Weird Science
Sitcomsäsongen sent sammanfattad, del 1

2012-06-07  

Jag började tevesäsongen 2012-2013 med att recensera alla sitcompremiärer jag kom över. Jag hade en tanke om att följa upp och följa upp och utvärdera serierna som jag skrev om då, men det blev inte riktigt så. Till hösten kommer jag förhoppningsvis att skriva en mer regelbunden sitcom-spalt, i stil med WS-lista. Så länge får ni hela sitcomsäsongen summerad i två inlägg. I del två, som kommer om en vecka, avslöjar jag vilka serier jag gillade bäst under hösten och våren. I dag fokuserar jag på serierna som har potential att bli riktigt bra, de som aldrig fick chansen, och de som jag lessnade på och stängde av.

Fotnot: Precis som i höstas definierar jag en sitcom som en halvtimmeslång, icke-animerad network-komedi. Bob’s Burgers, It’s Always Sunny In Philadelphia, Veep med flera serier som inte uppfyller dessa kriterier är alltså inte inkluderade i den här genomgången.

De nedlagda

(Bent, Free Agents, samt ett antal som ingen längre minns namnet på)

Free Agents började som en hopplöst snedsparkande amerikanisering av en väldigt brittisk serie. Piloten var så misslyckad att serien aldrig fick med sig vare sig tittare eller kritiker. Det visade sig vara väldigt synd. Efter bara några avsnitt hittade amerikanska Free Agents sin egen röst och blev en alldeles utmärkt, svartsynt arbetsplatssitcom med stort hjärta. Inte riktigt i klass med Party Down, showrunnern John Enboms förra serie, men med tendenser åt samma håll. Tyvärr var vi nog inte så många som lade märke till den förvandlingen. NBC lade ner Free Agents efter fem veckor.

Bent, också på NBC, fick i alla fall sex avsnitt. En ärlig chans fick den däremot inte; avsnitten sändes två i veckan under en treveckorsperiod sent på våren och frågan är om någon såg dem när de sändes. Att NBC inte hade större hopp om den här charmiga serien med Amanda Peet och David Walton som omaka will-they-won’t-they-par är besynnerligt. Å andra sidan börjar det bli tydligt att NBC har plockat in det här gänget som kreativ ledning (mer om det i nästa vecka).

Sitcoms som lades ner under året som jag aldrig tyckte verkade värda att ge en chans: Are You There, Chelsea?, Best Friends Forever, How To Be A Gentleman, I Hate My Teenage Daughter, Man Up!, ¡Rob!

De ratade

(Whitney, The Big Bang Theory, Modern Family, 2 Broke Girls)

Piloten gjorde mig inte sugen på att se mer av Whitney. Jag höll koll på reaktionerna under säsongens gång, men hörde inget mer positivt än »den är inte riktigt lika dålig längre«. Jag har i nuläget inga planer på att ge Whitney en andra chans.

Jag tillhörde dem som tyckte om The Big Bang Theorys fjärde säsong. Mayim Bialik och Melissa Rauch öppnade upp för nya storytrådar och gav serien en energikick. Men det reservbatteriet var tydligen stendött i höstas, och efter några avsnitt kände jag mig bara utled. Ännu ett varv med Leonards kärleksbekymmer? Jag har svårt att tänka mig något värre. TBBT är tills vidare lagt åt sidan.

Modern Family är två säsonger yngre än Big Bang, men hamnade i samma oinspirerade jämmerdal i höstas. Där heter det svarta storyhålet Claire Dunphy, eller snarare manusförfattarnas oförmåga att skriva Claire som något annat än en stuck-up, gnällig morsa. När de samtidigt gör Cam till en gay-stereotyp och Gloria till en storbröstad latina-stereotyp blir Modern Family outhärdligt. Kanske gör tittarsiffrorna och den fantastiska rollbesättningen serieskaparnas jobb lite för enkelt. Modern Family på autopilot är inte värd 20 minuter av min tid varje vecka.

