Weird Science
Rappa, roliga, romcom-besatta Mindy

2013-02-21  

Om Leslie Knope från Parks and Recreation är min snälla bästis som jag gråter ut hos och litar på i vått och torrt är Mindy Lahiri från The Mindy Project min roliga bästis jag går ut och partar med och dagen efter ligger bakfull och kollar på You’ve Got Mail med.

The Mindy Project är en komedi skapad av, delvis skriven av, producerad av och huvudrollsspelad av Mindy Kaling. Inga klockor? Kelly Kapoor då? För även om hon haft lite mindre roller i filmer (40 Year Old Virgin, till exempel) är det som den Ryan– och internetshoppingbesatta kontorskollegan Kelly i amerikanska The Office som Mindy Kaling är mest känd. Mindre känt är det tyvärr att hon även, vid 24 års ålder blev manusförfattare för samma serie, yngst, och enda kvinnan i skrivargänget. Till slut kunde hon skryta med Emmynominering för avsnittet där Jim och Pam gifter sig och hon blev både regissör och exekutiv producent av många avsnitt.

Men alla som fortfarande följer The Office vet att Kelly lämnade serien då hon drog iväg med en doktor. I verkligheten var det som drogs iväg i själva verket en pitch på Kalings alldeles egna serie.

Samma dag som Kalings mamma dog plockades hennes serie upp av Fox (först under titeln It’s Messy, gåshud av fasa, tack för namnbytet). The Mindy Project är en komedi om gynekologen/barnmorskan (samma yrke som Kalings mamma hade) Mindy Lahiri. Besatt av romcoms med lyckliga slut blir hon ständigt besviken av de söta men ruttna rövhål till karlar hon träffar.

Jaja, buuuuu vad klyschigt, säger ni, är hon intresserad av skor och äter glass när hon blir dumpad också…  Jo, men det är faktiskt svinaroligt!

Kaling är så pricksäker, replikerna levereras bara bam-bam-bam och i alla scener hon är med måste man vara på helspänn för att inte missa en enda kvickhet. Därför ser jag nu alla avsnitt som hittills har gått en gång till. Och scenen där en gästande Ed Helms rullar nedför en jättelång trappa, den har jag sett uppåt en fem, sex gånger. Ja här ser ni ett fan of ye olde trapptrillning! När Mindy försöker sitta värdigt i en ärtsäck är det Papphammar på hög nivå och jag skrattar högt.

Jag gillar verkligen att hon dessutom är en kompetent yrkeskvinna och inte en klåpig Bridget Jones rakt igenom (inget ont om Bridget annars!). Hon förlöser barn och läxar upp manliga kollegor som går bakom ryggen på henne på samma beslutsamma sätt. Scenen där hon stolpar upp till de holistiska flum-barnmorskorna (som spelas av de indiefilmskapande bröderna Duplass) och skäller ut dem efter noter är en favvoscen.

Antydan om att det kommer/borde bli något mellan den oförskämde och bittre kollegan Danny (Chris Messina) och Mindy håller spänningen uppe, och vi kan bara hoppas på att de har vett nog att dra ut på det några säsonger (tänker på Julias will they or wont they-resonemang angående New Girl och hur spänningen ofta försvinner ur serien när paret väl fått ihop det). Tills dess har Mindy det nog inte jättetråkigt då bland annat Bill Hader, Seth Rogen, BJ Novak och Ed Helms (Mindys kompisar i verkligheten) spelar hennes olika dejter.

Det är ett par saker jag inte gillar: piloten, pratet om vikt (även när det görs roligt som här), att det trots kul biroller nästan bara är så där fnitterkul i scener med Mindy själv och en scen var direkt hemsk: då Mindy byter ut sin galna härliga knallröda paljettklänning till en svart urringad liten svart bara för att (den ofta lite för taskiga) Danny insisterar på det innan de ska på dubbeldejt. Väldigt Sova med fienden.

Serien har fått blandade reaktioner men mest beröm och de flesta anser liksom jag att The Mindy Project kanske började trevande men att den bara blir bättre.

Kaling har annars fått kritik för att hennes författarstab består av vita män. Ja, för bara för att hon är kvinna av indiskt ursprung så är det tydligen framför allt hon som ska få skit för detta, inte så mycket de vita männen som anställer de andra vita männen, de behöver tydligen inte få uppmaningar om att tänka på mångfald. Jämför med Lena Dunham som också tydligen har större ansvar än alla andra i the biz att ha med karaktärer som inte är vita.

