Weird Science
Dags att släppa taget om Sons of Anarchy?

2013-11-01  

Denna text innehåller spoilers om Sons of Anarchy säsong 4 och 6.

Varje serie har sitt slut, ibland sker det långt innan det faktiska. Det blir som ett personligt avslut där ens bättre jag slutligen bestämmer sig för att strunta i dess motsvarighet. Det är då man har fått nog.

Jag kände så med Dexter redan efter säsong fyra, även om jag höll ut till det värdelösa, själlösa slutet och jag känner så nu inför Sons of Anarchy. Jag har helt enkelt tröttat på kollagen (som väl snittar på en fem, sex minuter vid det här laget) de repetitiva actionmomenten, blickarna som inte betyder något längre, alla bleka löften och våldet som bara blir mer och mer sadistiskt och förnedrande. Samtidigt som konsekvenserna oftast uteblir eller portioneras ut över ett par säsonger, och då har man redan glömt bort vad som föranledde dem. Ett problem som även gäller karaktärerna. Vart står Tara till exempel? Hennes överarbetade intrigerande för att ta sig ur klubben ter sig bara omständligt och lite löjligt.

Och Jax Teller, vem är han? Å ena sidan en filosofisk välgörare, å andra en grym våldsverkare utan någon som helst ånger. Ingen omöjlig ekvation visst, förutsatt att den ena sidan erkänner den andra. Jax Teller har tappat det djup, den komplexitet han än gång hade. Han väcker inte längre min nyfikenhet. Mystiken är borta, kvar finns bara en gangster som fastnat i ett mönster han själv verkat tröttna på. Detsamma gäller serien som helhet.

Till skillnad från andra tevegangsters som Nucky Thompson eller Walter White har Jax Teller slutat rannsaka sig själv. Plötsligt är det upp till tittaren att spekulera i vem han egentligen är och det är inte roligare än att fantisera om vilken anonym badguy som helst.

Det håller inte längre. Sons of Anarchy var länge en av mina serier jag längtade efter varje vecka. Jag trodde på den. Nu spelar jag hellre senaste Grand Theft Auto. Ändå så har det knappast saknats möjligheter till försoning. Som när Teller avslutar vapenaffärerna med irländarna och man tror att det har att göra med dåligt samvete (eftersom ett av deras vapen just spelat huvudrollen i en skolmassaker), men det visar sig vara enbart »en affärsfråga«. Eller när Jax plötsligt hamnar mitt uppe i någon slags bisarr pedofilring och löser det hela med att skjuta ledaren utan den konfrontation man hoppats på. Och som varit mer logiskt.

Jag stör mig på allt det här, men framför allt förvånas jag över hur man bara kan med att glömma bort – och tro att tittarna glömt bort – tråden Jax och Clay emellan. Vart tog uppgörelsen vägen? Det brinnande, brännande agget (som tidigare närt serien till stor del) har runnit ut i sanden. Kommer ni ihåg scenen från sista avsnittet säsong fyra. När Jax håller en kniv mot Clays hals. Allt det hat som byggts upp tillåts koka upp, men aldrig över. Vi tror att detta är slutet för Clay… men icke, han är kvar fortfarande, som en irriterande bifigur utan tydlig funktion. Och ja, jag vet att det finns skäl till att Clay finns kvar, Kurt Sutter ser alltid till att backa upp med skäl. Nödskäl. Men vid det här laget har skålen börjat rinna över.

Slutligen alla dessa pinsamheter. Scenen från fängelset där Clay tvingas ha sex med Gemma framför två vakter, från den ofrivilliga komikens värld, kommer vi minnas som en av tevehistoriens mest genanta. Mina fängelsekunskaper begränsar sig visserligen till amerikanska filmer med Van Damme eller Stallone, men till och med dessa ter sig högst realistiska i jämförelse med Charmings institution. Och sjukhuset ska vi inte tala om …

Fem avsnitt kvar på säsong sex, fem chanser att styra upp, göra om och rätt och allt det där. Fem försök till att få mig intresserad av avslutande säsong sju. Mitt sämre jag skriker: Kom igen nu!

»Those are the things that turn players into kings«

2012-09-26  

Ett appendix, apropå att jag småsågade förra veckans Sons of Anarchy (säsong 5, episod 2) – gårdagens tredje avsnitt var inte bara tillbaka på highway to hell, som jag förutspådde, utan kraschade genom broräcket rakt ner i de levandes skärseld.

