Weird Science
Att leka är ingen konst, men att sluta…

2012-05-25  

Det är den tiden på året då man säger hejdå till teveserier. Vissa tills i höst, vissa för alltid. Den här våren har dramerna inte riktigt velat gripa tag i mig. Många har hållit en jämn och hög nivå (Good Wife, Fringe) men ändå inte riktigt gröpt ur mitt hjärta med slö sked som tidigare. Annat har jag »tittat av« nästan som en läxa, väl medveten om att jag i efterhand kommer att se det som förlorad tid. Gjorde också under vintern det närmast fatala misstaget att se om hela Deadwood, vilket får ses som tämligen orättvist mot vilket drama som helst som möter näthinnan därefter.

De senaste två veckorna har det ena dramat efter det andra vinkat hejdå. Kort avrapportering följer och ja… – SPOILERS GALORE.

Grey’s Anatomy. Det blir plågsamt tydligt att den här finalen är skriven innan Shonda Rhimes vet om de stora stjärnorna skriver på kontrakt för nästa säsong eller ej. Det känns i tempot redan inledningsvis att vi inte kommer att få någon riktig upplösning – och ärligt talat, har man lagt ner 24 gånger 42 minuter på en högst ojämn produkt så vill man åtminstone få lite avslut. Men med sedvanlig skicklighet lyckas Grey’s ändå ge den där växande känslan av obehag, särskilt som allt längre tid förflyter innan Dr Hunt (spelad av utmärkte Kevin McKidd) ens förstått att det skett en flygolycka. Dock att det får ses som ett väldigt nödgrepp att återigen riskera livet på en stor del av personalen. Särskilt som finalen i säsong sex, där en massmördande galning sköt sig genom sjukhuset, var ruskigt stark. Att den känslomässiga rehabiliteringen i den efterföljande säsongen var så fint skildrad, särskilt i Sandra Ohs Christina Yang, var det som gjorde att jag fortsatte följa serien. Nu tvekar jag. Inte ens cliffhangern på slutet, eller dödsfallet på berget intresserade mig riktigt.

Scandal. I den konstiga värld vi lever i gör sju avsnitt tydligen en tevesäsong och nu har serien om skandalfixaren Olivia Pope på detta skakiga underlag fått klartecken för en säsong till. De sista två avsnitten har varit klart bättre, jämförelsevis, vilket inte är så konstigt eftersom de fem första var i princip skräp. Vi kan alltså vara längst ner i böjen på en sån där fantastisk kurva över nån export som gått riktigt, riktigt bra på förstasidan på Dagens Industri – en där man inte alls ser vad axlarna står för, men där känslan är »det är på väg upp!«. Orosmomentet är emellertid att det enda som riktigt griper tag i Scandal är den bärande kärlekshistorien och den verkar milt sagt inte vara någon långdistansare. Är dock mycket, mycket glad över tre saker – manusförfattarna tog livet av journalisten, och innan dess utförde han journalistiska arbetsuppgifter på ett närmast plågsamt trovärdigt sätt (han attackringde samtal på samtal på samtal helt ensam med sin telefon) och det visade sig att nybörjaren i vår hjältinnas gäng inte var en fullt så meningslös karaktär som man inledningsvis trott.

Fringe. Det var väldigt skönt när vi, och inte minst Peter, mot slutet av säsongen fick klart för oss/sig vem som var den riktiga Olivia och vad som var hemma egentligen. Att hålla liv i flera olika tidslinjer och världar samtidigt var inledningsvis det som gav scifi-serien syre, men under våren har en lätt känsla av tomgång infunnit sig. Jag säger lätt eftersom Fringe i sin berättarglädje ändå sopar banan med de flesta amerikanska draman i tablån. Slutspurten var nu imponerande stark, och då var jag ändå tvungen att stå ut med Leonard Nimoy och en otroligt utdragen scen på slutet mellan Peter och Olivia som fick mig att minnas kallsvetten i biosalongen när Sagan om ringen-trilogin liksom aldrig ville ta slut. Det som stör mig – och då älskar jag ändå huvudpersonernas krångliga kärleksaffär – är känslan av att manusförfattarna sitter där i sitt lilla infista rum och liksom ska göra mig som tittare en tjänst med en gullig scen som ska mjölkas och mjölkas och mjölkas. »Jodu och sen håller vi kameran på hennes lite glada men osäkra ansikte fem sekunder till och sen går vi till hans ansikte där vi liksom ser honom mentalt lägga ihop pusslet min-spermie-in-i-hennes-vagina-vad-brukar-hända-då och sen ba GLÄDJEHÅNGEL!« Lyckligtvis hade man ju innan dess fått skrämselhicka över Walters tilltag för att rädda universum(en), så på hela taget var Fringes säsongsfinal en trivsamt omskakande historia.

