Weird Science
Svensk lågbudgetskräckis levererar mustig zombieaction

2013-08-09  

Det är goda tider för fans av Evil Dead, Sam Raimis lågbudgetskräckis från 1981 som verkar ha evigt liv. Fede Alvarez remake som kom i våras var helt okej (läs WS-Magnus inlägg här) och nu är det dags för Sonny Lagunas och Tommy Wiklunds Vittra, som går upp på bio idag. En helsvensk skogsskräckis, Evil Dead kryddad med ett ruggigt monster hämtat från nordisk folktro och Johannes Brost i en biroll.

Handlingen följer Raimi nästan till punkt och pricka: ett gäng ungdomar (eller, ja, som genren så ofta bjuder verkar de flesta skådisarna vara närmare 30) åker ut till en övergiven sommarstuga i skogen, något otäckt i källaren förhäxar en av tjejerna, och sen förvandlas den tilltänkta hångelhelgen ganska snart till ett redigt slakthus.

Dialog och skådespeleri är inte alltid på toppnivå men det gör inte så mycket eftersom Laguna/Wiklund snabbt kommer down to bizniz och bjuder på massor med slaskig smaskens för vänner av mustig gore. I takt med stigande body count fingrar man också på Raimi-reglaget på kameran och bjuder på lite gottis, även om de tajta ramarna inte tillåter några excesser. Men för en budget på ynka 300 000 kr är det klart imponerande hur snygg Vittra är, och det är en absolut fröjd att se den på bio med mullrande ominös filmmusik och vräkiga ljudeffekter på max.

Vittra lyckas också klart bättre än Evil Dead-remaken med att skapa ett vettigt persongalleri: de flesta är kanonmat men Lisa Henni och Patrik Almkvist i huvudrollerna kommer en bra bit på väg och lyckas skapa rollfigurer man faktiskt bryr sig om.

Det som framförallt gör Vittra så effektiv är att den ganska snabbt avverkar allt det risiga i början och sen koncentrerar sig på blodig zombieaction, och där levererar den fullgott. Det mesta är praktiska effekter med blod och gummi, och det är både väldigt snyggt, enormt geggigt och mycket brutalt. En bra svensk zombiefilm på bio alltså? Groovy!

 

Wolverine som grungare på japanska klichéäventyr

2013-07-26  

Inte för att jag tältar utanför Sergel när det ska släppas biljetter till en ny Superman, men jag fnyser inte åt superhjältefilmer. Ser fram emot Thor II som jag ser fram emot julafton. Grät till Superman Returns. Däremot drar jag ofta ihop ögonbrynen till ett slags bekymrad rynkning, inte olik Wolverines, när det blir alldeles för uppenbart att filmstudiorna hostat ur sig ännu en uppföljare av absolut och enbart cyniska skäl.

Som senaste Wolverine The Immortal. Vår hjälte har blivit grungare. Han har långt hår, skägg och shorts. Bor i en grotta. Flyr världen ty världen är som bekant full av känslor (jag hör dig, Wolverine!).

Men av diffusa anledningar befinner han sig tjugo minuter senare i Tokyo. Renrakad och iförd wifebeater som vanligt. Och ytterligare tio minuter senare har en hel arsenal av up-and-coming asiatiska skådisar fått presentera sig så att även den delen av världen också ska kunna bidra till vinstintäkterna för denna usla film (var det Pirates of the Caribbean III vi såg det i senast? eller Fast and the Furious III? Blandar så lätt ihop de där två) och någon minut senare är första svärdfajten i gång. Samurajsvärd. Man kastar faktiskt också in lite harakiri så att vi västlänningar ska få en smak av det äkta Japan också. Rituella bad, »ett möte av gamla traditioner och moderna trender«, högteknologi. Ja, det finns inte en enda liten klyschdel av Nippon som inte levereras under filmens första timme. Just det, yakuza också. Japanska maffian. Fräscht. Jättefräscht. Som att låta en film utspela sig i Rom bland en högljudd familj som lagar pasta, där flickorna har urringningar och männen är hetlevrade kavaljerer och alla gestikulerar vilt med händerna och är med i maffian som styrs av någon tjock gubbe med hes röst… Vänta, den filmen har jag sett.

Hur som helst. Hur bilden av Japan nyanseras i Wolverine The Immortal längre in i filmen vet jag inte eftersom jag lämnar salongen. Det är inte ofta jag gör det men då och då händer det. Någonstans runt en tröttsam svärdfajt ombord och ovanpå ett tåg. Någonstans då en liten asiatisk brud – Yukio – tar upp sitt flera hundra år gamla samurajsvärd och kickfajtas. Läser i en presstext att regissören James Mangold tycker att hennes karaktär är en dödlig kämpe som »är både sexig och som uppstånden ur animevärlden«.

Spare me. Det finns gränsen för hur mycket skit jag tar. Cynism kan jag leva med om den är levererad väl. Klyschor kan man leka med om man har insikt och distans. Nationella karikatyrer är farligare men allra farligast är ett dåligt manus, en ointressant historia, pengadriven regi och pengadrivet skådespeleri. Om inte ens de inblandade bemödat sig med att engagera sig, varför ska jag?

Wilhelm-skriket och Porr-Eva

2013-07-19  

»Aaaäiiööhhh!«

När hörde man Wilhelmskriket – det gälla uttryck för häpen dödsångest som används som ljudeffekt i Hollywood sen 50-talet – i en svensk film senast?

Bara några minuter in på Känn ingen sorg, när en trummis blir biten i handen, slänger Måns Mårlind och Björn Stein in en Wilhelm, och nördhjärtat slår ett extra slag av lycka i bröstet. Då har de nyss bjussat på en fantastiskt snygg scen där filmens tre huvudpersoner blir jagade längs Göteborgs gator i en imponerande lång obruten tagning som skulle fått till och med Brian De Palma att lysa upp.

Att Mårlind/Stein är suveräna (och suveränt… nu skriver jag det: »osvenska«) bildberättare visade de ju redan i den mäktigt mörka science fiction/tidsresethrillern Storm.

Tekniskt är Känn ingen sorg en ren fröjd, foto och klipp är mästerligt utfört och det är rena gottepåsen för filmnördar. Manuset av Cilla Jackert (som ju var huvudförfattare på Spung, troligen den bästa svenska tv-serien någonsin) är smart, roligt, dråpligt, vackert och sorgligt.

Det enda jag har problem med är upplägget: kring huvudpersonen Pål kretsar den snälla ljushåriga kompisen Lena som är hemligt/olyckligt kär i honom, och så den mystiska, mörkhåriga och farligt sexiga Eva som Pål faller handlöst för men som håller honom på halster.

Att den oförlösta manliga huvudpersonen måste testa och till slut välja mellan en go’ tjej och en syndig atombrallis är sega klyschor från coming of age-genren som man önskat att en författare av Jackerts kaliber kunde skippat.

Och jag blir inte klok på rollfiguren Eva. Man får lära känna henne lika lite som Lena, och som Mårlind/Stein skildrar henne i otaliga porriga slow motion-montage blir hon till slut reducerad till en manlig runkfantasi.

Att en i övrigt så smart, sprakande och mysig film dras med en så risig kvinnofigur kan man känna lite sorg över.

När en kvinna är en kvinna för mycket

2013-07-05  

Trailern för The Hobbit: The Desolation of Smaug togs emot med blandade reaktioner. Själv tänkte jag på att det såg ut som att den var helt animerad. Värst var Legolas. Har Orlando Bloom åldrats med fasansfull hastighet och är nu rynkig som ett katrinplommon? Plötsligt drabbad av svår acne? Vad kan annars förklara att alvens ansikte är helt utslätat med lysblå ögon så det ser ut som att han är från en videosekvens i ett dataspel? Och vad gör han förresten där? Legolas förekommer ju inte alls i boken The Hobbit.

