Weird Science
Humorn är vassast i True Blood

2010-06-16  

Med upphetsat predikande stämma: Skräck är alltid mer än bara skräck, monstren är egentligen liknelser som berättar viktiga saker om vårt samhälle och om oss som individer!

Och så vidare.

Jag vet, jag är lika trött som du på de popkulturella pekpinnarna som ständigt måste visa på detta.

Ja, vi vet att Frankensteins monster var en kommentar till industrialismen, vi vet att zombiefilmer egentligen handlar om dödsångest och konsumtionshets (Dawn of the Dead kan vara världens mest söndertjatade film just temamässigt), varulvar symboliserar förändringarna man går igenom i puberteten och här hemma i Sverige har varenda kulturkritiker gnuggat sig torr mot John Ajvide Lindqvist eftersom hans böcker alltid har ett Större Underliggande Motiv än bara gastar och vampyrer.

Vampyrer, ja.

Finns det någon annan genre som schaktats så på dubbla betydelser? Vampyrer symboliserar erotik! Utanförskap! Frihetsdrömmar! Erotiska frihetsdrömmar! Tuberkulos!

Och flitigast, eller värst, av alla är True Blood.

Förutom den småsmarta politiska blinkningen om marginaliserade subkulturer (»God hates fangs«, minoritetsbashande i djupa Södern) och den rätt tröttsamma grejen i andra säsongen om terrorhot och självmordsbombare så har den nystartade tredje säsongen lyckats höja metaforinsatsen ytterligare.

V-pundandet, alltså den berusande effekten av att dricka vampyrblod, har till exempel eskalerat i ett regelrätt »war on drugs« där Alexander Skarsgård blivit vampyrvärldens egen rågblonda Pablo Escobar som måste »move the product«.

Allt det här skulle kunna bli plågsamt övertydligt och krystat, om det inte vore för en förlösande faktor: humorn.

Just vampyrer är ju varelser med en genetisk fäbless för drama, storvulna gester och minimal distans till sig själva. Därför är det skönt att se hur Alan Balls manusgäng kalibrerar humorn till att passa varje karaktär – från de torra, snärtiga replikerna med vässad tunga mellan vässade tänder, till gulligt naivpuckade hicks.

Älskar till exempel hur tonårsvampen Jessica jämför sin telepatiska mottagning med när hon blev packad på Kahlúa en gång. Eller när servitrisen Arlene försöker trösta Tara med repliken, »Jag är ledsen om du gick och blev kär i en seriemördare, men ärligt talat – vem här har inte blivit det?«

För även om serien bygger på sina pisksnärtstvära kast i handlingen; eller det rena dödsporrchockvärdet; eller ett ständigt svällande persongalleri (som om det inte var trångt i rollistan redan så introduceras tretton (!) nya karaktärer i den här säsongen), så är det humorn som bär hela kolossbygget på sina axlar.

Nu väntar jag bara på middagsscenen i nästa avsnitt som det rapporterats om, där vampyrerna serveras blod som tappats från etiskt behandlade människor: »En av dem åt klementiner i en hel vecka innan han tappades, lägg märke till de skarpa inslagen av citrus.«

Snackhouse! Citatmaskinen bäst i True Blood

2009-08-31  

Det vore fint om jag kunde prestera en skarpsinnig analys av senaste True Blood, men jag är för överväldigad av Jason Stackhouses briljans för att få ihop fullständiga tankegångar. »Guys, I read a book about this. This is the oral history of the zombie war!« Det där suset du hör? Det är tusen World War Z-fans som blir kära.

Somliga manusförfattare skulle nöjt sig med att få in en sådan femetta under ett avsnitt, men inte True Blood-gänget. De bara fortsätter. Och fortsätter.

Som när Jason tar hela »men om Sam kan bli vilket djur som helst…«-resonemanget till sin logiska (nåja) slutpunkt.

Eller när han med stor insiktsfullhet förklarar varför det inte är så himla lätt att vara Jason Stackhouse: »I work out like a motherfucker!«

Eller för den delen när han citerar bibeln. Eller om det var konstitutionen.