Private Practice. En gråtfest utan dess like. Idén att låta en av huvudpersonerna föda ett barn utan hjärna för att kunna skänka organ till donation – ja det är ett skamlöst dragande i alla tåtar kring tårkanalerna, i sig så mästerligt utfört att man nästan förlåter serien flera av de poänglösa karaktärer som befolkat familjeläkarpraktiken. Att placera ett medicinskt drama i primärvården var ju ingen lysande idé från början direkt, men i takt med att alla läkarna – som genom ett under – börjat jobba/hänga på sjukhuset St Ambrose i stället så har dramakoefficienten uppats så att det står härliga till. (Man anar att Dr Addison Montgomery och hennes kollegor inte hade lyckats nåt vidare med ersättningssystemet i Stockholms läns landsting eftersom de i genomsnitt har ett patientbesök om dagen.) Säsongsfinalen fick mig att fulgråta med inslag av snor. Men det kändes mer som att bli rammad av en sån där skumgummirulle som Gladiatorerna motar bort utmanare med än en fint mejslad historia riktad mot hjärtat. Men det kändes.

Smash. Jag har noterat att flera amerikanska kritiker har börjat hat-titta på Smash, liksom för att försäkra sig om att den är så dålig som de tycker. Jag har svårt att reda ut för mig själv om det är därför jag tittar; är allt för förälskad i musikalgenren för att våga släppa serien. Men huvudpersonen Karen (spelad av en skönsjungande men närmast avtrubbad Katherine McPhee) är något av det mest menlösa som någonsin knäppt på sig ett par dansskor med klack. Och eftersom ingen annan nu levande människa skulle välja henne till att spela Marilyn Monroe, när det finns en dunderbegåvad look-a-like precis bredvid, är det svårt att ta uppsättningen på allvar. Men musiken! Åh det är så härligt med välskrivna shownummer, flera av sångerna närmar sig nästan Gershwin-nivå. Uma Thurman visade dessutom prov på ren komeditalang i flera scener under våren, särskilt den när hon oroligt frågade om förekomsten av jordnötter på en indisk restaurang lite för många gånger. Sista avsnittet var dock precis lika enerverande ostadigt som resten av säsongen. Men en solosjungande stjärna i glittrande fodral belyst bakifrån, med en manipulativt drivande melodi – och allt är förlåtet.

Awake. Det började så bra. Awakes pilot var så sällsynt vass att förväntningarna nog varit svåra att infria, men herrejösses vilken start. Man satt liksom längst ut på stolen för att hänga med i vändningarna mellan vår snuts två upplevda verkligheter. I bägge var han med om en bilolycka med familjen, men i ena varianten överlevde frun och i den andra sonen. Samtalen med terapeuterna på vardera sida utgjorde en klargörande brygga men efter några avsnitt där man varken sjönk riktigt knädjupt ner i sorgen eller mordfallen kändes allt lite blaha. Mot slutet fick Jason Isaacs karaktär vittring på konspirationen som orsakat allt elände och jakten kunde börja. Då var det tyvärr för sent. I nattens seriefinal fanns alltför många start- och stoppunkter i den dramaturgiska kurvan och hela avsnittet gav samma ryckiga känsla som att åka bil med en övningskörare. Men jag kommer att sakna Jason Isaacs och Wilmer Valderramas taggiga samspel som poliskollegor.