Men det är inte uppdykandet av Legolas plastiga nylle som orsakat nätkommentarer lika giftiga som Shelobs gadd.

I trailern fick vi för första gången se den nya karaktären Tauriel, en av skogsalverna, spelad av Evangeline Lilly (Lost). En välbehövlig kvinnokaraktär, kan tyckas då det inte finns en enda kvinnlig karaktär i boken The Hobbit (den enda som ens nämns är Bilbos mamma Belladonna Took).

Är det en god nyhet med en ny påhittad kvinnlig karaktär? Näe, så fan heller! Anser en skara kränkta Tolkien-fans på diverse forum, fans som drabbats av partiell minnesförlust vad gäller andra stora förändringar gjorts vad gäller karaktärer och story tidigare.

Vi plockar några av de nätkommentarer som följde på nyheten om Tauriel.

»Please tell me this is some kind of a joke – please!!!«

»If this is a joke, this is the cruelest joke that can possibly be divised.«

Buhuhuuu! Det måste vara ett skämt. Orimligt annars. Det är bara för grymt att ha med en kvinna! Men tyvärr, signaturen Hamfast Gamgee svarar:

»It’s no joke, I’ve heard it too! Unless PJ is playing a joke on all of us. But it might not turn out quite like this. I’m not sure the actress in question was selected for her brains, anyway!«

Nej det måste vara bara för att Evangeline Lilly är snygg som hon får vara med killarna. Trots detta är det sannerligen inte lätt att ens förstå varför man sätter in en (en!!!) kvinnlig karaktär:

»Also, I don’t see why there must be a strong female character. They didn’t change The Hunger Games to give a strong male character to pander to boys. I don’t understand why we can’t enjoy the story as written.«

(Känner dock här att kommentatorn faktiskt tycker att Hunger Games hade vunnit på detta könsbyte.)

På en sida med The Hobbit-nyheter kan läsare rösta vad man tycker om tilltaget med nykomlingen Tauriel. Det finns inget alternativ i stil med »Äntligen, vilken fantastisk idé!« men däremot kan man rösta på att »det är okej men fel skådis i rollen«, eller min favorit:

»Sounds too much like trying to hook in female viewers at the expense of the storyline.«

Alla bokstavstrogna surpottor därute som klickade på detta alternativ (ni var 638 stycken, eller 18 procent av alla som röstade), jag har några frågor till er:

För det första. Ja så tänkte man kanske. Och? Vi är många kvinns nu som är griniga till gränsen av sammanbrott över att ständigt få titta på mäns aktiviteter på vita duken. Så om det kan locka oss att se filmen är väl det en bra anledning?

För det andra. Man förutsätter alltså att det bara kan vara varelser med snippa som uppskatta att det är fler kvinnliga karaktärer på vita duken?

Och för det tredje – hur skulle detta paja storyn? Tolkien nämner att det är mängder av skogsalver i boken, utan att precisera kön?

Och apropå om man förstör storyn genom liknande tilltag: Den första Sagan om ringen-filmen innehåller en av mina absoluta favoritscener i hela trilogin. Frodo har precis blivit knivhuggen av en av nazgülerna och en skärva från Mordor-bladet är på väg mot hans hjärta. Enbart Elrond kan läka honom, så vilken tur att en underskön, visst, men även duglig Arwen dyker upp i exakt rätt ögonblick! Scenen när hon med den döende Frodo framför sig i sadeln rider genom ett sandigt landskap är helt fantastisk. Det är något med att det är mitt på ljusan dag, att de enda träden är något slags stora enar, och så de sju ringvålnaderna med sina elaka stora svarta hästar som ser ut att när som helst få tag i henne… det är så nagelbitande snyggt gjort.

Men i boken är det inte alls Arwen som utför detta hjältedåd. Det är den manliga alven Glorfindel, en karaktär Peter Jackson valde att hoppa över i filmen.

Nu fick Arwen i och för sig i resten av filmen nöja sig med att vitklädd och porslinhyad och tårögd skrida runt och viska alviska kärleksbetygelser i Aragorns öra, men hon har denna mäktiga scen på CV:t i alla fall.

Men inte ens denna lyckade förändring från originalet har alltså lyckats blidka de troende.

Tyvärr är det nu så att det går ett rykte om Tauriel som även jag deppar över. Det är att hon skulle vara ett potentiellt kärleksintresse för Kili. Jag hoppas det inte är sant. Jag vill ha en hjältinna! Inte ett heterosexuellt alibi åt den stora mansskocken.

Jag ska byta spår här lite. Den här texten är inte en känga åt Tolkien som uppenbarligen inte var intresserad av att ha med kvinnfölk i sina böcker, skrivet är skrivet, det var för länge sedan då jämställdheten var kassare än nu, och då han inspirerades av nordisk mytologi och hjältesagor som är väldigt mycket äldre i en tid då jämställdheten var ännu sämre så tjänar det inget till nu att klaga på böckernas könsfördelning. Nu blickar vi framåt och jag vill rikta mig till alla som antingen skriver fantasy eller som konsumerar fantasy.

Fantasyvärlden (den västerländska pratar jag om nu) har haft det extremt svårt att frigöra sig från Tolkien – nio av tio fantasyvärldar är ett slags obestämd medeltid med bredsvärd, helstekta grisar, hästar. Och vita män. Männen är kanske korta (dvärgar) eller spetsörade (alver), långa (jättar), genomskinliga (andar) men nog tusan är det vita snubbar alltid.

Det är uppenbarligen så fruktansvärt svårt att ta sig ur den vita heteronormen. Det måste vara kungar som styr länder. Det ska vara blonda lockar under hjälmen. Kvinna bör vara vacker, räddas av stark man, sedan gifta sig med man. Få manliga ättlingar som för vidare blodslinje. Och så vidare.

Jag läste en väldigt bra artikel som handlade bland annat om den vita heteronormen i fantasy. Där sätter författaren Foz Meadows verkligen fingret på inkonsekvensen i dessa fantasivärldar:

»/…/it’s impossible for black, female pirates to exist anywhere, that pixies and shapeshifters are inherently more plausible as a concept than female action heroes who don’t get raped, and that fairy tale characters as diverse as Mulan, Snow White and Captain Hook can all live together in the modern world regardless of history and canon, but a black Lancelot in the same setting is grossly unrealistic.«

Fans och författare försvarar sina vita, manliga, heterosexuella världar med näbbar och klor och använder märkligt nog argumentet att det vore orealistiskt om världen inte såg ut på det viset.

Som jag brukar säga: det är ju hitte-på! Kan man hitta på att man kan flyga på en drake kan man hitta på att det inte är samma himla patriarkat i varenda fantasybok/film som i vår egen värld (hej Game of Thrones)!

Hur skulle Tolkien själv reagerat på att man ändrade på hans historia på detta sätt? Jag berättade om Tauriel-ilskan för min pappa, det största fantasyfreaket man kan tänka sig, tillika den som introducerade mig för Middle Earth vid späd ålder. Hans sms-svar löd:

»Jag kommer att tänka på en engelsk 1800-talsförfattare, Samuel Butler, som skrev »Det finns inget Shakespeare skulle tyckt bättre om än en bra vaudeville på Hamlet«. Nördarna kan ta sig i häcken.«

Man of skit

2013-07-02  

Man vet att världen är ur led när Kevin Costners skådespeleri är den största behållningen av en film.

Jag säger »en film« men det är inte en rättvis beskrivning av Man of Steel, som verkar bestå av fem, sex olika manus, i olika genrer, tonaliteter och med olika visuella uttryck, inspelade på raken och hopklippta till konfetti, till en narrativ kräkning, till den typen av berättelse som entusiastiska femåringar berättar. Som Axe Cop, ungefär, fast helt utan självdistans, charm eller originalitet. Man of Steel är den sämsta superhjältefilmen i filmvågen som inleddes med Bryan Singers X-Men för 13 år sedan. Utom Catwoman.