Hurra för en teveserie som omhuldar sin egen befängdhet. Hurra för en serie som fattar vilka skådisar folk älskar – och låter dem skina.

Den enes död, den andres bröd

2009-08-11  

Du tyckte kanske att köttpajen i Sweeney Todd var lite småäcklig? Att det var lite obehagligt när kycklingen hoppade upp från tallriken i Ereaserhead? Fick du mardrömmar som barn efter att ha sett middagsscenen i Indiana Jones och de fördömdas tempel?

I dag bjuder vi på »Hunter’s soufflé«, en delikatess gjord på hjärtat från din närmaste bartender, stekt i en finhackad blandning av lök, morötter och selleri, bakad i ugnen för att få den rätta fluffigheten. Du kommer att älska den – den får dig att vilja slå skiten ur folk och sedan kopulera som om det inte fanns någon morgondag…

Ja, senaste avsnittet av True Blood var faktiskt makalöst bra – kanske seriens bästa hittills. Äntligen kom Jason Stackhouses till insikt, äntligen fick vi en ordentlig showdown i kyrkan och dessutom – som aptitretare – denna adrenalinstinna middagsscen som infriade alla slitna kritikerförhoppningar om att regissörer borde »ta ut svängarna lite mera«.

Det var också ett bra avsnitt för skådespelarna. Först tänker man bara: Jason! Vilken fantastisk karaktär! Han blir bara bättre! Och sedan dyker Godric upp och meddelar att han är äldre än Jesus. 20-åringen Allan Hyde, mild och förstående, känns som ett lysande val av skådespelare i den här rollen. Också Alexander Skarsgård blir bättre och bättre i takt med att Eric växer som rollfigur.

John Dahl, som regisserat avsnittet (och flera av de tidigare avsnitten) är Rounders-regissören som numera tycks hålla sig till det lilla formatet. Och det är inte ett dåligt val. Han har bland annat ett par Californication-, Dexter– och Breaking Bad-avsnitt bakom sig. Här föll verkligen alla bitar på plats. I fuktiga, svettiga augusti känns True Blood som den enda teveserien man behöver.

Grisfest i vampyrville

2009-07-21  

Vilket härligt nordiskt tema i senaste True Blood-avsnittet: Alexander Skarsgårds rollfigur Eric minns vikingatiden och får – det är ju därför han är här! – leverera seriens hittills längsta svenska dialog. Jag jublar lite inombords åt upptäckten att även en finne har smugits med: Peter Franzén, som får spela träig vikingabuddy i ungefär tio sekunder innan en Alexander Rybak-liknande inföding hugger ner honom med sina välslipade hörntänder.

Men hej, vi finnar är glada över alla Hollywoodroller vi kan få (senast det hände tror jag var när någon finsk tyngdlyftare fick sätta livet till i en statistroll i Orlando Bloom-rullen Kingdom of Heaven).

Andra säsongen av True Blood började segt men de senaste avsnittens frossande i dionysisk hedonism har höjt serien ett par nivåer, även om manuset hela tiden sackar efter det visuella. Jag har inte läst Charlaine Harris originalböcker men jag får känslan av att teveserien dras med problemet att böckernas flickrumsromantiska utgångsläge sänker en annars ganska intelligent och ambitiös produktion.

Inte för att HBO håller tillbaka med tantsnusket. Jason Stackhouses badkarsscen med prästfrun får till och med en garvad HBO-tittare att rodna. Hans sexberoende tycks nu bara överträffas av Sookie, en rollfigur som jag fortfarande har svårt att greppa. Är tanken att hon ska framstå som naiv? Blåst? Modig? Det kan hända att det helt enkelt är Anna Paquin som tolkar rollen på ett så skickligt sätt att vi aldrig riktigt förstår hur Sookie tänker – vilket passar bra, eftersom hon vet vad vi tänker.

