Weird Science
10 tankar: Glee »Guilty Pleasures« (säsong 4, avsnitt 17)

2013-03-25  

1. Jag gillar verkligen idén om en makaroni-savant.

2. Jag kan inte höra Copacabana utan att i stället höra Star Wars Cantina-versionen. Undrar om det går att få hjälp för det.

3. Om de nu ska klä ut sig till Spice Girls och sjunga en Spice Girls-låt, varför är det konsekvent fel tjej som sjunger fel bitar av låten?

4. Posh Spice sjöng faktiskt inte alls i den här låten. Och skulle aldrig haft på sig det där.

5. …var de här skådisarna ens födda när Wannabe kom?

6. När slutade de göra något eget med låtarna, roliga showiga körnummer, och gick över till bokstavstrogna covers?

7. Det är jättekonstigt att de hatar Chris Brown men applåderar åt My Prerogative. Ska ingen säga något om att Bobby Brown också var ett svin? Aha, OK. Lite pliktskyldigt i förbifarten.

8. Vem har någonsin haft Radiohead som guilty pleasure? Ever? När har de varit ocreddiga?

9. Varför är Lima-gänget utklädda som ABBA-änglar, och uppträder i något slags vit kub, när det är New York-gänget som sjunger? Högeligen ologiskt.

10.  …har Glee tappat sugen?

10 tankar: Glee »Michael« (säsong 3 episod 11)

2012-02-06  

1. Alltså jag fattar inte grejen med Maxon Jackson.

2. Rachel fattar inte heller grejen! (Och sen släpptes den tråden helt och hållet.)

3. Extremt obekväm med att Artie gör en video ur rullstolen, jag skiter i om det är »konceptuellt«.

4. Diana Agron är… underwhelming.

5. Så besviken att Santana inte svarade på »I don’t want you to see me make a girl cry« med »No, stay, I want you to see me make a girl cry«.

6. Cellokillarna var det intressantaste med den där duetten. Vad var tävlingsinslaget, exakt?

7. Det här avsnittet bygger nog på att man älskar MJ. Satan vad tråkigt.

8. Okej, Black or White-morfningarna var lite gulligt. Men jag hade klarat mig utan random och outnyttjad gospelkör.

9. Varför har inte Rachel ringen på sig? Hela slutscenens ÅNEJ handlar typ om att hon är förlovad och glömt bort det, vi såg Finn sätta på ringen, och så har hon inte den på sig när hennes händer syns mitt i bild?

10. …var det allt?

Rocky Horror möter Glee – alla förlorar

2010-11-19  

Glee-avsnittet som byggde på Rocky Horror Picture Show har legat och skvalpat i min hjärna sen jag såg det – eller till och med innan dess, egentligen, sen det annonserades vad temat skulle vara. Jag var en av många som reagerade både med glädje och oro. Å ena sidan hurra Rocky Horror, det är skitroligt och det var intressant att fundera på vad gänget skulle göra av det. Å andra sidan, vad ska de göra av det? Det är inte en särskilt, ska vi säga, familjevänlig film, och det blir svårt att inkorporera det mesta av innehållet i serien på ett troget sätt ¬†– och ska man våldföra sig på »Dammit Janet« eller »Time Warp« eller för den delen en rad kanoniska kostymer så kommer många fans bli både arga och besvikna.

Det är också en film som inte direkt stoltserar med hög musikalisk kvalitet (eller annan, för den delen) och då kan det vara vanskligt att överföra den till en serie som bygger på musikaliska framträdanden. Poängen med Rocky Horror är också till viss del att man ser den i stort sällskap med massa andra människor och ballar ur tillsammans, och det är svårt att överföra den energin till ett annat medium.

(Vi struntar helt i sannolikheten att Mr Schue över huvud taget skulle komma i närheten av att få sätta upp RHPS på en amerikansk high school. Vi lämnar också diskussionen om lämplighet därhän, även om det även i svartsjukedimmorna borde slagit honom att han kanske inte ska ha två vuxna män, varav en är han själv i minimala guldkalsonger, med på scenen bland tonåringarna.)

