Weird Science
Låt oss tala om sex ett slag

2013-03-24  

Man kan säga att det är ett lite av ett smörgåsbord av saker jag tittar på just nu. Allt från neonglittrande teentrashserien The Carrie Diaries till svettdoftande muskelmanseposet Spartacus. Jag har inte speciellt höga krav, snarare tvärt om, roas jag så fortsätter jag titta, det är inte svårare än så. Ibland slutar jag titta på kvalitetsserier (jag älskade ju The Good Wife men tappade den i höstas och har inte tagit upp den igen. Varför? Vet inte.) utan anledning och ibland fortsätter jag titta på saker som jag vet är skit, både objektivt och subjektivt. Ibland tittar jag vidare bara för att jag vill veta om en viss sak eller händelse kommer att hanteras i serien. Trogna läsare av WS vet att jag gärna hakar upp mig på saker som kvinnligt handlingsutrymme, Bechdeltestet eller, varför inte, den kvinnliga orgasmen. Denna text kommer handla om mina tankar kring hur kvinnor kommer (eller snarare inte kommer) på teve.

Först lite spekulation och fingerpekande. Kan det vara porrens fel? Att kvinnor som orgasmar så det sjunger om det är förpassad till den dunkla värld som stavas pornografi? Att det är därför som det så sällan visas? Att ens högklassiga kvalitetsserie blir lite fulare om en kvinna får stöna av lust och njutning? Kalkulerar man som manusförfattare, regissör och producent, att när man visar sådana excesser innefattar risken att vår hjältinna förflyttas från hjältinnestatus och madonnaschablonen till hörnet med de fallna fala hororna, kvinnorna i rött och de onda vampyrissorna som behöver dödas av? Är det för att vi inte ska tappa respekten för våra kvinns som vi inte får se dem ta den i tvåan och dregla i extas? Gudarna ska veta att manlig orgasm förekommer oftare än kaffe i amerikansk teve. Ibland för att det ska visa något fint som händer mellan huvudpersonerna, för att gestalta passion och kärlek. Ibland för att förlöjliga (ganska ofta för att förlöjliga). Ganska ofta gestaltas sex som bekant att våra hjältar kysser varandra i två sekunder, och han glider in i sin kvinna utan förspel eller ens en chans att ge henne lite tid att våta till sig. Klipp till när mannen kommer och sen är det över. Som utövare av sex undrar jag alltid – hur är det möjligt? Får hon inte skavsår och urinvägsinfektion av sånt beteende?

Kanske är det en genväg, alla vet vi ju att man inte kan visa allt i teve, att det skulle ta för lång tid. Man lägger på luren utan att säga adjö, låser varken bil eller lägenhetsdörr och varför inte, hoppar delar av sexakten för att alla ändå vet hur det går till? Men den genomsnittsliga sexscenen börjar alltså med att mannen penererar henne utan smörjmedel, paret kysser varandra ömt i olika tagningar, han ligger över henne och hon har bh:n på. Ibland får vi se honom komma och hon har ögonen slutna. Men allt som oftast slutar det innan själva finalen och sen får vi se henne svepa lakanet om sig (fortfarande med bh:n på) för att smyga iväg till duschen. Kanske ser hon ömt på sin betäckare som somnat efter akten.

Så, säger mina kritiker säkert, vad gnäller du om? Varför är det här viktigt? Jo, för att illustrera varför vill jag återge ett citat från serien The Carrie Diaries som alltså är en prequel till Sex and the city och handlar om 16-åriga Carrie Bradshaw innan (som de säger i seriens inledning) både sexet och staden.

I en scen pratar Carrie med sina bästa vänninor om hur hon ska fira sin födelsedag. Hennes sexuellt aktiva vännina Maggie föreslår att detta är kvällen då hon ska förlora sin oskuld med sin heta pojkvän. Men Carrie håller inte med. Hon säger:

»It’s my birthday, I don’t give gifts, I get them.«

Det vill säga: Sex är inte något som man gör för sin egen skull för att ha det bra, det är en gåva som man ger bort till sin partner för att han (som det mansdjur han är!! Alla vet att män bara vill en sak, right?) vill ha det, och kräver det.

Sex är alltså inget man ska se fram emot, det är något som man motvilligt släpper ifrån sig, och Carrie väntar sig inte att hon ska få ut något av det. Ingen av hennes vänninor tycker att det är något konstigt med hennes uttalande, utan de äter glatt vidare av sina fries och pratar om hur födelsedagen ska spenderas.