House. Ja, vart börjar man? Säsongsfinaler är svårt, seriefinaler är nästan omöjliga. De ska vara episka, gärna tillbakablickande, sätta in allt i ett sammanhang innan de rundar av och inte sällan ska de dessutom bjuda in nyckelkaraktärer från tidigare säsonger. Jag tyckte att Gregory House fick ett avsked som var helt okej, eller mer än helt okej. Men jag kände inte så mycket som jag hade trott. Det kan ha berott på att man släpade in precis alla kompisarna från förr utom Cuddy på slutet. Hur kan man utelämna henne i det läget? Obegripligt. Dessutom var vändningen på slutet så uppenbart suspekt att det för mig agerade som en riktig spänningsdödare. Men fokuset på House och Wilson tvåsamhet vägde upp det mesta. Att seriens allra sista patientfall rörde missbruk var också en fin touch och jag älskade påminnelsen om hur Amber var mot House, alltid ifrågasättande, alltid med ett finger i mellangärdet, alltid taggad. Jag ska smälta och se finalen igen.

Vilka slutavsnitt har berört er den senaste tiden?

Slarvar NBC bort Awake?

2012-04-01  

Leno/Conan-debaclet sitter fortfarande i hos NBC som har extremt svårt att locka tittare till 22-sloten på veckodagarna. Det kostade NBC mycket pengar och de nya serierna som får chansen där får det inte lätt.

Och just 22-sloten på torsdagar (som tidigare tillhörde flaggskeppet Cityakuten) har NBC haft väldiga problem med. Awake är det tredje försöket den här tevesäsongen med att försöka få in en serie på denna bevisligen dödsdömda slot. Både Prime Suspect och The Firm har misslyckats och förpassats till bakgården (fredagar och lördagar). Att Awake skulle få det svårt var närmast förutbestämt, så man tycker ju att NBC kunde ha gett den en bättre chans.

Den startade dock bättre än föregångarna – 6,247 miljoner tittare och en rating på 2.0 var godkänt. Sedan har den dippat rejält för att nu i veckan komma ner på 3.18 miljoner tittare och en rating på 1.0. Nu krävs ett mindre mirakel för att NBC ska förnya den.

Så varför har inte tittarna kommit? NBC:s programpolitik bär huvudansvaret, men allt är inte deras fel. Ratingen dippade rejält efter episod 3 som hade 1.6 i rating, episod 4 hade 1.2. Att de tappade tittare just under de svagaste avsnitten är ju ganska talande. Howard Gordon och Kyle Killen borde nog ha koncentrerat historien mer till konspirationen och tonat ner avsnitts-casen för att få tittarna mer intresserade. Det är ju ändå en djupt personlig och fascinerande psykologisk polisprocedural med minst lika stor potential som unicitet.

Samtidigt dansar och sjunger dassiga Smash på måndagar och har monstret The Voice som lead-in. Tänk om Awake hade fått den sloten i stället…

Lite andra noterbara ratings från veckan:

Alcatraz avslutade med dåliga siffror. 4.743 miljoner tittade med en 1.5 rating på sista ep. Sämsta siffrorna serien haft. Den ligger också nära till att bli nerlagd.

Bent som startade förra veckan med låga ratings (2,75 miljoner och en 1.0 rating) dök denna vecka. Ratingen på fjärde episoden var 0.8. Den kommer att bli nerlagd.

Touch går bra. 8.92 miljoner tittade med en 2.7 rating. En säsong 2 är inom räckhåll för Jack Bauer 2.0. Touch hade ju för övrigt premiär i över 100 länder förra veckan. Men TV4 hoppade inte på tåget utan väntar till… … …ja, ingen vet eller förstår varför.

De intressantaste ratings som man följer är ju Fringes. Att serien fortfarande lever efter flytten till »Friday night death slot« är ett mirakel. Dag efter dag väntar man på besked om det blir en säsong till eller om den pågående blir den sista, man vill ju ställa in sig mentalt. Det som talar för att den skulle få en ny säsong är att om den blir förnyad så passerar den 100 avsnitt och blir då intressant för lukrativ syndication. Samtidigt har manusförfattarna förberett sig på att den kan komma att läggas ner då slutet av säsong 4 är skrivet så att det kan fungera som seriens slut.