Serien som jag kämpade mest med att tycka om i höstas hette 2 Broke Girls. Till slut fick jag erkänna mig besegrad av Michael Patrick Kings arrogans och monumentalt dåliga omdöme. Han har ju en sån fantastisk potential i sitt huvudrollspar, men istället för att justera 2 Broke Girls för att accentuera kemin mellan Kat Dennings och Beth Behrs valde King att omfamna seriens sämsta sidor. Och när 2 Broke Girls är som sämst är det en eländig soppa av tunna intriger och skrikik, billig,  i värsta fall rent frånstötande, humor. Jag klarade sju-åtta avsnitt innan jag gav upp.

De nästan riktigt bra

(Don’t Trust the B**** In Apartment 23, Suburgatory, Up All Night)

Up All Night grep aldrig riktigt tag i mig. Den blev stadigt bättre, och det är kul att den har fått en andra säsong, men jag har varken kunnat relatera till amerikanska kritikers avfärdande av serien eller Kjells lyriska hyllningar. Kanske är det bara en fråga om huruvida Up All Night talar till en eller inte, för mot slutet var verkligen pusselbitarna på plats. Christina Applegate och Will Arnett har personkemi, Maya Rudolph har närvaro, och så småningom lyckades manusförfattarna etablera ett bifigursgalleri att befolka avsnitten med, och ge avlastning till huvudrollstrion. Men trots att serien skapar finstämd relationshumor med fingertoppskänsla kände jag mig aldrig riktigt investerad.

Det är lättare att peka på Suburgatorys brister. En tendens att gå över gränsen mellan att göra sina rollfigurer komiskt uppförstorade och att göra dem till seriefigurer. En vilsenhet i hanterandet av vissa centrala rollfigurer. Emellanåt en klumpighet i berättandet och i skämtsvarvandet. Men Suburgatory lyftes upp en distinkt röst, en känsla för absurd light-satir och flera väldigt begåvade skådespelarinsatser. Vissa avsnitt var strålande, andra var lättglömda. Men det fanns gott och väl tillräckligt i Suburgatory för att jag ska fortsätta titta till hösten.

Don’t Trust the B**** In Apartment 23 började sent och hann inte särskilt långt före sommaruppehållet men hann ge ett intryck av modern, kabelinspirerad sitcom med komiska infallsvinklar som är om inte nyskapande så åtminstone lite påhittiga. Vissa av skämten på James van der Beeks bekostnad är hysteriskt roliga (åtminstone för oss som växte upp med Dawson’s Creek), men seriens stora utmaning är att använda honom som en riktig rollfigur och inte bara som en referenshumoristisk gimmick (om än en väldigt effektiv sådan). Jag ser fram emot att se vad det blir av Don’t Trust the B när den har fått lite tid på sig.

Parsons briljerar, men hänger resten av Big Bang Theory med?

2011-09-24  

Jag brukar försvara, emellanåt till och med hylla, The Big Bang Theory. Som en nästan alltid väldigt rolig, klassisk sitcom, men också som en serie som lutar sig på dynamiskt ensemblespel och pigg vilja att testa nya grejer.

Men den här säsongspremiären väcker en osäkerhet i bakhuvudet: är TBBT i grund och  botten en komisk tour-de-force från Jim Parsons, med en halvdan, illa förklädd alla-ligger-med-alla-sitcom som vaddering runt kanterna?

Det känns lite så, när avsnittet börjar med en stilstudie i Parsons förmåga att krama varenda liten droppe deadpanhumor ur en Sheldon-utläggning.

Sen den lilla vinjett-trudelutten, följd av 18 minuter småtråkigt efterspel till Raj och Pennys fylleligg från förra säsongens finalavsnitt. Punkterat av en antal skratt, förstås − en så pass vass tevekomedi är The Big Bang Theory trots allt − men utan något i plotten som engagerar.