Det är här någonstans jag bestämmer mig för att jag måste se om Sex and the City. Så jag gör det. Jag inser några saker: Serien har klara brister i hur den berättar om kvinnor och män, och Carrie Bradshaw är en djupt osympatisk och osäker människa. Men också: Ingen av de serier jag sett har någonsin berättat om sex på samma vis som SATC. Här snackar vi orgasmer! Här snackar vi kvinnliga subjekt som inte är rädda för att råma när de kommer.

Alla utom Carrie då, naturligtvis. Det mesta orgasmandet står hennes vänner för. Själv får vi sällan eller aldrig se Carrie njuta av sex. Hon pratar om det, javisst, hon skriver om det hela tiden, men vi som tittare får inte se det. Är det för att vi som tittare, som jag spekulerade om innan, inte ska tycka att hon är en slampa? I can not help but wonder, som Carrie skulle uttryckt det.

Vi har alltså en prequel till en ikonisk teveserie om kvinnor och sex. En teveserie som jag antar riktar sig till flickor i tonåren. Och synen på kvinnlig sexualitet kunde likagärna vara hämtad från viktorianska eran.

Det finns fler exempel. Carries vännina Mouse bestämmer sig för att bli riktigt bra på sex, för att kunna behålla sin pojkvän, som hon är rädd ska tröttna på henne om hon inte är bra i sängen. Så hon lånar en sexinstruktionsvideo och lär sig en massa knep. Resultat av detta: Hennes pojkvän är sjukt impad men börjar misstänka att hon varit otrogen, eftersom hon plötsligt fått såna oväntade färdigheter.

Det finns flera problem i denna lilla intrig: 1. Mouse säger inte en enda gång att hon fått ett bättre sexliv av denna sex-howto, utan fokus är riktad på hennes kille och att han har det fantastiskt. 2. Hon blir alltså anklagad för att ha vänsterprasslat på grund av detta. Om det inte är dubbelbestraffning så vet jag inte vad dubbelbestraffning är. Detta problematiseras inte. När allting uppdagas, att Mouse inte alls tumlat runt i sänghalmen och orgamsat med en annan hunk utan bara velat göra sin pojkvän glad, så slutar historien med att Mouse ber om ursäkt och de kysser varandra och allt är bra. Detta är alltså sensmoralen. Om du är bra på att suga kuk är du en slampa som ligger runt. Vilken tur att det inte var så!!

Herregud. En bättre vinkling på berättelsen hade varit: Mouse berättar om sexinstruktionsvideon, hon och pojkvännen tittar på den tillsammans, han lär sig ett och annat om den kvinnliga anatomin och Mouse får sin första g-punktsorgasm. Det hade varit en vettig slutsats om jag hade fått bestämma. Men det får jag inte. Och min sorg är oändlig för att en massa unga tonårsflickor växer upp och får sån här skit nedtryckt i halsen år efter år. Det är tamejfan djupt deprimerande.

Andra saker jag tänker på när jag ändå är i gång: The Carrie Diaries handlar också om New York under tidiga 1980-talet. Och i den berättelsen finns en nära vän till Carrie som vill komma ut. Han kastas in i den mer homovänliga mediasvängen när han hänger med Carrie på hippa fester. Kommer serien att problematisera homotemat genom att ta upp hiv och aids, som 1984 var allerstäders närvarande i homovärlden? Och om inte, hur är det möjligt att obekymrat segla förbi en av de största tragedier i modern tid? De har tre avsnitt på sig innan säsongen är över. Jag hoppas.

(Och på tal om sex: I Spartacus tredje och sista säsong är det något mindre sex än i de tidigare säsongerna, men ändå ingen bristvara. Men något nytt har tillkommit, och det är de oerhört fula muttperukerna som de nakna kvinnorna bär. Det är alltså en serie som är känd för sina explicita sexscener, som innefattar allt från guldbemålade kukar till sex bland lik, och massor av detaljerade orgiesekvenser bland rosenblad och behornade masker. Och så väljer de att köpa in de billigaste, fulaste fejkkönshårsmattorna? Seriöst, det ser inte klokt ut, som om någon klippt ut bitar av en tovad yurta och klistrat på skådespelerskornas kön. Jag har svårt att koncentrera mig på något annat överhuvudtaget när jag tittar. Det enda jag kan tänka är merkin merkin merkin.)

Hellre Carrie än Lady Mary och Hannah

2012-12-26  

Efter att jag sett klart tredje säsongen av Downton Abbey har jag seriens catchphrase och butlerns eviga »problems with the new footman« ringande i öronen. Ett återkommande problem för honom, tydligen. Mitt största problem är att jag ogillar seriens främsta huvudpersoner så mycket att jag löper risk för blodpropp. »Problems with the new aristocracy«, snarare, i mitt fall.