Förra veckan hade Fringe sin sämsta siffror någonsin: 2.88 miljoner med en 0.9 rating. Hunger Games fel kanske? Denna vecka var siffrorna bättre: 3.1 miljoner och 1.2 rating. Positivt.

En helt ny Fringe-värld

2010-11-05  

Fringe har aldrig varit bättre än nu. Äntligen har serien lyckats få den mytomspunna »andra sidan« att bli explosivt spännande.

Det satt långt inne.

Det var med en vybild över ett New York med Word Trade Centers tvillingtorn intakta som ett parallellt universums existens först avslöjades i den första säsongens sista avsnitt. Men försöken dessförinnan om att bygga intresset kring denna möjliga andra värld misslyckades till stor del för att den nya världen aldrig utforskades rent praktisk.

Låtsasvärlden blev aldrig verklig, och vi fick nöja oss med korta glimtar av något mörkt och mystiskt som vi skulle förstå, snarare än känna, som stort och omvälvande.

Lägg därtill ett olyckligt försök att fjäska för sci-fi-fans genom att ge rollen som William Bell, utvecklingsföretaget Massive Dynamics grundare, till Leonard Nimoy.

(Möjligen är detta en störning bara jag har, men jag blir otroligt nervös när riktigt ärrade veteraner deltar i nya produktioner där de ska gå omkring med hela sitt tidigare oeuvre på axlarna och vara episka. Lex Katharine Hepburn på slutet).

Redan i säsong två blev det dock mer drag under galoscherna. Relationerna mellan galenforskaren Walter Bishop och sonen Peter fördjupades, liksom den mellan Peter och agenten Olivia. För att inte tala om Olivias upplevelse av sig själv och den inre brottningsmatchen med en identitet formad av experimenten hon utsattes för i barndomen. Och när alla huvudkaraktärerna till slut äntrade den andra sidan – i jakt på svar, forskning och en förlupen son – så blev den där världen äntligen något reellt att ta ställning till.

Nu i inledningen av tredje (och enligt illvilliga rykten möjligen sista) säsongen är det som om manusförfattarna beslutet sig för att inte hålla igen längre. De fläskar på med extra allt och har tydligen helt glömt bort J.J. Abrams ursprungliga löfte om att detta skulle bli en serie där man minsann inte behövde känna sig bortkommen om man missade ett avsnitt.

I stället för att skicka ut freakutredartrio på konstiga och tydligt avgränsade nedslag på olika håll i landet, skriver serien nu som allra mest och bäst för utvecklingen av de enskilda karaktärerna. Det är så bra att jag blir förvånad över styrkan i mina egna reaktioner, som kräkreflexen när Peter går till sängs med låtsas-Olivia i tron att han äntligen får komma nära sin kärlek.

Skådespelarna Anna Torv och John Noble njuter så uppenbart av möjligheten att spela dubbelroller, och gör det så bra, att det är en ren fröjd att se. I Torvs fall är det subtiliteterna i uttrycken, de lite längre pauserna innan låtsas-Olivia svarar på tilltal för att hinna tänka igenom ett svar utan luckor. John Nobles genialiske men udda forskare Walter skuttar av spänning när han ska berätta, medan Walternate sänker rösten och spelar den förtroendeingivande ledaren som måste ta till hårda metoder för att rädda sin värld, må vara med ett stänk av sorg i den beslutsam blick.

När dessutom Kirk Acevedo återvänt till rollen som Olivias trogne partner (på fel sida, men ändå) känns uppsättningen komplett.

Min enda oro nu är att serien som varit så frikostig med utveckling drar ner tempot och vill suga på karamellen med den utbytta Olivia lite för länge. Men jag tillåter mig att njuta så länge äventyret räcker.

Jämförelserna med Arkiv X känns numera helt överflödiga. Fringe är en serie som står stadigt på egna ben, ett i varje universum.

