Weird Science
Kostcirkeln är sluten

2008-09-25  

Sverige översvämmas av svenska dokumentärfilmer. Eller närmare bestämt: tack vare Folkets bios och Folkets Hus och Parkers digitala biografer visas det allt fler dokumentärfilmer runt om i landet. Inget fel i det, tvärtom – jag älskar dokumentärfilmer.

Verkligheten ger ju som bekant bättre, mer fantastiska historier än en stab av filminstitutssponsrade manusförfattare. Se bara på några av de filmer som släppts hittills i år: Maggie vaknar på balkongen, En enastående studie i mänsklig förnedring, Bedragaren, Mio, Necrobusiness. (Den senare, kan jag som östeuropé berätta, är ett exempel på att en grävande journalist kan slå ner spaden var som helst bakom den forna järnridån och plocka fram de mest osmakliga historier om vad folk gör för att tjäna pengar i tokkapitalismen som frodas.)

Problemet med dessa filmer är att de i ibland ser rent jävliga ut uppblåsta på vita duken. Det gäller paradoxalt nog inte den mobiltelefonfilmade studien i förnedring eftersom alla pixlar ger mer djup än den platta digitala bilden dv-kameran ger.

En film ni inte fick se på bio i år är Bigert & Bergströms Den sista måltiden/Last Supper. I den berättas historien om den sista måltid som ges till dödsdömda – historia, myter och traditioner i olika delar av världen – genom intervjuer med fångvaktare, forskare, före detta fångar och kockar.

För ett par år sedan visades Den sista måltiden som en installation: »Biosalongen« var då byggd som vittnesrummet framför en dödskammare och publiken såg filmen som genom ett envägsfönster. Och tidigare i år släpptes den i årets snyggaste dvdfodral, som en måltidsbricka i metall.

Men det är inte bara ämnet som gör Den sista måltiden till en kanondokumentär, det är ju sällan det, utan hur Bigert & Bergström valt att berätta filmen.

Filmens röda tråd upprätthålls av den tidigare fängelsekunden och kocken Brian Price, som tillrett över 200 sista måltider i Huntsvillefängelset i Texas, och Den sista måltiden är upplagd som ett matlagningsprogram – bara ett av många igenkännliga vardagsting som vänds upp och ner i filmen och antar lätt perversa drag – där vi får följa hur Price återskapar en fånges sista måltid. När Price tillagar djupfriterade lökringar – kameran i matlagningsprogramsvinkel snett uppifrån – berättar han hur det alltid får honom att tänka på Old Sparky, den elektriska stolen. Nej, inte direkt Kock-Tina.

I en tid då vem som helst tycks tro att det enda som behövs för att göra en dokumentärfilm är en en dv-kamera och ett lämpligt intervjuoffer »i sin naturliga miljö« är Bigert & Bergströms noggrant utförda animationer och objekt en fröjd att se på. Som när de berättar om halshuggningen av personer som Mary Stuart (pöbeln försökte dricka blodet i helande syfte!) medan två händer diskar rent tallrikar med motiv på de historiska personligheterna. Eller de nedsölade kalsonger som hänger på tvättlinor, där »Calvin Klein« på vart och ett av underplaggen bytts ut mot namnen på alla som har avrättats i Texas de senaste decennierna.

Men också deras lösningar av intervjuer, där vanliga »talking heads« faktiskt blir snygga genom att personen alltid sitter centrerad i bild, med en måltid framför sig. (Och det blir lätt obehagligt när en enda person inte har dignande fat framför sig, utan bara en fimp på en tallrik). Inget av det där som jag kan bli så irriterad på i vissa andra dokumentärer, där intervjuoffret skall vara»naturlig« – steka ägg på hemmaspisen eller sitta med badhandduken framför poolen om han är simlärare. Och så skakar dv-kameran till och lite matos väller över bilden. »Det blir ju bara mer verkligt«.

Nej, det stör.

Här är i stället formen genomtänkt, ända ner till klippen. De görs som wipes där bilden åker uppifrån och ner – och ger en omedelbar association till giljotinering. Det enda som verkligen stör mig i formen är musiken (signerad Jean-Louis Huhta, Carl Michael von Hausswolff med flera).Måste verkligen alla konstfilmare använda samma »atmosfäriska« ljud för att fylla upp installationsrummet? Kan de i sådana fall inte se över ljudet till eventuella dvdutgåvor? I det fylliga häftet som medföljer filmen står det något om att ljuden följer människans hjärtslag – för att ibland hoppa till som av en elchock (det är också de enda gånger soundtracket verkligen känns relevant).

Och, förresten, om någon undrar över eventuella politiska ställningstagande för eller emot: Tillbaka i Arkansas, USA – efter filmens resa från Tokyo till Filippinernas över Bangkok Hilton, Sydafrika och Texas – ber en efterbliven dödsdömd pojke om pekannötspaj och glass innan han skall avrättas. Men han äter inte upp glassen.

»Varför äter du inte upp glassen?« frågar fångvaktaren.

»Jag sparar den till i morgon«.