Så vad blev resultatet? Jovars. Flera bra versioner av klassiska låtar, även om säkert många fans är besvikna över att någon favorit blev utelämnad. Mercedes »Sweet Transvestite« var underbart rivig med en skön twist på både rollbesättning och libretto, och Emma gjorde en oväntat bra »Touch-a touch-a touch me«. Annars var det lite halvtrist, just för att det stod folk på scen och tog sig igenom återskapade sekvenser.

Och slutklämmen gjorde mig lite besviken. Ett uppträdande utan publik, eftersom Rocky Horror handlar om utanförskap och gemenskap. Och det köper jag – men poängen är ju inte i huvudsak gemenskapen i berättelsen, även om många som uppträder på midnattsbiograferna är sammansvetsade gäng. Huvudpoängen är ändå någonstans gemenskapen hos åskådarna, och då blir en tom salong fel. Om Glee hade mer än i förbifarten låtsats om att det finns fler än huvudrollsinnehavarna som är losers hade man kunnat ha ett smygframträdande för de high school-freaks som garanterat redan varit på en och annan visning. Då hade filmens själ gjorts rättvisa.

Orelaterat postskript ett: Cred dock för att man påpekar att även (unga) killar har problem med kroppsnojor och -besatthet.

Orelaterat postskript två: Ingen cred för behandlandet av Artie. När han uppgivet sa att han antog att han fick vara snubben i rullstolen trodde jag att Schue skulle säga nej, du ska vara Riffraff. Men nej, klart han fick vara doktor Scott, helt oreflekterat. Bah.

Orelaterat postskript tre: Det är väldigt roligt efter att det pratats om innehåll och lämplighet och att det eventuellt måste redigeras i texten, att det var en del ord utbytta i Touch-a Touch-a Touch-me – när den inte sjöngs varken av eller inför ungdomarna. Upprörda pip i TV-soffan.

Orelaterat postskript fyra: Barry Bostwick!

Backa från korset och lämna pojkstackarn ifred!

2010-10-08  

Det är sant att vi skriver omåttligt mycket om Glee den här säsongen, men jag måste få något ur systemet:

Vad i hela friden menades med religionsavsnittet? Det började bra med att ateistiska Kurt vänligt men bestämt avbad sig sina kamraters försök att köra ner gud i halsen på honom. När Mercedes sedan kom fram till honom med sin mest medkännande min trodde undertecknad i sin oskuld ¬†att hon skulle be om ursäkt för sitt tämligen okänsliga sångnummer – men där blev det totaltji. Det »fina snacket«¬†gick ut på hur besvärligt det var för Mercedes att den kristna standardtrösten inte fungerade, och innehöll ett krav på att han – i processen att förbereda sig på att förlora sin andra förälder – skulle¬†sluta säga emot och bara vara tacksam för de oombedda missionsförsöken. Och det framställs som helt rimligt! Holy crap people, vad är det för fel på er?

För övrigt känner jag ¬†manad att påpeka att de religiösa människor jag känner hellre skulle skjuta sig i foten än ställa till med något så osmakligt som en komabäddsandakt när den närmast anhöriga uttryckligen undanbett sig den typen av grej. Inte. Okej.

Steg för steg mals Kurts motstånd ner, och till slut är det han som ber om förlåtelse för att han haft mage att säga ifrån. Extra obehagspoäng ges för skolkuratorn (!) Emmas utbrott över att Sue Sylvester ställt sig på Kurts sida i hans önskan om att slippa exploateras som ett alibi för andliga sånger. Igen är det alla andras känslor som är i centrum. Någon har hittat på nåt som ska göra allt bra för Kurt – nevermind att det går direkt emot hans önskningar och gör honom synbart illa till mods. Det är faktiskt skittaskigt mot honom att protestera.

Det var länge sedan jag kände mig så här illa berörd av ett teveprogram.

Glee glänser igen

2010-10-05  

(Säsong 2, episod 2) Om säsongspremiären av¬†Glee var lite mesig i musikalnumren så kompenserade serien mer än väl i avsnitt två. En tråkig typ skulle kanske påpeka att det var synd att det krävdes närapå exakta återskapanden av Britney-videor (eller för den delen knark) men det känns faktiskt inte särskilt viktigt. Det var jäkligt roligt att få se, det var bra framträdanden och vi fick se Brittany ta mer plats, vilket är helt underbart. Vi är många som blivit lite förtjusta i Brittanys till synes helt slumpmässigt flygande neuroner, och när hon och Santana fick riva av Me Against the Music var det både visuellt läckert och en fantastisk dansuppvisning. Heather Morris, som spelar Brittany, är en skicklig och erfaren dansare, och det syntes.

