Weird Science
»All bad things must come to an end«

2013-10-01  

Denna text innehåller spoilers om seriefinalen av Breaking Bad.

Efter en myriad kommatecken, kluriga vändningar och illusionära återvändsgränder har nu Breaking Bad satt punkt. För evigt. Och det kändes perfekt, men samtidigt mycket, mycket sorgligt. Jag kommer aldrig mer kunna lyssna på Badfingers Baby Blue på samma sätt igen, ej heller se en nutida Western utan att bli påmind om förra veckans klassiker: ni vet när Walt för en kort stund åter iklär sig rollen som Heisenberg, hatt och allt, ackompanjerat av en upphottad variant av David Porters intro. En scen som inte bara existerar av nostalgiska skäl utan även som för att visa hur Breaking Bad hade kunnat se ut om det hade varit en helt »vanlig« serie. Jag kommer heller aldrig kunna se på mediokra Under the Dome med sobra ögon utan att sucka över Hanks bittra öde.

Ändå så känns det helt rätt. Breaking Bad slutade på topp och hur ofta kan man säga det om en teveserie egentligen?

Sextonde delen, säsong fem, bjöd på ett slut som inte bara ytterligare förminskar Dexters svaga final, men även sätter press på manusförfattare till andra långkörare, som till exempel Sons of Anarchy, Boardwalk Empire och Mad Men. Men det kommer bli svårt. I nuläget kan jag bara komma på en annan serie som gjort ett likvärdigt avslut och det är Six Feet Under.

Även om inte alla fått som de önskat, önskar, tror jag att de flesta känner sig smärtsamt (värken i hjärtat kommer sitta kvar ett tag) tillfredsställda. Vi bjöds ju till och med på ännu ett explosivt Walter White-moment att tänka tillbaka på om saknaden blir för stor. Liksom en sammanbiten uppgörelse Walter och Jesse emellan. Jesses öde blir en annan text (en mycket mörk sådan), för övrigt en spinoff jag skulle vilja se.

Och i slutänden får man väl ändå säga att Walt vann? När slutscenen väl kommer är det en lycklig, men mör, Walt vi lämnar därhän. Tillbaka där det hela började, i labbet. Och jag känner mig både omtumlad och förvirrad, men liksom Walt: lycklig. Med tanke på de moralismer Breaking Bad propagerat för den här sista säsongen, var jag rädd för att de skulle fega ur och göra något sedelärande av det hela. Så blev det inte, ok, man kommer aldrig röka metamfetamin, men den kakan var väl kanske oundviklig …

Nu är det bara att hoppas på Saul Goodmans egen spinoff-serie, en tjock blu-ray-box och en julklappstripp till Albuquerque för lite rundturer och fejkat, blått metamfetaminsgodis. Tack, Breaking Bad för den här tiden!

Början på slutet – R.I.P. Heisenberg

2013-08-22  

Denna text innehåller spoilers om Breaking Bad.


Efter fler och värre vändningar än med valfri attraktion på Liseberg, Gröna Lund eller… tja, Six Flags Magic Mountain, är nu världens bästa teveserie tillbaka för att avslutas.

Det är såklart ett faktum värt både tårar och spekulationer. För när man investerat så mycket tid, tankar och tycke i en serie som Breaking Bad, vars explosiva kapacitet man bara måste respektera, då vill man ha ett värdigt slut. Ett slut som känns som den där djupa sucken innan man somnar, eller som en tung, bångstyrig apa på ens axel. Känslan av svettig skräck och trygghet på samma gång… Vince Gilligan, seriens skapare, har gått ut med att slutet kommer bli definitivt. Ett slut utan större tolkningsmöjligheter. Alltså motsatsen till vad Sopranos gav oss tittare.

Och visst känns det som att det kommer att bli så? Andra halvan av säsong fem börjar oklanderligt hoppfullt, även om seriens mörker som sådant är tjockare än någonsin. Den gamla Doors-raden No One Here Gets Out Alive får plötsligt nytt liv, i fetmarkerade versaler, och hade kunnat vara ett bra namn på de sista åtta avsnitten. Alla mår skit, scenerierna andas död och ensamhet, humorn är märkligt avvaktande. Det gäller att stålsätta sig innan varje nytt avsnitt.

Ändå så hoppas man ju på ett »lyckligt« slut. Den förtjänar det. Walt förtjänar det. Märkligt kan man tycka då Walt genomgått en metamorfos av monstruöst slag under seriens gång. Eller har han egentligen det? Det kan diskuteras. Odiskutabel är däremot Walt och Jesses förmåga att besegra till synes omöjliga hinder. Och man är beredd att hålla med Walt när han ber Skyler om att behålla pengarna, för deras barns framtid, med orden: »Please don’t let me have done all this for nothing.«

Man minns säsong två, när Walt och Jesse fastnar i öknen med ett slutkört batteri och nästan inget vatten. Half Measures, där Walt blommar ut i ett rungande, rysningsframkallande, »Run«. Eller förra säsongens finalavsnitt, som även hade funkat alldeles utmärkt som permanent avslut, där Walt slutligen överlistar Gustavo Fring. Samtidigt som han blottlägger ännu ett lager hänsynslöshet.

