Weird Science
Tomrummet efter en narcissistisk jättebebis

2013-02-08  

Det har varit ganska tyst om Dan Harmon sen han fick sparken från Community i somras.

Så vida man inte lyssnar på Harmontown, podcasten han gör tillsammans med sin bästis, improv-proffset Jeff Davis. Lyssnar man på Harmontown har man hört väldigt mycket från Dan Harmon.

Harmontown, som spelas in inför Harmonfrälst publik, är extremt löst i konturerna, med otroligt tvära kast i både kvalitet och tonläge. Ibland är humorn tight, rent av briljant, och Harmons raljanta, självföraktande bekännelser insiktsfulla, rent av rörande. Ibland är det en kaotisk, fyllefumlande röra. Harmon rappar (om att knulla din morsa), drar upp folk från publiken på ett infall, och bråkar med sin flickvän, podcastkomikern Erin McGathy. Och så spelar de Dungeons & Dragons, med spelledaren Spencer som – i en helt osannolik lyckträff – plockades från publiken i ett av de allra första avsnitten.

Under vintern har hela podcasten åkt på turné runt hela USA, med 20 bokningar – och 20 podcastavsnitt – på lika många dagar. Det har varit en fascinerande resa att följa – ett slags realtidsexperiment i hyperintensivt umgänge mellan Harmons fans och hans eget omogna, bångstyriga jätteego.

Jag ska inte skriva den stora texten om Harmontown – kolla in den här hyllningsartikeln om du är sugen på att läsa den. Jag ska heller inte gå in på det problematiska med Harmons persona, hur han personifierar idén om den känslomässigt och socialt infantila mannen som kreativt geni. Mer än för att konstatera att det skulle gå att säga mycket om den saken.

Men för ett Community-fan ger Harmons podcasteskapader ett intressant extra lager av förståelse. Jag fick förstås under den här perioden av intensivt Harmoniserande ett sug efter att se om Community. Och vissa saker med Harmons serie blir väldigt tydligt accentuerade i ljuset av hans podcast.

Jag har skrivit om det förr, men kärnan i Community, seriens existensberättigande, har ju aldrig varit metahumorn, de populärkulturella pastischerna eller handlingens humoristiska krumbukter. Community är en sitcom om att vara fundamentalt trasig som människa. Och, det blir tydligt när man lyssnar på Harmontown, anledningen till det är att Dan Harmon är så intensivt medveten om sin egen hopplösa dysfunktionalitet, rent av besatt av att analysera och skärskåda sin egen personlighet. Delvis för att han vill må bättre, för att en extremt offentlig självrannsakan verkar vara den enda terapi han är hjälpt av. Delvis för att en av hans största brister är en frustande fullblodsnarcissism. Community var Dan Harmons sätt att expandera det som pågår inne i hans huvud till något som ett par miljoner människor ville titta på varje vecka. Efter att NBC sparkade ut honom får han nöja sig med ett antal tusen podcastlyssnare, men syftet är det samma.

Med det perspektivet är det förstås i någon mening perverst att en ny säsong av Community, utan Harmon, hade premiär i går. Det jag har älskat med Community är hur formgreppen och humorn accentuerat rollfigurernas känslomässiga resa. Om den resan hela tiden pågick inne i Dan Harmons huvud, hur kan den fortsätta utan honom?

Mina förväntningar är inte höga.

Sitcomsäsongen sent sammanfattad, del 2

2012-06-19  

Här (lite försenad) kommer andra delen i min summering av hösten och vårens sitcoms. Förra veckan avhandlade jag nedläggningarna, serierna som såg lovande ut, och några som jag tröttnat på. I den här andra delen av genomgången skriver jag om gamla favoriter som lagt av sig, om serierna som puttrar på efter ett par bra säsonger, och om mina favoriter från året som gått. Och om en som behöver en egen kategori.

Fotnot: Den här veckan tänker jag inte debattera sitcommens existensiella villkor i kommentarerna. Om du undrar varför en viss serie saknas här, se del ett.

De som är på väg utför

(The Office, How I Met Your Mother)

Jo, jag hoppades på lite för mycket när jag tyckte att The Office verkade ha fått ny energi av förändringarna post Michael Scott. Premiäravsnittet var charmigt och hade tempo. The Office åttonde säsong i sin helhet var trött, seg och i desperat behov av riktning. De försökte, med utflykter till Florida och ett svårgreppat händelseförlopp som slutade med att Catherine Tate ersätter James Spader i den ordinarie rollbesättningen inför nästa säsong. Åtminstone tror jag att det blir så. The Office ser ju numera ut som en sköldpadda som hamnat på rygg: den brukade lunka på i stadigt, oinspirerat promennadtempo − nu sprattlar den omkring i ett tillstånd av utmattande förvirring. Tjugo minuter i veckan är i veckan är ingen uppoffring för en serie som man en gång i tiden älskade, så jag kommer nog att fortsätta att hålla koll på vad som händer på kontoret i Scranton. Men herregud vilken röra The Office har blivit.