Mitt främsta klagomål är nog att Artie inte gjorde »Stronger« – annars en ganska skön cover som kunde getts mer utrymme med tanke på att texten är väldigt lämplig för flera av figurerna – iklädd svart och glitter med en futuristisk rullstol helt i stål. Det hade varit en underbar anspelning på videon där ju en stol spelar en stor roll, precis som i Arties utlovade battering-ram-spel. Men kanske vågade man sig inte på vad som kunde ha uppfattats som ett dåligt skämt.

Förhoppningsvis är nog tittarna nu lite mer trygga i vissheten om att Glee-gänget inte legat av sig när det gäller att leverera bombastisk sång och dans. Det finns popikoner kvar att ta av om det är det som behövs.

Status quo i Glee

2010-09-28  

Säsongspremiären av Glee började självmedvetet, med en liten halvsammanfattning av sommaren genom Jacob Ben Israels kamera – och lite extra meta, med anklagelserna om att Rachel/Lea Michele är svår att samarbeta med.

Och sen var det liksom, också kanske lite självmedvetet, direkt på seriens huvudsakliga problem: Det är samma narrativ som väntar som förra säsongen. Uttalat. Vi ska till Nationals, hur ska det gå? Inget har egentligen förändrats. Schuesters illusion om att Glee-kidsen vunnit något slags status krossas snabbt, och klubbens existens är fortfarande-igen hotad, om än i lite annan form. Vunnet själförtroende i all ära, men ungarna är gravt medvetna om att deras position i hierarkin är i stort densamma även om de hittat varandra.

Quinn har fött barn och fått tillbaka sin saknade uniform och saknade status, vilket skulle kunna ses som att vi verkligen är tillbaka på ruta ett. (Undantaget är väl Finn, som inte bara förlorat sin plats på football-laget, utan också gjorde det på grund av sin vänskap med Artie, någon han tidigare som bäst skulle ha ignorerat. Men enligt dramatikens alla regler måste hjältar falla, oavsett om de får komma tillbaka sen eller inte.)

Det andra problemet, som ganska uppenbart knyter an till det första, är hur man ska hantera gruppdynamiken. Bristen på förändring syns även där. Ingen har slutat, och ingen har tillkommit. Sunshine och Sam presenterade en intressant möjlighet att få in nytt blod och nya konflikter – och visade också väldigt tydligt hur olika Finn och Rachel reagerar på någon som kan hota deras ställning – men avpolletterades ändå snabbt och prydligt. Rimligen återkommer Sam (minispoiler alert: internet säger att ja, det gör han, och det vore verkligen slöseri annars med en skådespelare som heter Chord i förnamn) men när en säsongspremiär både börjar och slutar med en känsla av status quo är det generellt problematiskt.

Det var också underligt att man i säsongspremiären valde att ha så icke-spektakulära sångnummer, med tanke på hur förra säsongen såg ut. De var bra, men lite intetsägande i jämförelse. Över lag blev det nästan som ett mellanavsnitt, mer än en smaskig inledning.

Därmed inte sagt att jag inte ser fram emot fortsättningen. Avsnittet var inte en ren besvikelse, bara inte så pampigt som det kunde varit och som man kunde ha väntat sig. Väljer man att också se positivt på narrativupprepningen kan man tänka sig att manusförfattarna tar det som en utmaning, att göra något nytt och maffigt av en upprepad formel.

Mer musikalmagi från drömvävaren Whedon

2010-05-27  

När Joss Whedon gjorde förra veckans Glee-avsnitt, Dream On, var det verkligen drömmar för hela slanten. Bokstavliga sådana, antingen dagdrömmar eller uttalade önskningar – men jag funderar på om det kanske också handlar lite om tittardrömmar. Både de vi visste om och de vi kanske inte visste att vi hade förrän de förverkligades. Däribland regissören – Whedons storvulna men humoristiska stil känns som gjord för Glee, och det var nog få som blev besvikna.

