Weird Science
Hur många Sam Winchester finns det?

2011-01-27  

Åh, Sam. I de första säsongerna av Supernatural var du en vettig motvikt till Deans fanatism. Lite präktig, men helt okej (särskilt när du kallade honom för »jerk«). Gradvis har du blivit mer och mer navelskådande och trist, och jag har till slut ledsnat på att försvara dig inför andra tevenördar. Men så bara WHAMMO! Dexter-Sam! Eller – törs jag säga det – Spike-Sam?

Buffy-trenden i säsong 6 av Supernatural visar inga tecken på att mattas av. När det avslöjas att sättet Sam kom tillbaka »fel«¬†på är att hans själ saknas, blir det klart att författarna i princip norpat Joss Whedons koncept rakt av: Själen är lika med människans moraliska kärna – tar man bort den förlorar personen i fråga allt vad medkänsla och moraliska gränser heter. Du vet, som Angelus. Eller, i det fall han lierar sig med vithattarna, som Spike.

Spike attackerar inte människor ens när han kan, eftersom det inte tjänar hans syften. Han tar duktigt hand om Dawn, eftersom det tjänar hans syften. Spike vill ha Buffy, därför gör han alla saker man ska göra för att få någon. När det inte frambringar önskat resultat går han över till plan b: våldtäkt.

Vem kunde vara mer lämplig att göra en sådan här liten transplantation på än Sam Winchester, den angstigaste, blödigaste, handlingsförlamadaste monsterjägaren i tevehistorien? I ett slag förvandlas han från black om seriens fot till en svårt behövd vitamininjektion.

Supernatural har nämligen ett problem: Man kan inte gå tillbaka till de första säsongernas relativa lättsamhet hur som helst. Grabbarna Winchester har offrat sina liv bildligt och bokstavligt flera gånger om, och är – konstigt vore det annars – gravt traumatiserade. Allt detta är logiskt, men gör avsnitten tungrodda och odynamiska. Det som behövs är lite ös, handlingskraft och bekymmerslöshet utan att backa från den mörka stämningen. Et voila: Monster-Sam.

Sam klarar alldeles utmärkt av att bete sig som folk, han förstår bara inte riktigt vad som är poängen med det. När man pliktskyldigt följt alla ledtrådar till sin brors försvinnande, då kan man väl lika gärna passa på att ligga lite? Vad vinns egentligen på att sitta ensam på sin kammare och ha ångest? Det mina vänner, är en fråga som vi tittare har haft många tillfällen att fråga oss genom säsongerna.

Men underbart är kort. Monster-Sam fick bara några avsnitt på sig innan Döden trädde in som en snudd på bokstavlig deus ex machina – förvisso inte innan Sam varit på vippen att skära halsen av Bobby i en gruvlig fadermordsritual, men ändå.

Och här är vi nu, efter ett alldeles för långt jullov. Redo för ännu en emovår á la Sammy. Till skillnad från bröderna Winchester ämnar jag dock se hoppfullt på framtiden: Den här »väggen«¬†som stoppats in i hans själ för att hindra honom från att bli en grönsak – kan det vara så att den inte bara stänger in helvetestrauma utan även allmänt gnällande och grubbleri? Jag har bestämt mig för att så är fallet och ser fram emot att träffa Stepford-Sam på lördag.

Bröderna Winchester åker spårvagn

2010-10-07  

Säsong 5 av Supernatural var planerad att bli den stora finalen. Sam och Dean skulle agera käril åt änglar som rev världen i stycken mellan sig – meeen så blev serien förnyad. Från jordens undergång featuring offret av en protagonist som tittarna haft fem år på sig att knyta an till, ska man nu på drygt 40 minuter ta sig till en plats där man inte bara har alla huvudpersoner i spel utan dessutom lagt ut lösa trådar nog för en helt ny säsong – och det utan att hasta över den känslomässiga botten i serien.

Låter det bekant? Det är för att exakt samma sak hände med Buffy och vampyrerna efter femte säsongen. Där löste författarna situationen med en svårt alienerad återuppväckt Buffy, lika avigt inställd som de många fans som önskade att hon hade fått vila i frid. Men tur var väl att hon inte fick det. Säsong sex av Buffy innehåller sensationella avsnitt som Once More, with Feeling och Normal Again, för att inte tala om hela det underbart kolsvarta »Life is the big bad«-konceptet.