De första två säsongerna kunde jag se med den förälskades milda blick och därmed förlåta intrigens Falcon Crest-nivå och Lady Marys allmänna äktenskapsidioti. Misstag gör vi alla i ungdomen. Men det hela sjönk ju sedan till Rederiet-nivå för att nu vara tillbaka i trevlig Falcon Crest-anda igen och alltså borde jag vara nöjd. Men i nyktert tillstånd kan jag numera inte se Lady Mary som annat än jobbig, världsfrånvänd och i behov av en hurring hur mycket jag än försöker. Jag känner inte med henne. Lady Edith kan jag ändå, i viss mån, få någon slags stackars lilla rika flicka-sympati för. Jag uppfattar henne som seriens mesta underdog och en sådan vill man ju alltid heja på. Lady Sybil har alltid sin höga moral och sin besvarade kärlek att falla tillbaka på. Lady Edith bara en väl grundad bitterhet som bara växer tillsammans med känslan av att alla springer om henne. Jag kan, i viss mån, sympatisera.

Sedan ser jag klart Girls på ren trots (jag gillar den inte heller och avskyr tjejerna i den) och blir sängliggande av trötthet. Nostalgisk också, och längtar tillbaka till den bekymmersfria tiden med Sex and the City då huvudpersoner var tillrättalagda och roliga och löste det mesta med en gruppkram.

För även om karaktärerna i Sex and the City var äldre än mig då det begav sig, hyfsat irriterande tunna på sina håll, så kunde jag ändå mycket lättare identifiera mig med dem. Ja, för att de var just endimensionella och därmed lätta att tillskriva egenskaper, säger den skeptiske.

Avbryt inte, säger jag då. Vad jag menar är att i både Downton Abbey och Girls finns faktiskt ett identifieringsproblem. I båda fallen har man försökt att göra karaktärerna inte bara komplexa utan också ge dem svärta. Lady Marys snedtramp med en viss diplomat, till exempel, och vit mans börda. Nej, rättelse: vit aristokratkvinnas börda. Hannahs uppvaknande i en kall och hård värld vi andra kallat verklighet ganska länge nu. Men har man kanske, i detta nymodiga försök att ge karaktärer flera lager, kanske brett på lite för mycket? För jag hittar ingen kärna, inget att tycka om. Faktiskt hittar jag inte så mycket alls utom förvuxna bebisar som sluppit ta snavar för någonting alls länge nog nu. Vad är det jag missar?

Jag är en Charlotte men en hälsosam dos Samantha. Detta vet jag med säkerhet. I Downton Abbey är Ms Hughes, den gamla gråhåriga hushållerskan, den enda jag eventuellt skulle kunna se mig själv liknas vid. Hos det halvt streetsmarta, halvt fårskockliknande gänget downstairs snarare än hos de uppbröstade anomalierna upstairs definitivt men ändå med visst personalansvar. Ja, jag är väl Ms Hughes då men det är ju inte på långa vägar lika kul som att vara en Charlotte. Och hon var ändå den rigida av dem!

I Girls avskyr jag allihop. Om någon jämförde mig med någon av tjejerna skulle den redan nämnda hurringen delas ut. Vem vill vara en tjurig, trulig, oresonlig egoist står med händerna i kors och lyssnar på Feist medan livet och alla möjligheter tickar förbi?

Serieskaparen och huvudrollsinnehavaren Lena Dunham har presenterat Girls som ett slags osminkad Sex and the City. Det är så här det verkligen ser ut, tjejer och killar. Okej, hur ser den ut då? Den är rätt tom, ihålig, ointressant och allt annat än vad som känns äkta om du frågar mig. I Sex and the City (nu slutar jämförelserna) fick man ändå ganska tidigt köpa att det rörde sig om en fantasivärld, en amerikansk dröm och ett enda långt retuscherat vykort från New York. Brudarna hade å ena sidan fantastiskt overkliga problem som vilket party man bör gå på, men också väldigt verkliga sådana som cancer, barnlöshet och ensamhet. Och ja, man fick se dem jobba också även om det var låtsasjobb på viss nivå. Men i en säsong har Carrie verkliga pengaproblem och i en annan är det Mirandas omänskligt grymma jobbtimmar som pajar förhållandet med Steve. Men framför allt har tjejerna kul ihop, gillar varann och skulle vara roliga att hänga med. Alltså, vem i hela världen vill hänga med Girls-tjejerna? Och hängde jag med Lady Mary skulle jag förvandlas till Branson av ren överlevnadsinstinkt och det vill vi ju inte, naturligtvis.

