Weird Science
Rencks Breaking Bad-avsnitt imponerade

2009-04-11  

Som flera av er noterat i kommentartrådarna hade Johan Renck regisserat den senaste Breaking Bad-episoden, Breakage. Oerhört bra var den också.

Breaking Bad har bara blivit mörkare under den andra säsongen – lätt imponerande när seriens grundhistoria handlar om en överkvalificerad kemilärare som får lungcancer och börjar koka crystal meth för att säkra sin familjs ekonomi – och Renck tillförde en skev form som passade innehållet alldeles perfekt.

Kameran var ofta handhållen, men inte svajande utan bara lite småskakig. Det skapar en osäkerhet när man ser på bilderna, och kanske ett litet obehag. (Skall man tolka det dokumentärt? Är det ett subjektivt foto?)

Vilket klär alla karaktärer bra just nu eftersom de tycks må skit; den gravida frugan som inte vet om Walter är otrogen eller något annat; Walters osannolika sidekick Jesse Pinkman som blir vräkt av sina föräldrar – och Hank som antingen börjar få panikångest eller har ett spöke i hasorna.

Till avsnittets styrka hör att det känns lika troligt att Hank är jagad av Tucos spöke som att han har en släng av Tony Sopranos panikattacker. Scenen när han tror att någon skjuter i garaget var helt underbar.

En annan höjdare, som var ren form, var den fina montagesekvensen när Jesse crew dealar till svängigt mexikanskt blås.

En eloge!

Det här var Rencks debut i den amerikanska teveseriesfären (intervju med honom här) och med tanke på resultatet lär det inte bli den sista episod han regisserar. Om han bara kunde göra lika bra långfilmer.

Liten lägesrapport från en jobbtyngd ledig dag

2008-05-14  

Ska en syndaflod drabba de »rättrogna«?

Denna korta mening är vad jag lyckades koka ned spänningsmomentet i Big Love till, i en text i nya numret av Axess. Kan läsas här.

Får jag passa på att tipsa om min mp3-blogg också? Lyssna på Stairsteps!

Senaste veckans stora tevenyhet: Breaking Bad fått klart med en andrasäsong, 13 nya avsnitt.

Sorry, måste gå igen. Ägnar min lediga dag åt att skriva om den kommande nya, kompletta Spaced-boxen, med nya amerikanska kändiskommentarspår – utöver Pegg, Wright och Jessica Hynes från serien hörs bland andra Tarantino, Matt Stone, Kevin Smith och Bill Hader?! Sitter de bara och garvar, eller vad ska de göra? (Samtidigt fortskrider Fox med pilotinspelningen av den amerikanska versionen av Spaced, som Pegg och Wright inte ens blivit kontaktade om. Pegg hatar den således redan innan inspelningsstart.)

Vardagsångest och knarkdramatik i skön förening

2008-01-28  

Efter två avsnitt av nya AMC-serien Breaking Bad är jag helt utmattad. Och då pratar jag inte bara om knarkrazzian och de (eventuellt) döda kropparna – bara klassrumsscenerna är nog för ge vem som helst andnöd. Historien om den cancersjuka kemiläraren (smått fantastiskt spelad av Bryan Cranston från Malcom in the Middle) som får nog och beslutar sig för att sätta upp ett meth lab är svår att beskriva. Upplägget låter som en svart komedi, men serien är lika mycket thriller och äktenskapsdrama. De första tio minuterna av piloten tänkte jag på American Beauty, en stund efter det på Weeds men ingen av de liknelserna fångar riktigt stämningen – lägg på lite The Riches (tack för den tanken, Kjell), några matskedar Falling Down och en liten liten smula Larry Clark så börjar det likna något.

Mer än något annat är Breaking Bad oerhört tight. Ingen klumpig exposition, inga långsökta plot devices. All information tittaren behöver kan läsas ut ur små träffsäkra vardagsbilder av familjen White: Walts extrajobb på biltvätten, familjefrukostarna och så förstås en av de mest deprimerande tolkningarna av födelsedagssex du någonsin kommer att få se på teve. Till och med samarbetet mellan Walt och knarklangaren Jesse (eller Cap’n Cook som han vill kallas) saknar allt vad exotism och billig tokrolighet heter – i stället präglas deras mellanhavanden av samma krypande, nervösa medelklassdesperation som man kan se gott om verkliga exempel på i Oprahs Debt Diet-kampanj.

Nu menar jag inte att serien inte är rolig, tvärtom, det är bara att det är mer Bully än Arrested Development över det hela. Se den för allt i världen, men förbered dig på att gömma dig bakom soffkuddarna en hel del.