Weird Science
Canal Digital låter Ringaren i Notre Dame flytta in i ditt teverum

2009-12-02  

quasiboxI teori och hjärta är jag Canal Digital-kund.

Ändå är det på Boxers autogiro jag öser in pengar. Trots att jag är högupplöst-junkie och Canal Plus-fan, trots att Boxer bara har tre av elva Canal Plus-kanaler och utklassas med 12-0 i fråga om HD-kanaler, och trots att Boxer kostar mer än dubbelt så mycket per kanal.

Problemet är att jag vägrar bli sambo med det mest ökända franska missfostret sedan Ringaren i Notre Dame.

Sagem 101-ST.

Canal Digitals enda, två år gamla HD-PVR-box, en svarthuvad freakshow som på sätt och vis är ett tekniskt underverk: hela tiden återuppfinner den sig själv som utbudets buggvärsting. Varje gång Canal Digital lägger ut en ny mjukvarufix från de inkompetenta franska teknikerna så är den nedlusad med nya buggar, som likt ett virus muteras och förökar sig från firmware till firmware. Detta medan de stora originalbuggarna alltjämt sitter fast i hårdvaran (exempelvis att man måste ändra i ljudmenyn varje gång man växlar mellan surroundförstärkare och tevehögtalare).

Canal Digital-supporten har visserligen blivit buggproffs med tiden, börjat föreslå forumfinurliga workarounds och tragikomiska ingrepp: »Har du testat att skruva bort locket för att avlasta fläkten? Och vad du än gör, använd inte MyTV-menyn, och lägg inga radiokanaler i en favoritlista, och stäng absolut inte av boxen om du har en kommande spärrad timerinspelning, då raderas hårddisken!«

Men nu sägs även supporten ha gett upp, och standardiserat sina svar till det »prövat-omstart?«-osande »ta hem en installatör«. Och hemmabioforumen eldas på av konspirationsteorier: »Canal Digital har medvetet sänkt singalvärdena vid den senaste uppdateringen för att kunna skylla på mottagningen i stället för boxen!«

Så hur kan Canal Digital ha bäst kanalutbud men sämst boxutbud? Well, det hänger förstås ihop. Man maximerar vinsten på sin kärnverksamhet genom att minimera kostnaden för boxbihanget genom stenhårt upphandlade, bundna långtidsavtal. Jag tycker man ska kalla det vid dess rätta namn – long-cons.

Canal Digital borde göra helt om. Släppa alla tankar på 1900-talsidéer som cardpairing (som de sägs vara sugna på). Sno den jättelika boxmarknaden från nördarna. Man ska inte behöva ful-flasha en Dreambox eller NanoXX för att få ett par moderna HD-PVR-boxar att välja på.

En liten bit av Kina på soffkanten

2009-04-01  

För det första: jag avskyr franska Archos, som hamnat i nån sorts särställning på den svenska PMP-marknaden. Egentligen en superkompetent spelare, men den är så… officiös. Det känns som om Archos suttit i förhandlingar med 20 mjukvaruföretag, 40 patentförhandlare och ytterligare hundra rättighetsinnehavare, och säkerligen även med Sarkozy, hans 75-åriga interwebsminister och dennes moster innan de kunnat lansera sina modeller. Så när man väl inhandlat dessa överprissatta och blytunga spelare måste man börja hosta upp ännu mer pengar för normalfunktioner som är default i exempelvis koreanska Cowons spelare.

För det andra: jag älskar iPhone, men orkar inte med den som Portable Media Player. Att sitta och konvertera vartenda 20-minuters-Daily Show för att få in dem i en on-the-go-spelare känns värdelöst.

Slutsats: jag dras till den asiatiska marknaden. Koreanska och kinesiska mediaspelare. De har inga skrupler, inga läsbara manualer och framför allt inga begränsningar. De är garanterat plastigare, men nästan alltid också roligare, snyggare, bättre och billigare. Och ett mycket större tekniknördistiskt äventyr.

Min tidigare PMP-karriär finns sammanfattad här (gå vidare via Tavi-länken mitt i texten).

Vad som hänt sedan dess är att även min Cowon A3 dött, efter ett års närmast daglig användning. Efter att ha haft den usb-kopplad i 45 minuter klappade den ihop, och först då tog jag reda på att den har en välkänd bugg som gör att den kan klappa ihop om man har usb-kabeln i för länge…

Eftersom jag ändå älskat den här maskinen, och eftersom marknaden fortfarande inte har något bättre att erbjuda, vill jag inte helt ge upp den. Så jag skickade den på service och köpte en billigare tills-vidare-spelare i väntan på antingen en lagad eller en nästagenerationens Cowon.