How I Met Your Mother var aldrig lika bra som The Office, och det är egentligen inte särskilt konstigt att den här seriens sjunde säsong var andefattig för det mesta och bitvis rent irriterande. Vid det här laget är det svårt för manusförfattarna att inte antingen upprepa händelseförlopp som vi redan sett åtskilliga gånger, eller ta sig friheter med sina rollfigurer för att hitta nya riktningar att ta storyn. Den här säsongen av HIMYM hade sina ljusglimtar − tror jag, för jag kan inte minnas några av dem ens om jag försöker. Om det inte vore för löftet att nästa säsong blir den sista så hade jag satt punkt nu. Men tjugotvå avsnitt till ska man väl kunna stå ut med för att få veta hur de kommer fram till vem den där förbannade morsan är.

De som puttrar på

(Cougar Town, Happy Endings, Raising Hope, 30 Rock)

Jag kom ikapp Cougar Town inför årets midseason-premiär, och jo, jag fattade ju varför amerikanska kritiker (och Abed) hade tjatat om serien som jag övergav efter de första, rätt irriterande avsnitten. Säsong 2 av Cougar Town var underbart charmig hang out-humor med perfekt känsla för var gränsen går mellan luftigt lättsam och innehållslös. Säsong 3 hade inte satta oansträngda flow, och jag vet inte vad jag vågar hoppas på nu när serien byter kanal och får en ny showrunner. Kanske kan serien, precis som penny can-reglerna, må bra av att få en nystart.

Så här några månader efter att huvuddelen av Happy Endings andra säsong sändes har jag väldigt lite att säga om den. Happy Endings är definitionen av en gedigen sitcom: sällan riktigt dålig, sällan fantastisk. Den har nästan ingen serialisering, och i det här fallet känns det som en styrka. Jämför med HIMYM:s eländiga tragglande av Teds flickvänsförvecklingar, eller Barney och Robins evighetslånga will-they-won’t-they som inte har känts trovärdig på flera säsonger. Happy Endings nöjer sig för det mesta med att skriva fartfylda, roliga fristående avsnitt, och det är lätt att underskatta som varken gör mer eller mindre än så.

Raising Hope är motsatsen: ojämt, och väldigt serialiserad. Särskilt den här säsongen när en lång story-båge tog slut på ett fantastiskt fint sätt, och en annan klampade in med klumpfot från ingenstans. Jag älskade avsnittet när − SPOILER ALERT! − Jimmy äntligen fick ihop det med Sabrina. Det var feelgoodteve nästan i klass med Fancy Party-avsnittet av Parks & Rec. Tyvärr tappade Raising Hope riktningen efter det, och den röriga och inte särskilt organiska intrigen som avslutade säsongen gjorde mig rejält besviken. Avsnittet med Nancy Grace var det sämsta serien har gjort; en total katastrof i både koncept och utförande. Om det inte vore för att serien har en så stark kärna i Martha Plimpton och Garret Dillahunt skulle jag oroa mig för säsong tre. Nu hoppas jag ändå att Greg Garcia inser att hans serie funkar bäst när han inte krånglar till det utan koncentrerar sig på att göra den varma, excentriska relationskomedi Raising Hope är när den är som bäst.

30 Rock ryckte upp sig  i år. Det behövdes lite nya idéer, och Kristen Schaal som ersättare för Kenneth är väl den mest radikala förändringen serien har gjort nånsin (och Kristen Schaal är alltid en bra grej). Allra roligast blev det egentligen i live-avsnittets rena sketchformat − Alfie and Abner är en omedelbar klassiker − och det säger kanske något om var 30 Rock befinner sig efter sex säsonger. Den är smart för det mesta, roligt för det mesta, men inte en serie som man ser med något särskilt engagemang.

De riktigt bra

(Parks & Recreation, New Girl)

Jag tror inte att Parks & Recreation någonsin kommer att toppa sin tredje säsong, den som sändes förra året. Det gör att det här årets upplaga känns alldeles så lite som en besvikelse, men till skillnad från Community har ju Parks & Rec egentligen inte tappat så mycket i kvalitet. Okej, Mike Schur och hans team har fortfarande problem med Ann och verkar emellanåt ha glömt av hur man skriver för Tom Haverford, men serien har en sån urstark uppsättning rollfigurer att de har råd med det.

Leslies valkampanj kändes som ett risktagande och rubbade seriens rytm en aning. Samtidigt tog den story-bågen ett väldigt tydligt avstamp i vem Leslie är − det vore helt enkelt inte trovärdigt att hon skulle nöja sig med jobbet på Parkförvaltningen år efter år. Det krävde lite krunbukter, men jag tycker att det fungerade som helhet. Nu kan serien återgå till vardagen med Leslie i en delvis ny roll.

