Weird Science
Ett mexikanskt dilemma

2010-12-07  

Plan C går i lås och Nancy Botwins händer åker upp i luften. När den fallna vita medelklasskvinnan lurar sina latinoförföljare genom att tipsa den federala polisen om sig själv spelar det ingen roll hur långt bort gränsen till Mexiko är rent fysiskt – då slår den ner som den mentala järnridå den i dag är.

Så skär ännu en tråd genom en märklig serie om dagens Amerika. Snart inne på sin sjunde säsong har Weeds avhandlat klass, etnicitet, familjebildningar (eller livsval) och förhållandet mellan det rika norr och det fattiga syd. Som sig bör i en serie om en drog vars illegala handel blottlägger allt detta – inte sällan kring just den mexikanska gränsen.

I säsong sex går Nancy slutligen från den kärnfamiljstillvaro i medelklassghettot där hon började till den vita underklassen. Den som genom sitt boende i husbilar och sitt kringflackande är ren white trash-americana. Serien må gulla till bilden, men det är inte meningen att vi längre ska sympatisera så värst mycket med henne. Så länge Nancy var medelklass var hennes sexuella val vågade – eller till och med, för en kvinna i hennes position, queera. Nu är inte minst lögnerna om sexuella händelser i det förflutna inför barnen, och ett snabbt knull med en otrogen bartender, möjliga att tolka som lösaktigt beteende.

Så här kan man hålla på med Weeds. Jag är egentligen inte så förtjust i den här säsongen. Lite tomgång och letande efter en väg framåt sådär (Europa!?). Inledningen var dock briljant, när Botwins hamnade på ett hotell i Seattle och gjorde hasch i tvättmaskinen. Som en svart kollega säger till Nancy när hon kommer på henne: »A white woman with no accent cleaning 2010? I knew there was something wrong.« Då blev det lite verklighet och analys (med humor) igen, men bara för ett par avsnitt.

Vad som i stället, från säsong två och framåt, har fascinerat mig, är förhållandet till Mexiko. Weeds har gått igenom precis varenda stereotyp kring landets befolkning och kring gränsen.

Jag skrev nyligen en SvD-krönika apropå filmen Machete och med anledning av att Mexiko firade 200 år av självständighet. Där stannade min historiska blick på 1950-talet. Men redan 1915 gjorde regissören W Christy Cabanne filmen Martyrs of the Alamo om… ja vad tror ni: hur amerikanska kvinnor terroriserades under diktatoriskt mexikanskt styre i Texas, förstås.

Cabannes mentor vid arbetet var ingen mindre än D W Griffith, vars rasistiska och flottigt pseudovetenskapliga fingeravtryck finns över varje scen: från de individuellt komponerande tagningarna på vita (inklipp, närbilder) till berättelser om icke-vita mäns (alltid skildrade i grupp eller helbild) sexuella degenerering: de mexikanska männen antastar de vita änglakvinnorna med sina blonda lockar, och håller orgier.

Man blir nästan desperat när man hundra år senare inte behöver en Griffith för att berätta samma historier. Men frågan är om det nu inte är mycket värre. Efter kalla kriget vändes övervakningsnationernas blickar inåt. Lag och ordning stärktes. Blicken hamnade på interna hot.

Mexikaner hade förvisso alltid hamnat i blickfånget, men sedan 1989 har diskursen kring dem förändrats och tonen hårdnat. Efter elfte september till öronbedövande styrka. Då hamnade själva gränsen åter i fokus. Men eftersom de oönskade Andra, främlingarna (om så araber eller trädgårdsarbetare från södern) nu fanns mitt ibland oss – och därmed blev mycket farligare – blev gränsen en rent metafysisk konstruktion, aktiverbar överallt och när som helst (att kunna hålla vissa häktade utan rättegång och hur länge som helst på basis av hudfärg, härkomst och tro).

Weeds åskådliggör detta i säsongsavslutningen, där Estebans slösaktiga beteende och hans utseende genast väcker säkerhetsfolkets misstankar. Då har Andy redan lekt med och utnyttjat en man med arabiskt utseende för att själv kunna passera passkontrollen – så kopplingen är solklar för alla som tittar.

Att Weeeds och andra teveserier från senare år »problematiserar« relationen till Mexiko har alltså flera orsaker – men främst handlar det alltså om att frågan om de gränser som skär genom våra samhällen, mellan »oss«¬†och »dem«¬†är så tydliga och starka i dag. Vi förväntas tänka på dem (och undermedvetet) upprätthålla dem.

Det intressanta är inte att Weeds tröskar igenom ett rasistiskt typgalleri som inte skiljer sig från 1915 års, utan att serien visar rädslan för en underminerad¬† gräns – tunneln i säsong fem. Mexiko som ett hål ur vilket det väller in vapen, droger och horor rätt in i Småstad, USA. Alltså precis den rädsla som redan finns i kollektivt omlopp.

Och Weeds är inte värst, och definitivt inte smartast. Breaking Bad har samma stereotyper som Weeds – gånger¬† hundra. Tvillingmördarna är som hämtade ur någon mörk Tarantino-Rodrigues-fantasi, för att inte tala om hur deras mystiska religiösa mambo-jambo framställs (för övrigt en röd tråd till hur det latinamerikanska och karibbiska används i en annan intressant serie, vid en annan het gräns: i Dexters Miami).