Hade först bestämt mig för den nyare, mindre Cowon S9, med helt fantastisk OLED-skärm, men i motsats till A3 krävde den att man nedkonverterade vissa avi-filer till lägre upplösning. Det gick inte ens att i förväg veta vilka filer som krävde konvertering. I princip ännu jobbigare än en iPhone, alltså.

Så valet föll till slut på en kinesisk Ainol V6000HDA. 1 200 kronor inklusive frakt från Hongkong- och ebay-baserade Shamballa, som levererade den på mindre än en vecka.

Första intrycket var mitt eget breda leende i displayens spegelbild. Ainolen har inte bara samma skärmstorlek och upplösning som Cowon A3 (4,3 tum, 800×480 pixlar), utan gav mig en oväntad wowkänsla när jag slog på den och möttes av en testvideofil, en filmtrailer, i klockren, äkta 720p-upplösning! Något som Cowon A3 ännu inte, trots ett årslångt löfte, lyckats leverera utan svåra signalstörningar.

Men – 720p gäller bara i Real Media-formatet .rmvb… Och hur ofta orkar man konvertera en högupplöst mkv till rmvb? Bara att leta upp ett sådant udda konverteringsprogram lär ta lika lång tid som konverteringen i sig, som i sin tur antagligen tar längre tid än det tar att se filmen.

Men detta gör mig ändå på gott humör: Kineserna har helt klart slutit nån sorts deal med Real Player, vars logo dyker upp före och efter varje uppspelad videofil. Real har ju blivit stämda för sitt nya dvd-kopieringsverktyg, som de tvingats ta bort från marknaden, så nu är de i Kina och wheelar och dealar med Ainol, Onda och allt vad de heter…

Skärmen är inte i klass med Cowon, vars färgtryck och svärta är unik. Men det är heller ingen budget-TFT, utan en riktigt hyfsat responssnabb LTPS-skärm med helt okej färg och skärpa. Den är ställd i maximal bakgrundsbelysning i default, vilket gjorde att den lyste ljusgrått i svarta scener. När jag gick in i Settings och drog ner värdet från 4 till 1 blev svärtan bra. Däremot drar jag gärna upp den till maxvärdet 4 igen om jag använder spelaren i dagsljus.

Menysystemet är varken bra eller dåligt – det fungerar. Knapparna lär man sig snabbt att navigera med, tack vare smarta nedsänkningar i höljet – det är lätt att hitta rätt knapp även i mörker. Men av- och på-knapparna fungerar oerhört konstigt, det finns två stycken som man, verkar det, bör använda i nån sorts kombination.

Och när jag laddar spelaren är skärmen ibland på hela tiden, ibland inte alls, och i ingetdera fallet går det att se när den är fulladdad. Jag laddade den först två gånger i fem timmar, sen tre timmar per laddning, så som (jag tror) att det står i manualen. Batteritiden är helt OK, specifikationerna säger 5 timmar video och jag får ut åtminstone en bra bit över 4 timmar.

Tuffaste motgången var upptäckten att den inte funkar alls med Apple OS X. Usb-porten hittar den helt enkelt inte. Så jag får köra den över trådlöst nätverk mot min Windows-pc i stället. Men en roligare lösning är att använda slotten för microSD-kort. Förutom att man då får 8GB extra minne (utöver flashminnets 16GB), och att jag får ett svepskäl att göra ännu en lustraid i närmaste Kjell & Co-butik, är ju att man då kan föra över filer direkt från mac via minneskort och usb-adapter.

Någon engelsk manual följer inte med, så jag fick chansa utifrån en lustig Google Translate-sida när jag skulle uppgradera firmware – något jag, sjukt nog, bara tycker är kul. Lyckligtvis chansade jag rätt. Men uppgradering är inget nödvändigt, än så länge, det senaste firmwaret hade mest småfixar och inte det stöd för usb-port i Mac OS X jag hoppades på.

Som ni kanske redan utläst av denna överdrivet långa text gillar jag spelaren som fan. Den väger ingenting, både bild och ljud är utmärkt, och den utstrålar exakt den rätta ekvationen av teknologisk know-how och kinesisk kör-så-det-ryker-mentalitet för att jag ska gå i gång.

Men visst vill jag ha min Cowon A3 tillbaka. Och allra helst vill jag ha en ny Cowon-modell som kombinerar A3:ans upplösning och stora hårddisk med S9:an kolsvarta OLED-skärm. Visst måste det väl komma en sån till jul..?

