Weird Science
»Fiolin-Alexanders« slasherpsykopat den verkliga festivalrysaren

2009-05-17  

Jag har sett sammanlagt kanske tio minuter av årets melodihullaballoo, vilket har gett mig mer än min beskärda del av hysteriska, närmast desperata framträdanden som snarare än att lyfta fram låtarna verkade vilja dölja dem. Men jag ska inte basha festivalen baserat på dessa korta stunder av förbizappande. Däremot lyckades jag höra det vinnande norska bidraget ganska exakt en och en halv gång, och det har redan satt spår i mitt inre.

Nej, jag ska heller inte basha den där unge, entusiastiske sångaren – men när en vän påstod att »Norge svängde« kunde jag inte låta bli att undra om det bara är jag som hör att detta är en riktig skräcksång?

Så har det i alla fall känts de gånger som låten ploppat upp i mitt huvud under det senaste dygnet – den har inte fått mig att vilja svänga lite extra med kroppen, utan snarare framkallat kallsvettningar och ångestkänslor. Och det handlar inte om att låten bara inte är min kopp te; den är ju uppenbart en audiell skräckfilm i miniatyr.Faktum är att känslan är exakt densamma som när jag råkat komma rakt in i nån adrenalinpumpande slasher på femman en sen kväll, och olustiga mordscener gjort sig påminda dagen därpå.

Låttexten berättar delar av historien; om ett stormigt förhållande med dagliga gräl, som övergått i ett besatt sökande efter den här tjejen – och »I don’t care if I lose my mind / I’m already cursed«. Men musiken, för att inte tala om Alexander Rybaks maniska skådespel, kompletterar: detta är den ultimata stalker-schlagern, kanske den hittills trallvänligaste seriemördarvisa som kablats ut via eurovisionen. Glimten i Rybaks ögon, till synes lika »positivt desperat« som blicken hos dödskära tonåringar eller den ansträngda strupen hos en melodifestivalartist med mer koreografi (och pyroteknik) än låt, är ju i själva verket uppenbart psykopatisk. Hans rollfigur kunde lika gärna svänga med en yxa som med en fiol, alltjämt med samma galna leende.

Körtjejerna med sjuttiotalsklänningar som dyker upp på scenen ska med all sannolikhet vara två av hans offer i den ständiga jakten på drömflickan. Kommer han att finna henne, eller har han rentav redan tagit hennes liv? Var hon det första offret, ett oöverlagt dråp som gjorde att det brast i huvudet på honom, och skickade ut honom på bärsärkagång med vässad fiol och hjärtat på kavajslaget? (»I don’t know what I was doing / when suddenly we fell apart«.)I åtminstone det ena av de framföranden av låten jag såg var det dessutom så fruktansvärt tydligt i solo-fiolandet efter andra refrängen, då tokleendet för ett ögonblick bryts av en nästintill hatisk, obarmhärtig blick. Refrängerna framförs med ett känslokallt, metalliskt ylande som görs ännu obekvämare av de visuella associationerna till någon ond, väst-beklädd buktalardocka med Dexter-frilla. Jag vill rentav påstå att själva ackordföljden i refrängen säger att det inte finns något lyckligt slut, bara en hopplös jakt på ett ouppnåeligt mål; ingen tröst förrän i döden.

Faktum är att jag är ganska säker på att den där tokiga fiolslingan vuxit fram ur en improvisation på knivstickstemat från Psycho.

Herreys-cover av Divine Comedy i engelsk teve

2007-05-09  

BBC:s kulturmagasin The Culture Show brukar tuffa förbi som ett pålitligt men ganska ointressant gammalt tåg – det är alltid trevligt att sitta ner mellan ett par stationer, ta en kaffe i restaurangvagnen och glo meditativt på terrängen, men om man missar det så springer man inte direkt efter tåget för att hoppa på.
Frånsett söndagens upplaga, då, som inte minst överåriga Manic Street Preachers-fans rusat sig rusiga efter på nätet de senaste dagarna – Manics gjorde ett »unikt« liveframträdande i slutet av programmet. Hur tråkigt som helst, kan meddelas.
Däremot häpnade jag över ett långt inslag med Neil Hannon (The Divine Comedy), som på ett strålande snyggt sätt guidade oss genom Eurovision Song Contest musikteoretiska historia, och plockade ut sina egna favoritelement: det typiskt franskschlagriga virveltrummekompet som introducerades i France Galls bidragslåt 1965 (av Serge Gainsbourg), den catchy melodiositeten i israeliska Milk & Honeys Hallelujah från 1979, melodifestivalesperanton som förenat Europa med en massa »utter jibberish«-nonsensord (och här gjorde han en bisarr, snabb akustisk cover på Herreys Diggi-Loo Diggi-Ley!) samt slutligen den esoteriskt flyktiga folksångstrenden, som han härmade genom att ta bort mellantonen i ett treklangsackord (»så man inte vet om det är moll eller dur«) och improvisera en flummelodi i ordlös falsett.
Och så, slutligen, framförde han en specialskriven låt (med titeln Trafalgar, som en lagom usel ABBA-blinkning) med alla dessa element inbyggda.
Låten ska, enligt programmet, gå att höra på bbc.co.uk/cultureshow – jag har inte lyssnat själv, och känner jag de galet digitalprovinsiella britterna rätt går det inte att lyssna på låten utanför deras inkrökta örike.
Men i så fall behöver ni inte sörja, av samma skäl som jag inte orkat kolla om filen går att spela… det var ingen vidare låt.
Däremot undrar jag om jag någonsin sett ett mer underhållande inslag i ett kulturtantteveprogram.