Weird Science
Devalverad Dark Knight

2008-08-08  

Varifrån får folk alla sina onödiga, skitnödiga, åsikter om The Dark Knight? Jag har kliat mig i huvudet en hel del den senaste veckan över hur många som skrivit, eller haffat mig på jobbet för att få säga, att »visst, det var bra action, men…« Och så kommer alla dessa djupt irrelevanta invändningar, om »handlingen«, om »dialogen«, om »kvasi-religiositeten«, om »Bales löjliga Batman-röst«, om »det ideologiskt ytliga«, om att »Jokern har ju inga motiv«, om »Two-Faces löjliga mask«, om »varför vill andra skurkar vara med i Jokerns gäng när de bara mördas av sin egen chef, som dessutom eldar upp alla pengar?«… eller, vilket jag skrev om efter premiären, svenska kritikers precis lika pajigt ignoranta synpunkter om att »filmen rör sig lite hit och dit«, »den sitter inte ihop«, »den är för lång«, den är »action på bekostnad av dramat«.

Det är förstås så här det blir när en enda film under några veckor erövrar hela världen. Alla ska gå och se den, och skapar gemensamt ett monster av missförstånd och förvirrade förväntningar.

En av dessa förväntningar – från biobesökare och kritiker som aldrig läst Frank Miller eller Denny O’Neil/Neal Adams – är att Christopher Nolan, i likhet med en gång Tim Burton, skulle skapa sin Batman-filmvärld, och inte minst ta seriefigurerna och psykologisera dem, använda dem för något »större« än vad som fanns i ursprungsstoryn, omtolka, göra kluriga in-och-ut-vändningar och omprioriteringar av källmaterialet. Problemet är att många som har dessa förväntningar ironiskt nog inte, egentligen, är bekanta med källmaterialet. Så vad de förväntar sig är en sorts konstnärlig filmupplevelse oberoende av förkunskaper. Och då blir det som att de försöker titta »bakom« filmduken, för att ställa sig frågor om huruvida The Dark Knight verkligen fungerar »som drama«, som »politisk allegori« och så vidare – med följden att tankebanorna hamnar i återvändsgränder om hur »handlingen var för tunn« och (min favorit, från Expressens recension), att den »hoppade hit och dit« (vilket gjorde att Expressenkritikern inte lyckades fånga in den).

Men storheten i The Dark Knight ligger i ytan, myten, handlingen, det snäva fokuset på nyckelrepliker. I att allt finns in your face och inte dolt »bakom duken«. Christopher Nolan går en makalös balansgång i fråga om mytologin och dess tyngdpunkter, i en film som inte har ett dyft med den verklighetsbaserade Heat att göra (en skrattretande kritikerreferens), som inte har nån påklistrad »jesussymbolik« (som flera amatörkritiker älskat att beteckna som »klumpig«!), utan som i hela sin raison d’etre är en enda existentiell »gudasaga« där Batman, Jokern och Two-Face är som grekiskmytologiska spelpjäser i sfären ovanför mänskligheten, där det onda, det goda och det slumpmässiga är en kemisk formel som återspeglas på samhällsnivå i Gotham City. Det är ju inte bara så att Jokern behöver Batman, och därför inte kan döda honom, utan att Batman också behöver Jokern – vilket Nolan enkelt visualiserar i hur »det goda«, i form av ett rättssamhälle, omöjligt kan utplåna »det onda« utan att självt korrumperas.

Filmen lägger alltså inte »mytologiska aspekter« på ett drama, den är mytologi. Batman-rösten och Bales fixerade smilgrop som goes with it; det nakna Two-Face-käkbenet, Jokern-sminket – det onaturligt fastlåsta är i sig mytbärande och dessutom en kärleksfull källhänvisning.

The Dark Knight går, i själva verket, knappast att ses på annat sätt än som det perfekta genre-verket, verkligen gjutet i ett enda storartat stycke. Gotham är ett riktigt trycksvärtat Gotham, trafikkaoset och färjedramatiken är som tungt vibrerande Miller-sidor, Two-Faces och Jokerns gemensamma scensekvens på sjukhuset är den mest maniska nedstigning i Batman-myten jag sett utanför Frank Miller-pärmar.

När Hans Zimmers Kraftwerk-inspirerade filmmusik regelbundet övergår i den där vansinnessirenen så handlar det inte bara om en ljudsättning av Jokerns galenskap utan om själva närstriden mellan två mänskliga, biologiska impulser som bränner ner som en blixt rakt genom biostolen.

The Dark Knight lyckas stanna tiden och dra ut sådana uppsvallande, avgörande ödessekunder till 150 myt-muskulösa minuter.

Semestersnurrig serienörd tillbaka i staden. Småstaden.

2008-08-05  

Brollans Dark Knight-hyllning, vilket fantastiskt välkomnande vid återkomsten från internetlösa semesterlandet! Tänk om femtonårige Magnus försökt slå i tjuettårige Kjell att »om drygt tjugo år kommer DU att höja ett par läderlappsfilmer till skyarna!« Ha.

Nu har jag inte sett The Dark Knight än, utan tänkte göra det på torsdag. Däremot såg jag om Batman Begins härom kvällen, och irriterade mig på samma grejer som förut, men gillade den ändå mer än sist – och framför allt var det ju toppenpepp inför den stundande restaurang-och-biokvällen med kompisgänget. Oj, oj, OJ så trevligt vi skulle ha, om inte The Dark Knight hade försvunnit från repertoaren. Efter en. EN. Sketen. Vecka. Till förmån för Arkiv X och den där Star Wars-grejen (tänk om tolvårige Magnus hört den dissningen). Vad? Jäkla skitstad. Hur länge har Kung Fu Panda gått nu, fjorton veckor? Kanske inte, men om det gällt Göta kanal – the Prequel: Det började på Saltkråkan hade den allt gått ett halvår till.