// edit: Jag har gjort några viktiga korrigeringar angående skärmen – visst är den bra, men eftersläpningar och lätt hackande rörelser förekommer på en del avi-filer, i något högre utsträckning än med en Cowon A3 eller S9. Men det gör inte några filer ospelbara, och bara ibland lätt ur synk med ljudet. Men då räcker det med att pausa för att tajta till synken igen. //

Nu börjar blu-ray lockdown

2008-03-03  

bdlockdown.jpgOm man ännu inte hunnit köpt dubbel uppsättning blu-ray-spelare, och om man inte heller köpt en regionsfri spelare från Dvdirect.net, så hör det till blu-ray-konsumentens veckorutin att gå in på den ytterst behändiga, skandinaviska sajten Bluray.liesinc.net, som håller koll på vilka releaser i framför allt de amerikanska och europeiska blu-ray-regionerna som är fria respektive låsta.

Överst på sidan listas alltid halvdussinet senast adderade titlar, och det är på den man kastar ett dagligt öga för att hålla koll. Normalt sett, hittills, har kanske 80 procent av dem varit grönmärkta »region free«. Men efter blu-ray-lägrets seger över HD DVD verkar det som om det jag oroade mig för här redan har hänt.

Operation Region Lockdown.

Det är inte längre lika kul att gå in på Bluray.liesinc.net. Nästan alla titlar är röda, regionslåsta.

Får man fråga hur ni tänker göra? Köpa en amerikansk spelare, slå till på en regionshackad – eller hoppa över hela skiten?

Nu kommer Sony att regionslåsa och DRM-döda blu-ray

2008-02-28  

På Filmnyheterna.se i dag driver jag en, ur filmbolagsperspektiv, optimistisk tes om blu-ray, där jag bland annat målar upp ett vidöppet window of opportunity för filmbolagen att ta upp kampen med den illegala fildelningen.

Ett perspektiv jag utelämnar där (för att jag älskar tajta teser och hatar »å andra sidan«-retorikdödare) är att det finns en obehagligt mörk baksida med att det underbara blu-ray-formatet är just en Sony-styrd produkt. Vilket innebär att ett skräckscenario är precis lika troligt som mitt drömscenario.

Så, som companion-läsning till krönikan, eller som en Mr Hyde bakom ryggen på min Dr Jekyll-tes, följer här mardrömsvisionen:

arccos1.jpgOkej, så blu-ray vann formatkriget. Vad blir Sonys första steg på den nu omritade marknaden? Jo, Sony – som initierade DRM-rootkitet och en hel marknadsstrategi av idén om ospelbara cd-skivor – kommer givetvis att besudla blu-ray med java-jobbiga DRM-experiment. Kom ihåg att Sony (i samspel med Disney) är det enda bolag som fortfarande implementerar det vedervärdiga Arccos-skyddet på DVD-filmer – en filkorrumperande DRM-metod som gör discarna oläsbara för kopieringsmjukvara, men också oläsbara för ett stort antal dvd-spelare på marknaden, däribland till och med en storsäljande Sony-modell… Självklart kommer en Arccos version 2 att börja mixtra med våra nya blu-ray-spelare, i form av redan existerande BD+ eller något annat, och innan vi vet ordet av har Sony också låst in discarnas extramaterial i ett krav på nätuppkoppling (som var tänkt från början), och när vi kopplat upp spelaren mot nätet bryts uppspelningen eftersom Sony-servern känner av att vi spelar en USA-inköpt blu-ray-skiva i fel region…

Ty nästa stora grej för Sony gör blir förstås att börja regionslåsa blu-ray på allvar. Medan det helt regionsfria HD DVD-formatet ännu var deras rival på liv och död var Sony tvingade att göra ett stort antal titlar regionsfria. Men nu, som ensamma herrar på täppan, kan Hollywood genomföra sin regionsplan som den ritades upp och rutades in från första början.

Och så har vi plötsligt tagit två stora steg tillbaka i den teknologiska marknadsutvecklingen. Eller, rättare sagt, ytterligare ett stort steg mot alla förpackningsindustriella, fysiska medieformats död.

Och i kulisserna väntar ett revanschsuget Toshiba i allians med Microsoft för att få utdela ett dödande slag mot Sony – med online-streaming som vapen.