Det är en vecka sedan jag såg den här filmen och jag är så jävla arg fortfarande att jag vill skrika rakt ut. Vet inte om den oredigerade vreden går att sammanfatta i ett blogginlägg men det rör sig framförallt om bristande hantverkskunskap, anspråkens totala mismatch med resultatet, och den sumpade chansen att göra ett nostalgiälskat franchise genuint relevant. Många spoilers följer men skit i det ni, ni ska ändå inte se skiten.

En person i min familj har 300 som favoritfilm och gillade Watchmen stenhårt och har därav dragit slutsatsen att Zack Snyder är ganska duktig på att liksom filma existerande seriealbum rakt av. Hen påstår därmed att det bara är det som är problemet. Att Snyder är en bra filmmakare när han har ett bra manus, helst ett färdigt bildmanus, att utgå ifrån. Men att han inte kan hantera att sitta där med ett helt mythos och då blir det så här.

Jag skulle snarare hävda att Snyder antingen helt fundamentalt inte kan göra film eller också knarkar så mycket att han inte förmår koncentrera sig i klippet. Och kanske är det nåt som händer när en film är så här dyr – kejsarens nya kläder – att folk till sist slutar säga emot.

Hans Zimmers musik är exempelvis helt okej. Men nej, den fungerar inte här, ety den i cirka varje sekund av hela filmen används för att hjälpa oss förstå vad vi ska känna och vad karaktärerna känner. Vilket vi förstås förstår ändå, ibland med hjälp av gott skådespeleri, ibland med hjälp av dåligt, allt som oftast (och särskilt mot slutet av filmen) understödda av helt onödiga repliker som verbaliserar allt som pågår. Man tänker osökt på Harrison Ford som under Star Wars-inspelningarna åt George Lucas ska ha sagt ungefär »you can write this shit, but you can’t act it«. (Ibland är Snyder så nervös för att vi inte ens förstår vartåt vi ska titta att han klipper in grupper av människor, gärna Daily Planets redaktion, liksom samfälligt tittande i avsedd riktning). En gång under hela filmen har jag svårt att förstå vad som händer och det är när Stålis och Lois till sist kysser varann. En sak som nämligen aldrig har etablerats är varför eller att de skulle finnas någon attraktion mellan dem.

Ändå är Lois Lane med i ungefär varje scen i hela filmen, också när det är fullständigt orimligt – under militäroperationer, på general Zods rymdskepp, och så vidare. Plus att hon går med stilettklackar på playamark i Nevadaöknen, vilket man enligt min erfarenhet inte kan, men det är en mindre invändning.

Möjligen ligger den där tidigare nämnda musikmattan där, liksom påfallande många voiceover-korsklippta repliker, för att maskera att vissa sekvenser är helt konstruerade i redigeringen för att klumpigt dölja sådant som försvunnit. Tydligast är scenerna där Lois hälsar på hos Martha Kent, sedan möter Stålis på begravningsplatsen, följt av att han ankommer hem. Tidslinjen är uppenbart omskyfflad, oklart varför – kanske bara för att det fanns fem, sex timmar drama ur någon av de andra manusversionerna just där som inte fick plats. Även de mycket rika montagen i början av filmen ur Clarks barndom och Lois jakt på sin räddares identitet tyder på att man där malt ner minst 20 minuter potentiellt starkt material i kvarnen.

En kontrollfråga som jag skulle vilja att varje jävel involverad med film eller teveserier skulle ställa sig i varje stadium av varje produktion är denna: Vad handlar den här berättelsen om?

I frågan om Superman är det inte helt självklart. Nästan alla andra ikoniska hjältar har en sådan kärna inbyggt i sitt mythos, men Stålmannen har inte ett tema som självklart dominerar och därmed måste manusförfattaren välja något. Det verkar som om alla som varit involverade i den här processen har valt lite olika. Det mystiska är att filmen bara ha två writing credits utöver Joe Shuster och Jerry Siegel, som skapat karaktären: Christopher Nolan och David S Goyer för story och Goyer igen för manuset. Om det verkligen bara ligger en författare bakom detta haveri, vilket jag i och för sig inte tror en sekund, är han antingen en idiot eller utsatt för en maktgalen regissör, se ovan.

Ett av manusen som ligger till grund för den här soppan – möjligen det bästa – har handlat om självuppoffring. De tre pappakaraktärerna i filmen dör alla för att rädda en värld de tror på och utan det temat är den väldigt utdragna specialeffektscenen med pappa Kents hjältesjälvmord helt meningslöst. Det förklarar också Jesus-ikonografin när Superman stiger ut ur rymdskeppet för att rädda Lois (dock inte varför Jor-El har skickat ut henne i rymden med information han själv skulle kunna ge sin son som han står och pratar med, eller varför de inte passar på och desarmerar hela skeppet när nu sonen fått tillbaka sina superkrafter). Det bibliska är ganska konsekvent genomfört, Jor-El är Gud och hans avatar den Helige Ande och Pa Kent ett slags Josef/Yoda.

Möjligen finns det något av apokryferna i filmens enda riktigt bra minuter, dem där vi följer det mycket välspelade barnet Clark och hans kamp med sina gryende krafter. Den filmen, det dramat – undrar om inte detta är Christopher Nolans input? Eller är det bara för att jag vill credda honom med det jag själv gillar? – hade man ju gärna kollat på i en och en halv timme.

En annan av filmerna var tänkt som en ren action-treaktare. Den skulle ha en jättelång inledning på planeten Krypton, i ett slags datoranimerad estetik som involverar mycket flygande actiondinosaurier och sådant. Sedan skulle det följas av en övermättat realistisk estetik på jorden, med action kring kollapsande oljeriggar och sådant, för att kulminera i en fusion mellan världarna när Zod anländer på jorden och hela New York/Metropolis förvandlas till en steril datoranimation.

Det är en skitdålig idé, framför allt för att hela Krypton är ett enormt art direction-misslyckande: en dyrt och konsekvent skapad värld där inte ett enda föremål eller rum ger en känsla av att nåt slags människovarelser bor där, att något som helst liv eller historia eller hantverk har utspelat sig på platsen. Och för att det blir visuellt osammanhängande. Men det spelar ingen roll eftersom allt är så sönderklippt att endast spår av en sådan struktur kvarstår.

Vänta, undrar ni kanske, sa jag tre pappor fär en stund sedan? Ja, en annan manusversion handlade uppenbarligen ganska mycket om fäder och söner och förväntingar och plikter. I den filmen är Jor-El kanske inte med jättemycket och hans motsvarighet på jorden,  vetenskapsmannen spelad av Richard »Toby Ziegler« Schiff har en viktigare roll. Liksom Jor-El, som han ska spegla, är han nämligen indragen i ett slags maktkamp eller intressekonflikt mellan de militära och vetenskapliga sfärerna i statsapparaten. Denna konflikt etableras tidigt i filmen i scenen där Lois Lane dyker upp på en militär forskningsstation i Arktis.

Den plotten är dock helt bortklippt så kvar i filmen finns nu bara en onödig äldre manskaraktär helt utan funktion som nästan aldrig interagerar med Superman, eller någon annan heller för den delen, men som på slutet får vara med på ett skitviktigt mission där hans uppgift är att med livet som insats trycka i en rymddiskett i en rymddiskettdrive. Kanske hade den handlingen också haft användning för en tidningsredaktion. Det har den här filmen inte, vilket inte hindrar att den är med mycket och i grupp.