Ett vansinnestätt avsnitt, inte minst vad gäller tajta dialogscener med inzoomade ansikten brännmärkta av fem år i djävulens lågor. De lågintensiva scenerna mellan Tara och Gemma var de bland de bästa jag sett Maggie Siff och Katey Sagal göra.

Men om någon skådespelare ska framhållas framför andra så är det Charlie Hunnam, som ju »bara« var en lovande brittisk skådis som fortfarande kämpade med klivet från hemlandet till USA (spelade skolpojkar i Panik i plugget och Queer as Folk, fick en roll i Cold Moutain efter Children of Men) när Sons of Anarchy började.

I tidningen Axess skrev jag, efter seriestarten, om embryot av hans rollgestaltning som Jax Teller:

»28-årige engelsmannen Charlie Hunnam är enorm i ›Hamlet-rollen‹, och så trovärdig som inskränkt våldskulturell kalifornier uppvuxen i ett MC-brödraskap att jag börjat ana en ny Heath Ledger i honom.«

Detta var på hösten 2008, Ledger hade gått bort den 22 januari samma år och snabbt nått status som (i den mån han inte haft det tidigare) en auteurskådespelare värdig jämförelser med Robert De Niro. Nog kände jag att en liknelse mellan Ledger och fysiska kopian Charlie Hunnam i det läget kunde avfärdas som lätt oseriös av många, men, som jag skrev – jag anade något. Bara anade.

Drygt fyra år efter seriepremiären har Charlie Hunnam vuxit många fler år än så, och föraningen vuxit till faktum. Han har en pondus, en mörk karisma så oemoståndligt balanserande mellan det gamla inre, oförstörda, idealistiska, och lagren på lagren av blodssvek, mord och fullständigt nedbruten moral. Sista tio minuterna av gårdagens avsnitt var det bästa jag sett honom göra, och det var filmiskt, episkt.

Eller som Pope sa till honom, i samma veva: »Those are the things that turn players into kings.«

Jag kan knappt bärga mig för vad som ska komma. Och då menar jag inte bara upplösningen av denna säsong eller hur Kurt Sutter tänker sig att bygga upp de avslutande säsongerna 6 och 7, utan lika mycket livet efter Sons, för Hunnam.

Av spoilerskäl går jag inte in på den extrembrutala actionnyckelscenen, lika outhärdlig som avslutningen av säsongspremiären för ett par veckor sedan.

Men det upplägget som Jax presenterade för Pope, den plan man såg flamma i brandskrift i hans ögon, lär bli något av det mest kusligt spännande vi får se på teve i höst.

Stora scener i stora serier

2011-09-08  

Läser nu på morgonen, i DN Kultur, Helena Lindblad om trenden med teater på film, och tänker att det där är mer intressant och faktiskt mer utvecklat i två av den amerikanska tevetablåns bästa dramaserier just nu.

Dels Rescue Me, som är djupt inne på en riktigt högstämd, högsträngad finalsäsong, där jag fortfarande knappt hämtat mig från förra säsongen – som jag länge var övertygad var ett dramatiserat delirium (!) men vars behållning till slut i alla fall var ett dramatiserat katharsis. Nya säsongen snubblar vidare mellan dysfunktionerna, mellan å ena sidan psykologisk skärpa och bottenlös tragik, och å andra sidan det där speciella Rescue Me-spexet som är ungefär som om Tarantino gjort en Spanarna på Hill Street-remake: ett kärvt kärleksfullt newyorksk machoarbetsplatsgafflande där kollegerna lever så nära inpå varandra att det mesta kommer upp till ytan – från interna konflikter och privat- och sexliv till skoj och tjafs om sport, dokusåpor, mat och sjaskiga sjukdomar. Ett långt samtal runt lunchrumsbordet som jag fortfarande minns med fascination och värme (från säsong 6) handlade om känslan av tillfredsställelse när man suttit och skitit på toaletten och bara behövt torka sig med ett enda papper… (Hittade inledningen av scenen på Youtube.)

Men, det jag gillar allra mest med Rescue Me är den där teaterkvaliteten, de där modigt långa scenerna som alltid börjar i en dialog men utmynnar i state of the art-monologer. Jag hyllade några sådana förrförra säsongen, och för ett par avsnitt sedan kom den starkaste sedan dess, när Chief Sidney Feinberg (urtungt och sorgset spelad av 82-årige Jerry Adler), som man för övrigt misstänker har drabbats av alzheimer, på lunchkrogen börjar berätta om sina känslor kring World Trade Center-katastrofen. Scenen kan ses här, och är dessutom bara en liten del i den gigantiska mosaik av känslobearbetningar av 9/11 som är seriens själ, hjärta och raison d’etre.