Den framtida kampen kommer att stå mellan Microsofts och Apples rivaliserande videokomprimeringsstandarder för högupplöst film-streaming. Och Sony kommer att, säkerligen framgångsrikt, vara underleverantörer till dem båda, av filmer och DRM-lösningar…

Eller vad tror ni?

Bisarr puckobox från Pause

2008-01-06  

skitboxen.jpgJag har känt mig obekväm med den kaxigt marknadsförda hemmabiobutiken Pause ända sedan de började anlita reklambyrån Åkestam Holst för att vräka ur sig tidningsannonser som såg ut som derivat från tidningen Wallpapers sena 1990-tal. Jag blir generad av hur hjärtlöst de försöker efterhärma en för länge sedan sjangserad pseudo-urbanitet. Symptomatiskt nog droppar en flashplayer-sås av loungejazzmuzak ner i skallen så fort man öppnar deras hemsida – ungefär som hos spekulativa designhotell och livsstilsinredningsbutiker.

Och detta – dålig smak och trendspekulation – är ju inget att hetsa upp sig över. Finns överallt, bara att försöka blunda.

Men under årets julrusch har Pause avslöjat sig som den svenska hemmabiomarknadens näst mest upprörande geschäftföretag (Stockholmsbaserade nätbutiken Technix är alltid ohotad etta). I samband med den senaste stora annonskampanjen – reklamarhumorhaveriet där Pause-butikernas anställda gick omkring utklädda till rollfigurer i diverse kända storfilmer – har Pause lanserat en »exklusiv box« med fem »utvalda filmklassiker i special edition-utgåvor« – och säljer den för 1 895 (ja, ettusenåttahundranittiofem) kronor.

Själva förpackningen är en uttryckslös Bookbinders-ripoff och filmerna som ligger inuti är plastiga svenska billighetsutgåvor av Saving Private Ryan, Sin City, Clockwork Orange, Matrix och Citizen Kane.

För det första är själva filmmixen plågsamt stil- och fantasilös. Varför inte ta hjälp av kända kritiker eller regissörer och seriöst tematisera eller missionera i filmvalen, om man vill uttrycka en cineastkänsla?

För det andra finns flera av de här filmerna dels i fantastiska blu-ray- och hd dvd-utgåvor, dels i amerikanska special editions med avsevärt högre kvalitet på alla nivåer – att Pause påstår sig vara en finsmakarbutik för huvudstadens hemmabiokonnässörer och samtidigt väljer ut de sämsta tillgängliga versionerna av i sin tur slumpmässigt framkrystade filmtitlar är ett präktigt självmål.

För det tredje är prissättningen upprörande ur flera aspekter: reklambyråns ansvarige formgivare medger på Grafiskt Forum att den färdiga, handgjorda boxen, inklusive filmerna, hade gått runt med en prislapp på drygt 1 000 kronor. Att Pause dessutom – i stället för att enkom använda den dyra men samtidigt värdelösa boxen som ren promotion och vip-freebie – slår på 800 spänn i ren vinst per exemplar är lika sjukt som att de över huvud taget har mage att erbjuda den till vanlig försäljning.

Pause har dragit ner brallorna på sig själva. Det var å andra sidan på tiden.

Dags för Day Break

2007-02-01  

Nick Halloways utlovade sajt med regionsfri streaming av återstoden av Day Break börjar bli färdig – men han undrar om han ska avblåsa den? I motsats till de inställda, streamade Kidnapped-avsnitten har ju de nya Day Break-episoderna tämligen omgående börjat dyka upp på fildelningsnätverken – och ryktesvis med överraskande god kvalitet. De streamade Day Break-avsnitt jag hunnit se på abc.com har också haft betydligt högre bildkvalitet än NBC:s Kidnapped-streaming, så avi-kvaliteten bör definitivt vara bättre än de ganska hemska Kidnapped-rippar som slutligen spreds P2P.
Å andra sidan bör de streamade originalen vara snäppet vassare, inte minst ljudmässigt.
Å tredje sidan går originalen inte att dra upp i fullscreen… och helt smärtfritt funkar streamingen bara med PC, inte i Mac, av skäl jag återkommer till om det blir aktuellt.
Ge mig gärna synpunkter. Inte minst om nån hunnit kolla avi-versionerna, vilket inte jag gjort. En sajt för originalstreaming kan vara uppe före helgen, om intresse finns.