Lilla multitaskande underbarnet Kaling har också skrivit en bästsäljande biografi och har en charmig blogg om sig själv, The Concerns of Mindy. Här berättar hon om sin kärlek till kristallkronor (»buying one is like looking for a dope necklace for your ceiling« ) och hon försvarar sitt köp av soffkuddar som tillsammans stavar ordet L.O.V.E: »Yeah, it spells love. Yeah, I’m a fan of love. You want to give me shit for publicizing my love of love. Fine, go ahead, mean fascist.«

Kaling berättar i bloggen apropå att skriva manus för The Office att det är ett litet helvete att skriva för en annan förlaga: »there’s legions of smug Anglophilic acquaintances and reviewers who couldn’t possiby stand to live in a world where anyone might deign to remake their beloved British show.«
(Aargh! Träffad! Innan jag blev blixtkär i US-versionen förstås.)

Är inte det avväpnande så säg! Kalin erkänner därefter utan omsvep att hon var tvungen att se brittiska The Office textad, för hon förstod inte 30 procent av språket.

Jag hade velat påstå att jag har en girl crush på Mindy Kaling om det inte hade varit för att hon sagt:

»I hate it when people say »girl crush«.  No one’s gonna think you’re a lesbian if you just say crush.«

Visst är det klart! Will Ferrell ska bli bofast i The Office

2011-04-28  

För en månad sedan, under den första Comedy Central Comedy Awards-galan, sa Will Ferrell något som fortfarande – eller snarare faktiskt alltmer – får mig att hoppa jämfota inombords av upphetsning.

Redan i januari hade han accepterat fyraepisodersgiget i The Office, för att göra avhoppande Steve Carells sista avsnitt till en riktig finalfest, två gamla fratpackkompisar emellan. Han hade själv bara bett att få göra ett gästspel, det var produktionsteamet som frågade om han inte kunde tänka sig att vara med i fyra hela avsnitt. Ferrell älskade pitchen och tackade ja direkt.

När Ferrell på Comedy Central-galan berättade detta för Entertainment Weekly ställdes genast följdfrågan om eventuell fortsättning nästa säsong, och Ferrell chocksvarade »Yeah, it’s a full time gig«, varpå en källa nära Ferrell bekräftade att han verkligen håller på att göra rent i kalendern för den åttonde The Office-säsongen.

Resten av EW-artikeln ignorerade jag, för där dementerades förstås scoopet av andra, också »närstående källor«, och Rainn »Dwight Schrute« Wilson förkastade det med ekonomisk logik: »Alla fattar att han inte kommer att stanna kvar, han gör ju 20 miljoner dollar per film…«

Men nu har ju hälften av Ferrell-avsnitten sänts – det tredje av fyra går i kväll – och jag måste säga att det är först nu jag börjat känna mig lyckofebrig över blotta möjligheten till en Ferrell-fortsättning.

Allt detta är ju helt avhängigt allmäntillståndet hos The Office, och den sjunde säsongen har till viss del kylts ner av en känsla av uppgivenhet – eller åtminstone en uppgivenhet i hur fans, kritiker och tevebloggare upplevt säsongsinledningen.

Själv skulle jag vilja vända på det där. Den mycket speciella stämning som rått under sjundesäsongen har onekligen en utgångspunkt i att Steve Carell redan förra sommaren bekräftade att han inte skulle förlänga sitt kontrakt efter säsongens utgång, vilket många förutsatte vara ett likhetstecken med att hela serien skulle läggas ner – och vilket möjligen också påverkat seriebygget rent temamässigt.

Men det finns kvaliteter i att man under säsong 7 har tonat ner long-arcen och byggt desto mer på avsnittskorta stories, vilket har bidragit till den där »uppgivenheten« för alla oss som haft kvar den sedvanliga long-arc-kalibreringen i The Office-balansnerven. Jag har efterhand tagit säsongen till mitt hjärta just på grund av detta: där har funnits en sällsam innovationsstyrka i det kortare historieberättandet, och jag har gillat att så många av avsnittsstorysarna byggt på inte bara denna ständigt överraskande comedy-kreativitet utan också på så mycket värme och hjärta.

Inte minst som den bärande long-arcen som ändå funnits varit så saltat känslofylld: Amy Ryans återkomst som Holly, och att hon och Michael återförälskade sig i varandra. Vilket otroligt hångel-på-kontoret-avsnitt för ett par veckor sedan! Och så underbart det spårade ur när Michael hastigt och lustigt under ett möte med alla hade genomfört att tre kontorsskrubbar på kontoret skulle vara tillgängliga för snabba samlag – först var det bara en skrubb, sen kom han att tänka på Pam och Jim, och sen några till… Ett sådant typiskt Michael Scott-hjärnsläpp – att bara för att han plötsligt identifierar några personer på kontoret som, liksom han själv och Holly, möjligen, möjligen skulle kunna tänkas vilja ha sex på jobbet någon gång, så infinner sig genast den totalt tanklösa icke-logiken att tre smårum måste reserveras för detta. Som om tre samlag verkligen skulle pågå på arbetstid samtidigt!