Kanske är problemet lite det samma som med Ted i How I Met Your Mother: Leonard är en gnällig tråkmåns som lyckas bättre med kärlekslivet än han förtjänar, och ärligt talat är det svårt att bry sig om att han känner sig lite sårad över att kompisen och exet har haft en flört.

Det må vara hänt att jag bara lyfter samma invändningar som TBBT-tvivlare hängt upp sin kritik på sedan säsong ett. Jag tror ju trots allt att serien kan bättre, särskilt om de fortsätter att ta till vara de väldigt lyckade nytillskotten från förra säsongen.

Och slutar luta sina bärande narrativa bågar mot Leonards sexliv.

Bialik lyfter Big Bang Theory

2011-04-29  
Vad gör man med sin sitcom efter tre framgångsrika säsonger, med en inkörd rollbesättning och en välfungerande gruppdynamik som fortfarande utvecklas? 

Om man är Chuck Lorre och Bill Prady kastar man in en handgranat och vänder upp och ner på den där dynamiken.

The Big Bang Theory-skaparnas handgranat heter Mayim Bialik. Jösses vilken skillnad hennes Amy Farrah Fowler har gjort för serien. Frågan är om den någonsin har varit så bra som under andra halvan av den fjärde säsongen.

Att Priya har kommit tillbaka och fått en återkommande roll som Leonards flickvän, att underbart kufiska Bernadette har vecklats ut till en fullfjädrad komisk rollfigur med självklar plats i ensemblen, det spelar också roll.

Men det är Amy som har gett serieskaparna ett verktyg för att jobba med sin rollbesättning på helt nya sätt.

Framför allt för att hon skapar en naturlig motvikt mot Sheldon, som ju alltid har varit seriens givna gravitationscentrum. Som lika intelligent, lika driven av rationalitet, lika likgiltig till sociala spel, kan hon utmana Doktor Cooper när de andra rollgestalterna på sin höjd kan irritera honom.

Deras relation är hela tiden trogen rollfigurernas förutsättningar − det är beundransvärt hur Lorre och Prady har motstått lockelsen att placera Sheldon i »vanliga« romantiska förvecklingar. »Shamy« är ett förhållande som inte omförhandlar Sheldon helt och hållet, men som ändå löser besväret med att utveckla en rollfigur som har motstånd mot utveckling fundamentalt inbyggt i sin personlighet.

Dessutom är Amy Farrah Fowler en strålande komisk skapelse i sin egen rätt, och Mayim Bialik briljant i rollen. Hon har en frejdigt fumlig deadpan-timing som är helt på pricken. Det är förbryllande att det här är Bialiks första regelbundet återkommande teveroll sedan Blossom.

Att det nu finns en jämvikt mellan de fyra nördgrabbarna och fyra lika solida kvinnliga rollfigurer har gjort hela serien piggare, rappare och mindre nedtyngd av de mer tröttsamma aspekterna av Howards, Rajs och Leonards personligheter.

Med ett Charlie Sheen-format hål i sitcom-tablån lär CBS vilja hålla liv i TBBT i 13,7 miljarder säsonger till. Efter den här nytändningen gör de helt rätt i det.

Flatulensspekulationen

2010-10-14  

Förvarning: Det här kan eventuellt vara bland de nördigaste reflektionerna på Weird Science, och det vill inte säga lite. Men den har liksom grott ett tag i hjärnan och vill inte försvinna.

I andra avsnittet av Big Bang Theory för säsongen, The Cruciferous Vegetable Amplification, inser Sheldon att han måste lägga om livsstil för att leva så länge som han vill, alltså länge nog att få överföra sitt medvetande till en dator och leva för evigt. Det tar sig bland annat uttryck i en underbar Shel-bot som är hans avatar ute i den farliga verkligheten – som har samma T-shirt på sig som han i sitt sängkontrollrum!

