Weird Science
En sorglig jävla schlager

2013-02-17  

Svordomen är en fattig jävla ursäkt för den som har svårt att med tillräckligt språkligt eftertryck få fram sin poäng. Fråga mig, jag hamnar där fan själv ibland. Men inte bland barn, för satan. Inte bland barn. Därför blir jag så in i helvete jävla förbannad när det ena familjeunderhållningsprogrammet efter det andra tycks ha ransonerat bort svordomsfiltret ur sina regler. Jag kan fan förstå att den enstaka elitidrottaren uppumpad på adrenalin efter sin bedrift har svårt att tämja sig i den efterföljande intervjun. Men i TV4:s Gladiatorerna sker svärandet regelmässigt och påhejat av programledare efter varenda jävla gren – det har gått så långt att min unge leker att hon är kommentatorn Wikegård när programmet återskapas. Han är den enda som inte svär.

(Men för fan, slappna av. Stäng av teven då för helvete.) Det är tamejfan tillräckligt svårt att förklara världen för små individer som snart blir stora. (Mamma, varför röker den gubben? Det var ju dåligt för lungorna sa du? Mamma, varför knarkar Wild Kids-Ola? Vad är knark? Var kommer knark ifrån? Hur ser knark ut? Hur syns det att man knarkar? Hur visste polisen att Ola hade knarkat? Vad är ett urinprov? Var ligger Colombia? Varför är det fattigt där?).

De frågorna tar jag förihelvete själv. Men som licensbetalare, japp där kom det, licensbetalare, kräver jag att SVT tar sitt ansvar och applicerar samma tänkande som jag antar finns när man gör barnprogram, nyhetssändningar, program för pensionärer eller vad som jävla helst. Jag kräver att de använder samma kvalitetskrav på familjeunderhållningen för satan.

I årets allra första Melodifestivalprogram, bland ballonger och glittrigt intro och familjer som sitter andäktigt bänkade, var det andra ordet som hördes »fan«. Ord nr 2. Programledaren Gina Dirawi sjöng det, för helvete. Jag ställer mig frågan om det kanske hade kunnat undvikas – eller snarare, vad tillför – för fan –  svordomarna för de familjer som tittar? Jag menar att de inte tillför ett satans dugg. Jag menar att de är i vägen för roligare, mer precisa, mer genomtänkta manus som den jävel hade kunnat komma på om han eller hon hade försökt lite till istället för att ta till enklast möjliga lösning. Men är inte det lite ungdomligt, fräscht, härligt laid back och uppnosigt att gå omkring inför en miljonpublik och svära? I så fall är gårdagskvällens finalister, silverrävarna Ravaillacz, helt på rätt väg. För fan.

Sock it to Bobby, Anna!

2010-03-15  

Måste bara säga en sak om Melodifestivalen. Inget viktigt, såklart, men ibland kan man läsa de mest obetydliga tidningsartiklar som ändå gnager fast och vägrar släppa taget tills man skrivit av sig om saken.

Så, jag läste alltså i DN i morse att Anna Bergendahl »inte vill ändra på sin vinnarlåt«. Har ingen aning om varför hon sa detta, det missade journalisten att förklara. Men om detta är en reell möjlighet, och något de i någon form snackat om –¬†passa på nu! Gör om, gör rätt!

This is My Life, och refrängraden »this is my time to stand«, är ju så perfekt för den här unga Converse-tjejen och hennes stolta, innerliga, djupa sångröst. Så varför har Anna instruerats att liksom viska två ord i första refrängstrofen (»cause« och »life«) och där bara, knappt, markera melodin – och göra så varenda gång? Det motsäger ju hela låtens frihets- och frigörelsekänsla att hon inte varierar det, att samma ord viskas på ett programmerat vis.

Och en enda gång, i slutet av sticket, går Anna upp en oktav i registret och markerar en sorts improvisation (det är givetvis ingen äkta ad-lib, men ändå), och då inser man hur hon skulle kunna ha gjort den här låten: alltmer friflygande, alltmer personlig mot slutet. I stället går hon omedelbart efter den flygande röströrelsen tillbaka ner i Bobby Ljunggrens Logic-program och robotupprepar melodin inklusive de två viskorden.

Det är tjänstefel av Bobby Ljunggren att låta detta fortgå.

»Fiolin-Alexanders« slasherpsykopat den verkliga festivalrysaren

2009-05-17  

Jag har sett sammanlagt kanske tio minuter av årets melodihullaballoo, vilket har gett mig mer än min beskärda del av hysteriska, närmast desperata framträdanden som snarare än att lyfta fram låtarna verkade vilja dölja dem. Men jag ska inte basha festivalen baserat på dessa korta stunder av förbizappande. Däremot lyckades jag höra det vinnande norska bidraget ganska exakt en och en halv gång, och det har redan satt spår i mitt inre.