O, du ljuva säsongsfinal

2008-11-28  

Alexander Skarsgårds amerikanska uttal kan säkert diskuteras, men vad är egentligen grejen med killens svenska? Först kom det redan klassiska»Vår lilla djurpark börjar växa till sig«, märkligt redan det, och nu – i True Blood-säsongsfinalen – ett slags staccatoaktigt nonsens som jag med lite flitigt rewindande lyckades översätta till»O du ljuva frihet«. Varför måste han frasera som om han var en inbillad svensk porrskådis från 1970-talet? (Och dessutom använda ungefär likadana metaforer?)

Eller ligger förklaringen i något betydligt mer raffinerat: är det kanske i själva verket så att sheriffvampyren Eric Northman lärt sig svenska för väldigt länge sedan?

Det här är ännu en av dessa miljontals potentiella flashbacks som man kan hoppas att True Blood kommer att bjuda på.

I övrigt kändes säsongsfinalen som tredje klassens Dexter-hantverk. Jag hade faktiskt hunnit glömma att vi letade efter en mördare här, kanske för att den tråden aldrig tycks ha engagerat manusförfattarna heller.

Men i stället för att gnälla tänkte jag nämna några detaljer som jag kommer att minnas från första säsongen av den här trots allt ganska inbjudande vampyrbagatellen:

1) Bills Wii-golf-spelande. Kändes klassiskt HBO – en liknande detalj hade kunnat uppstå i Sopranos om Sopranos hade fortsatt. Påminde också tittaren om att det här serien utspelar sig i nutid. Jag kommer att grubbla lite över vad detta måste betyda rent praktiskt: att Bill låtit installera bredband i sin gotiskt inredda herrgård? Det går väl i och för sig att göra per telefon också nattetid nuförtiden?

2) Vampyr-showdown vid en övergiven parkeringsplats. Är grejen med True Blood att serien ska förnya vampyrgenren? Det här kändes som en Billy Idol-video, makalöst töntigt, men så kom jag plötsligt ihåg Lost Boys och kände värme för alla de trettonåringar som får sin första kontakt med vampyrgenren via True Blood. Det är kanske inte så dåligt. Klart att vampyrer måste få stå i en ring på motorhuvar om de känner för det.

3) Jason Stackhouse. Bon Temps egen Christopher Moltisanti eller Ziggy Sobotka: lika kåt, lika benägen att hamna i trubbel, alltid lika lätt att förlåta.

Om Weird Science hade något slags betygssystem skulle jag ge True Blood S01 8/10.

Romaner som gjorda för teve

2008-10-24  

Ingen roman sedan Michael Crichtons Jurassic Park kan ha tiggt så mycket om att bildsättas som Dead Until Dark, boken som fick Alan Ball att göra True Blood.

Med vissa förändringar, som kompisen Tara och en ny prolog, följer True Blood nästan ordagrant Charlaine Harris förlaga, där till och med replikerna ofta uttalas oförändrade med Sookie Stackhouses southern twang, som en kritiker uttrycker det.

Charlaine Harris är måhända inte en stor författare, men hon är en stor berättare, en oupphörligt intressant röst vid lägerelden som kan krösamaja – om jag får uppfinna det verbet – fram spännande sagor som nästan får en att motvilligt, som hypnotiserad av en vampyr, ständigt vända blad.

Böckerna innehåller mycket dialog – snabb, rolig, framåtdrivande. Det är som ett filmmanus där onödigheter har skurits bort (vilket påminner om Carina Rydbergs intensiva prosa), men att stämningar och beskrivningar ändå nästlar sig in i det lilla som finns, och i den amerikanska södern har hon mycket miljö och våra fantasier om den att spela på.

Episoderna avlöser varandra just som scener i en film eller teveserie, och med en näst intill Dan Brownsk förmåga att sluta varje stycke och kapitel med ett frågeteckens nerv.

Även karaktärerna har en förmåga att vilja bli visualiserade. Jag såg de två första avsnitten av True Blood innan jag började läsa Dead Until Dark, och hade skådespelarna redan i huvudet, men även i senare delar av romanen och även i uppföljaren Living Dead in Dallas skapar texten klarare bilder av människor och miljöer än genomsnittliga romaner.

