Weird Science
Hade inte haft nåt emot ännu en och annan Drillbit Taylor ändå…

2009-08-07  
John Hughes, Kyle Cooper och sonen James Hughes vid filmningen av New Port South

John Hughes, Kyle Cooper och sonen James Hughes vid filmningen av New Port South

»Det mesta av mina filmer har handlat om vanliga människor. De som bor omkring dig, dina grannar där du växte upp. Människor du ser varje dag men aldrig tänker på. Men om du stannar upp och ser dig om, upptäcker du att det faktiskt pågår fantastiska draman i vartenda ett av dessa liv.«

Ungefär så har John Hughes sagt en gång, och när man tänker tillbaka på hans produktion, och då framför allt det han gjorde på 1980- och tidiga 90-talen, så förstår man precis vad han menade.

»Jag gillar inte collegefilmer« är en kommentar jag hört från åtminstone två personer som inte hade sett någon av John Hughes klassiska tonårskomedier. Kommentaren är i och för sig lätt att förstå, för ser man till schablonen gillar inte jag heller collegefilmer som enbart handlar om några killar (aldrig tjejer) med enda intresse att smita från skolan och istället festa så mycket som möjligt; sex, droger och dåliga underbältetskämt. Men John Hughes gjorde inte ungdomsfilmer, utan filmer om ungdomar. Han förstod att även ungdomar är människor och att även nördar kan ha känslor och faktiskt vara lite coola ibland.»Jag tror det är mer riktigt att porträttera ungdomar som romantiska – att söka relationer, förståelse, hos det andra könet, mer än bara fysiskt sex.« Givetvis är detta anledningen till att filmer som Breakfast Club ochSixteen Candles betytt så mycket för tusentals ungdomar världen över. Ungdomar som deppar över att ens föräldrar och lärare inte fattar någonting, men här är en film som visar exakt hur det är.

En annan sak som tydligt märks i John Hughes filmer är kärleken till familjen. Jag tänker då inte främst på familjen Griswold, utan på filmer som Raka spåret till Chicago och Uncle Buck, men även Ensam hemma. Stora familjehögtider som jul och thanksgiving var ofta återkommande i filmerna, vilket förvisso funkar bra kommersiellt, men samtidigt fyller det sin funktion. Det är givetvis inte lika viktigt för Steve Martin att hinna hem till familjen om det är en vanlig helg, och det är heller inte lika synd om John Candy som får fira den vanliga helgen ensam, men är det thanksgiving blir det genast betydligt mer dramatiskt.

John Hughes gifte sig med Nancy Ludwig 1970, och familjen var verkligen viktigare än karriären för Hughes. Den var så viktig att han lämnade Hollywood när han såg vart hans barn, 15 och 18 år gamla, var på väg, somKjell hänvisade till här. Där nämns även hur John Hughes ansåg att Hollywood överarbetade John Candy till döds. Hughes och Candy var mycket goda vänner, men under John Candys sista år hade vänskapen svalnat en aning. Candy ville nämligen ha fler roller. Han ville vara med i Dutch, Dennis, Ensam hemma 2 samt Bartholomew Vs. Neff (en film som aldrig blev av där Candy och Sylvester Stallone skulle ha spelat sig själva som grannar). Hughes kanske redan då insåg att Candy jobbade för mycket, och därför nekade honom rollerna. Året därpå var John Hughes en av de få inbjudna till John Candys begravning.

Efter flykten från Hollywood till Wisconsin 1994 varvade Hughes ner och slutade regissera. Han skrev manus, producerade några Disneysuccéer samt ett par independentfilmer, men som på Brat Pack- och John Candy-tiden skulle det aldrig mer bli. Vi gamla Hughes-fans behöver inte längre se någon mer Drillbit Taylor som substitut för de storfilmer vi längtar efter och saknar.