 Walter White har blod på sitt samvete och inte bara »rätt« sorts blod utan även, i sammanhanget, oskyldigt blod. Barnamord är inte okej. Ändå så vill man att han ska lyckas. Han förtjänar det.

Så vad kommer då att ske? Hank är Walt på spåret, i en tråd som exploderade redan i förra avsnittet, Skyler konfronteras av Marie i en scen som andas brittisk socialrealism och Lydia, prilligare än någonsin ber Walt om hjälp. Mycket ska knytas samman och den negativa stressen stegras varje minut. Det är svettigt och på gränsen till inte alls underhållande att följa. Men man måste.

Alla lovord till trots måste jag ändå säga att jag saknar Walt och Jesse, deras samspel, de två tillsammans, hur de växte och hur de utvecklades tillsammans. Det fanns en ömhet dem emellan som gick genom skärmen. Annars så lever jag just nu för att följa Breaking Bads öde in i evigheten.

Heisenberg för alltid.

För kort om Breaking Bad i The Writers’ Room

2013-07-31  

Årets höjdpunkt i tevevärlden är utan tvekan avslutningen av Breaking Bad som drar i gång i USA nästa söndag. Jag var inte riktigt med från början och tokpartyknarkade de två första säsongerna en sommar, men sedan var jag fast. Att serien bara får fem säsonger känns tråkigt samtidigt som det är skönt att succén inte fått Vince Gilligan eller AMC att dra ut på den i oändlighet.

Och visst är det så att vi ska vara glada att överhuvudtaget ha fått vara med på den här resan med Walt, Jesse, Hank, Skyler och alla andra i fem år, för det var ju nära att serien inte ens blev av. Showrunnern och skaparen Vince Gilligan har tidigare berättat att han först pitchat idén till FX, HBO, TNT och Showtime utan att någon vågat nappat, men till slut så bestämde sig AMC, som precis var i startgroparna med Mad Men, för att ge den en chans. Denna och många andra fina anekdoter får man i The Writers’ Room, som hade premiär på Sundance Channel i måndags. Jim Rash, Oscarvinnande manusförfattare och skådespelare har i första avsnittet bjudit in Breaking Bads manusförfattare och Bryan Cranston för att bland annat samtala om hur serien föddes och om jobbet i manusrummet.

Det är en väldigt avslappnad och glad stämning under de 23 korta minuter som avsnittet sträcker sig. Jim Rash, som ju har egna erfarenheter från branschen ställer intressanta och smarta frågor. Det stora problemet är just att 23 minuter är för kort, speciellt när de bjudit in åtta personer runt bordet, alla kommer inte riktigt till tals. Jag hade velat haft minst en timme och verkligen fått djupare samtal om den kreativa processen som pågått i ett av de mest briljanta manusrummen i teves historia. Det ska dock sägas att jag gillade det första avsnittet, trots det korta formatet. I de kommande avsnitten har Jim Rash bjudit in manusförfattare från Dexter, Game of Thrones, American Horror Story, Parks and Recreation och New Girl.

Känslospelet knockar allra hårdast i Breaking Bad-finalen

2011-10-10  

Det här texten innehåller jättestora spoilers av Breaking Bad s04e13, så läs den för guds skull inte om du inte har sett avsnittet.

Jag tvekar att sätta ett adjektiv på den här säsongen av Breaking Bad. Sättet som Vince Gilligan, Bryan Cranston, Aaron Paul och övriga inblandade har styrt serien genom 13 avsnitt av ömsom inbromsad viktlöshet, ömsom rödglödgad högintensitet, känns som teveskapandets motsvarighet till att nödlanda en rymdfärja.

På Breaking Bad-vis byggdes säsongsavslutningen upp långsamt, tålmodigt. Scenen när Walt ringer sin granne från bilen är makalös teve. Tempoväxlingen som följer blir så mycket effektivare; det extrema i situationen blir accentuerat av den (på ytan) så banala konversationen. Och så blir vi ju påminda om vem Walt var när vi lärde känna honom: en vanlig, tråkig villaägare. Han kan fortfarande spela den rollen, men det är verkligen ett spel − han lockar ju in sin oskyldiga granne i ett hus där det antagligen, och mycket riktigt, visar det sig, finns beväpnade gangsters.

Säsongsfinalens mest dramatiska scen är också är den minst överraskande. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om utförandet, utöver »aj«, och att Giancarlo Espositos och Mark Margolis skådespel är överjävligt bra. Att Gustavo Fring var tvungen att försvinna för att serien skulle kunna fortsätta kändes ganska självklart. Nu är det som händer härnäst det intressanta, men jag kommer att sakna Gus som rollfigur. Sättet han har fördjupats och fått utrymme har gett serien ännu ett utropstecken i rollistan.