Bäst är dock hur den mest amerikanska av alla kapitalistiska amerikanska symboler – snabbmatskedjan – används (av en svart amerikan som talar spanska) för att sprida meth-viruset. Att hans knarkkokare är en avdankad, lungcancersjuk högstadielärare och småbarnspappa är bara för mycket om man ska ta det som en intäkt för tillståndet i det amerikanska samhället. Men just denna over-the-top-aspekt är det jag älskar med Breaking Bad. Där Weeds börjar tråka ut mig med sin blandning av sitcom och pseudopsykologi vågar Breaking Bad dra till med en galen flygolycka. Vad hände med att bränna ner villaförorten Nancy?

Det finns en annan serie där Mexiko närvarar mer i bakgrunden, men som spelar en viktig roll i en annan etnisk konstruktion i dagens USA.

Jag har tidigare skrivit om paralleller mellan medelklasskonstruktioner i USA och Big Love. Man kan också se serien som en vit klassresa, där white-trash tvättas i den normerande kärnfamilj-vithetens blekmedel. Alla ingredienserna finns där: the compound (ghettot), white-trash konstruktionen som länge använts som en etnifiering av vit underklass: de ömsom förlöjligas som lantisar, ömsom ses de som ett hot (dra er till minne seriemördarna i filmer som Kalifornia, Natural Born Killers och Copy Cat – och fundera sedan på vilken vit klass de var ett hot mot).

Men också som ett sätt för den vita medelklassen att projicera negativa värderingar – våldsam maskulinitet inte minst – på andra vita, och då främst vita arbetarklassmän. I Big Love är det den fundamentalistiska kristendomen som skall balanseras. Visst behåller Bill polygamin – men det finns viktiga skillnader som serien gör till dramaturgiska konflikter: inavel, okontrollerat födande kontra (i Bills hushåll) allvarliga diskussioner om huruvida det är dags för ett nytt barn.

Den vita underklassens okontrollerade sexualitet mot den kontrollerade medelklassen: Bill och Nancy färdas helt enkelt i motsatt riktning.

Tillbaka till Mexiko: Det har gjorts en del positiva försök att skildra gränstrakterna som ett sant multikulturellt område; inte minst gäller det Texas, delstaten om vilken populärkulturen annars väver mer absoluta myter i form av slaget om Alamo. I Machete är berättelserna återigen ett (förvisso tuggummidoftande) vi och dom. Men John Sayles Lone Star från 1996 är ett (av få) exempel på någon som faktiskt ansträngt sig och läst på. I Lone Star skildras gränssamhällen där etnicitet och klass skär kors och tvärs: i byns elit ingår den mexikanska kvinnan som ringer sheriffen när immigranterna tar vägen över hennes marker. Men här finns också de vita som hjälper illegala immigranter. Och, naturligtvis, historielärarinnan som spottar ur sig: »Forget the Alamo!«

Trådarna i filmen går långt bak i historien och skapar en egen historia, en motläsning mot absoluta sanningar och absoluta etniska identiteter.

Att få eller inga filmer sedan Lone Star – i alla fall inte i den ligan – har ¬†gjort ansatser till liknande skildringar kan antingen bero på att det finns allt färre modiga regissörer av Sayles kaliber kvar i Hollywood, eller att det kulturella klimatet har ändrats drastiskt sedan dess och i synnerhet efter 2001. Åt detta dystra håll pekar i alla fall teveserierna.

Nu är fascinationen för gränsen naturligtvis inte bara ett Amerikanskt fenomen: den mexikanska filmindustrin gjorde under ett decennium 147 filmer om gränsen. Och den som vill tvätta ögonen med en annan bild av Mexiko går med fördel på denna veckas Ambulantefestival i Stockholm och ser på mexikansk dokumentärfilm.

Narcissist-Nancy drar med sig Weeds nedåt

2009-06-24  

Under sina fyra första säsonger hann Weeds byta tilltal ganska rejält. Serien började som mörkt tragikomisk suburb-satir men gled så småningom över i en lättsammare, nästan absurdistisk svart feelgood-humor. Det var två ganska olika skepnader minns Celias uppdämda hemmafruångest i första säsongen och jämför med den nedknarkade comic relief-karaktären hon utvecklades till men båda passade serien.

Tre avsnitt in på sommarens säsong fem känns det som att Weeds har bytt spår igen, och den här gången är det inte lika lätt att hänga med i svängarna. Det är något som skär sig, något i den ganska råa mexikanska maffian-intrigen som inte harmoniserar med det inarbetade Weeds-temat.

Med en och en halv säsongs facit i hand känns Esteban maffiabossen som Nancy trasslar in sig med, både professionellt och privat som ett misstag serien inte kan ta sig runt. Handlingen har låst sig i deras relation; det är för starka krafter inblandade för att Nancy ska kunna glida undan med sin flyktiga charm och sin sex appeal. Inträngd i ett hörn, och med en uttråkad, frustrerad familj att gnälla på, blir Nancy faktiskt lite irriterande.

I det senaste avsnittet får tittaren i alla fall en allierad i den växande antipatin gentemot Nancy. Hennes storasyster dyker upp och anklagar henne för att vara lika ansvarsundvikande och narcissistisk som hon varit sedan barndomen. Plötsligt ser man Nancy med nya ögon, inte som den vackra ensamstående mamman som återuppfinner sig själv i en desperat situation, utan som en självupptagen narcissist som manipulerar sin omgivning inklusive sin familj för egna syften.

Det hade bara varit positivt, en spännande karaktärsfördjupning, om inte Weeds vore så fundamentalt beroende av Mary-Louise Parkers karaktär. Utan hennes armar om serien kollapsar den som en matkasse med hål i botten. Den har inte råd med en Nancy som man inte känner sympati för.

Förhoppningsvis är manusförfattarna redan beredda med nya förvecklingar som kan vända den här svackan till något positivt. Annars börjar det bli dags att omvärdera Weeds som en av tevesommarens oumbärligheter.