Den andra serien som återkommande har den här klassiska teaterkänslan är Sons of Anarchy, som hade en fullständigt fantastisk säsongspremiär i USA i tisdags. Först och främst var avsnittet ett skolexempel i hur man presenterar en ny säsongssetup: hur de släpps ur fängelset, kör förbi Hales byggprojekt på väg in mot stan, tas emot av den nye, Hale-handplockade gängspecialisten till sheriff, med i bildkant en udda figur på motorcykel (snabbt igenkänd som Ray McKinnon som gjorde den galne prästen från Deadwood… snart har halva Deadwood passerat Sons!), som senare visar sig vara en ny federal åklagare på seriös gängjakt, nu när han och FBI har en unik öppning i skärningspunkten mellan Kaliforniengängen, ryska maffian och IRA…

På ett mästerligt sätt får vi hela kartan utlagd framför oss, men samtidigt får även det relationspsykologiska frikostigt med utrymme – och det är här dialogmanuset är som starkast, i några sekvensierade scener mellan Jax och Tara respektive Clay och Gemma.

Och så avsnittets clou, Opies och Lylas symbolladdade bröllop som utmynnar i en av de där utdragna chockvändningarna som är något av Sons of Anarchys och Kurt Sutters signum – här var denna vändning, denna motordrivna pandoraask, så fruktansvärt bra att den direkt matchade de som tidigare utgjort seriens säsongsfinaler. Utan att avslöja något om vad detta handlar om måste jag ändå nämna den allra sista scenen: hur kameran glider från en död kropp och upp mot byggbolagsskylten… Känslan man får där är så magnifikt tillfredsställande. Trots att serien är tämligen komplicerad och man som vanligt glömt av en hel del under uppehållet lyckades denna premiär fånga upp allt, på ett helt sömlöst sätt, och ändå vara utformat som ett helt litet filmkonstverk i sig.

Och nu glömde jag att nämna de gripande nyckelscenerna med Unser. Och den sedvanligt geniala musiksättningen med Joshua James Coal War i centrum.

Detta var säsongspremiären upphöjd till genremästerverk i sig.

Storartad säsongsavslutning av Sons Of Anarchy

2009-12-04  

Sons Of AnarchyDen första säsongen av Sons Of Anarchy slutade med uppslitande inre konflikter, med att lojalitetsband inom mc-klubben, mellan familjemedlemmar och gamla vänner, tänjdes till bristningsgränsen.

I slutat av den andra säsongen är de interna konflikterna uppklarade och hoten kommer utifrån. Med inte en utan två machiavelliska ränksmidare ‚àí vit makt-opportunisten Zobelle och den skrupelfria ATF-agenten Stahl ‚àí¬†verksamma i Charming har The Sons hamnat mitt i ett nät av undre världen-politiskt dubbelspel. FBI, IRA, ATF, Mayans, nazister och gangsters har kretsat runt varandra med obönhörligt accelererande hastigheter, medan Sam Crow har gjort sitt bästa för att klamra sig fast vid varandra i stormens öga.

Säsongsavslutningen blåser undan fotfästet för dem allihop. Avsnitt elva och tolv¬†var besynnerligt slutgiltiga, och nu förstår man varför. De konflikter som vi trodde var säsongens bärande ¬†‚àí mellan Clay och Jacks, mellan mc-klubben och Zobelle ‚àí framstår nästan som dramaturgiska skenmanövrar när andra, mer lågintensiva, intrigtrådar får sina upplösningar med hisnande, omskakande oförutsägbarhet.

Sons Of Anarchy-finalen är helt enkelt det bästa som har sänts på teve i höst; en intrikat narrativ väv av stegrande spänning som fullständigt tar andan ur en.

Vitt hat i Charming

2009-11-06  

samcroLika kallblodigt effektivt som en knark- och vapenkriminell bikerklubb snärjer en hangaround tog Sons of Anarchy förra hösten ett psykologiskt strypgrepp på mig. Och släppte inte taget förrän efter säsongsfinalen – så svettigt spännande att jag var tvungen att gå ut och sätta mig i bilen efteråt, och bara… lugna mig.