Jag läser Charlaine Harris lika mycket av nyfikenhet för vad som kommer att hända med Sookie som en fascination av vad det är som gör hennes romaner så beroendeframkallande.

Om de, av någon outgrundlig anledning, hade varit olagliga, så kan jag lugnt se mig själv med nervös blick köpa en pocket från en suspekt man som gömmer dem i sin trenchcoat.

Jag har svårt för ordet guilty pleasure, men motvilligt måste jag sätta in Charlaine Harris i det facket. När jag på bussen hem från jobbet i går ivrigt väntade att få fortsätta på Living Dead in Dallas, tvingade jag mig själv först att läsa några sidor ur Stig Larssons Nyår.

Det konstiga är inte att Alan Ball valde att göra en teveserie av Sookie Stackhouse-böckerna. Det konstiga är att ingen annan har hunnit före.

Söderbönor får ligg (och nästan inga spoilers)

2008-10-22  
fig.1

fig.1

Alan Balls nya teveserie True Blood börjar på Canal+ idag och jag beslöt mig för en gångs skull att göra detta old school: inte ens tjuvkika på tidigare WS-rapporter utan bara kolla på de två avsnitten på recension-dvd:n och avgöra, utifrån dem, om det här är en serie jag vill haka på. Eftersom vissa av er kanske också står i valet och kvalet lovar jag härmed heligt och dyrt att inte skriva spoilers om annat än de alldeles första minuterna, dem man ändå missar eftersom tevattnet inte har kokat eller man tänker att man visst hinner få igång diskmaskinen före programet börjar.

Kommer ni ihåg hur Buffy the Vampire Slayer började? Så här minns jag det:

En blond skolflicka i kort kjol blir förförd av en het jock i natten. Det börjar precis bli obehagligt; man känner att nånting läskigt kommer att hända henne och litar inte ett dyft på den kåte jäveln och just då – wroarr! – anfaller tjejen honom, biter honom i nacken och suger hans blod. Hennes ansikte är monstruöst nu och hon har huggtänder och ett demoniskt leende.

Senare i serien kommer vi att känna henne som vampyren Darla, men precis här vet vi inget utom en av seriens viktigaste principer: att det aldrig är uppenbart vem som är monstret. Att det kan vara den söta blonda tjejen; att det, som i de sista säsongerna, till och med kan vara Buffy själv.

True Blood inleds med en liknande luring, som strukturellt ligger så nära Buffys att man nästan kan tänka på det som ett homage. Här är det inte gothmannen som är vampyren, utan en knubbig redneck, en snubbe i paramilitära kläder som till och med sydstatskidsen dissigt kallar»Billy Bob«. Men sedan får vi credits, en hyllad och skitsnygg sekvens som hänvisar till två referensramar långt ifrån geekig genreteve.

Dels har vi typsnittet, som bland annat påminner mig om (den legendariske titelsekvensdesignern) Saul Bass affisch till Anatomy of a Murder och en upplaga av The Killer Inside Me som jag har i hyllan – ni kan säkert komma på fler exempel där just den här stilen hör ihop med brutalt våld under ytan i en småstad.

fig.2

fig.2

Och dels har vi bilderna, ett montage som med all önskvärd tydlighet etablerar att vi här rör oss i ett Södern där naturen är rå och människor lever så nära jorden och sina kroppar att det lätt slår över i olika slags extas: sexuell eller religiös, driven av hat eller kärlek. Alan Ball jobbar ändå hårt på att koppla loss det här registret från myternas och legendernas plan. Hurricane Katrina namedroppas redan innan titelsekvensen, hjältinnans wisecracking svarta bästis Tara (som, hoppas jag, längre fram i serien får fler egenskaper) läser The Shock Doctrine, och på ett tabloidomslag skymtar rubriken:»ANGELINA JOLIE ADOPTS VAMPIRE BABY« – en med andra ord relativt trovärdig variant av vår verklighet.