Kungen är död, leve Kungen

2007-01-11  

Vad hade denna blogg varit utan det koreanska teknikföretaget Mobinote? Inte lika ofta uppdaterad, that’s for sure. Det är nämligen – som jag ju skrivit några gånger förut – tack vare deras sjutumsmediaspelare DVX-Pod jag hittat tiden och möjligheten att, hrm, »göra research«.
Men nu har den lagt av, efter två år, och till min stora förvåning är den fortfarande ohotad om man vill ha sjutumsskärm med full dvd-upplösning (720×480). Tog för givet att Archos sjutummare var åtminstone likvärdig, men upplösningen var bara hälften, bilden var pixlig och spelaren tog inte många tevefiler utan tidskrävande konvertering. Vilket förresten inte heller DVX-Pod gjorde efter sin senaste firmwareuppdatering, och inte heller Creatives videospelare.
Men när jag tills vidare körde teve i min iPod, och konverterade ner högupplösta filer till iPodens pluttiga 320×240, blev jag förbluffad över hur fin och tät bilden blev – och jag insåg att jag kanske inte skulle behöva sju skärmtum och dvd-upplösning. I stället inriktade jag mig på att hitta en spelare som sväljer så många filformat som möjligt utan konvertering, och med bästa möjliga skärm oavsett storlek.
Och fann Tavi 020, en magisk liten låda från Long Beach-baserade New Life Media – den enda fickvideospelaren som tycks utvecklad av folk som vet precis vad vi vill använda den till. Medan alla andra spelare verkar avsedda för knögligt konverterade dvd-filmer är Tavi 020 som gjord att bara trycka in tevefilerna i, direkt från Usenet och torrentsajter.
Och trots att den inte har högre upplösning än den största iPoden är bilden på den 3,5 tum stora skärmen avväpnande bra, lite som när man kollar gammaldags analog bildrörsteve och tycker att bilden är mjuk och skön i jämförelse med LCD-tevens digitala bild full av ryck och artefakter: där DVX-Poden med sin höga upplösning skapade blockiga färger och knixiga rörelser har Tavi-bilden ett njutbart flyt.
Dessutom är den bättre än DVX-Poden på alla funktioner: bokmärken, filhantering, ljud- och bildinställningar, batteritid (jag fick ut nästan 5 timmar av första uppladdningen). Den har 30 GB hårddisk, touch pad, FM-radio, podcast-RSS, stereohögtalare, rekordsnabb USB 2.0-överföring (20 MB/s) samt kompatibilitet med alla operativsystem. Och den vikbara laptopformen har bara fördelar: spelaren kan stå för sig själv på portföljen i knät under jobbpendlingen, eller på frukostbordet eller badkarskanten, och skärmen skyddas helt när den inte används. Den ligger också så perfekt i ena handflatan att jag slutat stänga av den när jag byter från buss till tunnelbana…
Däremot är de utlovade HDTV-upplösningarna och 5.1-ljuden som man ska kunna få ut ur spelaren via extern skärm och surroundsystem en liten bluff. Med följer ju bara en enkel kompositkabel, och när jag kollar med New Media Life visar det sig att de ännu inte lyckats få ut HD-kabeln på marknaden. (Bisarrt nog ljuger SweClockers i sitt omfattande test att de lyckats få ut högupplöst bild.)
Tavi 020 lär vara ohotad åtminstone tills iPhone når Sverige om ett knappt år, men kan klara även den konkurrensen hyfsat eftersom vartenda normaltankat teveprogram man vill föra över till en iPhone måste släpas genom en seg Quicktime-konvertering.
Inwarehouse har den för 4 290, förhoppningsvis hyfsat avdragsgilla, kronor.

SVT-scoop om HD-DVD!

2007-01-10  

Formatkriget är över! DVD:ns efterträdare heter Blu-ray, berättade Rapport i tisdagssändningen. Det konkurrerande formatet HD-DVD nämndes inte med ett ord, så man får anta att Rapport har fått information som ingen annan hört – kanske från den butikschef för Sony Center som intervjuades i inslaget (och han borde väl veta, eftersom Sony är ett av de företagen som bara står bakom Blu-ray, och inte HD-DVD).
Men i de inköpta bilderna från CES-mässan i Las Vegas skymtas faktiskt LG:s kombospelare i ett ögonblick – och på den, HD-DVD-loggan. Förvirrande! Vad ska tittarna tro?
Det hade kanske varit bättre att begränsa reportaget till Sony Center.