Dra ner på romantikspammen, tack

2010-02-03  

Fringe har fått mycket beröm av will-they-or-won’t-they-trötta fans för Peters och Olivias fina platoniska vänskap. Ser de samma serie som jag? I förrförra veckans avsnitt lät man en tonårstjej gå och tråna efter Peter och därmed Visa Upp Huvudpersonen Som Åtråvärd. Hon förhörde sig även om hans och Olivias förhållandestatus, vilket gav honom tillfälle att ge den officiella Förnekelsen Av Romantiskt Intresse. Som bonus: Den Kryptiska Varningen Från Främlingen Som Förstår Sig Bättre På Huvudpersonens Känsloliv Än Hon Själv.
Showrunnern Jeff Pinkner har lovat att Olivia/Peter-romansen ska gå »at a glacial pace« och det verkar ju vettigt. Men glaciärer är tydligen inte vad de har varit, för redan i nästa avsnitt börjar pappa Bishop dra i gång en monolog om vilken lämplig hustru Olivia skulle utgöra. Personligen tycker jag att det vore mer logiskt om han försökte rekrytera Astrid, som verkar ha lämnat sin egen FBI-karriär bakom sig för att på heltid agera labbassistent/hemvårdare/rart barnbarn åt honom till familjen, men det visar ju bara hur dåligt jag förstår mig på sånt här.

Min poäng är att man inte kan hålla på och strössla ut såna här hintar i vart och vartannat avsnitt utan att det leder någonvart. Risken med att skriva romantiska checkar man inte är beredd att lösa ut (om de blir tillsammans nu, vad händer då i nästa säsong?) är att man blir stående med kapsejsad sexuell såväl som annan spänning. Såg ni första säsongen av Reaper? Ingen vacker syn.

Det är helt möjligt att integrera den obligatoriska kärlekshistorien (och ja, den är en helt ofrånkomlig beståndsdel i kommersiell tevedramatik) på ett mer naturligt sätt genom att låta den stå och småputtra i några säsonger innan man gör något med den. Allt från¬†Bones till¬†West Wing har gjort det. Men då kan man inte slänga ut oblyga hints till höger och vänster. Om man vill att serien ska hålla får man hitta ett mellanläge och hålla sig till det. Hett tips: Pappa Bishop som tvingar sin son att säga att hans kollega »looks lovely« är inte ett mellanläge.

För övrigt måste man ju uppmärksamma det smått häpnadsväckande i att The Bishop Revival lyckades ta »familjen Bishop är inblandad i all galen vetenskap på planeten«–men ännu ett steg längre genom att dra fram ur rockärmen att farfar Bishop, förlåt Bischoff –¬†naturligtvis också var genial och naturligtvis forskade med Dr Mengele och gänget back in the day. Var ska det sluta? Kan vi vänta oss Blackadderliknande förfäder ända tillbaka till den första grottmänniskan? »Det som inte så många känner till är att Darwins forskningspartner, Methuselah Bischoff, är den som egentligen…«

Varför så snålt med guldklimpar, Fringe?

2009-02-17  

För det mesta är Fringe riktigt, riktigt dåligt. Hjärnsmältande datavirus (hjälpsamt illustrerade av en hand som kommer ut ur datorskärmen) samsas med muterade förkylningar i form av jättesniglar samtidigt som de stackars skådisarna försöker hålla någon slags hårdkokt polisdeckarmask – Ofta dras tanken till den där mobiltelefonskräckisen de pratar om i Forgetting Sarah Marshall.

Av oförklarliga skäl har jag ändå fortsatt följa skiten fram till fjortonde avsnittet, och nu börjar det hela klarna: Någonstans långt nere i dypölen som är Fringes fristående avsnitt döljer sig handlingen från en bra thriller. Så många intressanta element finns där: The Cell-artade nerdykningar i det undermedvetna, europeiska old school-terrorister, antydningar om nån slags rivalitet mellan olika dimensioner. Skulle man lyfta allt som är bra ur Fringe skulle man nog kunna få ihop en modern klassiker till miniserie.

Dessvärre finns det fortfarande två dåliga idéer för varje bra. Varför, om man vill ha en hård thrillerkänsla, envisas man med befängda Kalle Anka-monster i vart och vartannat avsnitt? Varför har pappa Bishop en direkt personlig anknytning till varenda jäkla pseudovetenskaplig uppfinning i världen? Och varför skärper man inte upp den oerhört träiga dialogen? Svaret på samtliga frågor måste väl vara att någon har sett och grundligen missuppfattat de första säsongerna av X Files.