Annars vill jag bara nämna att Chris Pratt har varit helt lysande, i år också. Att han inte är den mest uppmärksammade skådisen i serien säger en hel del om vilken styrka Parks & Rec har framför kameran.

Serien som överraskade mig allra mest i år var New Girl. Jag gillade inte piloten − och i synnerhet inte Zooey Deschanel − men det fanns något slags potential, så jag fortsatte att titta. Och serien hittade balansen hos Deschanels rollfigur, och en dynamik mellan henne och grabbarna i lägenheten som jag inte trodde fanns där. Både Schmidt och Nick är rollfigurer som går genom rutan, och manusförfattarna verkar veta precis hur de ska skriva för dem. New Girl har hittat en röst som är distinkt men inte överdriven, egensinnig men inte flåsig eller flamsig. Det känns som att det finns ett självförtroende och en klar blick där bakom: en säkerhet som är enastående med tanke på att New Girls skapare Elisabeth Merriwether gör sin första serie som showrunner.

Och Zooey Deschanel funkar verkligen. Hennes excentricitet, en aning nedtonad, är trovärdig som en del av seriens universum. Hon må i någon mening vara en seriefigur, men hon är en tredimensionell seriefigur. Och är inte det en beskrivning av alla de riktigt minnesvärda sitcomrollfigurerna? Samtidigt är hon New Girls moraliska centrum, som förankrar serien i ett slags allvar. Till skillnad från en serie som Happy Endings, som kan skoja om att någon i gänget är deppig utan att vara i närheten av någon slags känslomässig verklighet, har New Girl tillgång till ett geniunt vemod.

De som… är Community

(Community)

På tal om vemod. Det är svårt att skriva om Communitys tredje säsong utan att det färgas av ket besvikelsen över hur Sony och NBC har hanterat frågan om seriens framtid den här våren. Utan Dan Harmon är det svårt att se hur Community kan vara den serie som visserligen har frustrerat mig ibland men som jag har tyckt intensivt mycket om när den har varit som bäst. Att en serie med samma namn och samma rollfigurer kommer att finnas kvar på teve i ytterligare 13 avsnitt gör bara känslorna mer komplicerade. En regelrätt nedläggning hade åtminstone varit lättare att processera och lägga bakom sig.

Samtidigt har den tredje säsongen av Community varit… bångstyrig. Krävande. Emellanåt lika bra som den andra säsongens bästa stunder. Remedial Chaos Theory kommer vara ett av de första avsnitten man plockar fram för att minnas Community, och ett exempel på hur serien när den var som mest inspirerad rörde sig på ett helt annan plan än 99 procent av alla sitcoms. Jag tyckte också mycket om tevespelsavsnittet, och även om den narrativa bågen kring Abeds problem var ofokuserad och ojämn hade den några väldigt fina ögonblick. Avslutningen på säsongen var finstämd och lite sorgsen. Det känns trots allt som ett passande slut på den »riktiga« Community.

Community kan komprometteras

2012-06-07  

Det sista avsnittet av Community innan trestegsfinalen, Curriculum Unavailable, blev på något sätt det oavsiktliga perfekta avskedet till Dan Harmon, som manövrerats ut på ett ganska osnyggt sätt. Premissen att gänget egentligen varit inlåsta på hispan, att alla deras äventyr varit ett utslag av grupp-psykos, var liksom så pricksäkert rimlig, egentligen. När Jeff och Troy stod och skuttade på madrassen som var den magiska trampolinen, när de hade paintballkrig (och när Leonard satt ensam fast i ett hörn, fantastisk detalj) påmindes man lite om hur absurd serien egentligen är. Det vore egentligen rimligare att de var galna, att inget av det hänt. Men det vore inte okej.

Jag minns att jag tänkte, just för att det var så rimligt, att det var en alldeles för billig lösning. Inte okej. Harmon skulle aldrig köra en »det var bara en dröm nu duschar vi«, i alla fall inte utan att skruva det sådär femton varv. Och det var förstås i stället en blinkning till både fans och kritiker. (Inklusive Jeffs påpekande om att det brukar ta mycket längre tid att bli klar med en utbildning än vad folk brukar tycka, faktiskt, så det är inte alls orimligt att fortsätta i ett antal säsonger, förlåt terminer, till.)

Avsnittet följde också på en helt fantastisk säsong, med anspelningar och syftningar och blinkningar och inspiration och satir och bisarra berättelsetekniska lekar så det skvätte åt alla håll, utan att de fick ta överhanden för sin egen skull. Nästan som ett slags belöning till alla skräckslagna fans som väntade andlöst och fick sin bebis tillbaka – om det inte varit för att även avsnitten innan »pausen« hade så många guldkorn.