För att återvända till den speciella säsong 7-känslan så handlar den också om att man, oftare än under tidigare säsonger, fått den där känslan av att alla som jobbar med The Office verkligen älskar att göra det, och fortfarande förmår få varandra att växa lite varje dag på jobbet. Och detta helt utan att något enda avsnitt förfallit till den där interna produktionsteam-nostalgin, där humorn sätts på undantag och vår kärlek till karaktärerna strippas ner till lägsta gemensamma nämnare-nivå, som nästan alltid infinner sig när långkörare börjar saktar in (och som exempelvis gjorde inte bara sistasäsongen av Friends otittbar utan också påverkade sluttampen av Frasier på ett rätt förskräckande sätt).

Men så är ju detta inte heller slutet för The Office. Serien förnyades alltså, om än högst oväntat, för en åttondesäsong tidigare i vår och när Will Ferrell trädde in i handlingen för tre veckor sedan både nåddes ett säsong 7-känsloklimax och infann sig en stark förnimmelse av nytänt avstamp.

Faktum är att rollen som Deangelo Vickers, den nye kontorschefen som just kommit in för inskolning hos den avgående Michael Scott, redan är att betrakta som en av Ferrells både roligaste och märkligaste roller. Där finns alla hans trademarks, till och med den usle falsettwailaren från pratshowerna, men ändå i en helt unik och outgrundlig rollpersona som pendlar mellan kusligt fascistoid sociopati (som när han utser Andy Bernard till »kontorets funny guy« och hetsar honom att spela apa, hälla hett kaffe över brallorna, »drink the soap, drink it, ha ha ha!«) och lobotomerat hjärtlig prestigelöshet (som när han tar hela kotoret till hjälp i mötesrummet för att försöka lära sig vara rolig i offentliga sammanhang).

I de allra bästa scenerna är det väl kanske ändå karaktären Will Ferrell som tar över. Liksom även Steve Carell ställer han sig framför sin rollgestalt och alltihop förvandlas till en klassisk Frat Pack-dubbelakt, minst lika rolig som allt de gjorde ihop i Anchorman.

Jag tänker då förstås på den ljuvliga inledningsscenen där båda väntar på varandra i baren men inte fattar att den andra är den de väntar på, trots att de – några meter ifrån varandra – ringer varandra, och ursäktar sig inför varandra för att de måste ta samtalen.

Och sedan när de i en känslomättad scen drabbar samman i en enorm manskram, den kanske roligaste man sett, i det att Carell greppar Ferrell bakifrån varpå de gemensamt, från ett ganska distanserat och kallt utgångsläge, varvar upp värmen och kommer varandra allt närmre i ett sentimentalt peptalk (jag kunde inte låta bli att låta en stillbildstriptyk från denna scen illustrera hela denna text).

Och hade inte tårarna kommit förr så flödade de när Dundies-galan i förra veckans episod fortsatte med efterfest på kontoret och slutade i en magisk hyllningslåt till Michael, med Darryl bakom elpianot och hela personalen i en fantastiskt arrad sång med alternativ partytext till snygga Seasons of Love från Jonathan Larsons musikal Rent.

Två avsnitt återstår av säsongen, i kväll och nästa torsdag, båda med Will Ferrell och Steve Carell tillsammans. Det är en absolut humorhöjdpunkt denna tevevår. Och nu börjar jag på allvar våga tro att Ferrell faktiskt tar över chefsjobbet på heltid i säsong 8. Han har gjort tillräckligt med tillfällighets-cameos i teveserier nu – Eastbound and Down, 30 Rock, Tim and Eric’s Awesome Show Great Job!. Det är dags att göra det på riktigt, hela vägen. Och Diangelo Vickers är en absolut drömroll, som han redan satt med både metahumor, sociopatisk kuslighet, mänskligt djup och smärtsam genans. Det vore faktiskt bara ofantligt smart av Ferrell att utveckla Diangelo till vad som kan bli hela hans karriärs kreativa clou.

Och han skulle ändå lätt kunna göra minst en Hollywoodfeature nästa år. Bara under 2010 orkade han ju med tre stycken (Date Night, Despicable Me och Dinner for Schmucks).

