Weird Science
Obama erkänner att han snor från Sorkin

2008-08-13  

Oerhört intressant intervju med Aaron Sorkin på GQ:s hemsida igår. Sorkin pratar om fiaskot med Studio 60 (»I made too many mistakes«), om vad han tycker om internet (»Nothing has done more to make us dumber«) och vad han egentligen gjorde under Writers Guild-strejken tidigare i år (åt middag hos Paul »House« Attanasio och ytterligare ett halvdussin manusprominenser för att i hemlighet diskutera ett slut på strejken – något som blev underhållande förlöjligat av många branschiga läsarkommentarer här).

Men framför allt får jag lite vatten på den småkonspiratoriska kvarn jag rullade i gång i min WS-goes-Expressen-notis härom månaden. På frågan om vad Sorkin tycker om Barack Obama säger han, föga förvånande, att han är ett »big fan of oratory« och att Obama fyller ett vakuum av »gåshudsupplevelser« i amerikansk politik. Sedan berättar han en anekdot om första gången han träffade presidentkandidaten, på ett fundraisingparty för ett år sedan, på vilket Obama, uppenbart ett fan av Vita huset, sade till Sorkin:

»My intention is to steal a lot of your lines.«

Skriver Sorkin talen åt Obama?

2008-07-14  

obamasmsquare.jpgDet är något bekant över Barack Obamas tal. Under hela våren, så fort den amerikanske presidentkandidaten hållit ett nytt segertal under sin premiärvalskampanj, har jag suttit som klistrad framför YouTube – stundtals knockad av hur välskrivna och vällevererade talen är, men också av hur lika de är den teve-fiktive Vita huset-presidenten Jed Bartlets tal, av manusförfattaren Aaron Sorkin.

Tidigare i år avslöjade The Guardian att rollgestalten Matt Santos, den karismatiske presidentkandaten från Vita husets underskattade sjundesäsong, var direkt baserad på en likaledes ung, karismatisk och dåmera helt okänd politiker från Illinois – Barack Obama.

I ljuset av denna kittlande sammansmältning av fiktion och verklighet drar jag mig till minnes ett dvd-kommentarspår från The West Wing-boxens fjärdesäsong. Det är skådespelaren Joshua Malina som i ett plötsligt infall frågar Aaron Sorkin: »Får du inte konstant förfrågningar från riktiga politiker om att skriva tal åt dem?«

Och Sorkin, som fram till dess pratat närmast oavbrutet, blir helt tyst i flera minuter. Måhända samma tystnad som hans karaktär Sam Seaborn i ett avsnitt ursäktar med orden: »spökskrivare tar aldrig åt sig äran.«

Årets viktigaste svenska tevepremiär i kväll

2007-10-01  

Har blivit påmind ett par gånger i kommentartrådarna om att en av världens bästa teveserier någonsin, och Aaron Sorkins finest, Sports Night, får en senkommen men fantastiskt välkommen svensk premiär i kväll. På TV4 Sport, av alla ställen. Har ni en nyare PVR-box så rekommenderar jag ”spela in alla avsnitt i serien”-funktionen.

Och, jo, en sak till: här har ni en ny, ytterst världsfrånvänd musikblogg.

Välkommen tillbaka, Aaron Sorkin!

2006-11-24  

Trodde jag hade det in-the-bag. Sweeps-dubbelavsnittet av Studio 60 on the Sunset Strip var på många sätt briljant, men när gänget återvände till tevestudion från John Goodmans Nevadaöken så stupade storyn på mållinjen – samtidigt som 30 Rock var så ruggigt roligt samma vecka att jag påbörjade en bloggtext om Tina Fey som segrare över Aaron Sorkin.
Lyckligtvis hann jag inte skriva färdigt. Visst har Tina Fey formtoppat, men så bra som Aaron Sorkin var i avsnittet efter – i måndags – kommer hon aldrig i närheten av. Faktum är att det var en av Sorkins smartast och varmast författade episoder någonsin.
För första gången kände jag rentav att den speciella screwball-dialogen var Studio 60:s egen röst, inte ett återskapande av den verbala atmosfären i Sports Night eller Vita huset. Och idén att låta avsnittet utspela sig i realtid efter showen, då så mycket händer på en gång att alla drar ut på att gå till wrap-partyt och i stället dröjer kvar i jobblokalerna där en basketmatch vägrar ta slut (Sports Night-magi!), var knäckande bra genomförd.
Och där fanns såå mycket bra detaljer: Resonemangen för respektive emot Harriets anbud om att vika ut sig; Jordans motfråga till Danny om han skulle kunna tänka sig att gå runt och få folk att tycka mer om honom (och hans nej-svar); hela produktplaceringsproblematiken inklusive dess rysar-clou i Timothy Busfields skissblock; och subploten kring Ricky-and-Ron, hur man kom på att de jobbade på en pilot för Fox, och diskussionen om hur det i dag bara finns hälften så mycket jobb för comedy-writers som när Danny och Ricky började i branschen.
Men ingenting i detta enorma avsnitt var så förförande som Dannys och Matts spontana och genombarnsliga jubelorgie sedan Matt larvat sig och »förutspått« att Jordans mobiltelefon skulle ringa… precis… nu!
Och precis då ringde den.
»There it is!« jublade Matt, samtidigt som Danny virvlade varvet runt i en piruett och tjöt så rösten sprack: »Woooooah-hoooooo! Check it out!!!!!«
»That is mojo, baby!« fortsatte Matt.
»The boy’s got skills!« skrek Danny, med en tolvårings kroppsspråk.
»Mad skills!«
»That was sick!«
»That was some Vulcan mind meld mojo, that was right in the kitchen!!«
»I think you’re a prophet!«
»How do we find out something like that?«
»Something like this!«
»Where was that mojo when I needed it?«
»You had it when you needed it!«
»Get the audience back, let me do it again!«
Här har deras jönsiga jublande alltså övergått i ett besynnerligt imperativsamtal om kvällens misslyckade show, när Jordan, som tagit telefonsamtalet, ber dem att vara lite tystare. Men Matt och Danny kan inte sluta, de fortsätter gagga om både telefontricket och showen, och efter ytterligare en stund skriker Jordan:
»Quiet!«
Då säger Danny det som får mig att vika mig av skratt och förtjusning:
»We’re talking quietly.«
Det är precis som barn säger som inte kan sluta prata trots att de blir ombedda, och hela denna scen ägs av Bradley Whitford, från piruetten och de spruckna rusiga skriken till det pojkiga »vi pratar tyst«, satan vad han går in för detta, vad kul han har.
Det är, just nu, en enda stor upplevelse att följa Studio 60 on the Sunset Strip. Aaron Sorkin är äntligen tillbaka.