Jag har tänkt mycket på den sjukt lösryckta sekvensen där snubbarna från redaktionen försöker gräva fram en sekretarare under en massa bråte. Min enda förklaring är att Jor-El nånstans tidigt i filmen pratar om att Kal-El måste ge världen hopp, så att människorna sedan ska kunna ha mod att hjälpa varandra. Därför delas bossfighten upp i två delar så att Stålmannen får konfrontera sig själv på andra sidan planeten mellan människorna får rädda varann i New York. Tyvärr har den här betydelsen av striden helt försvunnit eftersom ingenting, absolut ingenting av mellan raderna-karaktär förmedlas i det färdiga resultatet. Jag är inte helt säker på i vilken av de hypotetiska manusversionerna den grejen hör hemma heller.

Och apropå Zod undrar jag: Om du är badassgeneral på jakt efter en planet för ditt folk och hittar en fruktbar och bördig planet där ditt folk dessutom är osårbara och kan flyga – varför skulle du då vilja terraforma den till partikelnivåer där ni inte har superkrafter? Alla som växer upp där kommer ju tåla miljön, det är grundligt etablerat. Överlevarna som skulle behöva lite tid att acklimatisera sig är typ nio stycken. Och som vi ser när Zod tar av sig hjälmen kan han pga viljestyrka själv klara den processen på ungefär fem minuter.

Och hans rymdskepp, som alltså är ett rymdfängelse som han har custat. Hur kommer det sig att det passar ihop med den tusentals år gamla terraformingmaskinen han plockade upp på vägen? Och Jor-El-avataren ombord, varför är han allvetande och har en massa tricks för sig medan Superman och Louis är ombord och sedan typ helt maktlös och passiv tills Zog evigheter senare kommer ihåg att stänga av honom? Han är den sämsta femtekolonnen nånsin.

Alltså, man får göra dåliga, osammanhängande filmer. Men då ska det vara lågbudgetdesperation eller likgiltighet för intern logik som är orsaken och slutresultatet säljas som en kul grej bara. Men den här filmen trailrades som en seriös reboot, som ett emotionellt starkt drama. Det är det inte. Det är hundratals miljoner kronor med ren skit. Och det gör mig galen, för med ett bra manus kunde detta ha blivit något viktigt och intressant.

Den kunde ha varit ett intressant tanke-experiment om vad som skulle hända om mänskligheten och särskilt amerikanerna idag, i en post-9/11-värld med omedelbar nyhetsrapportering och mer eller mindre gränslös makt koncentrerad hos det militära, skulle komma i kontakt med fientliga krafter från rymden. Det här temat är med i Ziegler/Schiffs plotline i några minuter.

Den kunde också ha varit en intressant actionfilmsallegori om illegal aliens i samma post 9/11-samhälle, om vem man kan lita på och vem som får räkna sig som amerikan och människa och hjälte och så vidare. En kort replikväxling alldeles på slutet anspelar på detta, liksom det emotionellt helt oengagerande valet som Stålis måste göra mellan sin korrupta och utdöda ursprungskultur och den »ädla« jordiska/amerikanska. (Ja, de hade fått jobba lite på det här temat för att det inte skulle vara sjukt vidrigt, men glimtarna som finns med nu är mycket intressanta).

Och allra värst är förstås att filmen inte handlar om mänskligt lidande och massdöd, trots att den evighetslånga inledningen på Krypton och hela Zods grievance bygger upp just för detta. Filmen inleds med att en planet går under och den avslutas med att typ hela Manhattan kollapsar. Men Superman, med sin superhörsel och supersyn hör inte en enda människa skrika, ser inte en enda person under rasmassorna, upplever ingen conflict of interest under någon endaste sekund när han river ner hela världen han påstår sig beskydda.

Då finns det inget drama kvar, inga känslor alls; då handlar filmen inte om nånting utan är bara ett tomt och meningslöst skal som vältrar sig i (emotionellt, narrativt och moraliskt) meningslöst våld. Vilket, guys, gör det extra mycket inte alls okej att samtidigt visuellt associera till 9/11.

Jag hatar mig själv för att jag ändå vågar hoppas på att del två, som rimligtvis måste handla om Lex Luthor, ändå skulle kunna vara sevärd. Men det förutsätter att alla som varit i kontakt med det här haveriet omedelbart får kicken. Tyvärr ser det ju inte ut att bli så. Tyvärr ser det ut att bli Snyder igen. Min vrede känner inga gränser.

Kungen av dålig smak är tillbaka

2013-06-27  

Jag har egentligen alltid gillat Rob Zombie. Älskade hans rysliga skräck-skräp-band White Zombie och fortsatte köpa hans skivor även efter att ordet »White« ersatts med »Rob«, det lät ju i stort sett likadant (rättelse: låter fortfarande likadant). När Stockholms filmfestival visade hans långfilmsdebut House of 1000 Corpses 2003 satt jag längst fram i en numera nedlagd biograf på Östermalm (Astoria?) och lät mig matas med kitschigt gycklarvåld, skamlösa referenser till både Motorsågsmassakern och Jean Rollins Living Dead Girl, och ett soundtrack att döda för. Mastiga, mustiga intryck. Som att äta världens godaste hamburgare på fem minuter, fast utan servetter.

Rob är Rob och kommer alltid vara Rob. Kungen av dålig smak och med ett självförtroende som bara en äkta amerikan kan frambringa. Ett måste om man ska hålla på och gräva i klassiker som Alla helgons blodiga natt till exempel. Vilket gick sådär. Robs estetik skar sig en aning med den Carpenterska andan. Och uppföljaren (Rob Zombies uppföljare alltså, Halloween 2, vilket inte är en remake av Rosenthals Alla helgons blodiga natt 2) var ju ännu värre. Michael Myers med luffarskägg och täckjacka till exempel. Ultrabrutalt och taktlöst. Internet gick inte riktigt hand i hand med Rob Zombie efteråt och frågan är väl om Dimension Films någonsin kommer plocka upp pumpan igen.

Nu är i alla fall Rob Zombie tillbaka med en mer personlig film. The Lords of Salem (släpps den 17 juli på svensk dvd och blu-ray). Borta är kraven från fansen till en franchise som egentligen dog 2002, då Busta Rhymes och Tyra Banks bollade uttryck i Halloween: Resurrection. I stället får vi ett härligt virrvarr av häxor, blåkönade demoner och ännu fler häxor, fast nakna. Zombies fru Sheri Moon Zombie återkommer, trots ett aldrig sinande nätflöde av nepotistiska insinuationer och gör det bra. Jag gillar henne, oavsett brister och överspel.

Detta gäller ju nästan hela Rob Zombies filmkatalog. Man gillar det trots alla skavanker och frånvaron av röda trådar. Varför? För att han oftast löper linan ut och för att han gör film för sin egen skull. Sedan är ju också Zombie lite av en fattigmans-Tarantino vad gäller återanvändning av gamla skådespelare, vilket är kul för de lite extra nördiga. Här kan man bland annat se Dee Wallace i en av rollerna. Ni kanske minns henne från filmer som The Howling, Cujo eller E.T. Inte? Äsch, det spelar ingen roll, bara en liten sidoparentes för vissa att omfamna.

Storyn, annars: Heidi Hawthorne (Sheri Moon) jobbar som DJ och erhåller en skiva med ett band vid namn The Lords. En skiva hon aldrig borde ha spelat, märker hon tack och lov alldeles för sent, då den stimulerar stadens mörka historia och frammanar mörka krafter. Eller så håller hon bara på att bli galen. Man kan aldrig vara riktigt säker och man slutar bry sig efter ett tag, det var det där med röda trådar… The Lords of Salem är atmosfär, stil och ton. En hypnotisk formövning utan varken vett eller sans. Mycket Polanski, lite av tidigare Rob Zombie. Men det bästa med den är häxorna, de är riktigt läskiga och när de dansar nakna framför bålet i filmens inledning ryser jag i hela kroppen. Otäckt! Och kanske rentav början på en häxtrend – snart kommer ju American Horror Story: Coven.