Så – ja! Jag tror att Ferrell och NBC kommer att mötas ekonomiskt, förmodligen utan att NBC behöver tänja alls lika hårt på sina ramar som Ferrell på sina. Och just The Office-organisationen har sedan tidigare utvecklat ett visst mästerskap i att tänja produktionsschemat, inte minst i form av att korta avståndet mellan inspelning och sändning och experimentera med fler tillfälliga säsongspauser – vilket visserligen varit en öm punkt ibland, i fråga om tittarsiffror, men som knappast skulle kunna skada en sådan ostoppbar tour de force-säsong som en Will Ferrell-signatur skulle innebära.

Och varför skulle NBC ha beslutat om förlängning om man inte hade åtminstone ett underhandsbesked från Ferrell? Alla fattar att The Office skulle sjunka som en sten, helt enkelt bara inte fungera, utan en storstjärna på chefspositionen. Endast en Will Ferrell skulle få NBC att vilja ha en fortsättning post-Michael Scott.

 

Älskade Phyllis!

2010-09-08  

Ibland sätter jag ihop en fiktiv familj av tevekaraktärer åt mig själv. För det mesta vill ha Jack Bauer som morbror och Samantha Jones som äldre kusin. Jack kunde lära mig om det hårda livet och hur man sköter det snyggast. Samantha kunde lära mig om hur man tar livet med en klackspark. Tänker att de är en bra mix.

Det pendlar lite där, ibland vill jag hellre ha Lafayette som kusin, ja, det kan variera lite. Förutom på en punkt:¬† Som älskad, nära moster vill jag ha Phyllis Lapin-Vance från The Office. Det ändrar sig aldrig. Det är ett faktum.

Phyllis. Jag älskar Phyllis. Hon är rar, omtänksam och känslig. Hon är moderligheten personifierad, men med en liten fräckis på sidan om.

Vi vet att hon bodde i ett »sorority«¬†under sina collegeår. Och det var inte, vilket Michael felaktigt antar, »den sortens för som inte kunde komma in på något annat och får bilda ett eget«.¬†Nej, Phyllis var, i sina dagar, en klassisk tjej med alla American Girl-attribut. Något som i dag syns mest på hennes moderliga ton, konservativa tantkläder och val av läppstift.

Alltså, i stort är Phyllis den enkla flickan från landet som vill väl och som värdesätter vänskap, särskilt mellan kvinnor. Men hon har också nog med självrespekt, trots att man kanske inte tror det vid första anblicken, att inte låta sig trampas på. Nog är nog för Phyllis. Hon må ta den ena smällen efter den andra men uträknad är hon aldrig. Trots otaliga förolämpningar från i stort sett alla. Karen säger att hennes parfym luktar begravsningshem, Angela säger att orange, som är färgen på hennes stickade tröja, är en horig färg, och Michael frågar om hon släppt sig på sitt eget bröllop.

Michael var förresten faktiskt hennes klasskompis i högstadiet. Ändå tar han varje tillfälle att beskriva henne som äldre än hon är. Kanske för att han någonstans vet att hon under sina tantkläder och sina glasögonbågar är tuffare än honom?

Antagligen.

För när det väl kommer till kritan är det Phyllis som står upp när de andra lägger sig. Hon erbjuder Dwight en hjälpande hand när han förgås av åtrå till Angela och hon utmanövrerar Angela ur party-kommittén när hon, trots allt, går lite för långt.

Men Phyllis är också en tuff säljare och en skvallerkärring av rang (och det är en kvalitet åtminstone jag värdesätter hos en moster). Det är hon som talar om för Karen att Jim antagligen fortfarande är kär i Pam, det är hon som gör bäst ifrån sig när det gäller att sälja papper bäst i en gå-ut-och-träffa-kunderna-tävling. Hennes förtroendeingivande sätt, och det faktum att hon tar sitt jobb på allvar, gör att kunderna gillar henne. Jag med.

Hon är ett föredöme för oss alla, ett bevis på att man kan lösa konflikter fredligt och ömt, men när det inte funkar så är det de hårda nyporna som gäller. Tough love!

Men ibland glimmar det till något elakt och avundsjuk i hennes milda små grisögon bakom glasögonbågarna. När hon får reda på att Jim och Pam dejtar igen påminner hon Pam om att hon inte kan koppla in fler säljsamtal till Jim bara för att hon¬†«råkar ligga med honom just den här veckan» och vid ett tillfälle kastar hon Post-it-notes i ansiktet på Angela och konstaterar att det fick allt tyst på henne. När hon gifter sig med Bob Vance snor hon bröllopsinbjudan rakt av från Pam utan att med så mycket som ett ord konstatera detta faktum.

Phyllis är stor.