Men i finalavsnittet är det vad som kommer sen som knockar mig. Scenen mellan Jesse och Walt på taket är den jag gillar bäst av de urstarka scener Cranston och Aaron Paul haft tillsammans i år. Så mycket dem emellan som förlösts av det som skett, och som de är alldeles för trötta för att trycka undan i det ögonblicket. Den uppriktiga ömheten i Walts blick. Lättnaden och tacksamheten i Jesses.

Och så telefonsamtalet från Skyler. Nu får Walt verkligen vara »den som knackar« inför sin fru. Hans ansikte efter att hans samlat konstaterar att »I won« är för mig det största »wow«-ögonblicket i avsnittet.

Särskilt med tanke på den allra sista scenen, som ger en helt ny förklaring till allt som har hänt i de sista två-tre avsnitten, och stakar ut en annan riktning för seriens avslutande 16 avsnitt. Vi trodde att Walt hade vunnit tillbaka vår sympati. Oj, vad fel vi hade.

Kan vi som tittar förlåta honom den här gången? Vi vet att Jesse inte kommer att göra det, om han någonsin får reda på vad Walt har gjort. Det här avsnittet bäddar för en upplösning på deras relation som kommer bli mer spännande än alla bombattentat i världen.

Ett litet, småaktigt, minus i betyget till finalavsnittet: ljudsättningen höll inte samma extremt höga klass som vanligt. Fotot var också relativt nedtonat. Kanske ett resultat av att Vince Gilligan tagit både manusförfattar- och regiansvar, men är det så har han åtminstone prioriterat rätt saker. Även om Breaking Bad är den även rent hantverksmässigt  mest enastående serien på teve just nu kan det yttre spännings- och stämningsskapandet inte mäta sig med den känslomässiga laddningen som serien bygger upp med rent, rått rollgestaltsarbete.

Briljant Breaking Bad, sjukt kul Curb, ojämnt Louie, disträ Rescue Me och dåligt Damages

2011-07-29  

Ett skruttigt sommartorp i radioskugga är väl vad man skulle kunna likna denna blogg vid så här års. Men glänta på den knirkiga dörren och ni kan få se Martin kartlägga Twin Peaks, David snabbtwittra om The Hour, Per klämma Curb och Louie när barnen somnat i stugan och Kristofer fira sin nyfödda taxvalp med Wilfred… eller, för all del, undertecknad sitta och stöna över Damages.

Det är bara det att juli är en hopplös månad för bevakning av hektisk amerikansk tevesommarsäsong. Både att hålla kollen och att skriva är problematiskt, vare sig vi sitter med vingliga 3G-signaler och misslyckas med att ladda upp bilder och kolla iPlayer via VPN, eller får bloggenergin urladdad på underbemannade sommarredaktioner.

Nästa vecka tänker jag tråckla mig ur semesterns spindelväv, men då hoppar jag å andra sidan ner i ett jobbdike utan like… så det är väl bäst att jag får ur mig detta nu: min summering av julitelevisionen.

Damages har ju fått en ny chans trots nedläggning i fjol, och det är knappast den aktningsvärt dödgrävande DirecTV-kanalen Audiences fel att man råkade satsa på en hopplös häst (ursäkta standardmetaforen men jag räknar med att ni förstår att jag associerar till Glenn Closes jobbiga hästdröm under förra säsongen). Serien har haft en enda helt lyckad säsong – den första – men därefter tillräckligt många bra enskilda, och ibland intressant samverkande, detaljer för att upprätthålla intresse och kvalitetsstatus. Den förra, tredje säsongen var länge riktigt intressant i det att vi fick träffa Ellens fascinerande dysfunktionella Jerseyfamilj, och avsnitten under hennes vistelse i barndomshemmet var bitvis oerhört bra. Å andra sidan havererade säsongen i 2010 års värsta finalfiasko, då serieskaparna fick nedläggningsbeskedet halvvägs in i produktionen och bestämde sig för att knyta ihop »allt« under de sista tre, fyra avsnitten. Vilket medförde att tempot speedades upp bortom kontroll, intrigtrådar fuskades bort eller löstes via ologiska genvägar och gamla rollgestalter slängdes in fem i tolv med undermåliga ursäkter.

Inte den bästa förutsättningen för en återupplivning, men Damages gör åtminstone det enda rätta i att skita i kaoset senast och börja om på en ny, väsenskild story (contractor-militia i Afghanistan…) och påminna om tidigare ramverk endast via Glenn Closes nya liv som obekväm nannymobbande vårdnadshavare till sitt lilla barnbarn.

Återigen finns det flera bra detaljer, inte minst i form av gediget skådespeleri (även om John Goodman hittills mest känns som en Ted Danson-stand-in), men sammantaget är det för ytligt, summariskt och obalanserat. Damages har befunnit sig i ett konstigt, om än inte helt okreativt, limbo i flera år nu och jag önskar att DirecTV hade gjort sin livräddaroperation på Rubicon i stället (något som för övrigt var uppe till diskussion men omintetgjordes eftersom man redan bestämt sig för att satsa på Damages). Och så kan jag inte låta bli att tänka på hur omodern serien känns i jämförelse med The Good Wife.