Innan det testar han dock bland annat att byta kosthållning och äter brysselkål vilket leder till ett akut anfall av gaser, som gör honom gravt hypokondrisk. Och pruttig. Och det är där funderingen kommer in.

Två gånger i avsnittet fiser Sheldon ljudligt; båda gångerna är det utanför bild.

Handlar det om prydhet, att om vi inte ser fisen ske så är det inte fullt lika osmakligt? Är det en fråga om komisk tajming, alltså att det händer efter att alla gått ur bild och man förväntar sig att scenen är slut, och ljudeffekten blir en oväntad punchline?

Eller är det helt enkelt så att det inte riktigt går att föreställa sig hur Sheldon, mannen som endast motvilligt ansluter sig till människosläktet, ser ut när han fiser? Att det är bäst lämnat till tittarens egen fantasi?

All hail geek hotties

2010-01-15  

Jag såg senaste avsnittet av The Big Bang Theory efter att ha läst en intressant artikel på NPR om hur serien utvecklats positivt genom att i viss mån göra upp med och göra sig av med den manliga blicken i relation till Penny. Jag tänkte att jag skulle skriva något väldigt klokt och akademiskt utifrån det resonemanget, men blev så lycklig att det var snygga nördtjejer med i avsnittet att jag i princip kom av mig. Läckra brudar med modesinne som fascineras av Green Lantern-merch och verkar ha social skills, till skillnad från Bernadettes oförmåga att uppfatta humor, ironi eller stämning. Den snygga lyckade nördtjejen är en tragiskt underutnyttjad figur i populärkulturen, och alla positiva exempel är orsak att fira.

En rolig detalj är att en av dem spelas av Danica McKellar, många amerikanska nördars demihusgudinna – hon är den trevliga men ovanliga kombination snygg skådespelerska och matematiskt geni, vilket gör henne till en väldigt specifik sorts sexsymbol. Underbar Imdb-trivia: »One of the few people to have both an Erdös number (the number of scientific-paper authors it takes to connect herself to the Hungarian mathematician Paul Erdös) and a Bacon number (the the degree of separation between her and American actor Kevin Bacon). Many scientists and mathematicians have an Erdös number, and a great many actors have a Bacon number, but relatively few people have both.«

Avsnittet lämnar henne för övrigt i armarna på Koothrappali, och då undrar man ju förstås hur det blir om de vaknar och han är nykter, åter oförmögen att kommunicera. Blir hon kanske en återkommande figur? Man kan bara hoppas.

Men läs artikeln – det är helt klart intressant att fundera på hur Penny fått gå från objekt till subjekt, hur manusförfattarna valt att utveckla henne både som figur och som roll för Kaley Cuoco. (I kommentarerna utvecklar artikelförfattaren lite; tydligen har skaparna uppmärksammat detta och bett om ursäkt vid en presskonferens.)

Det är för övrigt skönt att Big Bang Theory också fortfarande är befriad från tropen »frisinnad kvinna lär stel man uppskatta livet«¬†– men också den något ovanligare »stel man lär frisinnad kvinna skärpa sig«. Alla får behålla sina personligheter och udda drag (vilket man kanske kan tycka är en förutsättning för seriens fortlevnad, men ändå).

Penny försöker lära sig om fysik men lyckas inte mer än att rapa färdiga fraser, och hon får ha sina vidskepligheter i fred. Leonard försöker lära sig om football men får ge upp. Sheldon försöker lära sig att le, men det går sådär. (Senaste avsnittets sista scen, där det återigen bevisas hur avlägsnad han är från vanlig social interaktion, är fruktansvärt rolig – men kanske också en nickning till den oväntade sexsymbol som Sheldon blivit för många av seriens fans?) Koothrappali kan inte prata med kvinnor (nykter), Wolowitz får i och för sig hångla men är fortfarande ganska slemmig. De utvecklas, visst, men inte mer än folk i gemen gör under ett par år av sina liv. Ingen blir en Bättre Människa. Och det är så befriande.