Nej, jag ska heller inte basha den där unge, entusiastiske sångaren – men när en vän påstod att »Norge svängde« kunde jag inte låta bli att undra om det bara är jag som hör att detta är en riktig skräcksång?

Så har det i alla fall känts de gånger som låten ploppat upp i mitt huvud under det senaste dygnet – den har inte fått mig att vilja svänga lite extra med kroppen, utan snarare framkallat kallsvettningar och ångestkänslor. Och det handlar inte om att låten bara inte är min kopp te; den är ju uppenbart en audiell skräckfilm i miniatyr.Faktum är att känslan är exakt densamma som när jag råkat komma rakt in i nån adrenalinpumpande slasher på femman en sen kväll, och olustiga mordscener gjort sig påminda dagen därpå.

Låttexten berättar delar av historien; om ett stormigt förhållande med dagliga gräl, som övergått i ett besatt sökande efter den här tjejen – och »I don’t care if I lose my mind / I’m already cursed«. Men musiken, för att inte tala om Alexander Rybaks maniska skådespel, kompletterar: detta är den ultimata stalker-schlagern, kanske den hittills trallvänligaste seriemördarvisa som kablats ut via eurovisionen. Glimten i Rybaks ögon, till synes lika »positivt desperat« som blicken hos dödskära tonåringar eller den ansträngda strupen hos en melodifestivalartist med mer koreografi (och pyroteknik) än låt, är ju i själva verket uppenbart psykopatisk. Hans rollfigur kunde lika gärna svänga med en yxa som med en fiol, alltjämt med samma galna leende.

Körtjejerna med sjuttiotalsklänningar som dyker upp på scenen ska med all sannolikhet vara två av hans offer i den ständiga jakten på drömflickan. Kommer han att finna henne, eller har han rentav redan tagit hennes liv? Var hon det första offret, ett oöverlagt dråp som gjorde att det brast i huvudet på honom, och skickade ut honom på bärsärkagång med vässad fiol och hjärtat på kavajslaget? (»I don’t know what I was doing / when suddenly we fell apart«.)I åtminstone det ena av de framföranden av låten jag såg var det dessutom så fruktansvärt tydligt i solo-fiolandet efter andra refrängen, då tokleendet för ett ögonblick bryts av en nästintill hatisk, obarmhärtig blick. Refrängerna framförs med ett känslokallt, metalliskt ylande som görs ännu obekvämare av de visuella associationerna till någon ond, väst-beklädd buktalardocka med Dexter-frilla. Jag vill rentav påstå att själva ackordföljden i refrängen säger att det inte finns något lyckligt slut, bara en hopplös jakt på ett ouppnåeligt mål; ingen tröst förrän i döden.

Faktum är att jag är ganska säker på att den där tokiga fiolslingan vuxit fram ur en improvisation på knivstickstemat från Psycho.

En otacksam roll för Nour

2008-02-17  

nour.jpgNour El-Refai har, som konstaterats av i stort sett samtliga tyckare, inte gjort ett bra jobb som mellanintervjuare i Melodifestivalen, av den enkla anledningen att det är ett jobb som är omöjligt att klara av med bravur.

Jag kände obehag och kollegial förståelse med Nour El-Refai när hon i går fick den omöjliga uppgiften att på mindre än en minut »göra någonting roligt« med Idol-Ola.

Tyvärr har jag själv varit i den positionen, ett samtal där telefonkontakten mellan oss snabbt förvandlades till aska, och då hade ändå inte Idol-Ola en publik närvarande som han kunde ropa meningslösheter till istället.

Idol-Ola är den tråkigaste människa jag någonsin har haft kontakt med, och det beklämmande med det konstaterandet är att jag blott överdriver en smula.

Min artikel, där jag passivt aggressivt fick hålla en neutral ton men gladeligen researchade fram citat från annan media som bimboförklarade honom, blev ungefär lika lyckad som Nour El-Refais insats i Melodifestivalen.

Efter att ha sett sexton av dessa konversationer, som i vissa fall inte ens kan klassificeras som sådana, måste jag dra slutsatsen att artister som deltar i Melodifestivalen är sådana som, likt personer med grav stamning, bör undvikas att intervjua i direktsändning.

Peter Jihde riskerade sitt goda renommé genom dumdristigheten att försöka skapa samtal med Idol-deltagare. Han räddades av sitt sedan tidigare uppbyggda tevekapital, en förmån som ej Nour El-Refai har.

Jag kan tycka att det finns någonting ogenomtänkt från en producents sida i att sätta en ung, sårbar komiker i denna situation, i synnerhet med humorkollegan Björn Gustafssons fria-händer-roll som björnkramas i samma show.

Om det sedan är en förlust att Nour El-Refai nu begår medieharakiri är svårt att säga. Det jag känner till om henne sedan tidigare är att hon polisanmälts för att ha blottat sig i en park, vilket, medgives, inte placerar någon i begåvningsreserven.