Något annat som får Damages att blekna i andefattigdom är nya Breaking Bad-säsongen, som öppnat dramatiskt starkt. Jag älskar hur den rör sig framåt via tablåplattor, som hopp från isflak till isflak, i stället för som ett rullande fordon på utstakad storyväg; i karakteristiska långa, långsamma, ofta halvstumma scener vars betydelser man sällan får mer än till hälften förklarade, men det man inte helt förstår glider ändå med på intuition.

Gastkramningen när Gus sakta klär om till skyddskläder och drar fram en kniv i premiären påminde starkt om den filmiska berättarnerven i The Shadow Line. Och det ursinniga tredygnspartyt i andra avsnittet var så utsökt intuitivt korsklippt med Walts svågers distansering från hustrun och frustrerade besatthet av mineraler (vilken strålande typisk Breaking Bad-scen när han är sömnlös och frun glider upp vid hans sida med sin motorstyrda säng!), Skylers fruktlösa kartläggning av biltvättens ekonomi, och Walts misslyckade satsning på ett pistolköp (vilken underbar långdialog med den illegala vapendealern!).

Den tredje amerikanska storsommarserien i min tablå är Rescue Me, vars fördröjda finalsäsong dock inletts mer märkligt än bra. Nästan all svärta har, så här långt, hanterats med humor och även om det varit rått roligt har det också känts förvirrande och distanserat. Den nedärvda familjealkoholismen biter inte på djupet som den brukar och jag har ännu inte hittat tillbaka till min känsla för serien sedan jag, under halva förra säsongen, felaktigt trodde att alltihop var en skärseldad dröm i Tommys döende huvud.

Ändå var det bottenlösa mörkret förra säsongens stora behållning och det bör väl bara vara en tidsfråga innan vi är där igen.

Curb Your Enthusiasm har fått ovanligt mycket kritik men jag tycker nya säsongen börjat perfekt. Som andra avsnittet, hur kan folk ta avstånd från det på grund av misogyni? Det är ju i den bedrövliga misogyna tondövheten som den stora humorn ligger, vilande på en heltigenom klassisk Larry David-frågeställning: hur lyckas Larry skymfa ett gäng svårt sargade själar på ett kvinnojourhem?

Louie har varit ojämnt – jag älskade husköpsavsnittet (scenen hos revisorn, dansen med mäklaren!), fick inte ut ett smack av Joan Rivers-episoden (mest för att Rivers var kass), älskade återigen roadmovieavsnittet när döttrarna skulle få träffa den nästan 100-åriga släktingen som Louie själv inte träffat på 30 år och som bjöd på »niggernötter« (även om det var Louies långmimning till The Whos Who Are You jag gillade bäst – döttrarna var fantastiska i baksätet!).

I övrigt gillar jag Suits och Angry Boys – och ser fram emot att komma i gång med The Hour.

 

Ett mexikanskt dilemma

2010-12-07  

Plan C går i lås och Nancy Botwins händer åker upp i luften. När den fallna vita medelklasskvinnan lurar sina latinoförföljare genom att tipsa den federala polisen om sig själv spelar det ingen roll hur långt bort gränsen till Mexiko är rent fysiskt – då slår den ner som den mentala järnridå den i dag är.

Så skär ännu en tråd genom en märklig serie om dagens Amerika. Snart inne på sin sjunde säsong har Weeds avhandlat klass, etnicitet, familjebildningar (eller livsval) och förhållandet mellan det rika norr och det fattiga syd. Som sig bör i en serie om en drog vars illegala handel blottlägger allt detta – inte sällan kring just den mexikanska gränsen.

I säsong sex går Nancy slutligen från den kärnfamiljstillvaro i medelklassghettot där hon började till den vita underklassen. Den som genom sitt boende i husbilar och sitt kringflackande är ren white trash-americana. Serien må gulla till bilden, men det är inte meningen att vi längre ska sympatisera så värst mycket med henne. Så länge Nancy var medelklass var hennes sexuella val vågade – eller till och med, för en kvinna i hennes position, queera. Nu är inte minst lögnerna om sexuella händelser i det förflutna inför barnen, och ett snabbt knull med en otrogen bartender, möjliga att tolka som lösaktigt beteende.

Så här kan man hålla på med Weeds. Jag är egentligen inte så förtjust i den här säsongen. Lite tomgång och letande efter en väg framåt sådär (Europa!?). Inledningen var dock briljant, när Botwins hamnade på ett hotell i Seattle och gjorde hasch i tvättmaskinen. Som en svart kollega säger till Nancy när hon kommer på henne: »A white woman with no accent cleaning 2010? I knew there was something wrong.« Då blev det lite verklighet och analys (med humor) igen, men bara för ett par avsnitt.

Vad som i stället, från säsong två och framåt, har fascinerat mig, är förhållandet till Mexiko. Weeds har gått igenom precis varenda stereotyp kring landets befolkning och kring gränsen.