Total kärlek i Burtons mästerliga comeback

2013-05-23  

Att se Frankenweenie (bluray/dvd-släpp häromveckan) är som att träffa en gammal vän man inte sett på länge och efter tre sekunder känns det som om man sågs igår. Eller rättare: att träffa en gammal vän man glidit ifrån, sen börjat bli irriterad på, sen förträngt att han fanns, sen bara mojnat i en kall likgiltighet inför… och sen blir man blixtkär igen.

Efter kliniska CGI-spektaklet Alice i Underlandet och lama Dark Shadows är det otroligt härligt att se gamle Timpan på mammas gata igen.

Långfilmsversionen av hans kortis från 1984 är ett gloriöst snyggt stop motion-kalas, rena gottepåsen för alla Burton-fans som tappat hoppet. En svartvit hyllning till Frankenstein och de andra monsterskräckisarna från Universals gyllene (eller snarare gotiska) 1930- och 40-tal, där både mumien, Igor, Dracula och många andra passerar revy i mer eller mindre tydliga hommager. En sinister NO-lärare med dåliga people skills, modellerad efter Vincent Price, med röst av Martin Landau som plockat med sig sin tjockaste Bela Lugosi-brytning från Ed Wood. Pålitligt urmysig musik av Danny Elfman. Spikraka suburbia-gator, bulliga bilar, perfekta femtiotalshem som döljer skvallriga grannar som snabbt förvandlas till fackelbärande lynchmobb, precis som i Edward Scissorhands. Inledningens charmiga super 8-film med jycken Sparky som en hemgjord Godzilla får en fin uppföljning i den härliga monster movie-finalen, med passningar till både japansk katastroffilm och Gremlins. Tim Burtons säregna figurer, med mörka ringar under de stora emo-ögonen.

Och kanske det bästa av allt: ingen Johnny Depp. Det låter taskigt, they had a good run såklart, men på senare tid har samarbetet blivit konstnärligt förödande. När såg man Depp göra något bra senast? Depp på nollnolltalet är mest en proppmätt pajas som småfiser sig genom narcissistiska haverier som The Tourist eller spexar loss i usla piratkomedier. (Peppen inför The Lone Ranger ligger just nu på minus 100000 procent.)

Istället: Winona Ryder! Hon är röst till grannflickan Elsa Van Helsing (namnet!) och bara att höra hennes karakteristiskt visslande »s« gör att jag återigen blir tonåring med blossande kinder som sitter framför en vhs-flimrig Edward Scissorhands och trängtar efter Den Ouppnåeliga.

Ja, ni hör ju, jag är helt okritisk. Det blir så när man är förälskad. Frankenweenie är kärlek från början till slut, en vacker, varm, rolig och rörande film. Nu är vi bästa vänner igen, Tim och jag, och det är en omåttligt härlig känsla.

 

Stor, större, Baz Luhrmann

2013-05-17  

När man sätter sig ner för att se en film av Baz Luhrmann så vet man vad man får lika mycket som när man sätter sig ner för att se… The Expendables 2 till exempel. Det är delvis därför jag har så svårt för honom: han ger publiken vad de vill ha och nöjer sig med det. Alltså känner man sig lite mätt redan innan hans senaste monstrum Den store Gatsby kör i gång. Man vet vad som komma skall. Bombastiska extravaganser utan vare sig humor eller variation, tokiga krystade karaktärer utan sympatiska drag: färgstarka är väl den förskönande termen antar jag. Teaterapor dess antonym.

Alla som sett Moulin Rouge vet vad jag menar, en film jag verkligen, verkligen ogillar. I dag en självklarhet, inte så mycket då. Jag skyller på Luhrmanns debutfilm, Strictly Ballrom. Jag älskade den. Så mycket att jag drogs med i den massiva våg av positivt tyckande kring hans bräkiga uppföljare. Sångnummer som skar sig och intryck efter intryck vars intervaller bara eskalerade och aldrig gav publiken en chans att reflektera. En av mina vänner fick något slags anfall under filmens gång och var tvungen att lämna biosalongen. Själv satt jag kvar, förvirrad och stel. Var det här bra?

Veckorna som följde mådde jag dåligt, ju mer jag tänkte på Moulin Rouge desto sämre mådde jag. I kontrast till övriga prövningar livet bjudit på kanske den här rankar rätt lågt, men likväl en prövning och absolut värd att nämna här innan jag återgår till Den store Gatsby, F Scotts Fitzgeralds så kallade ofilmbara roman. I Luhrmanns händer en i allra högsta grad estetisk tolkning. Knappast någon överraskning, men vad som däremot framstår som en sådan är med vilken balans det hela gestaltas. Från förtexterna, som håller Saul Bass-klass och presenteras i 3D. Jag är inget stort fan av 3D-tekniken, men här fungerar den alldeles ypperligt. Och samtidigt fullkomligt logiskt. Det såklart Baz Luhrmann ska göra film i 3D!

Sedan fortsätter det överdådiga spektaklet, men till skillnad från Moulin Rouge eller Romeo & Julia för den delen, så köper jag det här. Fantasin känns visserligen fortfarande konstlad och fullproppad men inte ostyrd, den här skutan har både roder och kapten. Ett tyglat kaos. Inte på långa vägar perfekt utan mer som en attraktion av något slag, en teknisk bedrift där man som filmnörd kan roa sig med att försöka avgöra vad i detta filmiska miniuniversum som är på riktigt och vad som är digital magi. Svårare än det låter.

Luhrmanns Den store Gatsby är en maffig tårtattack, men samtidigt känns den ärligare än hans tidigare filmer, bortsett från Strictly Ballroom då, och tillåter scener där bland annat Leonardo DiCaprio, som Gatsby, får chansen att skådespela utan effektavbrott, sångnummer eller stela Shakespeare-instick.

Inte för att jag någonsin kommer se om Moulin Rouge, men visst blir man lite nyfiken på Luhrmanns nästa film, trots allt. Någonting säger mig, antagligen hoppet, att det blir en skräckfilm.

»The most terrifying film you will ever experience« – nja…

2013-05-10  

Jag har egentligen inget emot alla dessa nyinspelningar av kända skräckfilmer, vars ryktbarhet oftast går förbi den nya, unga skräckfilmskonsumenten. Tvärtom är jag oftast den som jublar högst vid annonseringen av ännu en make-over. Inte för att det brukar bli speciellt bra, utan för att man sett originalen så många gånger att man skiner upp vid tanken på att få ännu en chans. Kanske kan det bli bättre den här gången? Jag tröttnar aldrig på att bli besviken.

Och ibland så lyckas de ju faktiskt. I Spit on your Grave, Last House on the Left och Maniac är, enligt mig, sådana exempel. Explosiva, bokstavligt som bildligt, filmer där regissören följt sin egen vision istället för publikens förväntningar. Även i valet av film har man gjort helt rätt. Eftersom det i regel är rätt svårt att överträffa något som är perfekt, har man i stället sökt efter original med stora potential, bland alla brister. Och sådana finns det drivor av. Så varför väljer man då Sam Raimis The Evil Dead från 1981? Ännu mer relevant kanske: Varför står Sam Raimi och Bruce Campbell som medproducenter? Kanske tröttnade de bara på allt tjat om en Evil Dead 4, kanske tjänade inte Raimi tillräckligt bra på sin spindeltrilogi … eller så ville de bara förbättra det perfekta.

