Weird Science
Döden är bara början

2012-11-09  

//Varning! Denna text innehåller spoilers!//

 

Uppmärksamma läsare kan ha noterat att jag tidigare frågat efter skildringar av proaktiv kvinnlig sexualitet i Weirdscience. Jag har önskat mig bort från sagans kyska oskulder och längtat efter berättelser om kvinnligt begär, rungade orgasmer och sex där kvinnliga subjekt får ta plats. Till och med min älskling Buffy får inte sexa loss utan att pojkvännen går och blir en ondskefull massmördarpsykopat. Det finns liksom inget hopp för det feminina knullet, har jag känt. Och som salt på såren – i varenda serie – lastgamla dudebros som får ligga i varje scen. Men nu tror jag att jag äntligen hittat lösningen. Den lilla transformation som varje manusförfattare behöver för att kunna låta sina hjältinnor begära, erövra och komma. Att jag inte sett det förut? Självklart spelar det in på en välbekant berättelse, där de dåliga flickorna, de som super, röker och slänger käft är de som får ligga (om de straffas för det sen) men med en liten fantastisk twist som gör att vi kan skippa den där sista parantesen: Gör din hjältinna till vampyr. Det är genialiskt!

Vi kan alla vårt vampyrmythos, vampyren som vår mörka spegelbild, våra allra djupaste perversioner och den egoistiska lustan personifierad, jada jada. Men den rollen har i ca 99% av fallen fått gestaltas av män, eller av någon birollsinnehavarinna i röd satinklänning, som dödas av i början av filmen. Att göra flicksnärtan i huvudrollen till en av dem gör att du kan skippa allt moralslafs som vi tyvärr fortfarande dras med, den om att kåta flickor är slinkor. Det är svårt att som i skräckfilmerna bli dödad för att man har sex, om man redan är död.

 

Elena i The Vampire diaries har i tre säsonger varit människa. Hon har dragits till både badboyvampyren Damon och Angel-kopian Stephen. För att vara i Twilights gyllene tidevarv har hon ändå låtits vara mer än en dam i nöd, även om det mest har berott på de båda odöda brödernas obändbara kärlek till henne, som fått dem att göra som hon säger. Men nu… I öppningsavsnittet i fjärde säsongen händer det. Jag hoppas genom hela avsnittet att manusförfattarna ska våga. Att de inte ska låta Bonnie rädda henne. För så fort som Elena slickar i sig blodet förändras serien, fan, kanske hela vamp-romgenren om jag ska vara dramatisk. För till skillnad från när Bella Swan blir vampifierad och inte har några som helst problem med det, är Elena inte en übervampyr från start. Hon brottas med sina intensifierade känslor, sin blodlust och sitt intensiva begär att få sätta tänderna i lena små pojkhalsar. Och vem skulle inte jubla när hon med superspeed lyfter upp sin pojkvän och i det närmaste kastar honom mot ett träd för att hon måste få knulla NU. Alltså, nu får inte manusförfattarna sjabbla till det. Inte låta Elenas vampyrism tas bort på magiskt vis, eller rygga för den berättelse som nu läggs upp för att berättas – den om det kvinnliga monstret. Som jag väntat.

(Ska sägas att jag hittills bara sett de två första avsnitten i Vampire diaries säsong 4, och att de redan kan ha slarvat bort min nya drömserie innan den ens fått börja. Jag vet inte ens om jag vågar titta vidare.)

Malmö Filmdagar 2: Blågula blodsugare

2008-08-27  

Var det fler än jag som anade ugglor i mossen när Låt den rätte komma in sköts fram från april till oktober? Att det kanske berodde på att filmen hade problem snarare än att man ville vänta in den kalla och mörka hösten då biopubliken sannolikt är mer sugen på vampyrskräck?

Worry not – Tomas Alfredson (för kvällen iförd röd virkad slips, den där sorten som är platt nederst) har rott båten i hamn. Phew!

Nu ska jag inte gegga ner mig i jämförelser mellan bok och film, bara några snabba: John Ajvide Lindqvist har själv gjort filmbearbetningen och på vägen strukit sin absolut läskigaste set piece (ledtrådar: polis, källare) och offrat några fördjupade relationer på berättandets altare. Och de plågsamma mobbingscenerna från romanen är faktiskt mildare här. Smällar man får ta.

Från de inledande scenerna där en taxi med reklamskylten »Kassler 15 kr« plus den gamla liggande Konsum-loggan rullar i bild är åttiotalsstämningen satt och stämningen inringad: knarrande nysnö utanför pizzerian, Notknäckarna på teve och Gyllene Tider på stereon. Det ser ut exakt som jag föreställde mig, trots att Luleå är stand in för Blackeberg.

Fotot av Hoyte van Hoytema är sedvanligt snorsnyggt: stillsamt och asketiskt med en urblekt färgskala som i efterhand får Lasermannen att kännas som Paraplyerna i Cherbourg. Oskar och i synnerhet Eli välcastade. Specialeffekterna diskreta, Alfredson är klok nog att låta de mer fantastiska händelserna ske precis ur bild vilket förstås gör dem ännu mer effektiva.

Gott hantverk alltså. Men framförallt är det känslan Alfredson fångar så varsamt och precist från boken: känslan av långa trista eftermiddagar på gården, iskall snö i glipan mellan täckjackan och jeansen, timmen i skoltoan i väntan på att gå ut och få stryk av plågoandarna. Bara två månader till premiär – håll ut!

Fler inhemska blodsugare härjar i Peter Pontikis Vampyrer (premiär 5 september), ett lågbudgetdrama om systrarna Vera och Vanja som driver runt under en lång och kolmörk Stockholmsnatt, jagade av ett hämndlystet mc-gäng.

Svensk genrefilm bör i princip alltid applåderas, och idén med att låta vampyrerna vara två rätt sura unga tjejer som saknar alla former av superkrafter och mest går runt och smågnäller på varandra är inte så dum. Men spelet är rätt risigt, inte hjälpt av den torftiga och ältande dialogen, och den ena systerns existentiella kval blir aldrig särskilt välutvecklade eller intressanta. Det blir med andra ord både blodfattigt och tandlöst. (Sorry.)