkesord av någon muppig PR-typ som skulle beskriva deras personlighet, de fick etiketter som »lovable«, »angelic« och »unique«. Sedan skulle de ta en bild där tjejerna fick komponera en varmkorv med tillbehör som de skulle äta upp på ett sådant sätt att bilden uttrycker deras varumärke. Åh nej du åt inte din korv speciellt änglalikt så sorry you’re out!

Eller en annan favorit: gången då Tyra gav alla tjejer en mantel och ett superhjältenamn. Grattis säger vi till Annaliese som fick superhjältenamnet »Excite-to-buy« eftersom hennes bilder var så bra för att sälja in saker. Eller Kyle – »Next-Doorsia« för att hon är som granntjejen bredvid. Stan Lee släng dig i väggen!

En sista kommentar om realitytävlingar i allmänhet. Det finns en vederstygglighet, som producenter panikslaget börjat slänga in för att piffa upp långkörare. Det är det här otyget med att publiken ska få lägga sig i. I Face Offs final fick tittare vara med och bestämma vem som vann i en livesänd final. Samma sak i Australias Next Top Model. Jag vill inte att kackiga nobodys (som jag själv) ska få avgöra vilka som vinner. Det är det som vi har extrautmaningen »fan favorite« till! Men det är inte bara kring finalister som det får tyckas till om. Senaste ANTM är skräckexempel, där otäcka fratboys runt om i landet via sociala medier tilläts tala om för modellerna att de var fula eller kassa. Eller i Project Runway Australia där det i längst ned i rutan hela tiden rullar olika undersökningar som pågår live under programmets gång, så man knappt ser vad som händer i rutan för att vi måste läsa tittares åsikter kring vem de anser vara den mest tävlingsinriktade deltagaren eller annat meningslöst. Det är som att alla producenter fått spel och bara: »interaktiviteeeeeet, det gillar väl alla?! 360 graders perspektivet va va va?!«

Nej. Gå tillbaka till hur formaten var från början. Skippa den värsta tokstolligheten, interaktiviteten, orättvisa grupputmaningar och hetsen med kortare och kortare tid. Annars kan de här en gång så roliga programmen lika gärna läggas ner och flytta till en snäll familj på landet.

Nu är dödköttet borta i Top Chef!

2009-09-30  

(Detta inlägg innehåller vissa mindre spoilers om Top Chef fram till avsnitt 6-06.)

Project Runway får ursäkta, men det dokusåpastöpta tävlingsprogram som jag följer med störst intresse är Top Chef, kanalen Bravos stora succé som nu är inne på sin sjätte säsong. För er som ligger efter kan konceptet sammanfattas på följande sätt: ett gäng kockar tävlar om pengar, ära och berömmelse. Under olika förutsättningar, ibland gimmick-artade, tillagar de maträtter som bedöms av en domarpanel. I slutet av varje avsnitt får en kock respass. Till slut återstår en lycklig kock som får titeln Top Chef. Ganska standard tävlingsform med andra ord. Såpaingredienserna är betydligt mer nedtonade än i andra reality shows; Bravo väljer (med vissa undantag) ut duktiga (men okända) kockar som tar tävlingen på allvar och som faktiskt kan sin sak. Freakfaktorn är låg, och när tävlingen börjar har utgallringen av hoppfulla talanger redan gjorts.

Jag har inte velat skriva något om årets Top Chef tidigare eftersom det normalt sett tar några avsnitt innan toppkandidaterna i gruppen om 17 kockar börjar framträda ordentligt, och de mindre begåvade har skickats hem. Men nu när det gått sex avsnitt och vi är sådär halvvägs in i säsongen kanske det kan vara värt att börja diskutera: vilka är våra favoriter? Vad tycker vi om årets upplaga hittills? Vem är bäst? Sämst? Att diskutera en sån här tävling är ju halva nöjet, så jag utnämner härmed detta inläggs kommentartråd till officiell plats för Top Chef-tugg på WS. Räkna alltså med spoilers där.

Varje säsong av Top Chef har en ny skådeplats. Efter tidigare stopp i bland annat New York och Chicago har man i år förlagt handlingen till Las Vegas, vilket funkar… sådär. Det är mycket razzle dazzle och gamblingreferenser de första avsnitten, och programmets producenter jobbar stenhårt på att förmedla idén om hur otroligt kulinarisk denna ökenhåla är, men i ärlighetens namn resulterar valet av Vegas mest i en massa töntiga tävlingsmoment med casino-tema och typ Penn & Teller som gästdomare.

Både det bästa och det sämsta med säsongen är att allt än så länge gått som på räls: inga större kontroverser, inga chockresultat, de dåliga har åkt hem, de duktiga har vunnit. Det ger en viss känsla av rättvisa och balans, men drar också ner temperaturen på programmet. Kanske nu när man trimmat bort lite dödkött (äcklig liknelse i sammanhanget, sorry) kan vi få lite mer spänning kring tävlingsmomenten. Bland kockarna är Kevin och Jennifer mina favoriter – även bröderna Michael och Bryan lär blanda sig i toppstriden. Jag ser dessa fyra i finalen. Framförallt har Jennifer framstått som superprofessionell sedan dag ett, hennes stenhårda ledarskap när hon var samordnare över hela gänget när de lagade mat på flygbasen var otroligt imponerande att se. Och det gläder mig hur seriösa och lite tvära bröderna är – de tar allting på superstort allvar. Michael kunde ha dumpat sin fula bakåtvända keps, men annars är de en klockren duo.

Det tråkiga med Top Chef just nu är annars avsaknaden av färgstarka karaktärer. Jag gillar verkligen strategin att fokusera på maten och minimera de mer spekulativa dragen av dramatik mellan deltagarna, men det går liksom inte att förneka att tidigare säsonger har innehållit åtminstone ett par deltagare som verkligen delat tittarna – med Euro-dubbeln Fabio och Stefan från förra säsongen som svåröverträffad topp. Den här säsongen finns det inte ens en bra »skurk« som allas hatobjekt Lisa i säsong fyra. Mike, med sina sexistiska och IQ-badboll-aktiga kommentarer, är bara en bufflig idiot, och han kommer dessutom inte att hålla länge till; så fort domarna inser att han mest åker snålskjuts på andra duktiga kockar i lagtävlingarna åker han hem.

Problemet är att även Bravo tycks inse att de inte har det mest spännande gänget att jobba med den här säsongen, men formen kräver lite dramatik, äkta eller ej, så avsnitten hittills har svämmat över av kreativ ljudklippning – soundbites så konstruerade och ihopsatta att det nästan blir parodiskt. Helt klart dåligt skött. Oavsett om det är för att deltagarna är långrandiga eller saknar förmåga att säga nåt klatschigt på kommando ger det ett sunkigt och oseriöst intryck av produktionen. Varje säsong kan ju inte ha en citatgenererande stjärna som Fabio (»It’s Top Chef, not Top Scallop!«), även om man hade velat.

En sak till: denna och förra säsongens absoluta stolpskott är att ha med Toby Young –¬†Toby Young! – som gästdomare under ett antal avsnitt. Vilken executive på Bravo har han hållhake på? Han kan ingenting om mat, försöker sig hela tiden på »chockerande« och »dräpande« formuleringar (som faller platt till marken varje gång), och såväl deltagare som övriga domare behandlar honom med så mycket fejkvördnad att man baxnar.