Någon gång för en massa år sedan listade Alice Cooper sina tio bästa skräckfilmer i tidningen Okej. En av dem var Sam Raimis The Evil Dead. Ungefär samtidigt släpptes den i Sverige av Jaguar Film. Eller inte riktigt, omslaget var sig likt, Stephen King citatet var det samma, men filmen som sådan saknade femton minuter. Det är mycket, hur mycket förstår man egentligen inte förrän man sett den kortade versionen av The Evil Dead. Till och med den grisiga lersekvensen i slutet, där Raimi, långt innan Wallace & Gromit gjorde stop-motion barnvänligt, låter demonerna smälta ner till små pölar och kvider »Join us« en sista gång, är bortsaxad.

Jag tänker på det här när jag ser Evil Dead 2013. Vad långt vi ändå kommit, censurmässigt sett. I dag får man visa allt. Allt. Kanske är det en del av problemet, paradoxalt nog även lösningen på problemet, tycks man tycka därborta i filmfabriken. Jag är delvis beredd att hålla med. Ska man överträffa en av världens mest våldsamma filmer så måste man fläska på med mer våld, snabbare, hårdare. Mer extremt. Publiken som går och ser Evil Dead köper inga subtila lösningar, de tror inte på fantasins kraft, de vill inte att kameran fegar ur just när armen skall till att sågas av vid biceps. De kräver blod.

Och där kan man väl kanske säga att Fede Alvarez har lyckats. Tungor klyvs, skallben krossas à la Irréversible och hud kokar som gröt. Det är imponerande hur mycket groteskerier man lyckats trycka in på nittio minuter och ändå så var det längesedan jag berördes så litet av så mycket. I en scen avlägsnar en av karaktärerna en kanyl från undersidan av sitt högra öga. I en otrolig närbild får vi se när nålen dras ut tillsammans med huden kring den. En kanske fem centimeter lååång nål. Det här borde uppröra, kan tyckas, eller hur? Men jag känner ingenting. Jag borde ligga på golvet och kvida, men grimaserar knappt.

En del av förklaringen är väl kanske tragiskt nog, avtrubbning. Men det finns även en annan aspekt. Evil Dead försöker för mycket, den hafsar bort en annars intressant intrig involverandes droger, rehabilitering och kamratskap, för att skynda på det oundvikliga, massiva blodvitet vi alla förväntat oss. Jag känner ingenting för någon av karaktärerna. Det är så skönt när de en efter en förvandlas till ondskefulla demoner som i stället för att jämföra sorgsna miner med varandra väser fram blasfemier som »Your sister’s getting raped in Hell«.

När Alexandre Aja tog sig an Wes Cravens The Hills Have Eyes så ägnades första akten åt karaktärerna, deras relationer, svagheter, styrkor och så vidare. När det sedan går åt Helvete sitter man där, med dem och lider. Ska man komma undan med att göra dödligt seriös skräck idag, speciellt efter att Drew Goddard och Joss Whedon vänt upp och ner på alla möjliga genregrepp med The Cabin in the Woods, så måste man engagera publiken, känslomässigt sett, alternativt skoja till det lite.

Nu är det väl kanske inte fullt så katastrofalt som det låter. Evil Dead 2013 har ett tempo som underhåller, man har aldrig tråkigt, och snygga plastiga latexeffekter som på sätt och vis hyllar originalet mer än filmen som helhet. Och så slutscenen, komplett med motorsåg och allt (knappast någon spoiler, vi visste alla att den skulle komma). Ultrabrutalt och som taget direkt ur Xavier Gens Frontière(s) eller Neil Marshalls The Descent. Aggressivt och sanslöst medryckande. Ett tips är också att sitta kvar till eftertexterna rullat färdigt, då bjuds man på lite godis.

Hämnarna 2

2013-04-12  

Någon gång kring lunch torsdagen den 11 april tog den svenska debatten om film ytterligare några pinnkliv ner efter Carsten Jensens DN-artikel om Kathryn Bigelows film Zero Dark Thirty.

Men orsaken var inte Jensens text i sig, utan snarare den twittermobb som började och slutade läsa artikeln någonstans mot slutet, där den danske journalisten på ett idiotiskt misogynt sätt beskriver filmens kvinnliga huvudperson så här:

»Man ger henne två ansiktsuttyck. I filmens första hälft, som utspelar sig i olika tortyrkammare, möter hon åsynen av de kravlande, smuts- och blodindränkta offren amerikansk rättfärdighet med ett lätt förvirrat uttryck som om hon just upptäckt att hon fått menstruation och glömt tampongera. I den andra hälften är det bara den stålhårda underkäken som talar.«

Jag har full förståelse för (vissa) reaktioner men hör inte till skolan som anser att en bisats stjälper en i övrigt briljant text. En text av vilka det – vill jag påstå – skrivs alldeles för få i Sverige.

Jag tror nu inte att reaktionerna enbart handlar om den här bisatsen. Vissa av kritikerna – som Emma Gray Munthe – vänder sig helt och hållet emot att Jensen senare i texten diskuterar skådespelaren Jessica Chastains utseende. Emma går till och med så långt att hon menar att detta är en ickedebatt. Och jag tror att det är här vi måste börja bärga möjligheten till framtida filmdebatter som kan innefatta alla de viktiga pusselbitar vi behöver för att tala om film som film.

Först och främst: naturligtvis färgas Jensens senare resonemang om Chastain av hans misogyna bisats. Men med det sagt bör det vara möjligt att hålla isär saker i huvudet, eller åtminstone kunna diskutera vikten av det senare. Och eftersom flera kritiker tycks tycka att det senare resonemanget är minst lika illa (»en misogyn dansk sandlåda jag vägrar sätta min fot i« för att citera Emma) så vill jag börja där.

Mårten Schultz frågade mig via twitter apropå att jag påpekade väsentligheten i att skriva vilka reklamkampanjer en skådespelare medverkar i, om jag menade att Chastains »förflutna reducerar henne från att vara skådespelare till ett slags militarismens tvåreklam?«.

Nej. Det är inte en reduktion att beskriva vilka val en skådespelare gör i sitt yrke eftersom dessa val alltid  – i det yrket – blir en del av den persona hen bygger upp gentemot publiken, liksom mot arbetsgivare in spe. I min avhandling tar jag upp manskroppar en hel del: diskuterar kvalitet på magmuskler i bild hos Brad Pitt och Joakim Nätterqvist. Tar upp Pitts kalsongreklamer. I föreläsningar gör jag detsamma med Mikael Persbrandt, och jag drar in löpen om hans »superkropp« i diskussioner om Hamilton-filmerna. När jag pratar om mediabilden av Alexander Skarsgård i USA talar jag enbart mediakampanjer, reklam, True Blood och kropp.

Det är helt väsentligt för vilka dessa män och skådespelare är som mediala produkter och hur vi uppfattar dem.

När Bigelow bestämmer sig för att Chastain ska spela huvudpersonen i sin film gör hon ett aktivt val – »vad ska x utstråla, och varför«. Det är aldrig en slump i film. Till och med den regissör som inga pengar har, gör ett val bland de gratisarbetande vännerna för att ta den hen tror spelar rollen och situationen bäst för syftets skull.

Och Jensens diskussion om Chastain är i det här avseendet ett direkt svar på hans egen – med tanke på hans artikels uppbyggnad och dominerande tes, som jag snart landar i – väsentliga och högst relevanta fråga:

»Kathryn Bigelow, regissören bakom Zero Dark Thirty, historien om jakten på Bin Ladin, stod inför en av filmhistoriens mest utmanande uppgifter. Hur heroiserar man en flock inkompetenta psykopater?«

Jag ska för att exemplifiera ytterligare  (och kanske börja ge Jensen och läsarna och kritikerna, ett tydligare svar på just den här frågan, ett svar med rötter i mediet själv) återvända 40 år i filmhistorien – och till min gårdagskväll. Då plockade jag nämligen fram den nya Blurayutgåvan av Terrence Malicks debutfilm Badlands från 1973.