Jag skrev nyligen en SvD-krönika apropå filmen Machete och med anledning av att Mexiko firade 200 år av självständighet. Där stannade min historiska blick på 1950-talet. Men redan 1915 gjorde regissören W Christy Cabanne filmen Martyrs of the Alamo om… ja vad tror ni: hur amerikanska kvinnor terroriserades under diktatoriskt mexikanskt styre i Texas, förstås.

Cabannes mentor vid arbetet var ingen mindre än D W Griffith, vars rasistiska och flottigt pseudovetenskapliga fingeravtryck finns över varje scen: från de individuellt komponerande tagningarna på vita (inklipp, närbilder) till berättelser om icke-vita mäns (alltid skildrade i grupp eller helbild) sexuella degenerering: de mexikanska männen antastar de vita änglakvinnorna med sina blonda lockar, och håller orgier.

Man blir nästan desperat när man hundra år senare inte behöver en Griffith för att berätta samma historier. Men frågan är om det nu inte är mycket värre. Efter kalla kriget vändes övervakningsnationernas blickar inåt. Lag och ordning stärktes. Blicken hamnade på interna hot.

Mexikaner hade förvisso alltid hamnat i blickfånget, men sedan 1989 har diskursen kring dem förändrats och tonen hårdnat. Efter elfte september till öronbedövande styrka. Då hamnade själva gränsen åter i fokus. Men eftersom de oönskade Andra, främlingarna (om så araber eller trädgårdsarbetare från södern) nu fanns mitt ibland oss – och därmed blev mycket farligare – blev gränsen en rent metafysisk konstruktion, aktiverbar överallt och när som helst (att kunna hålla vissa häktade utan rättegång och hur länge som helst på basis av hudfärg, härkomst och tro).

Weeds åskådliggör detta i säsongsavslutningen, där Estebans slösaktiga beteende och hans utseende genast väcker säkerhetsfolkets misstankar. Då har Andy redan lekt med och utnyttjat en man med arabiskt utseende för att själv kunna passera passkontrollen – så kopplingen är solklar för alla som tittar.

Att Weeeds och andra teveserier från senare år »problematiserar« relationen till Mexiko har alltså flera orsaker – men främst handlar det alltså om att frågan om de gränser som skär genom våra samhällen, mellan »oss«¬†och »dem«¬†är så tydliga och starka i dag. Vi förväntas tänka på dem (och undermedvetet) upprätthålla dem.

Det intressanta är inte att Weeds tröskar igenom ett rasistiskt typgalleri som inte skiljer sig från 1915 års, utan att serien visar rädslan för en underminerad¬† gräns – tunneln i säsong fem. Mexiko som ett hål ur vilket det väller in vapen, droger och horor rätt in i Småstad, USA. Alltså precis den rädsla som redan finns i kollektivt omlopp.

Och Weeds är inte värst, och definitivt inte smartast. Breaking Bad har samma stereotyper som Weeds – gånger¬† hundra. Tvillingmördarna är som hämtade ur någon mörk Tarantino-Rodrigues-fantasi, för att inte tala om hur deras mystiska religiösa mambo-jambo framställs (för övrigt en röd tråd till hur det latinamerikanska och karibbiska används i en annan intressant serie, vid en annan het gräns: i Dexters Miami).

Bäst är dock hur den mest amerikanska av alla kapitalistiska amerikanska symboler – snabbmatskedjan – används (av en svart amerikan som talar spanska) för att sprida meth-viruset. Att hans knarkkokare är en avdankad, lungcancersjuk högstadielärare och småbarnspappa är bara för mycket om man ska ta det som en intäkt för tillståndet i det amerikanska samhället. Men just denna over-the-top-aspekt är det jag älskar med Breaking Bad. Där Weeds börjar tråka ut mig med sin blandning av sitcom och pseudopsykologi vågar Breaking Bad dra till med en galen flygolycka. Vad hände med att bränna ner villaförorten Nancy?

Det finns en annan serie där Mexiko närvarar mer i bakgrunden, men som spelar en viktig roll i en annan etnisk konstruktion i dagens USA.

Jag har tidigare skrivit om paralleller mellan medelklasskonstruktioner i USA och Big Love. Man kan också se serien som en vit klassresa, där white-trash tvättas i den normerande kärnfamilj-vithetens blekmedel. Alla ingredienserna finns där: the compound (ghettot), white-trash konstruktionen som länge använts som en etnifiering av vit underklass: de ömsom förlöjligas som lantisar, ömsom ses de som ett hot (dra er till minne seriemördarna i filmer som Kalifornia, Natural Born Killers och Copy Cat – och fundera sedan på vilken vit klass de var ett hot mot).

Men också som ett sätt för den vita medelklassen att projicera negativa värderingar – våldsam maskulinitet inte minst – på andra vita, och då främst vita arbetarklassmän. I Big Love är det den fundamentalistiska kristendomen som skall balanseras. Visst behåller Bill polygamin – men det finns viktiga skillnader som serien gör till dramaturgiska konflikter: inavel, okontrollerat födande kontra (i Bills hushåll) allvarliga diskussioner om huruvida det är dags för ett nytt barn.