Hur klarar då Supernatural av motsvarande lillreboot? Sådär. Sekvensen i början av säsongspremiären, där varje moment i villaområdesvardagen ger den traumatiserade Dean apokalypsflashbacks är smått fantastisk. Men så kan man tydligen inte hålla på, sega med tålmodigt, karaktärsförankrat berättande på det där viset. Vi har en slutdestination att nå fram till och då får inte tjafs som känslomässig logik eller konsekvens komma i vägen. I stället tas vi med på en frejdig men aningen forcerad spårvagnstur till avsnitt där all nödvändig information otåligt prickas av. Sam? Ja alltså han har ju varit levande nästan hela tiden, han ville bara inte sabba Deans läge. Förresten, här är generisk kusin 1, tjejkusinen och Parker Lewis i rollen som kusinen med någon som helst personlighet. Vaddå att vi redan dödat av morfar? Ja men han är ju så bra. När vi ändå viftar med trollstaven kan vi väl lika gärna ta hem honom också? Nu har vi väl trevligt!

Vad ägnar sig då den framkrystade jägarklanen åt? Inte änglar och demoner i alla fall, i stället är det tillbaks till de ostiga rötterna som gäller. Upplägget för det som verkligen faktiskt på riktigt ska bli sista säsongen är monstren och deras ursprungsberättelse. Man undrar om the writer’s room har haft något slags tävling om minst subtila sätt att introducera det här på – morfar Campbell och Sams Basil Exposition-doftande »Jaha, det måste vara en Alpha! Vi visste förresten att det fanns såna hela tiden«-dialog i avsnitt två skulle i så fall vara en värdig vinnare.

Starten för nya säsongen är både ryckig och ojämn, men det finns ändå skäl att inte tappa sugen. Deans brottning med papparollen är mysjobbig och håller liv i den fina traditionen av Winchestersk familjedysfunktion. Jag utgår förstås här från det – medgives naiva – antagandet att man inte kommer att stoppa undan Lisa och Ben i ett skåp så fort det etablerats att Dean jagar igen. Klanen Campbell är ett av de spår som jag väntat på fördjupning av i evigheter, och om monsterplotten kan undvika den extrempinsamma eurocentrismen som kunde beskådas i världsreligionavsnittet i säsong 5, så kan det säkert också bli nåt fint av den. I det här sammanhanget kanske författarna också kan hitta på något roligare för stackars Jared Padalecki att göra än emo-Sam, och det vore ju en välgärning.

Det är klart att jag hellre hade sett Dean göra en Jesse Custer och ge sig ut på jakt efter Gud, men hey –Castiel har ju inte visat sig än, så det är ju inte för sent för det heller. Eller så kanske Supernaturals manusförfattare gör vad de gjort ett antal gånger förut: tar ett koncept som borde vara lika töntigt som ohållbart – i det här fallet ett sammanhållet mythos för ¬†monster från världens alla kulturer – och gör genialisk äventyrsteve av det. Jag lever på hoppet.

Supernatural tar bladet från munnen

2008-09-26  

Det började med monster och spöken i största allmänhet, och så småningom blev det mer och mer demoner. Men någon övergripande »så här ser världen ut«-redovisning har Supernatural-fansen fått klara sig utan. Trots att man rör sig i en kristen begreppsvärld där vigvatten är ett högst fungerande vapen finns det ingen synlig gud så långt ögat når. Inte någon djävul heller, för den delen. Det är en helt individuell fråga om ens de från helvetet förrymda demonerna tror på en sådan. Huvudpersonerna är splittrade i frågan: Sam är lite så där ångestfyllt »Du måste finnas«-troende medan Dean bara tror på det han ser (en ganska lustig inställning för någon som upptäcker en ny övernaturlig företeelse om året kan man tycka).