Att överhuvudtaget ge sig in på en diskussion av Badlands och den spänning och laddning som finns i filmen och mellan paret som spelas av

Martin Sheen och Sissy Spacek är helt omöjlig, utan att diskutera Sheen och, i synnerhet, Spacek. Vi satt i soffan och talade om vad som gjorde Sheen attraktiv; om hans tätt sittande ögon var en fördel eller nackdel. Självfallet funderade vi lite grann kring vad James Dean-personan betyder i sammanhanget – det är ju den Sheens karaktär är uppbyggd kring. Vad säger denna om det USA filmen skildrar, och om den irrande duons tillvaro? Vad betyder symbolen James Dean – och vad skulle han ha betytt utan sin fysionomi som Malick filmen igenom låter Sheen riffa på?

Men mest tänkte vi på Spacek. Hur skulle en framtida filmdebatterande generation överhuvudtaget kunna komma åt att beskriva laddningen i Badlands utan att prata om hur Spacek ser ut? Den otroligt späda, nästan genomskinliga, fräkniga flickan med det röda håret – en bild som i den nya restaurerade kopian är nästan löjligt tydlig när Malick placerar Spacek mot allt det blåa i Sheens denim och mot himlen – hon som balanserar mellan oskuldsfullt naivt barn och erotisk, sexuell, kvinna.

Bara att skriva den meningen får mig efter gårdagen att känna mig dansk.

Men utan den meningen, eller variationer av den, kommer vi inte åt vad Badlands är. Så enkelt är det.

Och vi kan för tydlighetens skull fortsätta: utan Badlands, och utan sitt utseende, hade Spacek aldrig spelat Carrie tre år senare. Den filmkritiker som inte drar i de trådarna, och diskuter vad Spaceks kroppsliga uppenbarelse betyder för de två rollerna, hen är inte värd sitt salt. Precis så enkelt är det i vårt yrke; skådespelare är kanske inte boskap, men vi har rätten och uppgiften att diskutera dem och deras kroppar.

Deras kvinnliga eller manliga attribut har avgörande betydelse i filmer – väldigt väldigt ofta.

Liksom reklamkampanjerna de medverkar i (varför tror ni att de flesta amerikanska skådespelare hellre medverkar i japanska reklamfilmer än inhemska?).

Det är grunden till vikten av att diskutera hur den allt mer härdade huvudpersonen ser ut – eller att hon ser ut som att hon har varit hos frissan, eller att hon bevarar sin hy. För faktum är ju att Jensen tyvärr har rätt, och det är vad jag menar med att filmen skulle få en helt annan läsning om huvudpersonen var en man, eller en kvinna som inte bara härdades lite utan skitade ner sig rejält.

Här vill jag väva in något Kerstin Gezelius skrev i morgonens DN apropå tortyr på film, och torterande amerikaner (för övrigt anser jag att DNs betalvägg bör förstöras) och som skär in i de olika teorier om vithet och vita män och kvinnor jag skriver om i avhandlingen:

»Amerikanen fick inte längre representeras av en muskelbyggande österrikare utan måste framstå som moraliskt överlägsen, en tänkande humanist och man av handling (som Jack Bauer i 24 timmar) som mot sin vilja är tvungen att tortera och behandla människor som djur för att rädda västerlandet.«

Så mycket bättre kan inte situationen i Zero Dark Thirty beskrivas. Möjligen med tillägget att vår huvudperson för det mesta kan slippa få sina händer skitiga genom att det görat läggs på de vita männen (som just för att de står i kontrast till kvinnan i huvudrollen, kan framstå som rätt villiga – i synnerhet i ett fall).

Precis så framställer Bigelow psykopaten (för att tala med Jensen) i chefsställning som heroisk. För i slutändan handlar det inte – som till exempel Emma på ett svart/vitt sätt vill få det till – om att filmen säljer in eller inte, har hjältar eller inte. Nej: det handlar om att filmen skildrar tortyren som ett nödvändigt ont, men att den gav resultat. Och jag hade varit betydligt mycket gladare om Zero Dark Thirty  – som genom det budskapet kör en käpp rätt in i en sårig amerikansk samtidsdebatt (som i allra högsta grad borde vara relevant för oss också) – var mindre låtsasliberal och mer konservativt tydlig.

Här sällar jag mig till Slavoj Žižek som i en upprörd intervju med Cinema Scope (#53/ 2013) apropå den senaste dokun om hans filmintresse, »The Perverts Guide to Ideology», dels uttryckte sin beundran för just 24 på grund av seriens tydlighet – både Jack Bauer och den liberala presidenten bryter samman eftersom det inte finns några enkla lösningar – dels sa så här:

»I despide what is usually called ‘the Hollywood Left’, like James Cameron or Robert Redford, and so on. I’m opposed to that liberal Left. Probably we use this example: All the President’s Men (1976). It appears Left, like ‘Ooh, even the president can be corrupted!’. But where is ideology in the film? In the underlying message, which is, ‘My God, what a great country we are, where two ordinary guys, journalists, can overthrow the most powerful man in the world.’I hate it.«

Så hamnar vi och filmen då – äntligen – i samtidspolitiken och samhällsdebatten. Manusförfattaren Peter Birro twittrade – även han upprörd över Jensens »USA-hatande«-text – igår och undrade varför konst skulle ses i ideologisk/ politisk ram. Det första svaret är det självklara: all konst produceras i ett sammanhang; den går inte att lösgöra från sin samtida kontext och får i många fall sin styrka från denna. Guernica är en fantastisk tavla – men den bär sin politik i sitt namn, det kan ingen tvivla på. Vi kan inte ens börja spekulera om den utanför sitt sammanhang.

Det gäller Zero Dark Thirty också. Och det gäller alldeles oavsett om man gillar filmen eller inte. Jag har aldrig riktigt fattat det där hos dem som vänder sig mot ideologikritik: visst finns det filmer där ideologin blir väl magstark och förstör mycket annat i en upplevelse – diskussionen om Leni Riefenstahl kommer väl till exempel aldrig att lägga sig – men i det stora hela kan jag se en film som skrotar runt med lite tveksamma budskap jag inte är helt nöjd med, och ändå njuta av den. Så var till exempel fallet med Zero Dark Thirty – en film som är bra men mycket långt ifrån Bigelows Hurt locker

Problemet med Zero Dark Thirty för mig var i och för sig högst ideologiskt (och hur kan någon se filmen utanför sitt sammanhang: hur roligt och spännande är dramat egentligen: vitingar torterar araber i ett decennium tills de kan skjuta en gammal gubbe?): jag minns lite för väl hur inte bara FOX log sina hyenasmil, utan hur även SVT lät postmordfesten fortgå (en kritisk text om detta här på Weird Science när det begav sig).

När bin Laden dog var det svårt att ens försöka diskutera vidrigheten i sanktionerade statsmord i cowboy-stil:  jag skrev en annan text där jag satte UBL och mediabevakningen i liknande sammanhang som Jensen gör och funderade kring filmer, media och jämförde med andra avrättningar och deras syften.

Att sätta Zero Dark Thirty i de sammanhang som Jensen gör i sin text är det enda rätta: vad har hänt med demokratierna som förr ordnade rättegångar, och som nu iscensätter både krig och mord i enlighet med westernfilmer (det sista tillägget mitt från den här texten)? För det är vad större delen av Jensens text handlar om. Man kan sedan, som bloggaren Jessica som står bakom The Velvet Café, ohederligt kapa citat ur texten för att stärka sin egen politiska vinkel:

 

@hynekpallas Enligt förf var BL”bara en beskedlig hantverkare”. ”Tvingad av omständigheterna, främst bristen på pengar, nödgades han…”

— Jessica (@thevelvetcafe) April 11, 2013

…för att påstå att:

@hynekpallas Han uttrycker stark förståelse för bin Laden. Relativiserar, bagagelliserar, demoniserar USA och filmen. Extrema åsikter.