Sheldon Cooper-teorin

2009-01-21  

Kommer ni ihåg för några år sedan då det talades överallt om»nördarnas revansch«? Det var visst tack vare FCZ (jösses vad tre år gamla serier känns gamla…) och nån Judd Apatow-film med Steve Carell som 40-årig oskuld… det hela räckte för att nördar skulle anses vara heta.

Men, så klart, det gjorde de ju egentligen inte, och kanske kan man vara glad för det.

CBS-serien Big Bang Theory kom i alla fall två år för sent, för den känns som det givna paradexemplet i diskussionen om nördarnas populärkulturella status.

För mig är en av de mest fascinerande sakerna i BBT inte nörderiet i sig, utan rollfiguren Sheldon Cooper, som spelas av lysande Jim Parsons. Om man googlar på »Sheldon diagnosis«, och det gör man ju, kommer man till en mängd autistcommunitys (okej, det låter som en oxymoron) där folk ivrigt diskuterar just Sheldons möjliga diagnos. Själv har jag ju kallat honom »aspergersfysiker« i ett tidigare inlägg och många verkar överrens (det finns också de som hoppas att saken ska bli uttalad i framtida avsnitt). Det är uppenbart att det här inte handlar om Larry David-fobier eller Niles Crane-snobbism.

Ett quirky mattesnille är ingen ny företeelse inom situationskomik, men Sheldon Cooper – som har två doktorsavhandlingar och anser att Newton var en undermålig fysiker – måste vara den första som skildras med den här graden av inlevelse.

Fast när jag på allvar börjar läsa in mig på BBT inser jag också att jag har lite för höga tankar om bevekelsegrunderna – jag har liksom tänkt att manusförfattarna verkligen måste vara djupt engagerade i teoretisk fysik för att kunna skriva serien. I själva verket är BBT skriven av veteranerna Chuck Lorre och Bill Prady, vars meritlistor fylls av förglömliga sitcoms som Dharma & Greg och Cybill (men också personliga favoriten 2 1/2 män, och klassikern Roseanne, som lånat ut några skådespelare till just BBT).

Ingenting som skulle tyda på nördbakgrund, snarare en bred erfarenhet av businessen. Fysikskämten lär vara skrivna med konsulthjälp.

Mig lurar de i alla fall. Men kanske är jag inte heller tillräckligt mycket nörd.

Missa inte kvällens sitcom-festpremiär på Kanal 5

2008-04-10  

Det slog mig under den senaste avnjutningen av CBS-serien The Big Bang Theory att jag kanske har någon slags plikt att föra vidare informationen att detta alltså inte – trots upplägget – är en usel serie, utan i stället en av de bästa laugh track-sitcomsen under senare år.

Handlingen, om ett gäng våldsamt nördiga fysiker och deras möte och vänskap med snygga servitrisgrannen Penny, låter motbjudande, jag vet, men det här är good stuff. Framför allt är ljuvliga, ljuvliga Jim Parsons – som tidigare kunnat beskådas som den rustningsbärande pojkvännen till Peter Saarsgards mamma i Garden State – riktigt jäkla good stuff i rollen som Sheldon.

Nördreferenserna funkar (åtminstone de popkulturella, jag är helt obildad vad gäller naturvetenskap och kan därför inte säga något om övriga 80 procent), skådisarna skär som varma smörknivar genom den välskrivna men kompakta dialogen och seriens författare verkar dessutom hysa genuin sympati för alla sina huvudpersoner. Det hela påminner rätt mycket om de allra mest charmerande sidorna hos Frasier, vilket ju inte är kattskit direkt. Serien, som har svensk premiär på Kanal 5 i kväll klockan 22.3o, har blivit upplockad för en andra säsong, så med litet tur kommer Sheldon och grabbarna att tillhöra inventarierna på en reklamkanal nära dig inom kort – själv har jag definitivt inget emot att se till exempel Doppler-effektkostymen många gånger till.