De tre finalavsnitten gick alltså på samma kväll och började med ett klart utfyllnadsavsnitt, Digital Estate Planning, som kändes lite intryckt med skohorn – ett bra avsnitt, men ett som kunde kommit i princip när som helst i säsongen. Det hade inte något att göra med den löpande storyn om kamrat Chang, kändes inte betydelsebärande i egen rätt, och var nog mest medslängt för att det inte fått plats någon annanstans. (Fullt möjligt att den oäkte brodern dyker upp igen, men jag vidhåller att avsnittet som sådant kunde gått lite varsom.)

Den verkliga finalen i två delar, däremot, var magnifik. Mångbottnad, väl uppbyggd, med intressant personutveckling av både Troy och Abed utöver den Kalle och Hobbe-dynamik vi redan kan och älskar.

Vilket förstås i en ondskefull paradox (med mustasch!) antagligen inte bådar gott för seriens framtid. När hjärnan, hjärtat och själen bakom en serie försvinner, särskilt en så egensinnig serie som Community, blir det nästan aldrig bra. Risken är att det kommer någon som försöker följa något slags tänkt recept på knasighet och misslyckas. Då skulle nog inte ens gänget själva kunna rädda situationen.

Ganska orelaterat PS: Älskar ni lika mycket som jag att vår käre dekanus (hehe jag sa anus) numera är en Oscarvinnande manusförfattare? Det är så bra att jag dånar.

Community gör kaoz

2011-11-21  

Ungefär lagom till beskedet om Communitys »paus«, med oklar återkomst och definitivt osäker framtid, såg jag säsongens fjärde avsnitt, Remedial Chaos Theory.

Nu berodde det bara på att jag ligger lite efter, annars hade det verkat som en tanke. Ett avsnitt som på ett ganska subtilt sätt pekar på mycket av det genialiska i serien.

Till exempel den lilla detaljen att varje ny omtagning fick börja med att inledningen, från dörrklockan och framåt, drogs igenom helt och hållet. Det var inte bara den sista repliken, Abeds påpekande om de sex tidslinjerna, och sen tärningskastet, vilket många andra kanske hade gjort. Manusförfattarna litar på att vi har tålamod att se det igen, på att upprepningen är en viktig del i konceptet –och de vågar offra ett par minuter speltid, vilket är ganska mycket i ett halvtimmesavsnitt.  De vågade spela tidslinjer som kanske inte alla var jätteroliga, men som behövdes för att helheten skulle funka. De små detaljerna fick ta plats, vilket gjorde upplösningarna starkare.

Det är också ett avsnitt som på en och samma gång visar att rollfigurerna har varsin väldigt tydlig roll och persona, och att den rollen inte låser varken dem eller berättelsen till ett visst förlopp. Samt, vilket jag insåg först efteråt, vad Jeff betyder för gruppen. Det är när han är borta som allt slutar bäst. Nu har det aldrig påståtts att det är Jeff som är den friske i gruppen, men det är ändå för det mesta han som får spela voice of reason och styra upp saker. Då och då antyds att han har sina sprickor, men den egoism som är hans främsta brist brukar ändå besegras av något slags mänsklighet.

Remedial Chaos Theory kanske inte är ett av de spektakulära avsnitten man kommer att minnas, det är ingen paintballbonanza eller animerad jul, men det var en fin liten påminnelse om varför Community borde få överleva. För att serien behärskar både det stora och det lilla, det helt urballade och det småstilat absurda.

(Sedan följdes avsnittet upp av en Halloween-episod som inte på något sätt försökte klå zombie-orgien sist, för hur farao skulle det gå till – men kanske gjorde det ändå. Spökhistorierna gav underbart stiliserade inblickar i allas psyken. Dock är jag lite kluven till slutscenens facit som gav vid handen att det är Abed som är den ende som inte är galen. Det hade varit roligare att lämna det öppet.)

Community rör om med Goodman och Williams

2011-09-23  

Den här texten innehåller spoilers av Community s03e01.

En bubblande lycklig känsla i magen och ett okontrollerat gapskratt. Och det bara innan vinjettmusiken i säsongens första avsnitt.

Jag börjar bli opålitlig som kritiker i fallet Community;  jag tycker helt enkelt så vansinnigt mycket om den här serien.

Så först: ett förbehåll för att förankra den här texten i någon slags saklighet.

C-storyn med Abeds katatoniska tillstånd inför att Cougar Town har flyttats till midseason i år är ett kul, tevenördigt koncept, men når inte så långt i utförandet. Jag älskar när Community är refererande, men just av den anledningen att det så sällan är för sakens egen skull. Här blir det lite för mycket för de tevenördigt invigda (även om storyn pekar framåt en aning, åtminstone för Britta).