Girls påstår sig ha verkliga avsändare, till skillnad från Sex and the City. Alltså blir ju tonen annorlunda och förväntningarna likaså. Girls handlar om hur dessa »flickor« (bebisar) måste klara sig själva. För Hannahs del innebär det att klara sig utan att hennes föräldrar betalar hennes hyra. I Downton Abbey handlar det om att Lady Mary ska hitta en make med pengar. Jag är ledsen men jag bryr mig inte. Dessa »problem« är löjliga.

När Hannahs föräldrar talar om för sin vuxna dotter att hon måste börja tänka på att försörja sig själv blir hon tjurig och sur. Precis som Lady Mary när Matthew vägrar ge henne sina arvepengar till en början. Plötsligt står både Hannah och Lady Mary inför en situation vi ska förväntas sympatisera med. De har fått navelsträngen bortklippt, något har ryckt bort mattan från under deras fötter. Men herregud, det var väl ändå på tiden?

Ja, jo. Men Lady Mary levde ändå i en annan tid under andra konventioner. Hon är ju en överklassdam och då förväntas man vara försörjd.

Kanske det, men det betyder inte att hon har mina sympatier. Eller att jag förstår henne när hon tjatar och tjurar till sig Matthews pengar. Eller att jag ska orka bry mig. Då uppskattar jag Lady Edith mer som i mångt och mycket har ännu mer gemensamt med Hannah i Girls. De sörjer bittert sitt tilltänkte, dystra öde som singelkvinnor utan större utsikt för giftermål utan att för en sekund reflektera över de privilegier de faktiskt har. Mer ärligt ändå, kan jag tycka. Jag känner igen den sortens personer mer än Lady Mary-sorten. Och då känner jag mer med poor old Charlotte som fick sig sin perfekta drömprins helt enligt hennes Upper East Side-konventioner men som vidade sig vara oförmögen att ge närhet. Också helt enligt rådande Upper East Side-konventioner. Se? Same same but different.

En genusgrej nu bara också, killarna i dessa serier har jag inte mycket större sympati för heller men det är inte de jag upplever som seriens huvudkaraktärer. En stor höjdpunkt i Downton var till exempel när Matthews skjorta försvann och han nödgades (nödgades!) äta middag i en smokingskjorta. Jag menar, sånt kan jag ju inte förväntas lägga min tid och ork på? Hellre fördjupar jag mig i Dr Treys impotens, hur glattig den än må vara.

Nej, jag måste sluta nu. Jag vet inte ens varför jag plågat mig igenom dessa serier över huvud taget, det är inte bra för mitt blodtryck. Mitt nyårslöfte blir därför att inte se varken säsong 2 av Girls eller kommande Downton om inte Lady Mary och Hannah tvingas ta sig i kragen ordentligt, klippa sig och skaffa ett jobb som får dem att åtminstone lite, lite grann lyfta blicken bortom det egna kvarteret, utveckla en empati för andra människor och en något nyktrare syn på sin omvärld.

Orättvist snipig kritik mot SATC

2008-06-30  

sexandthecitybrollop.jpgIgår såg jag om Sex and the City på bio. Dels var jag nyfiken på vad mina vänner – som till skillnad från mig följde serien slaviskt – skulle tycka, dels ville jag se om jag kanske missade något vid första titten. Jag kunde nämligen inte för mitt liv förstå den besvikna kritik den fått från många håll, den som säger att SATC bara skulle kretsa kring män eller vara »reaktionär« på det stora hela. Det gör jag fortfarande inte. Vid andra titten såg jag fortfarande en bra film. Nu vet jag förstås inte om det enbart beror på att jag inte »kan« serien tillräckligt bra, eller om mina förväntningar var exceptionellt låga efter att ha sett den rätt dåliga trailern.

Filmen har absolut sina brister. Jennifer Hudson och de ibland ganska kladdiga produktplaceringarna är bara några av dem. Jag skulle kanske till och med få bita mig hårt i tungan om människor i min närhet betedde sig som Carrie, Samantha, Miranda eller Charlotte gör emellanåt – men sen är det ju också hela sensmoralen i filmen att man inte ska leva efter andras regler utan skriva sina egna.