Säsong 2 började strålande – inledningsvis satt man ju inte minst och väntade på att få se den första skymten av Henry Rollins, omtalad nykomling i serien, och åtta minuter in i säsongspremiären satt han där, tatuerad i vit kortärmad skjorta, i ett informellt rådslag på dinern. Ihop med sin chef, affärsmannen Zobelle (spelad av Adam Arkin, som jag varit svag för ända sedan han var Mandy Patinkins stabiliserande sidekick i Chicago Hope) som vill etablera sig i den bikergängstyrda Kalifornienhålan. Man har bjudit in Hale, den enda okorrumperade snuten i stan, min favoritkaraktär i serien för hans outröttliga, stenhårda integritet. Och när han hade fått in sitt kaffe pausade jag avsnittet för att hämta en kaffe till mig också – jag menar, Hale, ihop med Arkin och Rollins… här skulle mysas! Men jag hade inte mer än ¬†hunnit blanda in doften från mitt eget kaffe med diner-atmosfären i tevescenen innan säsongens första chock slog mig i magen.

Hale muttrar »jag vet vilka ni är, ni är vitt hat«¬†och lämnar bordet. Herregud. Det är USA:s största nynazistorganisation som kommit för att ta över stan. Och innan avsnittet är slut har de våldtagit gängets gudmoder, bossens fru.

Sedan har årets stora tevedramatiska ödeskamp ritats upp, avsnitt för avsnitt: mobilisering, bakhåll och närstrider, ett krig på liv och död, bikervåld mot nynazisternas hittills överlägsna psykologiska krigföring. Jax skulle kunna göra striden mer oviss, men bakbinds av att fortfarande vara underställd sin allt lynnigare styvfarsa, som tar allt mer ödesdigra felbeslut. Och halvvägs in i säsongen står varje avsnitt och skälver av både dödskamp och defaitism inte bara vad gäller det kriminella herraväldet utan in i minsta detalj, i varje rollgestalts eget vardagsliv av snärjda relationer, innersta önskningar och kringskurna valmöjligheter.

Jag har tjatat i halvannat år om att detta är nya Sopranos. Från början en liten chansning, kanske, men nu vet jag att jag har rätt. Premiärsäsongen var starkare än Sopranos första, andrasäsongen är precis lika stark som¬†Sopranos andra.

Hamlet på en Harley

2008-11-07  

Denna text finns publicerad i det nya numret av Axess.

Kulturjournalister älskade att kalla den ambitiösa HBO-serien The Wire för »episk krönika« (över Baltimores kriminalitet och sociala strukturer) och associera den till Charles Dickens.Och Sopranos liknades inte bara vid Mario Puzos maffiaböcker utan också vid Thomas Manns Huset Buddenbrook.

Så när det denna höst talas om »ett nytt Sopranos« – i fråga om Sons of Anarchy, en tevefiktion om ett kriminellt MC-gäng i norra Kalifornien – var det bara en tidsfråga innan även denna nya dramaserie skulle få en tung litterär referens att leva upp till.

Detta återkommande kulturkonservativa namndroppande utrycker en vilja att legitimera den traditionellt sett lägre stående kulturformen med ett jämförbart verk ur den högre. Och orsaken till att fenomenet blivit så frekvent – ingen ny seriös dramaserie utan en skamlöst blytung litterär referens – är att det finns fog för jämförelserna.

Det är inte bara övertända popjournalister som försöker övertyga äldre teveskeptiker om vilken finkulturell klass den bästa tevedramatiken numera kan uppnå, det är också en trend bland teveskapare att verkligen skaffa sig dessa klassiskt litterära anspråk. Blake Masters, mannen bakom Brotherhood (om en irländskättad Rhode Island-community med en tung kommunalpolitiker och hans kriminella bror i centrum), är så mån om att poängtera sin dramaseries Kain och Abel-tematik att episodtitlarna getts bibelversnummer som tolkningsnycklar. Och ungefär som en gång Hollywoodfilmen tog sitt stora kreativa och visionära »auteur«-språng genom att hårdplugga Freud och Jung handlar de nya, djupare dramaserierna om att teveuppdatera litteraturens naturalism, vars spännvidd från Zolas Thérése Raquin till Wilhelm Mobergs Utvandrarserie är ett segel som fångar upp sociologisk och samtidsskildrande vind och ger just litterär riktning åt The Wire, Sopranos och nu Sons of Anarchy.