Så rullar det igång, HBO stylee; massor med berättelser, massor med antydd backstory som säkert kommer att klarna; massor med karaktärer varav många i mitt tycke är jävligt enerverande, vilket förstås inte betyder att de inte, som Cordelia och Anya i Buffy, så småningom skulle kunna bli mina favoriter. Skådespelarna är i True Blood rent kvalitetsmässigt överlägsna, får jag medge – mina älskade buffysar tog ju genomgående ganska länge på sig att hitta hem i rollerna. Ball hanterar elementen med en professionalitet som får allt att se väldigt enkelt ut. Det gäller också genreblandningen (erotiskt drama, ockult action, high school-aktig relationssåpa) som jag vet har fått kritik: jag tycker det åtminstone inledningsvis fungerar alldeles ypperligt. Berättandet är helt enkelt så proffsigt att jag tänker lita på ifrån att keffa eller komiska detaljer är fullständigt avsiktliga.

fig.3

fig.3

Så var detta med vampyrer, som ju personifierar allt det där som Södern i titelsekvensen står för. (De får också en utökad sexuell makt av att deras superhastighet tydligen kan funka som ett slags vibrator inbyggd i snoppen). Vad som är unikt och intressant för just de här blodsugarna är att de på ett mycket tydligare sätt än i vampyrhistorier normalt speglar mänskliga egenskaper: människor vill ha deras blod precis lika mycket som de vill ha människornas. Ingendera sidan är definitivt och fundamentalt god eller ond, serien handlar inte om det. Så vad handlar det om?

Knulla, är det uppenbara svaret. Ett annat och tydligt närvarande svar är att Sookie Stackhouse, en servitris och i allra högsta grad även en southern belle och en lady, mår väldigt bra i självbilden av att träffa en kille som är en gentleman av den gamla skolan. Ett tredje tema som jag anar i de första två avsnitten men som kanske inte håller sig är att Sookies vardag som telepat påminner mycket om allas vår vardag i mediasamhället. Vi har för mycket information; människorna omkring oss har ingen värdighet längre och det mår inte vi heller bra av. En vampyr vars tankar hon inte kan läsa, en typ som tystar bruset och inte finns på Facebook, som har all tid i världen, är en förförisk bild av att hoppa av och starta om.

Själv saknar jag sådana attraktiva alternativ så jag får göra det näst bästa och haka på True Blood. Som jag tror och hoppas att jag kommer att kunna älska precis lika hårt som Sookie själv faller för sin verklighetsflykt i hembyn. Det förutsätter förstås att den snälla, blonda hjältinnans väna tjejmanér döljer andra hemligheter än en hetsig sexualitet – allra helst ett litet inre monster. Here’s hopin’.

Vampyrserien vi aldrig fick se

2008-10-06  

Så vad säger vi egentligen om True Blood?

En sak är i alla fall säker: det här är en serie som aldrig kommer att bli lika bra som sina egna förtexter.

Varje gång Jace Everetts träskblues drar igång börjar jag fantisera om en helt annan serie: ett möte mellan JT LeRoys white-trash-West-Virginia och David Lynchs Mulholland Drive, en Salem’s Lot regisserad av Sofia Coppola. Exorcister, rock’n’roll-babtiser, barnvampyrer.

I stället får man – ja, vaddå? Ett gotiskt Dawson’s Creek med inslag av Harlequinroman?

Anna Paquin är rätt bra som telepatisk outcast med krängande södernaccent, och i de bästa stunderna påminns man om att Alan Ball faktiskt sitter bakom rodret på serien. Men varje gång det skulle krävas ett mognare handlag kommer en gläfsande collie springande. Möjligtvis tog det sig lite i fjärde avsnittet, signerat gamla Heathers-regissören Michael Lehmann. Det blev plötsligt både tajtare och roligare, mest tack vare introduktionen av det plågsamt fantasieggande konceptet penisgikt. Men lysande är det ju inte.

Kanske borde någon ge reklambyrån Digital Kitchen i uppdrag att utveckla en hel teveserie i stället?

Vampyrerna kommer ut ur kistan

2008-09-10  

Lagom till att Låt den rätte komma in hyllas ihjäl på amerikanska filmbloggar och Vampyrer går på svensk bio är det äntligen dags för HBO att släppa ifrån sig True Blood, som ju köptes in förra året, men sedan gick in i manusstrejksväggen och fick ligga i skafferi.