Men det här med reaktionär… Hur ofta ser man egentligen en film på bio som kretsar kring fyra smarta, witty 40-plussare – som åtminstone ibland får se ut som sin ålder? En film som överhuvudtaget kretsar kring kvinnlig vänskap? En film som handlar om kvinnor som kombinerar deg, karriär och förhållanden? (Tänk till exempel på hur det såg ut i den på nästan alla sätt vedervärdiga Djävulen bär Prada.) En film där en snart 50-årig kvinna gör slut med sin unghunk för att förhållanden inte är hennes grej, för att hon helt enkelt inte trivs i en situation där hon inte får tycka mest om sig själv och ha sex med vem som helst, när som helst? En film om kvinnor som har ett så avslappnat förhållande till sex att de inte har några problem att prata om det inför barn? Visserligen i förtäckta ordalag, men ändå. En film med liknande sexscener, eller scener där nakna män blir objekten på det sätt som de blir i alla fall inför Samanthas ögon i SATC? Ärligt talat, hur ofta ser man en film där ett gäng kvinnor garvar åt en polare som skiter på sig? Hur många filmer har ni sett där gravida kvinnor uppmuntras att fortsätta som vanligt, och inte ge efter för rädslor? Jag skulle kunna fortsätta.

Jag undrar om det är klänningarna, väskorna och bröllopstankarna som står i vägen för vissa när de betraktar skogen? 27 dresses fick liknande kritik, men där många andra såg en film som innehöll mossiga könsroller på grund av av att Katherine Heigl var bröllopsbesatt såg jag en helt okej film som mest handlade om en kvinna som blev förbannad och gjorde upp med sin Syster Duktig-het.

Det hela påminner om en mossig genuspedagog jag lyssnade på häromåret, som hävde ur sig dynga som att Holly i Die Hard »tappade sin makt« när hon kysste John McClane/Bruce Willis på slutet i ettan, eller för den delen att Trinity i Matrix »som många andra kvinnor i filmens värld, bara letade efter sin drömprins«. Det, om något, känns som reaktionära tankegångar.

The city viktigare än sex i Sex and the City

2008-05-22  

satc.jpgDen senaste tiden har jag, högst omedvetet men helt ohämmat, på jobbfester och luncher, börjat prata exalterat om den kommande Sex and The City-filmen – mer så än om någon annan film på sistone, Iron Man och Indy inkluderade, och så till den grad att kvinnliga kollegor bett mig hålla käften.

Och jag har blivit tvungen att inse att jag nog ser serien som en av de absolut bästa genom tiderna, för att inte säga den allra bästa efter Vita huset. Ett faktum som nog har väldigt personliga orsaker. Få fenomen har med samma kraft och över lika lång tid påverkat min egen bild av singellivet, mina första stapplande steg ut i vuxenvärlden (serien hade svensk premiär under mitt sista år på gymnaset) samt min bild av storstaden i allmänhet och New York i synnerhet.

Det där sista, vilket kanske är bekant för den lilla skara som följer min privata blogg, har nog haft allra störst inverkan. Finns det någon annan serie som använt sig så mycket av själva staden i serieskapandet – som låtit autentiska miljöer bli en del av handlingen, av stämningen och av seriens själva kärna? Möjligen en del efterföljare, med killkusinen Entourage som bästa exemplet, men knappast någon tidigare.

Det är nog delvis därför man blir så peppad av trailern. Filmen kommer givetvis vara en enda lång nostalgifest för de inbitna fansen, men som samtids- och storstadsskildrare – om än av en upphöjd, hyperrealiserad storstadsvärld – har ju Sex and the City alltid varit i framkant. Mer så än någonsin Gossip Girl eller någon av upphovsparet Darren Stars och Candace Bushnells respektive aktuella uppföljare.

I den här Entertainment Weekly-artikeln – där man får hela bakgrundsstoryn om hur filmatiseringen strandat och återuppstått, samt en hel del anekdoter om paparazzihysterin kring inspelningen – berättas det hur filmteamet lånade märkeskläder från framtida modekollektioner så att de skulle vara aktuella till releasen. »We had a piece from Yves Saint Laurent for, like, six hours«, avslöjar Sarah Jessica Parker. Inte för att jag själv kan åtnjuta den typen av modereferenser men jag älskar ambitionen, att hela tiden sträva efter att fånga nuet – är det inte just den sortens verk som i slutändan blir tidlösa?

Nu bara hoppas jag att de lyckas upprätthålla åtminstone något av teveseriens ypperliga känsla för snackisskapande dialoger och subplots. Jag och min Brooklyn-boende kusin brukar prata lika nördigt om smågrejer i Sex and The City i dag som vi gjorde om Simpsons som tonåringar. En av hans favoritanekdoter utspelar sig efter Mr. Bigs flytt till Kalifornien, då Big berättar för Carrie att han besökt ett köpcentrum.

»You went to the mall?!« häpnar Carrie, varpå Big svarar:

»Yes, I live in America now.«