Weird Science
The (not so) Incredible Hulk

2008-10-23  

De första tjugo minuterna av The Incredible Hulk (dvd-släpp häromveckan) gör allting rätt. Man betar snabbt av ett par obligatoriska hyllningar till teveserien: först flimrar Bill »David Banner« Bixby förbi på en teveskärm (han dog ju i cancer redan 1993 och kunde inte ställa upp), sen gör ur-Hulken himself, den hörselskadade muskelknutten Lou Ferrigno, en cameo som säkerhetsvakt (precis som i förra filmen, fantasilöst nog, och Ferrigno riskerar bli typecastad om han inte gör nåt snart).

Stan Lee gör sin sedvanliga cameo, efter Hugh Hefner-vitsen i Iron Man nu som törstig pensionär som trillar av pinn sen han plockat en muterad läsk från kylen. Joseph Harnells oförglömligt vemodiga pianoklink från originalserien smyger sig in på ljudspåret i en fin hommage (som dock får spö av Stewies peppade hyllning i Family Guy). Och till Betty Ross (Liv Tylers) ersatsz-pojkvän har man castat Ty Burrell, den monumentalt cyniske dystergöken som förgyllde Dawn of the Dead-remaken (och ensemblen i Kjell-hyllade Kelsey Grammer-sitcomen Back to You) vilket är totalt slöseri men ändå kul.

Så långt så många snyggt plockade nördpoäng… men sen? Edward Norton tog Zak Penns manus och skrev om det rejält, la till en hel del dialog och character development, som sen klipptes bort av Marvel som ville ha mer rajraj och mindre soul searching, kanske rädda att det gröna franchiset skulle bli samma dystra snacksoppa som Ang Lees försök (Nortons prolog, där Bruce Banner begår självmord på Arktis, antogs av nån anledning inte gå hem hos kidsen).

Resultatet är en blandad kompott. Edward Norton har hög lägstanivå men är märkligt dämpad, snudd på trist. Tim Roth som råförbannad och knögglig supermutant är rätt kul. Men eftersom filmens raison d’étre är att en sjukt stor grön snubbe ska MOSA så blir Norton och Roth bara biroller tills nästa CGI-fest kickar igång. Och även om det har blivit avgjort snyggare sen förra filmen så blir det aldrig mycket roligare än att se Spindelmannen och Sandman susa runt i den eländiga finalen till Spider-Man 3, medan Liv Tyler och William Hurt i vit lösmustasch står och gapar femtio meter bort. Det vill säga inte så kul.

Det är talande, och lite sorgligt, att filmens kanske bästa scen är Tony Starks korta cameo på slutet – Robert Downey Jr behöver bara dyka upp i bild så blir man påmind om hur smart, glassigt och underhållande en superhjältefilm också kan göras.

Så jag vete fan. Vad tyckte ni?