Sett endast till hans begåvning slutade John Hughes regissera på tok för tidigt, och på tok för tidigt har han nu gått bort, endast 59 år gammal. Jag hade inte haft något emot att se ytterligare en och annan Drillbit Taylor ändå.

Fotnot: Samtidigt som jag skriver det här hör jag plötsligt Psychedelic Furs brölande saxofon i Pretty in Pink från vardagsrummet. Det är min dotter med kompisar slängt sig i soffan för att se filmen, oventandes om att jag sitter på andra sidan väggen och skriver detta. Jag ska nog göra en kopp kaffe och slå mig ner hos dem en stund.

Barnens vän John Hughes

 

Tänkte först leta reda på min stora John Hughes-guide som jag skrev för tidningen Ultra en gång i tiden, men så läste jag den här bloggposten, av en brevvän till Hughes, och kände att det är det enda man ska läsa om John i dag.

Det finaste, eller det som drabbar åtminstone mig mest, är det här stycket:

»John told me about why he left Hollywood just a few years earlier. He was terrified of the impact it was having on his sons; he was scared it was going to cause them to lose perspective on what was important and what happiness meant. And he told me a sad story about how, a big reason behind his decision to give it all up was that ”they” (Hollywood) had ”killed” his friend, John Candy, by greedily working him too hard.«

Hollywood är ju annars det yttersta beviset för att karriär och status, för de allra flesta, faktiskt går före barnens bästa.Att John Hughes inte var sådan rimmar väldigt väl med bilden vi har av honom – som den som skapade en helt ny ungdomsskildrande filmgenre baserad på förståelse, medkänsla och ungdomlig humorvärme, på att hans intresse för familjen hade en tyngdpunkt hos barnen.

Weird Science – teveserien

2008-02-14  

Weird ScienceJohn Hughes- tillika Anthony Michael Hall-klassikern Weird Science har inte bara gett namn åt denna sajt, utan även åt en teveserie vars två första säsonger nu äntligen släppts på DVD (i USA). Med teveversionen av Ferris Bueller i minne är man givetvis aningen skeptisk till ett inköp, men jag gillar att leva farligt… och chansningen gick hem.

Serien sändes 1994-97 och är delvis skriven och producerad av samma gäng som gjorde Parker Lewis Can’t Lose, och blandar man Parker Lewis med Malcolm in the Middle får man kanske något som liknar Weird Science. Varje avsnitt går i stort sett ut på samma sak: Gary & Wyatt har tjejproblem, Lisa ska fixa’t, allt går åt skogen men sen blir det bra ändå. (Saknar vi inte, ibland, den enkelheten i dagens sofistikerade tevekultur?)

Vem som spelade Wyatt i filmen är det nog ingen som minns, Weird Sciencemen desto fler vet att Anthony Michael Hall var fullkomligt lysande som Gary. Inte lätt för John Mallory Asher att ta över, men tillsammans med Michael Manasseri som spelar Wyatt gör de här sina livs roller. Dessutom är Vanessa Angel bättre än Kelly LeBrock som Lisa, och Kjells ekivoke favorit Lee Tergesen (Toby Beecher i Oz) är den perfekta Chet. En bagatell, absolut, men himla trevlig sådan!

John Hughes själv var såklart inte inblandad i teveserien. Efter New Port South 2001 skrev han ihop storyn till Maid in Manhattan året därpå (en annan Kjell-favorit, kan jag avslöja) och därefter ägnat sig på heltid åt att låna ut sina karaktärer till de femtielfte Beethoven-, Ensam hemma– och Päron till farsa-uppföljarna. Men nu har han äntligen fått ihop en ny liten story om tre skolnördar som tröttnar på trakasserierna och anlitar en livvakt:

Drillbit Taylor är regisserad av Steven Brill, Owen Wilson spelar livvakten. Förhoppningsvis kan vi få både lite Sixteen Candles-humor och Ensam hemma-våld i klassisk Hughes-anda. USA-premiär i mars och i april kommer den till Sverige.