Men det här avsnittet syftar först och främst till att återställa någon slags status quo efter den för studiegruppen omvälvande avslutningen på säsong 2.

Jag hade fel när jag trodde att Pierce skulle bli kvar utanför studiegruppen, åtminstone ett litet tag. Här gör Dan Harmon och hans team det lite lätt för sig genom att låta Annies sentimentalt Pierce-vänliga röst tala för hela gruppen, med Jeff som enda motkraft. Jeff vinner förstås den dispyten, men det hjälper inte, för… Omar coming.

Ok, det är förstås inte The Wire-Omar men nästan: Michael K. Williams biologiprofessor, som lackar ur på Jeffs surrande mobiltelefon och kastar ut honom från kursen.

Utan en gemensam kurs att plugga till är Jeff ingen studiekompis längre utan bara en vanlig kompis. Och som han börjar inse: det händer något magiskt runt där bordet i studierummet på Greendales bibliotek.

Avsnittets B-story rör dean Pelton och säsongens andra tunga gästskådis: John Goodman som rektor för Greendales annex, en ledande utbildning för luftkonditioneringsreparatörer, som, visar det sig, står för fyra femtedelar av skolans budget. Och han är inte förstjust i att The Dean har börjat lägga sig i annexets affärer.

Både Goodman och Michael K. Williams är förstås skådespelare med dramatyngd och larger-than-life-närvaro som skulle kunna kännas fel i en tillskruvad komediserie som Community. Men det skapar spännande kontraster och nya hinder för de ordinarie rollfigurerna att hantera.

The Office gjorde något liknande med viss effekt när de plockade in en annan The Wire-profil, Idris Elba, som humorlös, orubblig mellanchef i säsong fem. Det rubbade rytmen, framför allt för Jim, och jag misstänker att det finns en liknande plan för Michael K. Williams här. Community älskar ju att peta i sprickorna i Jeffs självsäkra fasad. Att hans stil inte går hem hos professor Omar är tydligt från deras första scen tillsammans.

En grund gjuten för säsongens narrativa båge, alltså, men framförallt ett avsnitt med några underbara Community-ögonblick (som jag inte ska spoila, särskilt inte den underbara inledningen, som förtjänar att upplevas fysiskt snarare än intellektuellt.)

Jag är bara tacksam att ha den här serien tillbaka i tablån. Om det går att upprepa formen från den otroliga andrasäsongen får väl visa sig. Det finns i alla fall inget i det här premiäravsnittet som pekar på att Community har lagt av sig över sommaren.

En fråga, bara: vad var grejen med skinkan?

Fem skäl att älska Community

2011-06-09  

Jag skrev om Community efter seriens andra avsnitt. Det var det första som gav en föraning om vilken speciell komediserie det här skulle komma att bli. Dan Harmons skapelse var redan från början något annat än en regelrätt sitcom.

Men efter säsong 2 känns de där första avsnitten förbryllande markbundna. Jag tror att det krävdes lite distans för att inse det, men den nyss avslutade Community-säsongen är en fullkomligt enastående studie i nyfiken, nytänkande och orädd teve. Under det gångna året har Community lämnat sitcom-atmosfären i en KFC-sponsrad rymdfärja och gett sig iväg någon helt annanstans.

Community säsong 2 har inte varit genomgående fantastisk. Det finns flera lättglömda avsnitt, och några av de mer spektakulära konceptuppläggen har brister i utförandet. Det är trots allt 24 avsnitt av en NBC-sitcom vi pratar om, inte Citizen Kane.

Men det sagt: det här är ingen kritisk granskning utan ett försök att sätta fingret på vad det är som har gjort Community så rasande bra det gångna året.

För att få en aning struktur och överblick har jag valt ut fem (egentligen sex) avsnitt som jag skulle kunna kalla för säsongens bästa.

Fotnot: Tre avsnitt − Epidemiology, Cooperative Calligraphy och Advanced Dungeons & Dragons − hade mycket väl kunnat platsa på min topp 5-lista om jag inte hade haft mer att säga om de fem som i slutändan kom med. Avsnitten nedan är sorterade i kronologisk ordning.

Obs! Jag utgår ifrån att du som läser har kollat på hela säsongen. Texten innehåller spoilers.

211: Abed’s Uncontrollable Christmas

Community handlar inte om metahumor. När serien gör ett westernspoofande paintball-avsnitt eller, som här, ett avsnitt som är helt och hållet stop motion-animerat, är det inte för att svänga sig med popkulturella referenser eller leka med genrekonventioner.

Metahumorn och genrelekarna finns där också, men framför allt förstår Community något centralt om varför vi tittar på tv (eller ser på film, eller läser böcker). Fiktionens fantastiska berättelser är bara riktigt angelägna om de speglar våra egna, helt ofantastiska liv.