Den vita underklassens okontrollerade sexualitet mot den kontrollerade medelklassen: Bill och Nancy färdas helt enkelt i motsatt riktning.

Tillbaka till Mexiko: Det har gjorts en del positiva försök att skildra gränstrakterna som ett sant multikulturellt område; inte minst gäller det Texas, delstaten om vilken populärkulturen annars väver mer absoluta myter i form av slaget om Alamo. I Machete är berättelserna återigen ett (förvisso tuggummidoftande) vi och dom. Men John Sayles Lone Star från 1996 är ett (av få) exempel på någon som faktiskt ansträngt sig och läst på. I Lone Star skildras gränssamhällen där etnicitet och klass skär kors och tvärs: i byns elit ingår den mexikanska kvinnan som ringer sheriffen när immigranterna tar vägen över hennes marker. Men här finns också de vita som hjälper illegala immigranter. Och, naturligtvis, historielärarinnan som spottar ur sig: »Forget the Alamo!«

Trådarna i filmen går långt bak i historien och skapar en egen historia, en motläsning mot absoluta sanningar och absoluta etniska identiteter.

Att få eller inga filmer sedan Lone Star – i alla fall inte i den ligan – har ¬†gjort ansatser till liknande skildringar kan antingen bero på att det finns allt färre modiga regissörer av Sayles kaliber kvar i Hollywood, eller att det kulturella klimatet har ändrats drastiskt sedan dess och i synnerhet efter 2001. Åt detta dystra håll pekar i alla fall teveserierna.

Nu är fascinationen för gränsen naturligtvis inte bara ett Amerikanskt fenomen: den mexikanska filmindustrin gjorde under ett decennium 147 filmer om gränsen. Och den som vill tvätta ögonen med en annan bild av Mexiko går med fördel på denna veckas Ambulantefestival i Stockholm och ser på mexikansk dokumentärfilm.

Beckett-dramatik i Breaking Bad

2010-05-28  

Vilken fantastisk teveperiod vi är inne i just nu – från events som Lost- och House–finalerna och ett Whedon-regisserat¬†Glee till peakande semi-altcoms som Party Down, Gravity och Parks and Recreation. Och vilken för-lång-och-trogen-tittartjänst-lyx att plötsligt även få se utdömda dinaosaurier som 24 – i en av de starkaste finaler jag sett – och Desperate Housewives – med ett plötsligt socialpolitiskt allvar – leva upp och leverera större dramateve än man trodde de var kapabla till (jag återkommer till båda).

Men det skarpaste riktmärket för den som vill få syn på den exakta höjd där dramatevekonsten just nu befinner sig är den allt tyngre, allt unikare Breaking Bad, vars senaste episod Fly var det modigaste och både mest filmiska och teaterstarka jag sett på teve sedan slutet av Sopranos och början av Tell Me You Love Me. Efter de senaste blodiga veckornas febrigt fysiska förvecklingar fick vi nu ett tillslutet, nästan Beckett-tätt dialogdrama med bara Walt och Jesse, nere i kemikällaren. En husfluga hade letat sig ner och retat vansinne på Walt. Jesse fattade ingenting, men tvingades synka med Walts paranoia och hans tjat om att hela labbet var »contaminated« så länge flugan fanns kvar därinne.

Efterhand gick det, via dialogen, upp för oss att det var föroreningen av hans eget liv, i synnerhet hans skuld i Janes död, som surrade i Walts huvud. Och så uppstod en spontan lust i honom att bekänna detta för Jesse, dock till en början omedvetet: han ville berätta om en brytpunkt i sitt liv varifrån han inte längre kunde nå ett själsligt samförstånd med Skyler, och bestämde denna punkt till kvällen då han kände sig kvävd hemma och flydde ut för att köpa blöjor (men delvis också för att återbörda knarkpengarna från Jesse) och hamnade på en bar där han, ovetande om vem det var, började prata med Janes deprimerade pappa, som rådde Walt att »aldrig ge upp hoppet om familjen«. Detta i ett läge då Walt några minuter dessförinnan, genom sin passivitet, orsakat hans dotters död…

Precis här förvandlas följaktligen brytpunkten i stället till föroreningens orsak, det Walt förtiger för Jesse – att han samma kväll var där, i Jesses sovrum, när Jane dog.

Det var en häpnadsväckande dialog – en enaktare, ett skådespeleri och en regi värdig teaterscenen. Därtill ett tekniskt mästerstycke, från kameravinklar och klipp till det omsorgsfullt mixade 5.1-ljudet som fick mig att själv vända mig om efter flugan i tevesoffan ett par gånger.

Många hånade DN Kulturs dramatevespecial i onsdags, det som störde mig mest var avsaknaden av¬†Breaking Bad i både Thentes text och i bokhyllan på omslagsbilden.