Inre strid om ett Studio 60-avsnitt

2006-10-20  

Pajsaren på höger axel: Jag tyckte vi fick se det hittills bästa Studio 60-avsnittet i veckan.
Pajsaren på vänster axel: Njaej, alltså, man bryter ju självmant den illusionen hela tiden, genom att tänka på Sports Night, på Sorkin, på meta-debatten…
Höger: Just därför var det väl imponerande att man ändå gillade alltihop?
Vänster: Men man fick väl inte direkt tårar i ögonen när Matt och Harriet stod och romantiserade på balkongen medan Sting spelade luta därnere?
Höger: Eh… jo?
Vänster: Ja, alltså, det var bra när hon nästan skulle kyssa honom men satte händerna på hans skjortbröst i stället, men så tänkte man: däruppe på balkongen? Inför hela studiopubliken? Och var inte Christine Lahtis journalist där också?
Höger: Nej, hon hade i och för sig sagt hejdå och lämnat för helgen.
Vänster: Men, du, vad gillade du att Lahti, eller Maureen Dowd eller vad hon heter, gick och räknade upp Sorkin-författade pseudo-sketcher som nåt slags klassiker, »Science Schmience«, när hon promenad-intervjuade Harriet?
Höger: Att det kanske funkade, faktiskt! Hon är ju där för att sätta sig in på djupet och det är klart att hon kan namnet på de där sketcherna då.
Vänster: Okej, men att hon gjorde intervjun utan att vare sig anteckna eller spela in på band, då?
Höger: Hördudu, just det var faktiskt lysande! Såg du inte vad hon gjorde så fort hon sagt tack och hej till Harriet?
Vänster: Nej, jag var fullt upptagen med att grubbla över trovärdigheten i den där reality-pitchen kontra den litterära snubben som hellre ville till HBO…
Höger: Jaha. Well, journalist-Lahti sa hej och tack när Harriet gick iväg, och så fort Harriet lämnat rummet SKREK och SPRANG hon efter en penna! Och det var strålande iakttaget av Sorkin, exakt så har även jag gjort när jag jobbat med större porträttintervjuer, man får fram så mycket mer om man är casual och håller grejer i minnet, men sen blir man ju i desperat behov av att anteckna alltihop så fort tillfälle ges.
Vänster: Ah! Ja, just det, det var som om hon hållit andan och äntligen kunde öppna lungorna när Harriet gick!
Höger: Exakt, öppna lungorna och FLÄMTA efter en penna!
Vänster: Ja, det var bra.
Höger: Visst var det.

Matthew Perry med i nya Aaron Sorkin-serien

2006-01-27  

Världens bästa teveserie någonsin skapades av Aaron Sorkin. Och jag syftar inte alls på Vita huset utan på serien han skrev under ett par säsonger dessförinnan, Sports Night. Ska du bara köpa en enda dvd-box i ditt liv så är det den här. Bättre än så blir det bara inte – åtminstone inte förrän Aaron Sorkins nya serie kommer, vilken han återigen skriver helt solo (bara detta faktum får mig att dregla), och vars pilot regisseras av Sorkin-bekantingen Thomas Schlamme, som utöver regijobb på The West Wing och Sports Night var mannen bakom den intensiva atmosfären i den numera berömda pilotavsnittet av Invasion i höstas.
NBC har beställt 13 episoder av serien, som tidigare haft arbetsnamnet Studio 7 on the Sunset Strip, eller bara Studio 7, men nu fått dessa titlar officiellt strukna.
Utifrån vad jag kunnat läsa mig till verkar det som om serien mixar bärande element från Vita huset och Sports Night – det är en dramedy, med förmodade drag av The Comeback och Entourage, som utspelar sig bakom kulisserna på en Saturday Night Live-liknande tevesketchshow.
Igår blev det klart att Matthew Perry från Friends ska göra huvudrollen som en manusförfattare, Matt Albie, som ombetts återvända till sin forna sketchshow sedan producenten hoppat av, och som tidigare haft ett förhållande med en av showens största stjärnor. Rollen är specialskriven för Perry, som alltså var Sorkins förstaval; gissningsvis ända sedan Perry gästspelade under Sorkins sista, fjärde West Wing-säsong.