Pfft. EN vecka.

Så tack, tack så himla mycket för den, SF och Svenska bio; nu blir det raka vägen till Piratbukten för mig.

…eller, näe, det blir det ju inte. Men ni kan ju glömma att jag kommer köpa någon svensk Dark Knight-dvd; tidigast möjliga förhandsbeställning av den amerikanska utgåvan blir det, direktimport rakt förbi alla svenska kanaler bara. Jag förhandsbeställer väl Hellboy II när jag ändå håller på.

Och veckan som började så bra. Vet ni, vilken annan medeltidsvecka som helst hade monsunregn-på-slängkappor framkallat små leenden på mina läppar, men just nu är associationerna för tråkiga; jag hade ju med så stora förväntningar sett fram emot en annan regnbestänkt mantel. För nog regnar det i nya filmen? Jag vet ju inte! Jag var villig att betala pengar för att få veta!

Får väl kolla om Watchmen-trailern igen i stället.

Svenska kritiker gör bort sig om The Dark Knight

2008-07-25  

tvaan.jpgMinnesgoda läsare kanske minns min bisarra plan att avvakta med The Dark Knight tills jag kunde avguda den på import-bluray i hemmabion, men nu är ju Christopher Nolan – efter mästerverket The Prestige – en av världens och samtidens mest gnistrande spännande regissörer, så… jag har varit på bio.

Filmen är en ren tour de force, nästan propagandistiskt bra, en magisk uppdatering av James Cagneys White Heat.

Dessvärre har jag svårt att fokusera på annat än de svenska dagspressrecensionerna nu på morgonen. Träskalliga treor i betyg av Expressen, Dagens Nyheter och Sydsvenskan samt en fantastisk liten tvåa (av sex) i Svenska Dagbladet. Och en papperskorg full av självparodiska textschabrak som »Lite Bond här, lite Mission Impossible där« (Eva af Geijerstam i DN), »saknar all styrsel« (Jan Söderqvist, SvD), »besvärande humorfri« (Mats Bråstedt, Expressen) och »snyfthistoria och ordinär actionfilm i anonym miljö« (Michael Tapper, Sydsvenskan).

Svenska filmkritiker är galnare än Jokern.

I väntan på den mörke riddaren

2008-07-09  

dark_knight_18.jpgFejkade bröstvårtor i gummi, det är egentligen allt man behöver veta för att förstå att Batman inte är ett koncept som rimmar med värdighet för skådespelare. Roliga på partyn? Ja. Användbara på Oscarsgalan? Nej.

Ingenting finns att vinna på att skriva på kontraktet som gör en skådespelare till Batman, eller, för den delen, en Batman-skurk. Ja, en fet lönecheck, såklart, men karriärmässigt, med priser, utmärkelser och filmkredd, finns det ingenting att hämta, bara att riskera.

Vad hände med Michael Keaton efter hans sejour som mannen i läder? Och då ansågs ändå Keaton vara bra i sin roll. George Clooney, som tillsammans med regissören Joel Schumacher i Batman & Robin nästan lyckades med det som Jokern misslyckats med – att döda varumärket – återhämtade sig från läderförbannelsen endast genom att inleda sitt lysande samarbete med Steven Soderbergh.

Jag vet inte om Arnold Schwarzenegger bestämde sig för att satsa på politiken efter rollen som Mr Freeze. Om inte så borde det ha varit då. I efterhand kan jag också fastställa exakt när jag började tröttna på Jim Carrey – det var efter hans roll som Gåtan i Batman Forever.

Jack Nicholson då, invänder ni, klarade han inte av att komma ur sin medverkan i franchisen utan förnedring? Sant. Men han gick bara från clownkostymen med värdigheten intakt, utan att addera den prestige som, säg, rollen i Gökboet gav honom. Dessutom har Jokerns tokleende klistrat sig kvar; Nicholson har, för mig, aldrig riktigt upphört att vara en seriefigur, alltid för animerad för att tas på allvar i seriösa roller (med undantag av About Schmidt).

Vi kritiker är pardonlösa utöver det vanliga när det kommer till skådespelares insatser i Batman-filmer. Ta bara följande citat ur Anthony Lanes recension av Batman & Robin: »Är det bara två år sedan Chris O’Donell försökte intala oss, och sig själv, att han ser bra ut i läder?«

Därför är det förvånande, och inte minst förväntansskapande, att Oscars-snacket har buzzat loss kring eventuella chanser för den framlidne Heath Ledger att nomineras för bästa biroll för sin roll som Jokern. Jag har ännu inte sett The Dark Knight, men de klipp på Ledger som har släppts från filmen – en Sid Vicious som Ronald McDonald på barnkalaset från helvetet – visar ingenting som motsäger att en nominering kan ges postumt.

»Det är en av de bästa filmskurkar jag har sett«, säger medskådespelaren Gary Oldman till Associated Press.
Att Oscarsnomineras för en roll som Batman-skurk (Nicholson fick bara en Golden Globe-nominering) är som om den lokale kebabmannen skulle få en stjärna i Guide Michelin, och onekligen en uppskattande nick åt en av vår tids stora skådespelarlöften som aldrig fick möjlighet att åldras lika ovärdigt som Nicholson.

Men om någon involverad i Batman ska nomineras är det förstås en skurk. Batman själv får nöja sig med att arvodet köper tid som kan ägnas åt något mer konstnärligt projekt.

Fråga bara George Clooney och hans fejkade bröstvårtor.