För kom igen. Lea Michele och Idina Menzel som faktiskt visar sig vara mor och dotter, och gör en känsloladdad drömsekvens-Les Mis-duett? (I dreamed a dream, förstås.) Efter att tittarna på ganska kort tid hunnit både påpeka likheten, uttryckt sin lycka över Menzels medverkan och önskat att det skulle visa sig att de var släkt spelar det inte riktigt roll hur billigt greppet är, det blir bara fint. Och det avslöjas att Jesse visst manipulerat Rachel, fast inte av de orsaker vi tänkt oss. (Att han börjat tycka om henne på riktigt är ju… originellt. Det behövs en term för omvänt Stockholmsyndrom.)

Artie får ett ordentligt maffigt Safety Dance-solo, där han dessutom får dansa loss i ett underbart flashmobnummer ¬†– och sen en vackert upplyst kyss. För visst har det framgått att han och Tina inte lyckats komma nånvart än?

Neil Patrick Frickin’ Harris? På alldeles riktigt! Musikalnördar världen över pep upphetsat när han dök upp. (Och mer än ett par stycken började nog spåna på Schuester-Bryan Ryan-fanfic.) Och även om han inte själv fick sjunga nåt ur Les Mis kan man gissa att jättefanet Harris hade något att göra med valet av provspelsmusikal. Och det hockeyfrillade trolleritricket, för den delen.

Det enda som fattades var väl en scen mellan Kristin Chenoweth och Idina Menzel, med eller utan anspelningar på Wicked. Men tydligen ska de inte vara särskilt förtjusta i tanken på att vara i samma rum – och det sägs ju att man behöver få ha några drömmar kvar.

Förvånansvärt hippa show-ungdomar i Glee

2009-07-22  

Vad ska man säga om Glee? För det första att det inte är High School Musical. Piloten är ojämn – de första 30 minuterna är rappa (särskilt Jane Lynch är i sitt esse som fascistoid cheerleadingcoach) men sedan såsar det till rejält, med tal på tal efterhand som varenda jäkla människa a) får livsavgörande uppenbarelser, och b) känner sig manad att plåga omgivningen med dem.

Men. Vi pratar snarare Mean Girls än Disney Channel. Greppet att låta den vuxna läraren ha huvudrollen känns typiskt. Ett antal olika teveproduktioner har redan varit och nosat på show choir-fenomenet, till exempel den härligt plågsamma Nickelodeonfilmen Spectacular! som lade sig bekvämt i fåran »svår att gilla om man är över fjorton«. Skaparna bakom Glee (som bland annat har Nip/Tuck på meritlistan) verkar däremot satsa stenhårt på att fånga så många olika tittargrupper som möjligt: Det finns glada shownummer för American Idol-publiken, lagom snygga underdogs för kidsen och så halvbittra vuxenskämt för oss som tror att vi är för bra för sådana här serier. De seriösa musikalnördarna får dessutom lite extra socker i form av kommande gästspel av bland andra Kristin Chenoweth.

Man kanske ska tillägga att Glee inte är en musikal i meningen att folk brister ut i sång till höger och vänster – musiken kommer i form av showkörens repetitioner och framträdanden. Och det fungerar. Det är ju lite svårt att avgöra på bara ett avsnitt, men jag skulle vilja hävda att de flesta kan tycka att Glee är ganska trivsam. Så länge man kan hålla den mörkare tonen – typ att den unge idealistiske läraren utan att tveka planterar droger på en talangfull men ovillig elev för att utpressa honom att gå med i kören – kommer vi nog att vara kompisar, Glee och jag.

Jag räknade för övrigt till två fullständiga shownummer (bland annat en smått fenomenal tolkning av Amy WinehousesRehab) och nio kortare eller längre avsnitt ur olika örhängen. Låtvalen under hösten lär gå i samma genretypiska tecken och bli en mix av musikalklassiker och pophits i raffiga körarrangemang. Den som får kväljningar av det konceptet ska nog hitta en annan serie att följa i höst. Vi andra laddar med popcorn.

Vill du höra ännu mer tyckande i det här ämnet är det förresten bara att slå på radion ikväll. P3 Kulturs musikalvecka är i full gång, och i kväll efter kl 18 pratar undertecknad, min Weird Science-kollega Johanna Koljonen och Sandra Engström från Nöjesguiden om Glee och annan showig teve.