Konceptet är enkelt: Serien tilldrar sig i den Louisianska småstaden Bon Temps, där servitrisen Sookie, som också råkar vara begåvad med telepati, stöter på sin första blodsugare. I och med lanseringen av det syntetiska blodalternativet TruBlood har nämligen världens vampyrer så att säga kommit ut ur kistan och tillkännagivit att de önskar leva i fredligt samförstånd med människorna.

Om man ska beskriva stämningen lite förenklat – vilket man förstås ska – är det fråga om en kopp träsksöderestetik, en smula finna-sig-själv-historia, lite övernaturlig medborgarrättsproblematik à la X-Men och en inte så liten nypa svettig Abercrombie & Fitch-reklam (allvarligt talat – om alla under fyrtio i en liten deprimerande håla har fysik av stål och tycks ha som främsta hobby att se effortlessly skitsnygga ut; är den verkligen så deprimerande?). Allt fångat med närkrypande foto samt invirat i skönt sunkig musik av Gary Calamar, som också ligger bakom till exempel Dexters ljudvärld.

True Blood är utvecklad av Six Feet Under-skaparen Alan Ball i samarbete med Charlaine Harris, som skrivit bokserien den bygger på, och ligger föga förvånande närmare Anne Rice än Buffy. Serien är hittills inte så koncentrerad på vampyrerna själva som på människornas bild av dem, från teasern med dryga svennar som vill se en äkta vampyr till Sookies mormors förhoppning om autentiska minnen från inbördeskriget. Vilket förstås är helt rätt tänkt. Vampyrer gör sig bäst när man inte tittar på dem för noga; den klaustrofobiska småstaden med social kontroll, futtiga vendettor och oblygt gloende på avvikare är en tacksammare huvudperson.

Det återstår att se vad det blir av serien när det kommer in fler vampyrer och man får något slags inblick i deras samhälle (ett sånt måste de ju ha om de lyckas prestera lobbyinggrupper som kan sitta och debattera i teve), men jag måste säga att jag känner om inte överväldigande, så i alla fall stillsamt bubblande entusiasm. True Bloods första avsnitt är ingen sån där Lost-pilot som gör att man sitter med hakan i knät, men det känns väl avvägt, aptitligt serverat och inte det minsta nerdummat. Att det är Ball som ligger bakom, och att han sagt att han och Harris kom överens om att göra teve och inte film av böckerna för att de ville ge den dramaturgiska kurvan rättvisa, gör den ju inte mindre lovande: Vi kan stå inför en schysst höst för vampyrfans.

Låt hösten komma

2008-07-06  

vlcsnap-6240623.pngPilotavsnittet av Six Feet Under-skaparen Alan Balls nya vampyrserie True Blood läckte ut på nätet häromveckan. Trots att några korta scener fattas – och slutet verkar bortklippt – känns det redan nu som att vi kan se fram emot en enastående tevehöst. True Blood, som kommer att sändas på HBO, baserar sig på Charlaine Harris Southern Vampire-romaner och handlar om en liten stad i Louisiana där vampyrer och rednecks (och redneck-vampyrer) lever sida vid sida, sedan japaner uppfunnit ett syntetiskt blod som säljs i sixpack.

Anna Paquin spelar bartjejen som kan läsa tankar och som faller för den inflyttade blodsugaren Bill. Här finns all potential för en skräpig serie i stil med Heroes – med oändliga slagsmål bakom låsta diners – men låt oss ändå tro att Alan Ball har den goda smaken att leverera. Pilotavsnittet bjuder på skön söderndialog och ett lovande karaktärsgalleri.

Med tanke på att Thomas Alfredsons filmatisering av John Ajvide Lindqvists Låt den rätte komma in har biopremiär i höst kan man säkert redan nu tala om den nya vampyrtrenden. Inte mig emot.

Ball är förresten också aktuell med en filmatisering av Alicia Erians fina roman Towelhead.