På samma sätt förhåller sig de utsvävande formexperimenten i Communitys konceptavsnitt till rollfigurernas känslomässiga utvckling och inbördes relationer. Abeds Uncontrollable Christmas är inte ett briljant sitcomavsnitt för att det är stop motion-animerat, utanför att det använder stop motion-filmens konventioner − det sentimentala, sedelärande och tillskruvat dramatiska − för att hitta nya och mer drastiska infallsvinklar på serienss centrala rollfigurer.

Det som gör avsnittets känslomässiga sagoresa så raffinerad är att Abed spelar två roller samtidigt. Han är både ciceron genom sitt egen mentala vinterlandskap, och den som den animerade studiogruppen är där för att rädda. Han är dessutom den enda som är där så att säga på riktigt, och han spelar efter andra regler: han kan konfrontera de andra i gänget på sätt som en vanlig situation inte skulle tillåta, inte ens i den här sällsynt konfrontativa sitcomserien.

Avslutningen, med första säsongen av Lost på dvd som en symbolisk the Meaning of Christmas (»it represents a lack of payoff«) och ett genuint finstämt musikalnummer, är ett exempel på något som Community gör väldigt bra: en ironisk drift med Hollywoods mest utslitna grepp, som samtidigt fyller klyschorna med uppriktigt känslomässigt innehåll.

216: Intermediate Documentary Filmmaking

Pierce Hawthorne skavde rejält under den här säsongen. Särskilt sedan trampolinolyckan som satte Chevy Chase rollfigur i rullstol och gav upphov till ett allt mer svårkontrollerat beroende av smärtstillande tabletter.

Redan i Advanced Dungeons & Dragons (ett annat väldigt bra avsnitt) hade Pierces excentriska okänslighet börjat slå över i vad som verkade vara ren illvilja. I Intermediate Documentary Filmmaking har han kokat ihop sin mest diaboliska plan hittills, som hämnd för att gruppen, som han förklarar för kameran, inte respekterar honom.

Förklarar för kameran, ja. Avsnittets inramning är Abeds senaste projekt: en dokumentärfilm, med metaövertydliga talking head-scener som en kärleksfull pik till den stora sitcom-trenden post-The Office. »It’s easier to tell complex stories when you can just cut to people explaining things to the camera« som Abed säger (in i kameran).

Som ett enstaka, självmedvetet Community-avsnitt känns den mockumentära formen inte uttjatad, bara effektiv. Abeds montagemonolog mot slutet är ett exempel på Communitys sällsynta förmåga att göra självrefererande meta och känslomässigt uppriktighet på samma gång.

Upplösningen på Pierce hämndplan blir drastisk. Vart manusförfattarna var på väg med den accelererande konflikten mellan Pierce och resten av gruppen var inte tydligt i det här skedet av säsongen. Det skulle visa sig.

219: Critical Film Studies

Det på förhand omsusade »Pulp Fiction-avsnittet« visade sig inte alls vara ett Pulp Fiction-avsnitt, utan en av Communitys mest egensinniga metaavsnitt hittills: en vemodig homage till Louis Malles My Dinner With André från 1981, med en monolog om sitcom-konkurrenten Cougar Town som bärande scen.

Det är kanske inte det mest gedigna avsnittet Community har gjort. B-storyn funkar som gimmick men är annars rätt tam.

Det hindrar inte att jag tycker väldigt mycket om Critical Film Studies. Bara själva idén att bygga ett sitcom-avsnitt kring en 30 år gammal, halvt bortglömd dialogfilm är ju fullständigt skandalös − den måste ha gett NBC-bossarna hjärnblödning. Att Dan Harmon och hans team över huvud taget lyckades få Critical Film Studies till sändning är ganska enastående (och har nog en hel del att göra med att de pitchade det som »Pulp Fiction-avsnittet«…)

Utförandet är nästan lika inspirerat. Abeds besynnerliga beteende som bygger upp spänningen och vår nyfikenhet, den bisarra Cougar Town-monologen, Jeffs reaktion som ger situationen ytterligare ett lager känslomässig laddning. Och så twisten när kyparen bryter förtrollningen och Abed går ur karaktär.

Det är en så säregen scen för en sitcom, och den exemplifierar vad som gör serien så speciell. Inte metahumorn och de popkulturella referenserna, de jobbar 30 Rock och 30 andra sitcoms också med, utan viljan att testa helt nya sätt att göra storyn känslomässigt angelägen. Och förmågan att göra det utan skyddsnät, med 100 procent självförtroende.

»My Dinner With Abed«-scenen är dessutom regisserad med perfekt känsla för tajming och tempovariationer. Och Danny Pudi − som nästan alltid glänser i en urstark rollbesättning − förtjänar en Emmy-nominering bara för det här avsnittet.