Och så kommer alltså Castiel, Herrens ängel, in i bilden. Och öppnar upp en ny värld av möjligheter, just som temat demoner-som-»big bad«började kännas aningen tunt. Dean som guds krigare är ju ett fantastiskt koncept, särskilt som vi inte riktigt vet på vilken sida Sam håller på att snurra in sig. Vilken roll Gud ska spela är inte tydligt än så länge: Castiel verkar ju hyfsat vänlig för att vara ett fasansfullt kosmiskt underverk som även den mäktigaste darrar inför, vilket är lite nice, »himlen är lika hemsk som helvetet«-vinkeln har ju ärligt talat utforskats rätt grundligt inom populärkulturen de senaste tjugo åren.

Här vill jag ta ett steg tillbaka och sända en tacksam tanke till Supernaturals författarteam. Den genomgående återhållsamheten och ekonomin i berättandet – särskilt i jämförelse med, säg, Heroes eller Fringe – gör att man kan droppa en sådan här bomb fyra säsonger in utan att det känns det minsta påklistrat. Det har för all del hintats om vilken riktning serien skulle ta (»finns änglar«-avsnittet, någon?), men på ett diskret sätt, och lätt att avfärda i och med den jämna balansen mellan fristående äventyr och genomgående ark. Generellt sett brukar jag reta mig på när mina favvoserier »sviker« den sammanhängande handlingen för att locka in strötittare (Veronica Mars blev ju till exempel aldrig riktigt detsamma efter första säsongen), men i det här fallet är det inte fråga om vare sig svek eller offer, bara ett hantverk så perfekt avvägt, och så naturligt anpassat till seriens upplägg, att man bara kan sätta sig bekvämt, släppa på sina gamla käpphästar och njuta.

Till Supernaturals försvar

2008-02-14  

Vid första anblicken verkade Supernatural vara en skitserie. Teenvänliga skådisar, tramsiga monster och ett soundtrack pepprat med klassisk rock gjorde mig inte vänligt inställd. När jag mot bättre vetande började följa serien mer konsekvent (hey, tramsiga monster är också monster) var det bara att erkänna att jag totalt missuppfattat läget: Supernatural är den arvtagare till Buffy the Vampire Slayer som jag väntat på i åratal.*

Jag är lika sugen på HBO:s Preacher som the next guy, men det har sin charm med en mytologi uppbyggd efter tevemediets särskilda förutsättningar och här har vi en riktigt pärla, främst av två anledningar: 1) Världen. Man använder precis som Buffy övernaturliga inslag för att gestalta stora frågor – i Supernaturals fall den tunna linjen mellan altruism och själviskhet – men i stället för tramsiga hittepå-namn tar man till X Files-approachen med något slags genuin folktro/ockultism-research. Det jag först misstog för påklistrad ölreklamsestetik är dessutom något helt annat: Musiken, bilarna och roadmovie-stilen är en central del i skildringen av ett ärligt talat astufft skuggsamhälle uppbyggt av »hunters«, den ena mer mentalt instabil än den andra. De lever off the grid och försörjer sig genom kreditkortsbedrägerier, samtidigt som de bekämpar yttre såväl som inre demoner. Det hela är väldigt Terminator – fast med ockulta ritualer!

2) Handlingen. Till skillnad från annan lättuggad spökteve (Ghost Whisperer, någon?) vågar Supernatural ha något så lyxigt som en stark och genomgående flersäsongs-arc. Och den är verkligen bra. På riktigt. Till detta kan läggas den inte vidare sunda Winchesterska familjedynamiken, de trovärdiga och konsekventa bifigurerna (både skurkar och sidekicks) med egna agendor, styrkor och svagheter, och författarnas känsla för att hålla den övergripande handlingen i tittarens minne även under mer fristående avsnitt. Det är kort sagt intelligent, Hellblazer-inspirerad actionthriller light.

Supernatural är inte den perfekta teveserien. I’m just saying – om man krävde motsvarande kvalitet av till exempel Heroes skulle man bli tvungen att gå ut i sin alldeles egna strejk.

*Den som fallit offer för den i Sverige pinsamt spridda missuppfattningen att Buffy på något sätt är undermålig – som om seriens stuntman-i-gummidräkt-element negerar faktumet att den är bland den mest välskrivna och komplexa dramatik som någonsin gjorts för teve – bör för övrigt göra sig själv en tjänst och snarast inhandla DVD-boxarna.