Fox släpper 24 till fildelare

2007-01-09  

Om nån undrar hur långt jag kommit med nya 24-säsongen skulle jag kunna svara: precis så långt som Fox gett sin tillåtelse till.
Vilket innebär 11 minuter in i episod 5.
Vilket faktiskt också innebär att Fox, i synnerhet i fallet 24, uppmuntrar fildelning; och att det inom de stora amerikanska mediakoncernerna gnisslar värre än någonsin mellan teve- och filmbolag.
Allt fler i tevebranschen lovordar fildelningen och dess effekter. Tidigare har detta oftast fokuserats på nedlagda serier som fått en andra chans tack vare en långvarig P2P-hype, men faktum är att Fox nu – i praktiken – implementerar piratkopiering i sin marknadsföring.
Sommaren 2004 hyllade jag på flera håll en fantastisk Mike White-sitcom på Fox, Cracking Up, som sorgligt missförstådd lades ner efter sex episoder. Och kanske var det för att jag var från Sverige och »ofarlig« som marknadsföraren på Fox (en stor Mike White-fan) fick för sig att vara så frispråkig med mig. Han hyllade nämligen fildelningen, och webb-communities som Television Without Pity, som det bästa som kunde hända en annars stillastående bransch, och han sa att »vi jobbar mer med fansen än någonsin, lyssnar på dem, och vill ge dem något tillbaka«.
Men det som verkligen gör sig påmint i dag är att han hoppades att Cracking Up skulle få »ett långt liv på nätet«. I all anspråkslöshet ett mäktigt uttalande inför en journalist: en företrädare för ett stort mediabolag som uppmuntrar piratkopiering av en egen serie!
Förra veckan släppte Fox en promo-dvd med de fyra första avsnitten, samt akt 1 av episod 5, till den amerikanska pressen. Och medan filmbolagen initierat allt rigorösare restriktioner vad gäller tittkopior till media så gör Fox precis tvärtom. Och många bedömare tar för givet att Fox räknar in spridningen på P2P-nätverken som ett konkret delmål. Vill man skapa hype kring en ny säsong av 24 så har det i dag blivit självklart för Fox att inte bara använda sig av journalister. I stället skapar man en hardcore-fan-hype i flera led: dels har man släppt ett flertal klipp som visas på allt från tv.com till YouTube, dels är jag övertygad om att man njuter av att se promo-dvd:n läcka till fansen och göra dem än mer högljutt fanatiska.
Inledningen av nya 24 har, efter en tveksam första halvtimme, varit strålande, och jag antar att jag inom kort börjar närbevaka serien lika nördigt som jag gjorde förra året. Fox har mig i sitt ledband.

Så dödar man ett teveprogram

2006-11-08  

Gillar man ny teknologi och gadgets och grejer finns det numera nästan lika mycket bra specialiserade teveprogram att hålla koll på som bloggar och hemsidor. Precis som jag RSS-lusläser sajter som Engadget kan jag inte hålla mig ifrån teknikteveprogram som amerikanska Attack of the Show och engelska Click.
Men allra bäst har jag tyckt om The Gadget Show på engelska Five, inte minst eftersom programledarna haft ett så stort specialintresse för projektorer, högupplöst teve, små videospelare och en massa annat som tangerar min lilla weirdscience-värld – och för att de verkligen har kritisk koll på grejerna de testar.
Säsongen i våras, den femte i ordningen, var The Gadget Shows mest framgångsrika hittills, med kraftigt växande tittarsiffror. Då träder Five fram som klockrena klåfingerskarikatyrer av gråkostymerade tv-exec’s: »Oj, kan vi få så här stora tittarsiffror för ett litet teknikprogram, jesus, då ska vi göra det ännu större i höst!«
Med följden att The Gadget Show just nu är bland det sämsta som finns i genren. Five har nämligen hittat på att tekniknördarna som leder programmet ska vara nån sorts reality-showare och komiker i stället. Så samma personer som i våras satt i tevesoffor och nördade med fjärrkontroller och finesser testar i dag tvättmaskiner nakna i Londons parker, knackar på hos pensionärer för att visa digitala fotoramar, testar survival-utrustning ute i vildmarken och – i veckans vidriga avsnitt – reser till Norge för att köpa »lokala delikatesser«, ett inslag typiskt utgjort som en »utmaning« (en programledare får bara använda kontanter för alla kostnader, medan den andre endast får använda teknikprylar). »Reality slash challenge«, som Five förmodligen kallar formatet numera.
Men man kanske inte ska klaga. Det närmaste nån svensk kanal kommit den här boomande formen av television är ju Äntligen hi-tech med brorsorna Schulman… vars varteviga avsnitt gick ut på att koppla in ett trådlöst nätverk och dra i gång en självgående dammsugare eller gräsklippare.