221: Paradigms of Human Memory

Om den första säsongen handlade om hur studiegruppen svetsades samman, har den andra i väldigt stor utsträckning handlat om dess inre slitningar. Paradigms of Human Memory ger en tillfällig upplösning på några av de konflikterna.

På ytan är det ett klippavsnitt, med »fejkade« tillbakablickar på gruppens galna upptåg (som tittaren alltså inte, till skillnad från i ett regelrätt klippavsnitt, har sett tidigare).
Klippformatet ger en förevändning för rent skämtstaplande, och Human Memory är ett av säsongens mest haha-roliga avsnitt. Samtidigt fungerar det som ett sätt att riva upp gamla sår för studiegruppen.

Det är inte första gången de hamnar i luven på varandra, och hotet om att de ska splittras kommer aldrig att realiseras, det vet både vi och de. Men det är inte heller där som den känslomässiga laddningen i konflikterna ligger.

I en extremt djuplodande intervju med The A.V. Club (läs den!) pratar Dan Harmon om hur manusförfattarna försökte hitta ett sätt att jobba med romantiska relationer mellan huvudrollfigurerna, särskilt Britta och Jeff, utan att hamna i ett försök att återskapa en uttjatad Jim & Pam-situation. Han frågar sig retoriskt: »What is the punk-rock thing to do? What is the self-destructive thing to do?«

I Paradigms of Human Memory får vi lösningen: Jeff och Britta har haft en kk-relation säsongen igenom, utan att vare sig vi tittare eller de andra rollfigurerna har anat något.

Community gör förstås överenskommelser med sina tittare − det gör alla teveserier. Men det är inte de överenskommelser man brukar förvänta sig av en sitcom, de som ger oss mark att stå på när vi läser av rolfigurernas beteenden.

Vi vet ju, och vi vet att manusförfattarna vet, att precis som en av klippsekvenserna i Human Memory illustrerar är vår känslomässiga investering i rollfigurernas känsloliv inte djupare än att den går att manipulera med några insinuanta klipp och en sentimental musiksättning.

Community tar sig förbi det genom att lära tittarna att vi inte kan förvänta oss någon enkel avkastning på känsloinvesteringen. Vi får inga will-they-won’t-they-charader med lyckliga slut, och vi kan aldrig vara riktigt säkra på att alla blir vänner igen till slut, även om de blir det den här gången.

222-223: A Fistful of Paintballs/For a Few Paintballs More

Ja, de gjorde ett nytt paintball-avsnitt. Och sen gjorde de ett till. Det var inte alla som uppskattade blinkningen tillbaka till Modern Warfare, den första Community-säsongens mest hyllade avsnitt.

Men när man ser om Modern Warfare efter att ha sett A Fistful of Paintballs och For a Few Paintballs More är det ganska tydligt att de gamla hjulspåren under året som gått har blivit en snabbtågsräls. Modern Warfare var det första avsnittet som på allvar tänjde på gränserna för vad Community kunde tillåta sig att vara. Ett år senare är de gränserna flera storlekar större.

Med en känslomässig payoff som är sparad till avsnittet efter är A Fistful of Paintballs framför allt en genomcharmig genrelek, men Annie får några scener som belyser hur mycket Alison Bries rollfigur har växt under säsongen. I Fistful får hon vara rent tarantinoeskt stenhård.

Den utvecklingen väver snyggt in i det lilla Star Wars-äventyret hon och Abed har i For a Few Paintballs More. Annies första instinkt är att sucka åt Abeds Han Solo-schtick, men till slut ger hon sig hän och spelar med. Hon fattar ju tjusningen med att gå upp i en roll för att slippa undan sina egna begränsningar för en stund.

Det är så man ska förstå den där kyssen: inte som ett romantiskt ögonblick i vanlig mening, utan som ett rollspel mellan två rollfigurer som har svårt att vara spontana och utlevande i vanliga fall. Det är en viktig scen för rollfigurernas utveckling, men knappast ett sätt att bädda för romantiska förvecklingar i säsong tre. Community jobbar inte så.

Däremot tror jag att Pierce oväntade sorti innebär ett betydelsefullt skifte. Vi har fått ledtrådar till vad som driver Pierce, i takt med att han alienerat sig mer och mer från studiegruppen. Nu får vi hela bilden, och precis som studiegruppen skäms man som tittare över att man inte ansträngt sig mer för att förstå varifrån Pierce beteende faktiskt kommer.

Det finns trots plats för Pierce i Communitys universum, utan att han är en del av studiegruppen. Om det är något den här säsongen har gjort är det ju att utvidga seriens persongalleri och befolka Greendale med fler och mer levande birollfigurer. Att ändra dynamiken till nästa år, att förskjuta tyngdpunkten en aning bort från studiegruppen, är inte nödvändigtvis fel.