Slutet på senaste avsnittet antyder att ännu en pusselbit kommer direkt från Bishoplabbet. Jag hoppas att det kommer en otrolig snake in the mailbox-twist som gör att jag om några veckor kommer att sitta franför teven och tjuta :»Jahaaa! Det här gör ju allt logiskt!« men jag håller inte andan om man säger så – och även om så vore fallet skulle det inte kunna rädda upp alla andra svagheter. Ändå hyser jag den försiktiga förhoppningen att vi om några år kommer att förklara för våra inte fullt så tevenördiga vänner:»Tricket med Fringe är att börja med säsong två.«

Fringe dog direkt

2008-09-19  

Det kritiserade låga tempot i Fringe-piloten var kanske ändå det som, för mig, skapade illusionen av att J.J. Abrams nya serie kunde vara något att ha. Det var helt enkelt så långt mellan dumheterna att man hann fastna lite för rollgestalter och stämningar under longörerna – de långa scenerna från mentalsjukhuset där mad-scientist-farsan hämtades, mystrippen för att hala in Joshua Jacksons brydda lyxslacker, och för min del storyn med Mark Valley, en skådis jag verkligen gillar… allt sådant gav ett vagt löfte om att möjligen, möjligen, kunde ett»nytt Arkiv X«ligga på lut här under hösten.

Men redan efter episod 2 fattar jag alltså att det var en illusion. Avsnittet var så uselt att jag snabbspolade mig igenom själva upplösningen.

Storyn om scientistfarsans gamla kollegas seriemördande son var gymnasial både som outline och i utförande. Slutjakten runt lagerlokalerna efter den hyperåldrande snubben var så ospännande att man blev arg. Och scientistfarsans förvirring, som fungerade i piloten, var här förvandlat till undermåligt comic relief-effektsökeri: än sitter han och mjölkar sin labbkossa, än sitter han kvar i bilen fascinerad av passagerarsätets stjärtvärmare.

Visst är Fringe en hybrid mellan Arkiv X och Lost, men bara om man tänker sig en mix av de limbo-loja Lost-scenerna i lobbyn på Mittelos Bioscience och standard-science fiction-storylines för skräpiga förArkiv X.

»Pacey« räddar Fringe – nästan

2008-09-12  

Om någon hade sagt till mig för ett halvår sedan att JJ Abrams nya pilot skulle vara lite av ett sömnpiller, med Joshua Jackson som enda, briljant undantag, hade jag hånskrattat.

Tji fick jag. Fringes första avsnitt var helt enkelt för långt och för tråkigt. Abrams säger själv att de kommande avsnitten ska vara betydligt tajtare, och det får man ju verkligen hoppas. Redan vinjetten – som förhåller sig till X Files som Smurf Hits förhåller sig till experimentell house – gjorde mig rejält tveksam, och själva avsnittet gjorde inget för att förändra saken. Här har man ett härligt upplägg fullt av konspirationer och Frankensteintokerier men gör sitt yppersta för att framstå som ett anonymt tråkprocedural, bortsett från scenerna som är direkt plagierade från X-Files och Twilight Zone förstås. Selling-pointen för serien är Scooby Doo-teamet bestående av tokig vetenskapsman, hans förbittrade son och sanningssökande FBI-agent – så varför ägnades då så himla mycket energi åt agent Dunhams urtråkige karl, som dessutom hade»kommer aldrig överleva piloten«skrivet över hela sig?

Tack och lov då för Joshua Jackson. Med mer värme och charm i sin lillfingernagel än resten av ensemblen uppbringade tillsammans lyckades han inte bara få mig att tro på den trötta kliché till karaktär han åkt på (han är en high school dropout – men egentligen är han ett geni!) utan stal dessutom showen totalt. Kan det vara Dawson’s Creeks hårda skola som lärt honom att oändliga, ordbajsiga repliker är något man måste spela runt, inte igenom? Jag är inget fan sedan gammalt, men blev helt charmad.

Optimisten i mig säger att Fringe kommer börja arta sig eftervart och hitta en alldeles egen speciell ton. Pessimisten i mig är villig att följa skiten enbart för Joshua Jackson.