Det är alltså ett ganska storslaget amerikanskt kulturprojekt som just nu formas via teveskärmar, en 2000-talets motsvarighet till hur Faulkner i sina Yoknapatawpha County-romaner under mellankrigsåren beskrev en amerikansk samtid med hjälp av både Shakespeare- och Nietzsche-motiv.

Och den litterära referens som klistrats på den sistnämnda serien, som hade USA-premiär på kvalitetsbetalkanalen FX i september, är faktiskt just Shakespeare.

Det är Kurt Sutter, en av författarna och producenterna bakom FX-mästerverket The Shield, som när han prövar de egna vingarna – eller den egna biker-läderjackan – bygger upp hela storyn kring en Hamlet-arketyp.

MC-gänget SAMCRO (Sons of Anarchy Motorcycle Club Redwood Original) har sin bas i en liten karg håla högt upp i norra marginalen av Kalifornien, ett samhälle som i det närmaste blivit en »gated community« under gängets mångåriga beskydd,och där de har även den fåtaliga lokalpolisen på avlöningslistan. Men de bedriver också vapenbusiness inne i Los Angeles och rivaliserar på liv och död med ett exil-mexikanskt konkurrentgäng.

Men detta är bara fonden för ett avgränsat, existentiellt familjedrama, som i sin tur symboliserar en amerikansk samhällsutveckling. Faktiskt snarlikt hur HBO-westernserien Deadwood skildrade det moderna amerikanska samhällsbygget ur mikroperspektiv.

Seriens protagonist, dess Hamlet, är MC-gängets unge tronarvinge Jax. Han har emellertid, efter att ha funnit sin döde fars frihetsmanifest från gängets grundande i det sena 1960-talets Easy Rider-anda, börjat ifrågasätta den nuvarande bloddrypande verksamheten under sin styvfars åldrade styre (28-årige engelsmannen Charlie Hunnam är enorm i »Hamlet-rollen«, och så trovärdig som inskränkt våldskulturell kalifornier uppvuxen i ett MC-brödraskap att jag börjat ana en ny Heath Ledger i honom).

Styvfarsan – brutalt kärvt spelad av Ron Perlman – är således seriens Kung Claudius, som lever ihop med Jax mor (vilket bäddar för de bästa äkta-sängen-samtalen sedan polischef Frank Furillo och advokat Joyce Davenport avrundade varje dags utmattande livskaos i Spanarna på Hill Street). Och modern oroar sig för Jax – men inte för hans själsliga välbefinnande, utan för att han ska förledas av faderns gamla idealism och inte klara av att ta över som alfahanne, och axla ansvaret för den organiserade grova kriminalitet som försörjer ett flertal tätt lierade familjer i det lilla samhället.

Dessutom har Jax själv precis blivit förälder, ihop med sin tungt drogberoende ex-tjej (spelad av Drea de Matteo från Sopranos), och babyn föds med hjärtkomplikationer och hopplösa framtidsutsikter.

Sons of Anarchy påminner om Sopranos inte minst i hur vardagen balanserar på en knivsegg som förblir halvt osynlig för rollgestalterna. Varje dag är egentligen ett vågspel, men merparten av de känslomässigt avtrubbade huvudpersonerna är så nedgrävda i den bedrägliga vardagslunken att de inte uppfattar ödesfrågorna de ställs inför.

Det är bara Jax, hans mor och hans styvfar som anar dem. Inte minst den alltmer hotade styvfadern, som grundat MC-gänget med Jax far men som nu distanserat sig fullständigt från den frihetstörstande idealismen (denna får i stället ett tragikomiskt utlopp i en av de äldre gängmedlemmarnas extraknäck som Elvis-imitatör på ett casino i Tahoe).

Den tuffa humorn är inte alls lika närvarande här som den är i Sopranos. Likheten ligger mer i det omsorgsfulla, långsamma berättandet, och därmed också i hur effektivt serien snärjer tittaren, nästan som en MC-klubb snärjer en hangaround. Redan efter en handfull avsnitt känns det omöjligt att ta sig ur Sons of Anarchys defaitistiska järngrepp. Och eftersom det är en HBO-liknande betalkanal som producerar den kan vi räkna med att den också kommer att få flera säsonger på sig att utvecklas – kanske till nästa Stora Amerikanska Teveroman.