Nedstigning i helvetet

2010-04-14  

Inför det fjärde avsnittet av¬†Breaking Bads tredje säsong hade jag förberett mig på att hissa eller dissa. Det var, tyckte jag, definitivt dags för Walt att börja koka meth igen.

Egentligen borde väl den inställningen – våra vridna önskemål om vad fiktiva karaktärer ska ägna sig åt – säga tillräckligt om serien: här har vi en lärare och familjefar, på pappret rena mönstermannen, som får svår lungcancer och börjar tillverka droger för att betala räkningen och säkra sin familjs framtid.

Men som Kjell tidigare noterat så är Walt knappast årets pappa, och har aldrig varit det. Redan från början har han varit självömkande, självupptagen och frånvarande. Drogerna och den värld som Walt intalade sig att han klev in i högst motvilligt har bara mejslat fram hans allra ondaste, vidrigaste sidor.

Ironin i den tredje säsongens upplägg ligger i att Walt enligt all klassisk dramaturgi nu borde bli, åtminstone sträva efter att bli, en »god« människa. För ni minns väl hur hans cancer i slutet av förra säsongen plötsligt hade minskat med 80 procent? I stället sjunker han allt djupare – trots, eller kanske på grund av, sina löften till Skyler om att lägga ner methkokandet. Och vi, som borde vilja se hans tid som knarkbagare som något övergående, kan inte få nog.

Om säsong två var en stillastående studie av Walts och de övriga karaktärernas tillstånd, har saker i deras privata liv rört sig betydligt mycket fortare nu. Skyler hämnas på ett utstuderat, men uppenbarligen njutningsfullt vis, hans manipulativa sätt att tvinga sig in i familjen igen – och Walt kan inte längre dölja sina sociopatiska sidor ens på arbetsplatsen.

Men Walt är inte den enda person vars moraliska kompass snurrat loss – säsong tre tycks i allt högre utsträckning mejsla fram det värsta hos alla: Skylers hämnd är knappast familjens räddning (eller barnens, eller hennes egen); Hank håller sina panikattacker borta genom att visa att han fortfarande kan misshandla kriminella bikers – och hans besatthet vid »Heisenberg« känns nu långt borta från något intresse för att upprätthålla lagen. Jesse – som efter flickvännens död kickat drogerna – inleder det fjärde avsnittet med att sötsnacka på ett oskyldigt butiksbiträde lite crystal i utbyte mot full tank och cigg. Det är en inledning som fångar seriens skruvade svarta humor i ett nötskal.

Och över allt och alla ligger känslan av ett samhälle i kris som en ökendammig filt. De blå rosetterna på var mans kavajslag och var kvinnas klänning minner förstås om de samtida amerikanska krigen. Att seriens skapare¬† lyckas koppla en katastrof i det stora – med ekon av ett verklighetens samtidstrauma – till en central intrigtråd är supersnyggt: studera scenen i slutet av avsnitt fyra när man ser skulden bulta i Walts panna medan han febrilt vrider bort de senaste nyheterna om flygkraschen. Eller när han med fruktansvärt resultat, och stigande frustration, försöker relativisera flygolyckan på skolans sorgestund.

Det saknas heller inte snygga och jobbiga varsel om att det kommer att ta hus i helvete i Walts värld – av betydligt värre slag än en arg hustru. Dels trycket från advokaten/ affärspartnern (som fått större plats nu, en efterlängtad comic relief) om att gå tillbaka till labbet, dels intrigtråden med de mexikanska tvillingarna (släkt med den stumme rullstolsbundne knarkkung som ni kanske minns sen tidigare) som doftar av den nihilistiske mördaren i bröderna Coens No Country for Old Men.

Det senare väcker i och för sig tankar kring hur den amerikanska populärkulturindustrin handskas med landet söderöver: det är intressant att kontrastera de mexikanska filmer som på senare år har vällt över filmfestivaler, ständigt om unga män (och ibland kvinnor) på jakt efter ett bättre liv, villiga att arbeta för svältlön – och alltid mer eller mindre goda. (Jag rekommenderar särskilt fjolårets Northless). Och så teveserier som Weeds och Beaking Bad – där samma gräns enbart penetreras för att frakta droger eller mördare.

Hur som helst: efter söndagens avsnitt bryr jag mig inte om Walt någonsin kokar igen eller inte. För att han nu visar sig vara ett ännu större svin utan sina labbkläder gör att Breaking Bad på ett ypperligt vis artar sig till en av tevehistoriens mörkare karaktärsstudier.

Starkt slut på storartad säsong

2009-06-02  

Säsongens egentliga Breaking Bad-hyllning skrev jag ju här, så betrakta denna bloggpost som ett litet appendix, bara, med några säsongsfinalrelaterade diskussionspunkter. Och med, säg, code orange på spoilerskalan.

Inledningssekvensen var fruktansvärt bra. Vi har ju blivit fragmentariskt matade med den tidigare, hela tiden i svartvitt fast med den rödrosa nallebjörnen i färg, vi har efterhand fått syn på bodybagarna och så vidare. Men nu fortsatte scenen i utzoomning och kamerakranlyft och fick färg, och det var en rysning att upptäcka de höga svarta rökstaplarna i fonden.