Efter den här högtflygande säsongen är ju serieskaparnas utmaning att hålla Community i omlopp runt jorden, och inte sväva iväg så långt att de förlorar kontakt med markkontrollen. Vi vill ju att det blir en fjärde säsong också.

Gemenskap och galenskap i höstens roligaste nya sitcom

2009-09-25  

Community.Jag hade vissa förväntningar på Community, NBC:s nya torsdagssitcom. Försiktiga förväntningar, visserligen, men ändå: trailern såg lovande ut, med oväntade och roliga namn bland birollerna. Jag såg fram emot Community.

Kjell kallade piloten »lite blek« men jag tycker att den levererade. Rappt, lagom smart manus; en rollbestättning av excentriska arketyper som är lätta att knyta an till utan att vara så förutsägbara att det tråkar ut; ett effektivt upplägg att bygga förvecklingar kring.

Men i natt kom det andra avsnittet av Community och… oj. Plötsligt känns det här som en av hösttablåns riktiga högtidsstunder.

Premissen i Community är klassisk. Huvudkaraktären Jeff Winter är en självisk, narcissistisk lirare som glidit genom livet på total skrupelfrihet och en extrem talang för att snacka sig till det han vill ha. Men nu har bubblan spruckit, hans fejkade advokatexamen är indragen och han måste jobba sig tillbaka den hårda vägen: genom fyra år på community college, en nidbild av amerikansk lågstatushögskola.

Första dagen försöker han lägga an på den snygga tjejen i spanskaklassen genom att fejka en studiegrupp ‚àí¬†som blir en riktig studiegrupp, och utan att det alls var meningen blir Jeff insyltad med en samling älskvärda loseroriginal, som får honom att långsamt omvärdera sin inställning till livet.

Så långt sitcom 101, men Community tar sig an händelseförvecklingarna som följer med både hantverksskicklig exakthet och lekfull underfundighet. Efter den ganska straighta piloten tar serien ut svängarna ordentligt i avsnitt två.

Först introduceras Ken Jeong som bitterpsykopatisk spanskalärare i en scen som fick mig att sätta frukostäggröran i halsen av skratt. Sen tvinnas avsnittet upp på två parallella trådar. En bisarr demonstration mot förtrycket av oliktänkande i Guatemala karaktärsfördjupar Jeffs kärleksintresse¬†Britta¬†på ett snyggt sätt. Samtidigt ¬†försöker Jeff göra spanskaläxan tillsammans med Chevy Chase pensionerade våtservettsentreprenör Pierce, som börjar pluggsessionen med att korka upp en flaska »Hemingway’s lemonade«.

Det slutar med att Pierce hamnar i tidningen och att Jeff misslyckas i sina försök att få Britta intresserad. Eller rättare sagt, det ser ut att sluta där. Men Community-skaparen Dan Harmon tvinnar sitt manus ett varv till, och avsnittet kulminerar i en uppvisning i sentimental male bonding och totalt, hysteriskt vansinne som inte liknar något på den här sidan The Office. Utan att säga för mycket ‚àí och den som kan utläsa några spoilers ur den här informationen vinner en juristexamen från ett colombianskt universitet ‚àí inbegriper slutscenen en marionettdocka i form av ett lamadjur, två mimartister i peruk och en lösning på konflikten i mellanöstern.

Det är ett rent fysiskt¬†feel good-ögonblick. Fortsätter Community så här kommer det väldigt snabbt att bli en favorit.

Första förhandstittarna på höstens humorhöjdpunkter

2009-06-29  
vEM5B4P8PIg

De första förhandstittarna på höstsäsongens nyheter och comebacker har börjat dyka upp, och det ser väldigt trevligt ut på komedifronten. På HBO återvänder Curb Your Enthusiasm efter två år (ingen trailer där än). Men nästan ännu peppigare känns Bored to Death, en ny serie med Jason Schwartzman och Zach Galifianakis som har premiär i september.

Noterbart är att engelska Channel 4 vill lägga sig i humorframkant. De har plockat upp Kristen Schaals Penelope, Princess of Pets och ytterligare en serie som vid första anblicken ser ut att kunna bli precis hur bra som helst: The Increasingly Poor Decisions Of Todd Margaret, skriven av David Cross och Shaun Pye (från Extras) och med Cross, Will Arnett och Spike Jonze (!) i rollerna.

lNrPr-UCtog

Dessutom kommer Community (med John Oliver och Chevy Chase i biroller) på NBC i höst. Det är ett inte riktigt lika överjävligt lovande upplägg, men på de trailers som släppts hittills ser det ut att kunna bli riktigt trevligt.

Här finns för övrigt fler trailers från NBC:s hösttablå (bland annat för Parenthood, en dramaserie baserad på Steve Martin-filmen med sama namn. Mycket märkligt.)