— Jessica (@thevelvetcafe) April 11, 2013

Det är rätt osmakligt, vilket var och en som faktiskt bemödar sig om att läsa hela Jensens text förstår.

För det Jensen gör, är något som idag nästan helt saknas i svensk filmdebatt: han bygger först upp ett resonemang av en politiskt samtid och ställer frågor om hur vi hamnade i denna, i en förändring av hur en demokrati agerar. Och sedan visar han  hur ett populärkulturellt verk samspelar i detta. Det är dels att ta populärkulturen på betydligt mycket större allvar än gårdagens twittrande kritiker, dels att sätta den i ett viktigt sammanhang där den samspelar med vår egen utveckling som varelser i nationer och i det globala.

Som till exempel i fråga om tortyr och mänskliga rättigheter.

Att då kalla den texten – som Emma gör – för »opublicerbar« och »vidrig«… ja, jag vet faktiskt inte vad jag ska svara på det.

Men om det finns saker jag ska invända mot Jensens text, och då inte det uppenbara som lätt klarades av på 140 tecken twitter igår om vad man skriver och inte skriver när man beskriver en kvinnas reaktion på film, så är det att Jensen, liksom Hollywood, förenklar. Vi har idag minst ett krig som ett direkt resultat av terroristattackerna den elfte september 2001. Och drönarmord kan vi sedan kalla för vad som helst, dödar gör de, även civila. Det är en rätt allvarlig situation som Jensen målar upp som bakgrund till Zero Dark Thirty i sin text. Och jag tycker inte att Zero Dark Thirty är tillräckligt komplex och utmanande kring de trots allt två timmar tortyr filmen handlar om – eller hur de involverade reagerar på detta. Jag tycker att Bigelow kunde vara betydligt mycket tydligare istället för att fegt låta detta landa i de amerikanska sofforna; och då menar jag inte att hon har ett politiskt ansvar, utan att jag faktiskt tror att dramat skulle ha blivit bättre då. Vilket i sin tur får en politiskt effekt, men åtminstone är tydligt.

Ändå finns det ett försök till komplexitet som jag tycker att Jensen missar: hur Chastains karaktär härdas (om än rätt ytligt och minimalt) och det rätt öppna slut kring hennes känslor, och vad dessa betyder. Jensen läser den som en individuell karriärsproblematik (»var ta vägen nu«) som är lite fånig. Samtidigt är det en lockande läsning till skillnad från den existentiella kris som jag och antagligen många andra läser slutet som: »tio år av slit och sedan tomhet; vad är det värt?«

Problemet är att soldater är människor med yrken som går vidare. Så att läsa som Jensen gör är inte fel; jag hade kanske önskat att han hade varit filmkunnigare och knutit ihop svansen med Bigelows förra film då, som ju nämligen handlar om just omöjligheten i att lämna detta yrke och hur det gör folk till galningar.

En annan aspekt av twitterreaktionerna igår (som i praktiken ignorerade den politiska aspekten)  är skillnaden mellan att se och debattera Zero Dark Thirty i USA och Sverige. Vi kanske inte riktigt förstår att det är ett nationellt trauma att presidenter sanktionerat tortyr, att det finns en spänning mellan olika politiska falanger om huruvida detta var okej. Nej – förlåt: huruvida detta är okej. För att vara amerikan idag innebär att du vet att presidenten i demokratin du lever i fortfarande inte har stängt det lilla tortyr-Disneyland man håller sig med några nautiska mil söder om landets gränser.

Det är rätt allvarligt.

Men det kan inte vara det enda svaret. För oviljan att se och förstå de ideologiska budskapen och deras konsekvenser är inte begränsad till Zero Dark Thirty. Fjolårets amerikanska storfilmer har gnagt i mig ända sedan jag var i Hollywood i vintras. När Argo vann Oscar för bästa film gick mina tankar till Žižeks ord ovan. Att Argo – som i mina ögon blir etter värre under resans gång eftersom inledningen har ett liberalt anslag av att vara mer förstående mot Iran men resten av filmen innehåller stereotyper så grova att de i praktiken sliter Gezelius hoppfulla framstegsteorier i stycken, vilket gör dessa stereotyper till än värre självklarheter på grund av inledningens urskuldande – vinner handlar både om »fy fan vad vi [amerikaner] är bra«, men också – vilket regissören John Landis mycket noga underströk när vi åt middag dagen efter galan och diskuterade akademins sammansättning – om att Hollywood älskar att vara the good guys som räddar USA.

I det här fallet var det inbyggt i handlingen. Men kikade man på skörden i fjolårets filmer ser vi om och om igen den fiber av mobiliserad amerikanism – patriotism – som gjort Hollywood till den tydligaste nationella filmindustrin någonsin. Förutom Zero Dark Thirty, som hur man än vrider och vänder på det firar ögonblicket då nationen torterade människor i ett decennium och sedan sköt UBL, och Argo (som när jag såg om den nyligen mjäkade ihop lite mer och irriterade skiten ur mig) har vi exempelvis Lincoln. En film som firar hur en vit gubbe avskaffade slaveriet och i förlängningen rasismen (»fy fan vad vi är bra«). Men det är är filmerna som enligt både LA Times och Quentin Tarantino (som i och för sig mest talade om sin egen irriterande ursäkt till film) signalerar att det går att göra »film för vuxna igen« eftersom de har haft stor publik på bio.

Det intressantaste är också vad som förenar dessa mer modesta kassasuccéer, som alltså också kramats av kritiker, med de riktigt stora pengafilmerna på bio i fjol: Hunger GamesDark Knight Rises och – framförallt – The Avengers. Om Batmanfilmen är Slavojs lilla husdjurshat, så är min den allmänt kramade Avengers. Kanske för att den ser så oskyldig och gullig ut i alla sina grälla färger och klatchigt komiska repliker. Den bär sin patriotism så oförblommat på – bokstavligt – vapenskölden att man förleds att tro att den är harmlös. Här finns lager av nostalgisk amerikabild (liksom traditionell manlighet) i Captain America och här finns den moderne kapitalisten (Starck) som tillsammans räddar USA (och världen).

Här finns extremt mycket mer att gå in på, men framförallt vill jag understryka att Avengers är en film som, än en gång, sondmatar världen med New York som ett ställföreträdande slagfält för just »världen«. Och att jag tror att det är den evigt vevade bild (och än mer så de senaste 12 åren än någonsin förut) som gör att man likt Jessica på twitter kan påstå att Jensen (i hennes ögon) reducerade och förringade elfte september genom att placera det i relation till 1900-talets industriella massmord. Hur är det ens möjligt att – 140 tecken eller inte – ens jämföra sådana saker?

Så: nej, filmer »säljer« inte bilder på det tydliga vis som ordet signalerar – den säljer dock in en idé om den, filmen, i en het samhällsfråga gör ett val (i synnerhet om filmen gör ett val som står mot historiska fakta i fallet – som i frågan om vilken roll tortyr spelade i att fånga in UBL).

För filmer existerar alltid i ett sammanhang om vilket man måste vara medveten. Man kan störas av detta; det kan hjälpa en att läsa en film, det kan stjälpa en film (jag älskar hur New Yorker ger sig på Judd Apatows This is 40 utifrån den socioekonomiska frågan om hur dagens vita amerikanska fyrtioåringar egentligen lever och hur svårt detta gör att ta filmen ens som komedi på allvar) men det är ofrånkomligen en del av filmen. I synnerhet när filmen släpps i sin omedelbara samtid.

Detta bör och ska diskuteras. Och det är i allra högsta grad relevant att föra sådana diskussioner utifrån skådespelarna som sätts i centrala roller i de historier som speglar vilka vi i dag är – och hur vi hamnade här.