Jag gillade att personerna i liksäckarna praktiskt taget inte hade det minsta med den här storyn att göra – men att man blott en minut från slutet inte hade något annat val än att anta att Skyler var den ena (om inte även Walt), eftersom hon satt i bilen och Walt höll på att få henne att kliva ur, samtidigt som man ju börjat förstå att planen skulle krocka i luftrummet ovanför i vilken sekund som helst.

Dessutom var krocken starkt skildrad rent tekniskt – jämför flygkrocken i årets 24, som endast gestaltades i form av ett klipp till presidentens blick i Vita huset-fönstret, och sen ett klipp tillbaka till ett intetsägande rökmoln.

Massor av bra scener även i övrigt:

Som pappans stumma bedrövelse hos den döda dottern, hur han bara såg förbi Jesse utan vare sig ilska eller intresse.

Och hur Skyler bad Walt flytta ut, hur ingen av hans lögner höll längre. Vilket jävla svin han är! Och egentligen har varit hela tiden, ända sedan allra första episoden: självömkande, självupptagen, en usel familjeman.

Och hur (upp)rörande var det inte att se tonårssonens glädje framför skärmen med den tickande paypal-sajten, och höra honom hylla »världens bästa pappa« i teveintervjun. Men jag fick en bisarr känsla av att det var en annan skådespelare som gjorde sonen, han såg likadan ut och lät likadant, ändå var det något som skilde, både fysiskt och hur cp-skadan påverkade talet. Han har väl aldrig låtit fullt så här sluddrande ansträngd tidigare?

Breaking badass

2009-05-21  

Något av det bästa på teve denna senvår har varit Breaking Bad, avsnitten 9–11. Först de totala stillaståendena i 9 och 10 (utifrån två motsatta håll, först utifrån att Walt trodde sig bara ha dagar eller timmar kvar, sedan utifrån att han fått livet åter), och senast knarkbusiness-comebacken, nu med en helt annan drivkraft än tidigare: desperationen och dödsångesten utbytt mot rastlöshet och existentiellt kickberoende (med, så småningom, en ny 200 000 dollars-operation som förevändning).

Stillaståendet, först. Detta underbart stämningsfullt dröjande stillastående, så karakteristiskt för Breaking Bad. Nästan hela avsnitt 9, 4 Days Out, står stilla, utan bilbatteri långt ut i vildmarken, hettan och torkan svider rakt genom teverutan. Walt alltmer utmattad och uppgiven och blodhostande.

Sedan den anmärkningsvärda kovändningen i skarven mellan detta och avsnitt 10, Over, i och med läkarbeskedet att cancertumören minskat med 80 procent och ett tillfrisknande börjar ligga inom räckhåll. Nästan som ett kollage i ett transparent lager ovanpå i övrigt historiedrivande scener gestaltas hur Walts försiktiga glädje överskuggas av förvirring, oförmåga att reda ut sina känslor, svårighet att umgås med familjen.

Festsekvensen där han häller i sin son tequila för att han inte står ut med varken sig själv eller sin tomhet eller den pladdrande Hank är omtumlande och talande, men ännu starkare är det som ångern och ursäkterna sedan leder till: nästa långa stillastående.Ett av mina absoluta favoritskeden under den här säsongen. En lång serie scener där Walt börjar ta itu med sitt hus. Köper en ny varmvattenberedare, upptäcker en fuktskada, börjar gräva ut källaren. Umgås inte med familjen alls, rör sig bara i samma rum som dem när han springer i sin skyddsoverall och gasmask med ruttna brädor mellan sin hastigt uppkomna byggarbetsplats och ytterdörren. Här ser man kanske, för sin inre syn, inte bara Walt, utan en hel värld av frustrerade, tysta män som med besatthet rustar sina hem.

Givetvis börjar Walt även springa på byggvaruhuset i stans utkant. Och iytterligare en av dessa briljanta övergångar leder de långa, muzakbedövade byggvaruhusgångarna till en spontan – men ödesbestämd – återkomst till kriminaliteten.

Återigen ett tonartsbyte i en skarv mellan två avsnitt, varpåveckans avsnitt, säsongens elfte, Mandala, utvecklade de båda groende kärlekshistorierna åt oväntade, svärtade håll.Skylers gamla kontorsflirt, visserligen en hedervärd och varm man, visade sig också vara en man med grava komplikationer som nu gör att inte bara Mr utan också Mrs White fastnat i brottslighet.Och Jesses romans med Jane rasar nu ner i ännu en av seriens många nedåtspiraler, denna gång med heroinets hastighet.

Episoden slutar med en av seriens ganska få, men vådligt effektiva, kontraster till dess Stora Stillastående: ett plötsligt svettigt staccatotempo, där tre parallella krissituationer frontalkrockar.

Två episoder återstår av säsongen.